Vemodssommar

Jag skulle kunna skriva om hur jätteskönt mitt sommarlov ska bli. Jag skulle kunna skriva om blåbär med socker och kylskåpskall fil. Jag skulle kunna skriva om doften av Kung Liljekonvalje och om älskliga blommor små. Och om hur fönsterna öppnas mot sommarnatten och om hur det fladdrar till i en tyllgardin.

Men jag skriver om vemodet som fyller mig när jag återser den gamla sommarvillan som sakta förfaller. Dörren skevar; man kan se dagern genom en springa. Träet i verandan ruttnar, en planka gungar när man går på golvet. Uppe på vinden lossnar bitar av kitt när man öppnar fönstren. Döda flugor och getingar ligger i hörnen.

På tunet står ladan som flyttades från en åker och byggdes upp någon gång på sjuttiotalet. En massa bråte har samlats i ladan och det är dags att röja upp bland gamla gummistövlar, fisknät som ingen använder längre, burkar med intorkad målarfärg och förbrukade penslar.

Jag går stigen ner till stranden där stickigt gräs breder ut sig över sanden. Viken växer igen, vass och sjögräs tar över. Jag skulle vilja ta mig ett dopp, men vattnet är brunt och sjöbottnen dyig; man sjunker ner till fotknölarna. I min barndom var vattnet klart och bottnen räfflad sand som kändes behaglig mot fotsulorna. Och hur vi simmade och plaskade i det grunda vattnet! Vi ritade i sanden, gjorde solklockor och grävde djupa gropar ända till Kina. Föga visste vi om vuxenlivets vedermödor. Vi var soliga barn av luft och ljus.

Nu leker ingen på stranden. Ingen simmar i vattnet. Ingen gammal träbåt kommer töffande och lägger till vid en av pålarna. Båten är såld, pålarna försvunna. Färgen flagar på båthuset.

Vi sitter runt kaffebordet på trädäcket och talar om allt som borde göras. Den gamla villan borde rätas upp och verandan förnyas, dasset städas, båthuset målas. Viken borde muddras, den sjuka björken huggas ner, gräset klippas . . . Det är en evig och ojämn kamp att slåss mot naturen. Den vinner till slut.

Senare på kvällen går jag upp från stranden och tänker som den store poeten att minnena ser mig. Mina minnen sitter i stenarna, i tallarnas synliga rötter på stigen och i det blommande blåbärsriset. Kvällssolen lyser på de höga furornas stammar. Myggorna inar. Taltrasten flöjtar. Allting är som förr. Ingenting är som förr.

Den heliga valfriheten

                                                    

Ju längre jag jobbar desto mer kritisk blir jag till min arbetsplats – skolan. Jag arbetar i ett s.k. årskurslöst gymnasium där läsåret är indelat i sex perioder.  Så kallat årskurslöst, skriver jag, för gymnasiet är inte årskurslöst. När årskurslöshet infördes i gymnasiet tog jag ordet på allvar och föreställde mig en skola där eleverna fick välja och vraka bland kurser utan att bry sig om årskurser och klasser. Min första tanke var, wow, vilken frihet, nästan lite anarki i skolan! (Jag har alltid varit lite svag för anarkistiska idéer.)

Men nej, fortfarande är eleverna indelade i årskurser och kurserna ska läsas i en bestämd ordning. Vi talar om att eleverna går i ettan, tvåan eller trean, fast vi ska helst säga att de som inledde sina gymnasiestudier, för så heter det, hösten 2011 är elvor och de som började i höstas är, vad ska man säga, trettonor? Förresten ska man inte tala om elever längre, utan studerande, som om gymnasiet vore någon sorts miniuniversitet. Den käringen mot strömmen jag är, vägrar jag kalla ungdomarna för studerande. För mig är de elever.

Honnörsordet i dagens gymnasium är valfrihet. Eleverna väljer när de ska gå kurserna och pusslar själva ihop sina läsordningar. Man avlägger kurser i rask takt och valfriheten gör att antalet elever i kurserna varierar kraftigt, vilket är ganska jobbigt för lärarna. Jag ser få fördelar med att inte ha fasta klasser som är ungefär lika stora. Att gå i en egen klass skapar trygghet och samhörighet.

Kursbundenheten och valfriheten har lett till snuttifiering, stress och bristande kontinuitet, både vad gäller elevernas arbete och lärarnas möjlighet att följa upp eleverna. Alla elever kan inte axla det ansvar som det innebär att välja rätt antal kurser och också avlägga dem i tid.

Marknadsföring, profilering och strategi är ord som jag inte skulle vilja använda i skolsammanhang. Begreppen hör inte hemma i skolan, enligt min åsikt, men har rotat sig djupt i skolvokabulären, och vi måste marknadsföra skolan, profilera oss och ha en strategiplan för än det ena, än det andra. Detta har lett till en osund konkurrens mellan gymnasierna i vår region.  Skolorna lockar med gratis bussresor till skolan, gratis pekplattor, flygcertifikat och resor till metropoler. Tiden när det var självklart att gå i den skola som var närmast hemmet är definitivt förbi. Nu får ungdomarna välja den skola som lockar mest och vars inriktning tilltalar dem.

Samarbetet mellan gymnasierna inom Team Nord, dvs. gymnasierna i Karleby, Kronoby, Pedersöre, Jakobstad och Nykarleby, har utvecklats till en tävlan om elever. Det man har åstadkommit är digitala kurser, vilka anses vara nödvändiga både för små gymnasiers fortsatta existens och för att vänja eleverna och lärarna vid att jobba digitalt. Snart blir man student på tangent, det är ofrånkomligt. Kurser på nätet är en välsignelse ur ekonomiskt perspektiv, och det är det som räknas i dessa tider. Huruvida nätkurser är pedagogiskt fördelaktiga kan man diskutera, även om det är en diskussion som sällan förs i skolan.

