Välkommen till bibelbältet!

Man måste akta sina ord när man är minister och partiboss. Många, både partimedlemmar, kyrkliga ledare och vanligt folk blev upprörda över det som kd-ledaren Päivi Räsänen sa på ett möte härförleden. Andra blev upprörda över att hon blev kritiserad för att hon sa sitt hjärtas mening.

Nu är det faktiskt så att många kristna tycker precis som inrikesministern att abort är förkastligt, att homosexualitet är synd, eller som de säger, det är inte bögen som är syndig utan hans handlingar, i klarspråk, sex mellan mänskor av samma kön, som är synd. Hur man kan skilja på en mänska och hennes handlingar övergår mitt förstånd. Man är vad man gör. Man väljer vad man gör.

Vissa kristna anser att sex före äktenskapet är fel, en del tycker att kvinnor ska tiga i församlingen. Det finns t.o.m. kristna som säger att det är synd att gå på teater. Det måste de få tycka. Det måste man respektera, men inte förstå. Jag har frågat mänskor som har ovannämnda åsikter varför de tycker som de gör, men jag har aldrig fått någon plausibel förklaring. Det vore intressant om någon kunde förklara för mig hur det hänger ihop, t. ex. varför det är synd att använda preventivmedel. Kom inte och slå mig med bibeln i huvudet! Tänk själv!

Det finns många kristna som är liberala och godkänner kvinnopräster och homoäktenskap. Och det finns sådana, om ock få, som jag , icke-troende ateister som inte hör till kyrkan och som har en humanistisk livsåskådning. Det brister ofta i hänsyn och respekt för oss trolösa. Yttrar man något negativt om kristna blir det debatt och de menar att man är ojuste. En insändarskribent i Hbl påstår att det inte är ok eller coolt att säga att man är troende och att han inte får hålla fast vid sin tro, utan måste följa med samhället och ändra övertygelse. Till honom säger jag bara: Välkommen till bibelbältet! Här är det coolt att vara kristen.

En insändare i ÖT andas samma indignation och tar upp flykten från kyrkan efter Räsänens uttalande. Skribenten konstaterar att kyrkans officiella företrädare reagerar bekymrat. Det är förståeligt att folk går ur kyrkan när kd-ministern säger att personlig moral går före lag. Kyrkfolket måste inse att ministern representerar kristenheten och således kyrkan. Den som går ur kyrkan förvärrar sin situation, tycker en församlingspastor i Vasa och menar att ”utskrivning innebär att man inte stöder fattiga” och vidare att man inte vill ha tillgång till kyrkan för vigslar, dop och begravningar. Till pastorn säger jag att man inte behöver höra till kyrkan för att stöda fattiga. Det kan man göra på tusen olika sätt. Man kan gifta sig borgerligt, man kan ha en sekulär begravning. (En språklig aspekt: man skriver inte ut sig ur kyrkan, man går ur kyrkan.)

Jag hör inte till kyrkan av den enkla anledningen att jag inte tror på Gud, ett skäl som enligt mitt sätt att se borde väga tyngst, men som ofta glöms bort.

Oförståelsen för icke-troende är stor här hos oss och det kan vi stå ut med, men respekt vill vi ha, precis som de troende.

En elev frågade mig en gång hur man kan leva utan att tro på Gud. Jag svarade: ”Det går fan så bra.” Jag borde förstås ha aktat mina ord, men det var mitt hjärtas mening.

Mejkade och fejkade modeslavar

Låt mig vara lite ytlig och ägna mig åt mode och utseende en lat semesterdag i juli. Först av allt konstaterar jag att mode och utseende till stor del handlar om tycke och smak och att ögat vänjer sig vid nymodigheter, hur konstiga och oestetiska de än är de introduceras.

Vi är styrda av modet långt mer än vi vill medge och tar det till oss i tron att vi gillar det som är modernt i klädväg och makeup. Allt fler är beredda att undergå skönhetsoperationer för att motsvara det gällande kroppsidealet.

