Itella tur - retur

 

 

Nu ska jag berätta vad som hände mig i min senaste kontakt med Itella. I god tid beställde jag två klädesplagg till mig och min dotter från en exklusiv affär i Stockholm. Jag betalade en ansenlig summa med visakort för plaggen och man lovade skicka paketet med kläderna redan samma dag. Dagen före julafton kom – inget paket. Jag gick till posten och frågade om paketet hade kommit, men man kunde inte hjälpa mig. Efter ett livligt mejlande och telefonerande med en trevlig och tillmötesgående dam i Stockholmsbutiken fick jag slutligen ett meddelande av henne om att paketet hade sänts tillbaka till affären med en anmärkning om att adressaten inte hade kommit och hämtat sitt paket. Jag hade inte fått någon avi! Affären skickade paketet på nytt och en vecka senare fick jag mitt paket med de efterlängtade julklapparna, över en månad för sent – två vackra, välgjorda Oleanakoftor. Jag medger att jag har en fäbless för vackra kläder av hög kvalitet.

På posten sa man att paketet troligtvis hade legat på postkontoret här i Jakobstad en tid innan det returnerades till avsändaren. Var det för mycket begärt att postfunktionären skulle ha kollat i hyllorna om mitt paket fanns där? Är det för mycket begärt att man innan man återsänder ett paket med en tydligt skriven adress skulle kontakta adressaten? Ja, det är det uppenbarligen.

Om man hade bemödat sig om att hjälpa mig och ringt mig; det går lätt att ta reda på ett telefonnummer, skulle det ha besparat mig och damen i Oleanabutiken mycken stress och oro samt dubbel fraktavgift.

Mitt missöde är ett exempel på en trend som är rådande och omöjlig att stoppa. Jag skulle kalla det brist på smidighet och god vilja. Det finns inte rum för personlig betjäning längre. Den lilla mänskan faller igenom och reduceras till ett nummer. Det är en följd av digitaliseringen, som i många fall är en välsignelse. Jag tycker t. ex. att det är behändigt att sköta mina bankärenden via nätet. Men det verkar som om datasystemen skulle vara väldigt sårbara. Jag antar att om man på posten hade hittat mitt paket och helt sonika gett det till mig, skulle det ha stört systemet och sett ut som om paketet aldrig hade avhämtats då det inte fanns någon avi att avläsa.

En annan sak är att ett statligt verk, vilket posten blev för några år sedan och bytte namn till Itella, måste gå med vinst. Då avskedar man folk och tar mera betalt för sin service. Itella, förresten, vad är det för ett obegripligt namn?  Jag har försökt härleda ordets ursprung och kommit till att det möjligtvis är kopplat till  ’itinerary’,  som betyder rutt, färd, resplan. Det skulle alltså ha att göra med logistik.

Min dotter har rest iväg. Hon hann inte få sin julklapp. Jag vet inte om jag vågar skicka den fina tröjan till henne. Vågar jag lita på Itella efter allt detta strul?

Man ska inte tjata om att allt var bättre förr, för det var det inte. Men när det gäller posten, var det faktiskt bättre förr.

Infantiliseringen av teveunderhållningen

Fastän jag är en av dem som bedyrar att de sällan ser på teve måste jag bekänna att det blev en del tevetittande under julhelgen. För övrigt behöver man inte sitta länge framför teven för att kunna konstatera att tevemediet präglas av snuttifiering och förenkling.

All reklam och alla trailers för kommande program tyder på att särskilt underhållning på teve håller på att likriktas och infantiliseras. Jag går så långt att jag börjar undra om det finns ett syfte med denna, som jag ser det, undermåliga underhållning som vi översköljs av. Är det kanske så att man (vem?) vill vagga in tevetittarna i någon sorts värld där kändisar leker fåniga lekar, tävlar om vem som kan utstå de värsta prövningarna eller där celebriteter viker ut sig och berättar om sina privatliv, gråter en skvätt, kramas och berömmer varandra. Man kan fråga sig hur mycket av allt detta flamsande som är regisserat och tillrättalagt; för det mesta kokar man soppa på en spik. Jag menar, hur spännande är det se Lasse Åberg köra bil? Vill vi veta när Malena Ernman förlorade oskulden? Dessutom, när seriösa artister ställer upp i den här typen av program blir jag besviken och misstänksam. Men det gäller förstås för alla stjärnor att synas. Fjantandet på teve kanske ger karriären en skjuts om ens stjärna håller på att dala.

