lördag 2 februari 2019

Klimat och moral



Det har blivit fult att tala om moral och ännu fulare att moralisera och allra fulast är det att skuldbelägga någon. Vederbörande kan känna sig kränkt och illa till mods om man berör känsliga saker som väcker skuldkänslor.

En sådan sak är konsumtionsvanor och semesterresor. Dem ska man helst inte anlägga kritiska och moraliska aspekter på.

Det skrivs massor om klimatförändringen. En del tycker att det skrivs för mycket i den här frågan och att andra minst lika stora problem hamnar i skymundan. Naturligtvis ligger det någonting i det. Den orättvisa fördelningen av jordens resurser, kränkandet av mänskliga rättigheter är fakta som vi inte direkt drabbas av eftersom vi lever i överflödets världsdel. Nu finns det ett reellt hot mot vår existens på denna jord och då reagerar vi.

Men gör vi något annat än skriver och talar om klimatförändringen och vår livsstil som delvis är orsaken till klimatuppvärmningen och miljöförstöringen? Svaret är nej. Det är här den moraliska aspekten och det personliga ansvaret måste diskuteras och prövas.
Jag har märkt att politiker och insändarskribenter hänvisar till siffror och statistik som visar på mängden utsläpp och bränsleförbrukning som t. ex. en resa till Thailand orsakar, för att dra slutsatsen att siffrorna är höga och att vi borde ta ansvar för klimatet och resa mindre. En sak har de flesta som engagerar sig gemensamt; de säger sig inte vilja komma med pekpinnar och menar att man inte behöver avstå från Thailandsresan, men att man bör vara medveten om vad den innebär.

Här går våra åsikter isär. Jag säger: Man bör avstå från Thailandsresan. Att man fortsätter resa som förr trots att man är medveten om konsekvenserna är inte att ta ansvar. Det är inte moraliskt försvarbart.  Att han skuld- och skamkänslor för att man flyger är bra. Flygskammen leder i bästa fall till att man gör färre flygresor eller till och med skippar dem helt.

Jag är inte så naiv att jag tror att folk av fri vilja skulle minska sin konsumtion av varor och resor. Den viljan finns nog inte. Ett beslut om minskat resande måste fattas kollektivt och demokratiskt, dvs. ett politiskt beslut. Våra politiker måste gå i bräschen. Ett sådant obekvämt beslut, till exempel flygskatt eller en personlig flygkvot, vore inte genomförbart. Det skulle inskränka människors frihet. Dessutom är politikerna själva ovilliga att avstå från sina semesterresor. Jag läste i Hufvudstadsbladet strax före jul att de flesta finländska toppolitiker reste till södern under julhelgen. En av dem som deltog i klimatkonferensen i Katowice, tog flyget till Australien när konferensen var slut. Den politikern tycker åtminstone jag att inte har särskilt hög moral.

Mina smarta elever som jag diskuterade klimatfrågan med häromdagen, säger att det är min generation, alltså femtio- och sextiotalisterna som är skyldiga till miljöförstöringen och klimatuppvärmningen, och att det är vi som ska reda upp vad vi ställt till med. Men, kontrar jag, det fråntar inte ungdomarna deras ansvar för miljö och klimat.

Den unga aktivisten Greta Thunberg är inne på samma linje som eleverna. Hon vill påverka beslutsfattarna och vill få de vuxna att ta sitt ansvar. I sin talkshow frågade Skavlan Greta, som gästade showen nyligen, om hon lever som hon lär. Hon svarade att hon försöker; hon har shopstop och hennes familj har slutat flyga.

Om jag lever som jag lär? Jag försöker. Jag reser sällan och jag köper bara det nödvändigaste: blommor, böcker och garnnystan.