De flesta kvinnor och män vill vara till sin fördel. Förr ville man framhäva det som var snyggt i sitt utseende och dölja brister. Man var noggrannare med vad som var klädsamt, vad som passade ens färger och figur (det måste vara ett k-märkt ord!). Det fanns också regler för hur man skulle klä sig vid olika tillfällen och fester; kort klänning eller kjol på en dagen, långklänning på en finare kvällsfest.

Nu har klädkoden luckrats upp och folk klär sig som de vill oberoende av ålder och kroppstyp, tror de i alla fall. Det finns många exempel på idiotiskt mode som kvinnor och också män slaviskt följer utan att reflektera över om det är vettigt eller ens snyggt. Igen; det är en fråga om smak, men jag tycker att det finns vissa grundläggande estetiska värden och regler som alltid håller.

Skyhöga klackar är modernt och anses vara kvinnligt och snyggt. Visst, på dem som klarar av konsten att gå i högklackat. Jag har sett många som knäar sig fram och som tydligen tycker att klackskorna är obekväma eftersom de sparkar dem av sig redan tidigt på kvällen och går i strumplästen.

Svart behå som syns under en ljus transparent blus är bara fult i mina ögon, ävensom svarta leggings under en vit spetsklänning mitt i sommaren. Byxorna är nu ofta så tajta att de korvar sig runt knäna och ibland får jag för mig att de som har de allra tajtaste benkläderna har glömt kjolen hemma.

För ett antal år sedan gick alla, såväl tjocka som smala, i korta toppar som lämnade magen bar. Till det bars extremt lågt skurna jeans. Var man riktigt inne hade man stringtrosor som gärna fick synas ovanför byxlinningen. På tal om stringtrosor, sådana har jag aldrig haft, men jag kan tänka mig att de är obekväma när de skär in i stjärten.

Det konstlade är högsta mode. Många kvinnor, och män med för den delen, färgar håret superblont fastän de är mörka i sig själva. Svart hår har länge varit på modet, men få nordbor klär i det. Korpsvart hår mot ett åldrande ansikte är onaturligt och missklädsamt i mitt tycke och jag frågar mig vad det är för fel på grått hår. Det mest vämjeliga är ändå när utväxten syns i ett färgat hår.

Ju mer mejkad och fejkad med färgat hår, lösnaglar, piercingar på de mest konstiga ställen, vulgära tatueringar, silikonbröst mm. , desto modernare. Ursäkta, mina damer, men ibland undrar jag om modeskaparna och trendsättarna kan få kvinnor att klä sig och manipulera sin kropp precis hur som helst.

Har ni märkt att modet föreskriver accentuerade ögonbryn idag? Mina har med stigande ålder blivit ljusare, så en dag i våras gick jag i min fåfänga till en skönhetssalong och lät färga ögonbrynen mörkbruna.

 

Berusa er!

Enivrez-vous! Man måste alltid vara berusad, sa den dekadente poeten Charles Baudelaire i adertonhundratalets Paris, där han prövade olika droger och skrev sina banbrytande, makabra och vackra dikter. Han led av spleen, en sorts mal du siècle, som författare och intellektuella led av och kanske fortfarande lider av. Mjältsjuka, som tillståndet heter på svenska, tristess och melankoli spred sig och här i Norden talade man om sekelskiftespessimism.

Är det spleen som har drabbat mänskor som till varje pris vill berusa sig? Det finns massor av droger som man kan ta i berusande syfte, droger som man kan använda sig av när livet känns meningslöst och ledan griper tag i en. Man kan ta sig ett haschrus, man kan snorta kokain, man kan ta amfetamin, ecstasy eller inhalera den nya partydrogen lustgas. Vanligast är förstås att dricka sig full. Vin och sprit finns överallt och intas i alla sammanhang. Champagne på festen, en snaps till sillen, ett, två, tre . . . glas vin till maten, ett par öl på fotbollsmatchen, några Koskenkorvasupar i parken. Man skålar, smuttar, man super för att bli full eller i alla fall lite  ”tipsy”, som engelsmännen kallar den behagliga graden av berusning man uppnår av en drink eller två.

För somliga stannar det där, somliga kan ägna sig åt den måttfulla njutningen, andra hemfaller åt ett mindre måttfullt drickande och kommer inte ur beroendet, för alkohol är beroendeframkallande, som bekant.