På tal om lek- och tävlingsprogram: Så ska det låta har definitivt överlevt sig själv. Finns det någon som orkar se programmet längre?

Talkshower som Skavlan, En kväll med Anne och Hannah och Bettinas soffmys finns det gott om. Igen samma koncept; kändisar talar ut. Programledarna försöker locka sensationella bekännelser ur gästerna, så att vi får gotta oss åt snaskiga detaljer i deras liv. En gång hände det sig att en känd skådespelare vägrade svara på fräcka frågor om dennes kvinnoäffärer.  Trots enträgna försök fick Skavlan ge sig och svaret uteblev. Någon enstaka gång kan det uppstå en intressant diskussion, men oftast klämmer man in så många gäster i studion att någon fördjupning aldrig hinner ske och det är knappast meningen heller. Man avrundar med kallprat och ett intetsägande musikstycke.

Matprogrammen är ett kapitel för sig, men sorterar också under kategorin onödig underhållning. Det finns en uppsjö av program där man lagar mat, tävlar i mat och röstar ut varandra i bästa robinsonstil, ni kommer ihåg mobbningsprogrammet Expedition: Robinson, som väckte indignation och upprörda känslor i början. Nu är vi så vana och avtrubbade av Idol och liknande shower att vi knappt reagerar på kritiken och avfärdandet som deltagarna får utstå.

Det finns ingen gräns för vad programmakarna kan hitta på för att förströ och på samma gång förslöa och fördumma tevepubliken. Bonde söker fru, Fångarna på fortet, Big Brother, Farmen, Halvåtta hos mig . . . Nya program kommer hela tiden. Som bäst gör SVT reklam för ett nytt program som säkert håller stilen. Trädgårdskampen heter det. Vi kan bara föreställa  oss vad det kommer att handla om.

Julnostalgi

 

Min barndoms jular på sextio- och sjuttiotalet såg ut så här: Det var alltid snö i december – julmånaden. Förväntan låg i luften. I skolan firade vi första advent med Hosianna och första ljuset tänt i ljusstaken. Man fick ta med sig ett ljus att ha på pulpeten. Det var stämningsfullt och spännande.

I början av december fick jag julklappspengar, 10 mark, som förslog till julklappar till mor, far, bröderna, mormor, morfar, farbror och hans fru. Det var anspråkslösa men omsorgsfullt utvalda presenter. Ibland knåpade jag ihop något själv; kanske jag i skolan virkade en grytlapp som blev sned och ojämn, men en grytlapp likafullt, som mor fick.

Sent på julaftonseftermiddagen packade familjen sig i bilen och körde till Nykarleby där vi firade med Håkan och Maj-Lis, de två vuxna som näst efter mor och far, betydde mest i min barndom. Håkan var fars bror, Maj-Lis hans fru. I en skoluppsats skrev jag att de inte hade några barn och därför blev glada när vi kom och firade jul med dem.

Det hörde till att jag fick tända alla ljus i huset – och de var många – en ansvarsfull ceremoni som anförtroddes mig trots min ringa ålder. Maten på julbordet var god och vällagad; nötlåda, svamplåda, morotslåda, plommonkräm och jultårtor – allt som hör julen till, men ingen skinka eller lutfisk, för i det här huset var de strikta vegetarianer. Saknade vi köttet? Nej, inte jag i alla fall. Efter måltiden hjälpte jag Maj-Lis med disken i hennes primitiva kök, hon diskade och jag torkade. Därpå följde det som vi barn väntat på hela kvällen. Håkan tog på sig en gammal skråbock och klampade in med julklappssäcken.

Den julen jag skulle fylla nio år fick jag en Barbiedocka. Jag hade hett och innerligt önskat mig en sådan, men mor var motvillig. Hon tyckte att den oproportionerligt långbenta och bystiga mannekängdockan var en olämplig leksak, men den julen föll mor till föga och uppfyllde min heta önskan. Visserligen hade jag smygtittat i mors garderob där hon förvarade klapparna, och sett ett avlångt paket och läst ”Barbie” genom omslagspappret, så jag visste att jag skulle få den efterlängtade dockan. Den julaftonen var jag den lyckligaste lilla flickan i världen när vi satte oss i den kalla bilen, som stått på gården under kvällen. Någon motorvärmare fanns inte och knappast någon kupévärmare heller. Under kalla jular måste far gå ut och starta bilen med jämna mellanrum för att den skulle komma i gång. När vi körde hem till Jakobstad var vi den enda bilen på vägen och jag minns  hur jag räknade julstjärnor i fönstren och föreställde mig hur trevligt och ombonat de hade det i stugorna. Värmen kom småningom och vi dåsade till i baksätet där vi syskon satt.