Det finns en lockelse i det dekadenta livet, en dekadensens charm, som unga mänskor dras till. Man känner sig lite erfaren och tuff, till och med lite lagom utlevad när man har baksmälla efter en bättre fest. Man har kanske släpat hem någon man på nyktert huvud inte ens skulle ha sett åt. Förutom dagen-efter-känslan har man en moralisk krapula som kan vara nog så ångestfylld, men ändå ha ett sting av tjusning i sig. Går drickandet över styr med allt vad det kan leda till, är det allt annat än tjusigt.

Naturligtvis är det inte bara den tråkiga vardagen, ångesten och ledan man vill fly när man dricker. Det handlar om att ha roligt, att bli uppsluppen och pratsam. Att lite tappa kontrollen.  Alkohol är ett slags konverseringsmedel, som någon fiffikus har sagt. Det är roligt att festa, festa som har blivit en eufemism för att dricka och ha roligt. Smaka, sa vi lite mera prosaiskt, vi som var unga på sjuttiotalet. Det handlar också om grupptryck. Dricker man inte på en fest är det lätt hänt att man känner sig utanför, åtminstone när man är ung och sårbar. Om det mest handlar om att förlusta sig och ha skoj, kan man fråga sig om det inte går att ha roligt utan dricka eller droga. I så fall är det beklagligt.

Berusa er! Gör det med musik, med konst, med motion, med dans, med naturens skönhet, med sol, med ett dopp i iskallt vatten efter bastun. Gör det med poesi, som Baudelaire, trots sin dragning till opium och hasch, kom till att var den oslagbara drogen.

 

Krafs åt dig så har du!

När jag var liten kunde man bli kallad egennyttig om man hade godis och inte delade med sig eller om man var ovillig att låta andra barn leka med ens saker. Egennyttig och egennytta säger man inte längre, utan ordet på modet är girig. Och vilken girighet sedan!

Mina kunskaper om ekonomi är rudimentära för att inte säga obefintliga; jag klarar min egen ekonomi, men jag har svårt att förstå ekonomi i de stora sammanhangen.

Så mycket tror jag mig ändå förstå att allt inte står rätt till när högavlönade direktörer får jättebonusar oberoende av om företagen de basar för går bra eller dåligt. Skevt känns det också när högt uppsatta chefer pensionerar sig vid sextio med rundliga pensioner och tycker att vi vanliga dödliga ska gno på till sextiosju eller till och med sjuttio.

Nu ser jag för min inre syn hur farbröder och tanter ekonomer ler överseende, klappar mig på huvudet och säger att jag inte ska uttala mig om sådant som jag inte vet något om. Nej, det borde jag inte. Jag blir bara så arg och upprörd när jag läser om företag som på mer eller mindre sofistikerade sätt smiter undan beskattningen genom att överföra vinsten till skatteparadis. Jag blir heligt förbannad när företag i vårdbranschen skrupelfritt skor sig på skattebetalarnas bekostnad utan att skämmas. Jag drar mig inte för att kalla det svineri.

Det är svårt att förstå hur man kan riskera sitt anseende för att få lite pengar eller för att slippa punga ut med pengar ur egen ficka. Jag tänker på en museichef som köpte skor och möbler åt sig med stadens kreditkort. Jag tänker på den mänska som jobbade inom Röda korsets förvaltning och försnillade en massa pengar. En sådan mänska måste vara mycket girig och tro att hen inte blir avslöjad.

Det händer något med mänskor som får makt. Makt korrumperar. I Finland förekommer ingen korruption, sägs det. Men vad är det när toppolitiker och höjdare inom näringslivet håller varandra om ryggen och ger varandra specialförmåner, utnyttjar stiftelser och förser sig på alla upptänkliga sätt? Korruption kallar jag det.

Jutta Urpilainen har så rätt när hon i en kolumn 27.4 skriver att det måste bli ett slut på skattefifflet. Men hur? Vad gör vi? Vi är indignerade och maktlösa och kan ingenting göra.

Det är slut på solidariteten, den kollektiva strävan som en gång styrde utvecklingen mot den välfärd vi nu håller på att demontera i individualismens och marknadskrafternas namn. Egennyttan och egoismen styr och devisen för dagen lyder, ”Krafs åt dig så har du!” som man skämtsamt sa i min ungdom. Idag är det allvar. Och handen på hjärtat. Är du beredd att tumma på sanningen för att få ut så stor ersättning som möjligt på försäkringen? Tillåter din moral att du utnyttjar din förenings eller din firmas tillgångar för din privata konsumtion? Kan du tänka dig att använda dig av svart arbetskraft eller själv arbeta svart?

Tal till mannen

Japansk afton i Jakobstads gymnasiums bibliotek den 26 april 2013

 

          

Åh, ni fantastiska män som vet hur man angör en brygga

Ni som med solbarkad hand håller skotet i spänn

Ni starka, ni tysta, ni lugna, ni trygga

Som vet hur man splitsar ett tåg, som finner er kurs genom natten

Ni som för båten i hamn över svallande våg

Ni män som vet allt om vatten

Åh, vad jag beundrar er, ni män som kan meka med bilar, fixa en punktering, renovera ett hus, bygga en bastu, starta en trilskande båtmotor, som får i gång pannan när den stannat, ni som likt farbror Melker vigt klättrar upp på taket för att rensa skorstenen, eller ni som likt Oppfinnar-Jocke kommer på de mest geniala lösningar på praktiska problem!

Åh, vad jag beundrar er, ni män som kan framföra alla möjliga åkdon; snabba bilar, snöskotrar, segelbåtar, enhjulingar, isjakter . . . Ni som orädda hoppar fallskärm, ni som leder tuffa gympapass, ni som löser invecklade matematiska problem, ni som kan det mesta om datorer och kan hjälpa en teknisk idiot, ni som obehindrat springer ett maratonlopp, som skriver långa insändare med snärt i ÖT, ni som vet hur man fäller en älg, ni som gör nästan vad som helst för en six-pack öl, ni som kan ropa er hesa på en Jaro-match, ni som kan kasta fram rätt bibelcitat i rätt ögonblick, ni som är snälla med barnen, ni som med stoiskt lugn bemöter vardagens små förtretligheter, ni som försynt och i förbifarten ger oss kvinnor en komplimang, ni handlingens män som inte är rädda för att ta i där det behövs.

Men alla män som inte är intresserade av fartens tjusning, som inte bryr sig i fotboll och formel 1? Alla de män som hellre sjunger i kör än lyfter skrot, som hellre dansar än tränar karate? Visst finns de. Jag känner en man som stickar tröjor. Jag vet en som knyter ryor. Jag har en manlig släkting som älskar att laga mat.

Å andra sidan är en av mina bästa väninnor en hejare på att bygga och renovera, fixa och dona med allt som män traditionellt brukar göra. Hon behöver ingen karl som hjälper henne när kaklen lossnar på badrumsväggen. Hon kan själv.

De flesta av er, kära manliga kollegor, har kommit så långt i livet att ni inte bryr er om att passa in i den stereotypa mansrollen, liksom vi kvinnor inte heller tycker att det är så viktigt att vara en typisk kvinna. Men det är konstaterat många gånger att det är betydligt lättare och mer accepterat för en kvinna att ägna sig åt manliga sysslor än det är för män att ägna sig åt kvinnogöra. Det är en av mina käpphästar som vi ska lämna därhän den här gången.”It’s a man’s, man’s man’s world”, sjöng James Brown, ni vet, he who stayed on the scene like a sex machine på sjuttiotalet. Låttextens nästa rad lyder: ”But it wouldn’t be nothing without a woman or a girl.”

Allt detta har inte så mycket med Japan att göra, men en liten jämförelse kan vi göra. Jag läste härom dagen att japanska män hellre har ett virtuellt förhållande med en kvinna än en relation med en riktig mänska. De är inte intresserade av sex och detta håller på att bli ett problem i Japan. Men sådana är inte ni finländska män.