Samma julaftonsresa gjorde vi på sjuttio- och åttiotalet då idyllen sprack. Antijulrörelsen nådde även oss. Visst firade vi jul, men kommersen blev alltmer påtaglig och motbjudande.  Julklappar, nej tack! En jul på sjuttiotalet hade mor stickat en tröja åt min vänsterradikale storebror, som inte uppskattade den som mor förväntade sig och jag minns hur ledsen hon blev. Lillebror som var god och glad, förstod inte alls varför man skulle vara avogt inställd till julen. Jag fick en bok som var alltför barnslig för min ålder, tyckte jag, men jag dolde min besvikelse. Min bror och jag satt i bilen på hemväg från Nykarleby och funderade på vad kompisarna kunde tänkas ha för sig. Det hände sig att ungdomarna gick ut i julnatten och dansade kring granen på torget. Inte jag. På julafton ville jag vara med familjen, något annat kunde jag inte tänka mig. Ändå gnagde det lite. Jag kunde ju ha missat något.

I mig bor en liten hemvävd traditionalist. På julen ska det vara julsånger, tro, hopp och kärlek, julkalender och julgran. På åttiotalet växte sig ambivalensen inför julen allt starkare, men fastän jag var och fortfarande är en ”juligan” kunde jag kombinera protesten och myset. Som ung och lite rebellisk lärare höll jag en morgonsamling (på den tiden turades lärarna om att hålla morgonsamling) då jag hånade varuhuset Sokos slogan ”Kom jul med gyllne sken!” och menade att det var pengarnas gyllne sken Sokosköpmännen hade i tankarna. Jag avslutade min betraktelse med att spela Simon & Garfunkels version av Silent Night. Sångduons milda röster ackompanjeras av en nyhetsuppläsares röst som i ett växande crescendo rapporterar om president Nixon och bombningarna i Vietnam.

Efter studierna i Umeå vid det röda universitetet, bodde jag och min man i kollektiv i en stor lägenhet på Storgatan i Jakobstad. Och visst firade vi jul! Granen hade levande ljus och band med flaggor där också den med hammaren och skäran ingick. I toppen satt ett egenhändigt tillverkat fredsmärke av glanspapper i stället för den traditionella betlehemsstjärnan. I fönstret hängde en högst personlig uppsättning av tro, hopp och kärlek, speciellt gjord för mig av en god vän. Vi mumsade på veganlussekatter och drack hemgjord glögg. Det var oljekris och vi ondgjorde oss över all onödig illumination som folk lyste upp sina gårdar med och den energislukande tillredningen av skinkan som folk hade i sina ugnar.

När vi flyttade till eget hus och odlade kärnfamiljen fick granen stå på verandan. Varje jul blåste den omkull , men man slapp barr inomhus. Vår enfödda dotter anlände och granen flyttade in igen med elljus och stjärna i toppen. Jag gjorde ett tappert försök att igen pryda julträdet med det gamla fredsmärket, men möttes av protester. Stjärna skulle det förstås vara! Barn är konservativa. Pepparkaksbaket på självständighetsdagen har alltid varit karlgöra hos oss – vi skröt med att våra nissar och nassar var av kvinnohand orörda – nu blev det far- och dottergöra. I början var den lilla mest intresserad av att äta av den goda degen, men ju äldre hon blev desto ivrigare deltog hon i baket. Numera sparar vi pepparkaksbaket tills den lilla, som inte är liten längre, kommer hem från stora världen för att fira jul med sina gamla föräldrar.

Då tar vi fram vi fram Tomten-boken, läser och begrundar Viktor Rydberg tankedikt och grubblar likt gubben över den underliga gåtan. Vi sjunker in i Bullerbybarnens jul och Pettson och Findus anspråkslösa julafton då båda blir nöjda till slut. Vi myser åt Tove Janssons Granen som berättar om all världens knytt och mumintroll som inte förstår vad julen är för något, för vi förstår vad julen är; en liten tid då vi vill återkalla barndomens jular med hyacintdoft, granbarr och smaken av pepparkakor.

Sibelius, Jansson och jag

 

Språk och identitet är intimt förknippade med varandra. Språk och kultur likaså. Mitt svenska modersmål är en  del av min identitet och den kultur jag representerar.

Språk är mer än ett kommunikationsmedel även om dess största och mest självklara uppgift är att ge uttryck för våra tankar och känslor. Vore språket enbart ett kommunikationsmedel kunde vi lika gärna övergå till engelska. Det vore praktiskt och billigt, men knappast önskvärt.

När ett språk är hotat och dör ut går också en kultur förlorad och ett sätt att tänka försvinner. Jag tror liksom Noam Chomsky att språket påverkar vårt sätt att tänka. Att spinna vidare på den tanken är hisnande och förklarar vissa skillnader mellan olika kulturers uppfattning av omvärlden. Jag ser kanske lite annorlunda på världen än vad en finskspråkig eller en somalisktalande gör.

Ett litet språk som svenska och särskilt svenskan i Finland, behöver uppmärksammas med till exempel Svenska  dagen, som har föreslagits bli Tvåspråkighetens dag. Det tycker jag är ett dumt förslag. Varför skulle inte Svenska dagen få vara bara svensk? Är förslaget ännu ett utslag av den finlandssvenska hukarmentaliteten och av att många tvåspråkiga har svårt att förstå att finska kan vara ett problem för en del svenskspråkiga i vårt land? För dem som obehindrat talar båda språken är tvåspråkighet en självklarhet. Datumet för Svenska dagen är konstigt valt menar många och det kan jag hålla med om. Ebba Witt-Brattström tycker i en kolumn i Hbl att Edith Södergrans födelsedag den 4 april kunde vara flaggdag och jag föreslår att vi petar in Svenska dagen på samma datum.  

Att jag vill att Svenska dagen ska vara enspråkigt svensk betyder inte att jag exkluderar finskspråkiga eller mänskor med något annat modersmål för den delen. Jag välkomnar alla som vill fira svenskheten på Svenska dagen, och jag tycker att det var en sympatisk gest att bjuda in Paavo Lipponen som festtalare på årets huvudfest i Korsholm.

Att mitt hjärta klappar för svenskan i Finland betyder inte att jag är speciellt stolt över att vara finlandssvensk eller finländare. Varför skulle jag vara stolt över något som jag är råkar vara född till? Hur kan man alls vara stolt över något som man inte har åstadkommit eller presterat? Jag är glad och nöjd över att bo och leva i Finland så länge jag får göra det på mitt modersmål, men stolt? Nej. Stolt är jag över att jag en gång i mitt liv har lyckats ta mig igenom ett maratonlopp (med urusel tid, men ändå), stolt är jag över mina fågeltavlor som jag har broderat, de är så vackra. En gnutta yrkesstolthet kan jag känna ibland, men jag identifierar mig inte med mitt yrke.

I fredags på självständighetsdagen lyssnade jag på Sveriges radio P2. Man uppmärksammade Finlands dag med att spela finländska tonsättares verk, bland annat Lemminkäinensviten. Jag såg upp på den blåvita flaggan som vajade i decembervinden och för ett ögonblick tårades mina ögon av den vackra musiken. Vad var det jag kände? Jag måste bekänna: ett sting av stolthet över att jag hör till samma minoritet som Jean Sibelius, somTove Jansson, som Edith Södergran. De har åstadkommit verk som är oersättliga för vår finländska kultur.

Telefonimani

 

 Jakobstads gymnasium på rasterna: Eleverna sitter i klungor, alla med uppmärksamheten fäst på en sak, sina smarttelefoner. Ungdomarna ser upptagna ut, som om de höll på med något mycket viktigt. Sitter man ensam är det ännu viktigare att ha telefonen till hands; ingen ska tro att man saknar kontakter. Man tyr sig till telefonen, den är som en vän eller som en sköld mot omvärlden.

När jag är på väg till klassrummet och ser mänskorna som är uppslukade av det som händer i deras telefoner tänker jag att det finns ingenting som har ändrat vårt beteende så grundligt som mobil- och smarttelefonerna. Jag frågar mig om man ständigt måste ha tillgång till sin telefon. Måste man ha koll på vad som händer i cybervärlden?