Ni är modiga, starka, veka, blyga, känsliga, stolta, typiska och otypiska män. Jag vill att ni ska vara som ni är, göra som ni vill. Jag vill att var och en ska vara den man de är, kanske inte en karl, utan ett moln i byxor, som min favoritpoet Vladimir Majakovskij deklarerar i en berömd dikt.

 

Ett moln i byxor

Dom tankar som drömmer på era hjärnors madrasser

som fetlagda lakejer på flottiga schäslonger

ska jag reta med mitt hjärtas blodiga trasor

och uppkäftigt håna i fräcka smädesånger.

Hos mig finns ingen gubbsjuk trånad

och på min själ växer inga gråa hår.

Världen har jag med röstkanonader bedånat

här kommer jag - en vacker ung man på tjugotvå år.

Ni ömsinta

vill älska till violiner!

dom råbarkade vill ha en kärlek som pukornas brak.

Men ingen av er kan vända ut och in på er

tills ni blir bara läppar som jag!

Kom ska jag lära er -

byråkratissor korrekta som en liga av änglar

batsistklädda i de eleganta genmaken.

Som håglöst bläddrar genom läpparna

som köksorna genom sidorna i kokboken.

Om ni vill -

blir jag en kropp som kreverar

- i en annan tonart än himmelens lyror -

om ni vill -

kan jag uppträda ömt och belevat

- inte en karl men ett moln i byxor!

 

 

                                                                 

                     

 

Morgonsamling den 18 april 2013

I påskas blev det mycket tal om död och uppståndelse. Och om hopp. Inom kristendomen lever man mycket på hoppet, verkar det som. För tre veckor sedan talade prästen här i salen om hur vi kan vara förtröstansfulla inför döden. Eftersom Jesus dog på korset och uppstod från de döda efter några dagar, inger det oss hopp om att vi en dag, kanske på domedagen, när vi redan är döda och begravda, ska återuppstå och få evigt liv. Fast det gäller ju bara dem som tror på Gud.

Lars Huldén beskriver den yttersta dagen så här i dikten Både Fadern och Sonen:

Både fadern och Sonen
måste riktigt skratta
på den yttersta dagen,
när mänskorna stod upp
ur sina gravar.
Så yra de var!
Som huvudlösa hönor
flängde de omkring
med flaxande armar och vingar.
Glada, glada!
Det dröjde en god stund
innan de kunde ta sig samman
så mycket att de lyckades
upprätta en provisorisk
hackordning.

Ja, mänskorna förnekar sig aldrig, till och med på den yttersta dagen måste de få till stånd en hackordning.

Skämt åsido. Många gånger när jag hör präster och andra tala om uppståndelsen och det eviga livet skulle jag vilja  fråga: Varför är det så viktigt att få evigt liv? Varför talar man inom kristendomen och andra religioner om livet efter döden som om den vore en realitet? En del säger att livet här på jorden saknar mening om det är slut efter döden. Av det drar jag slutsatsen att det rentav är så att det är livet efter döden som gör livet värt att leva. Det kan uttryckas på ett annat sätt, inte så krasst, utan vackert som i diktsviten Rekviem av Karl Vennberg.

Döden är bara ränseln som vi lägger av
vid vägens slut
en blygrå skugga
som smälter ner i ljuset

Döden är bara plogen
som vänder livets mylla
det hårda rågbrödet
som håller våra tänder rena

Döden är bara överlöparen
som visar oss vägen
en desertör
som ger oss lösenordet

Döden är bara törnsnåret
kring genomlysta blommor
det mörka smycket
som ger oss tillträde till festen 

Det må sägas poetiskt och fint som i den där dikten, men det finns en annan syn på döden, en syn
som den antike romerske filosofen Epikuros uttrycker då han säger: ”Döden, som fruktas som det ohyggligaste av allt ont, är i verkligheten ingenting. Ty så länge vi är till  har den inte kommit och när den kommit är vi inte till.” I detta citat kommer en annan syn på döden fram, en mycket enkel syn: När vi dör är vi döda och that’s it. Varför skulle livet sakna mening för att det är slut när vi dör? Det har jag aldrig förstått. Jag tror att vi måste inse att kropp och själ är ett. När vi dör slocknar vårt liv och det är slut. Det är inte så farligt. Det finns ingen universell mening med livet. Var och en måste skapa mening i sitt liv. Men att det skulle vara meningslöst om man inte tror på ett liv efter döden går jag inte med på. Det är här och nu vi lever. När vi är döda är det slut. Det måste vi acceptera och vi måste tycka att det är helt ok. Det är så jag ser det.