Jag ställde samma frågor till eleverna i en klass och fick ett unisont  ”Ja!” som svar. De tar telefonen som en självklarhet och det är kanske just det som jag har svårt att fatta. Det är en klyfta mellan mig och den yngre generationen, men också mellan mig och många vuxna som inte kan låta bli sin telefon när man sitter på möte eller är på fest.

 Länge var jag motståndare till mobilen och länge var jag den enda i bekantskapskretsen och i kollegiet som inte hade en yuppienalle (man kallade tingesten så i mobiltelefonens barndom), ända tills min chef uppmanade mig att skaffa en. Det året, 2006, fick jag min första och hittills enda mobiltelefon i julklapp och snabbt insåg jag hur praktiskt det var med en bärbar telefon.

Länge var jag fruktansvärt irriterad på mänskor som mitt i ett möte kunde börja tala i telefon, mänskor som svarade på ett samtal och pratade på när man träffades på stan. Jag förvånades över unga mammor och pappor som talade i mobilen medan de var ute och promenerade med sina barn. Var inte de små viktigare och sällskap nog? Var det inte brist på vanlig artighet när en förälder satt med telefonen fullt synlig och pillade på den ett helt föräldramöte igenom? När jag ser sådant beteende idag höjer jag knappt på ögonbrynen. Jag har resignerat och jag har vant mig.

Telefonbeteendet har ändrat till det bättre och idag går de flesta avsides om de måste ta ett samtal. Med smarttelefonen är det annorlunda. Den används inte särskilt mycket för samtal, åtminstone inte bland ungdomar, de textar och surfar på nätet. Telefonen är som en förlängd kroppsdel i deras händer; de placerar klenoden framför sig på pulpeten eller, nästan tvångsmässigt, tar upp den ur fickan, kastar en blick på den och kanske förlorar sig i något meddelande tills jag hötter med fingret och telefonen glider ner i fickan igen.

Att vara utan mobiltelefon är omöjligt idag. Jag skulle inte vilja vara utan min som onekligen börjar bli lite gammalmodig, men den går att ringa och skicka sms med. Vad mer behöver jag? Det vet eleverna. Och vem vet, en vacker dag köper jag mig en Lumia eller en iPhone, sätter mig bland ungarna och låter fingret spela över touchscreenen som om det var den naturligaste saken i världen. Då skulle de minsann höja på ögonbrynen.

 

Solidaritet är inte på modet

Ända sedan 1967 har Operation Dagsverke, som det hette dåförtiden, arrangerats i skolorna i Finland. Idén kommer från Sverige där den religiöst och politiskt obundna insamlingskampanjen startades år 1961. I vårt land är det Dagsverke rf.,Taksvärkki ry. som bedriver samarbetsprojekt för att förbättra levnadsförhållandena för barn och unga i utvecklingsländer och uppmuntra finländska unga till globalt gemensamt ansvar. Konkret innebär det att eleverna jobbar en dag och donerar lönen de får för sitt dagsverke till insamlingen.

På 60-, 70- och 80-talet gick dagslönerna till gatubarn i Kenya, skolbyggen i Guatemala och Mocambique och många andra behjärtansvärda internationella projekt.

På 60-och 70-talet när jag gick i Jakobstads samlyceum tog vi, åtminstone mina kompisar och jag, dagsverket på allvar. Vi jobbade med allt möjligt; vi tvättade fönster, vi skötte barn, vi räfsade, vi jobbade på olika företag som gärna deltog i kampanjen och vi knackade dörr. Vi kände att vi gjorde en god gärning. Jag tror att vi rentav kände något som man kunde kalla solidaritet med de sämre lottade som vi arbetade för.

Engagemanget var förstås delvis styrt av mode och tidsanda. På den tiden skulle man ta ställning och protestera mot orättvisor i världen. Vi engagerade oss i fredsrörelsen. Vi ropade ”USA ut ur Vietnam!” På 80-talet grundade vi Fredsmarschkommittén som ordnade fredsmarscher i Jakobstad. 1982 var vi tvåtusen mänskor som marscherade i vår stad. Vi bildade aktionsgruppen SOS-Racisme, enligt fransk modell, mot våld och rasism. ”Touche pas a mon pote!” ”Rör inte min kompis!” stod det på märkena vi sålde. En gång var vi några sista entusiaster som ställde oss med egenhändigt tillverkade fredsduvor i händerna utanför kyrkan där man svor faneden.

Men tiderna förändras. Redan i slutet av 80-talet började individualismens högervindar blåsa och de blåser än. Skolorna deltar fortfarande i dagsverket, men man kan inte säga att eleverna är särskilt engagerade. De flesta kan inte stava till ordet solidaritet. Visst finns det alltid sådana som engagerar sig för en bra sak, men jag skulle tro att många tar dagen som en extra lovdag, betalar en tia och tycker att det är ok. Det visar också placeringen av dagsverket; fredagen före höstlovet. Så bra, då kan man starta sin höstlovsresa lite tidigare!

I år har Jakobstads gymnasium valt att skänka dagsverkspengarna till diakonin. Jag tvivlar inte på att man inom diakonin gör ett viktigt arbete. Ändå tycker jag att idén med dagsverket som en internationell kampanj går förlorad. Dagsverke rf. stöder i år ett utvecklingsprojekt i Sierra Leone. Det är synd att gymnasieeleverna inte deltar i projektet.

Varje år predikar jag för eleverna att de ska arbeta på dagsverksdagen och skänka alla pengar de får, inte bara den föreskrivna summan, till insamlingen. Då ler de lite generat och tänker på en extra sovmorgon.

Det är dags att tänka om. Operation Dagsverke har spelat ut sin roll. Kanske det är dags att slopa dagsverket.

 

En humanistisk manifestation

Ateism är inte en tro. Att inte tro är inte att tro. Ateism är inte en ideologi. ”Ateism är namnet på uppfattningen att gudar inte existerar.” Så definierar Christer Sturmark ateism i sin bok Tro och vetande 2.0. Ordet ateist består av prefixet a som betyder ”inte” och teist som betyder ”gudstroende”. Teist går tillbaka på theos, grekiska för gud.

Humanism är en ideologi som ofta innefattar ateism. Humanisten har ett mänskovänligt och inkluderande förhållningssätt till sin omvärld. En humanist tycker att ”världen är tillräckligt fascinerande som den är utan magi och övernaturliga väsen”, säger Sturmark i sin bok. En ateist behöver inte nödvändigtvis omfatta en humanistisk livssyn, hen kan vara lika konservativ som en fundamentalist i andra frågor fastän hen inte har någon gud.

En ateist och humanist har tänkt över sin ståndpunkt och är det inte bara av gammal vana. De flesta i Finland och antagligen i övriga världen föds in i någon religion. Därför har man som ateist-humanist varit tvungen att fundera på livsåskådningsfrågor innan man tagit avstånd från religionen. Man kan anta att existentiella frågor diskuteras och att religiösa dogmer och riter ifrågasätts oftare i icke-religiösa kretsar än bland t. ex. vanekristna, dvs. mänskor som hör till kyrkan av slentrian och för att det kristna arvet genomsyrar vårt samhälle och vår kultur.

Det går en klar skiljelinje i livssyn mellan icke-troende och troende. Det märks inte minst i den debatt som planerna på en pridefestival i Jakobstad nästa sommar har väckt. Humanisten välkomnar en sådan manifestation, för att hen har en tolerant syn på annorlunda sätt att leva och vara. En humanist kan inte förstå varför homosexualitet skulle vara syndig och onaturlig. En humanist kan inte förstå hur någon har mage att lägga sig i hur ens medmänskor lever sitt liv, allra minst deras sexliv. Är inte den kristna guden en god gud som med öppna armar välkomnar alla sorters mänskor i sin stora famn? Visst, men inte hbt-mänskor. Var inte Jesus den som förbarmade sig över de annorlunda och utstötta? Visst, men inte över homosexuella, tycks de värdekonservativa kristna mena. Inkonsekvent, säger humanisten.

Skiljelinjen mellan konservativ kristen livssyn och humanistisk livssyn är svår att överbrygga. De representerar två oförenliga synsätt. Aldrig mötas de två.

Trots min pessimism önskar jag att homosexuella, heterosexuella, bisexuella, transsexuella, asexuella, ateister och religiösa kommer att delta i en glad och livsbejakande prideparad på Jakobstads gator sommaren 2014.