Ragnar Thoursie har skrivit en hel del dikter om döden och ofta får fåglar stå som symboler eller metaforer för mänskor och det flyktiga livet.

Den blinda kråkan

Se fåglarna! Inte
förbereder sig de för den säkra
döden - men för det osäkra livet.
Nötkråkan samlar för vintern
tusen tallfrön, litar på väderleken.
Så ock jag, blind i min tro
på det flyktiga jordelivet.

                                                                        

                                                          

 

 

 

Ordning och reda

O, hur härligt aprilsol ler! Den väcker livsandarna. Allt som varit dött börjar spira och allt som varit dolt börjar synas, till exempel damm och smuts. Kanske det inte bara är livslusten som vaknar om våren, utan också städlusten. Dags för vårstädning!

En del mänskor avskyr att städa. Inte jag. Jag tycker om att städa, att ha det rent och snyggt. Att ha välstädat och ordning i skåp och lådor tyder på fantasilöshet, rigiditet och pedanteri, har jag läst någonstans. Det finns ordspråk och talesätt som stöder den tanken. Hör här: ”Better a creative mess than a tidy idleness.” Fritt översatt: ” Bättre en kreativ röra än en prydlig sysslolöshet.”  Och ännu: ”A clean house is a sign of a wasted life.” På svenska: ” Ett städat hem är ett tecken på ett förslösat liv.” Det är alltså det jag gör när jag när jag städar av hjärtans lust i mitt hem; förslösar mitt liv. Min väninna som hör till den råddiga (vilken trevlig finlandism!) sorten, säger att jag städar bort min ångest. Må så vara. Jag vet att min städiver går till överdrift. Ser jag en fläck på golvet eller bordet är jag genast där med trasan. Ligger min mans strumpor på golvet, på väg till tvättkorgen, dröjer det inte länge förrän jag plockar upp dem.

Jag har försökt vara lite slarvig, men det går inte. Det är mot min natur och jag har accepterat att jag är som jag är – en städtant. För mig är det ordning och reda som gäller och så har det alltid varit. När jag var tonåring behövde min mor aldrig tjata på mig att plocka upp efter mig, jag städade och höll perfekt ordning i mitt rum. Min princip är att ha få och utvalda saker och att inte samla på mig onödiga prylar. Kläder som jag inte använt på tio år gör jag mig av med. Förstås sparar jag plagg som har affektionsvärde, till exempel min dotters första lilla klänning och min studentkjol.

Länge har man idealiserat bohemiska och slarviga mänskor. De är charmigt slarviga, ”bohemian chic”. Ur kaos föds kreativitet och kreativa mänskor har många järn i elden och bryr sig inte om att städa. Med mig är det tvärtom; för att jag ska kunna vara kreativ måste det vara ordning runt mig och ju större kaos som råder i mitt huvud, desto mer städar jag. Förresten, att städa kan också vara kreativt.

Inredningsmagasin och damtidningar skriver då och då om hur man ska hålla ordning i sitt hem. Rensa i röran, helst med hjälp av feng shui, så får städandet och sorterandet en magisk och andlig dimension. Jag behöver minsann ingen sådan hjälp på traven, mitt ordningssinne är väl utvecklat.

Min råddiga väninna måste alltid gräva i sina lådor för att hitta vantar som hör ihop när vi ska ta vår söndagspromenad. Jag brukar försynt påpeka att hon kunde, just det, rensa i röran så skulle hon lättare hitta det hon söker. Hon bara grymtar till svar. På våra promenader brukar vi lägga märke till hur enormt stora hus folk bygger nuförtiden. Min väninna förfasar sig över den ekonomiska satsning sådana palats måste kräva och jag, förutom att jag undrar vad invånarna ska göra med allt utrymme när barnen flugit ut, reflekterar över hur många rum de har att städa.