Snart får vi andra problem att brottas med. Om det går som regeringen vill måste ett gymnasium ha minst 500 elever för att få existera. Då kan vi säga goodbye till JG, PG, TG och de andra små gymnasierna och skrota Team Nord. Då kanske regionens gymnasium finns i Karleby och heter NÖG, Norra Österbottens gymnasium.

Religion i skolan

Under min tid som skolelev och under mina drygt trettio år som lärare har religionen haft sin självklara plats i skollivet.

I folkskolan ställde sig barnen på led och tågade in i festsalen med psalmboken i hand. Man gick till morgonbön. Religionsundervisningen bestod av berättelser ur Bibeln och planscher som kunde avbilda t.ex. Abraham som skulle till att offra sin son Isak för att visa sin gudsfruktan. Jag minns hur jag våndades över Isaks öde. Hur kunde en pappa göra så? Men Gud  - deus ex machina – räddade den stackars gossen i sista stund och jag blev lättad, men jag funderade på vilken fruktansvärd upplevelse det måste ha varit, rena skenavrättningen.

I samskolan fortsatte den konfessionella religionsundervisningen. Ofta var det KSG som höll morgonsamling. KSG var en oförarglig grupp ungdomar som knäppte på gitarr och sjöng om Jesus. Kyrkohistoria var ämnet läraren försökte förmedla till oss ointresserade elever.

Trettio år senare var det Ny generation, en betydligt aggressivare grupp unga, trosvissa kristna, som missionerade i gymnasiet genom bönelistor (listor över vilka elever och lärare som gruppen skulle be för), handpåläggning och dans till kristen musik.

Elever som inte hör till något religiöst samfund kan välja livsåskådningskunskap i stället för religion. I praktiken blir det sällan någon grupp, för det är så få som väljer ämnet. När jag i tiden för min dotters räkning hörde mig för om man kunde ha livsåskådning i högstadiet, fick jag veta att det kunde man, men jag blev avrådd från att placera henne i livsåskådningsgruppen eftersom det i den var bara invandrare. Jag blev ganska paff när jag fick det svaret. Dottern själv ville inte skilja ur, så det blev vanlig religionsundervisning för hennes del. Det har hon knappast tagit skada av, men hon blev trött på att alla morgonsamlingar i högstadiet hade kristet innehåll. Min reflektion: När har man någonsin tagit hänsyn till ateister och fritänkare?

Länge har det varit lugnt vad gäller religionens roll i skolan, åtminstone i gymnasiet. Någon enstaka morgonsamling hålls av en präst, några elever har bönestunder på rasten och religionsämnet handlar mest om olika religioner. Hur undervisningen går till vet jag inte; vi lärare har så liten inblick i varandras undervisning, men det är nog inte som när jag gick i skolan och fick lära mig att kristendomen var den enda rätta tron.

Med det ökade antalet icke-kristna elever har politiker yrvaket börjat ifrågasätta religionen i skolan och om den alls ska få synas på fester och avslutningar. Och så dyker man ner på sommarpsalmen Den blomstertid nu kommer, fastän det finns så mycket annat att kritisera, t.ex. att man håller en andakt på studentdimissionen, vilket är fallet i Jakobstads gymnasium.

Att Den blomstertid som vi alltid har sjungit på skolavslutningar på något sätt skulle kränka en muslim eller icke-kristen kan jag inte förstå. Visst sjunger man i en vers om ”Guds godhets rikedom” och om att vi ska besinna hans nåd som räcker året om, men det får man ha överseende med som icke-kristen och icke-troende. Psalmen hör till vårt kulturarv och väcker en känsla av frihet inför det stundande sommarlovet. Ingen mänska, vare sig hen är muslim, buddhist eller ateist kan känna sig kränkt för att den sången och andra traditionella sånger sjungs under högtider, även om de har ett kristet budskap. Inte ens jag.

 

 

 

 

 

Tal på fars begravning den 22 februari 2014

När jag besökte far på sjukhuset torsdagen den 6 februari var han inte längre nåbar, men jag såg hur han led och hade ont. Då jag gick därifrån den gången visste jag att nästa gång jag kom dit skulle han vara död. En dikt av Bruno K. Öijer beskriver känslan jag hade på ett gripande sätt.

"minnen och bestick/ togs ifrån dej/ träd och vattendrag bars bort/ från din säng/ allt som inte behövde säjas/ låg som en kam i min hand/ när jag strök ditt hår/ och lovade att komma tillbaka/ men jag visste att det inte var sant/ jag satt nere i bilen och grät/ jag förbannade livet/ jag visste att jag inte skulle komma tillbaka/ förrän allt var över/ och hur iskallt och bestämt/ hade inte döden gått igenom dina kläder/ hur snabbt hade inte det otäcka/ sökt igenom din kropp/ letat efter allt som var värdefullt"

                                                                                                                                                                                                                                                                                                        

Den 7 februari, dvs. nästa dag var far död. Lidandet var över och vi, hans anhöriga tyckte det var bra, men naturligtvis väldigt sorgligt. Han hade lidit tillräckligt. Det var slut nu. Fars sjukdomshistoria var lång och jag ska inte redogöra för den nu, men jag måste ändå nämna att i september förra året när han låg på intensiven i Vasa trodde vi att stunden var inne för hans död, men som genom ett under kom han igen och hoppet vaknade på nytt.  Tomas Tranströmer skriver i en dikt så här:

”Mitt i livet händer det att döden kommer/ och tar mått på människan. Det besöket/ glöms och livet fortsätter. Men kostymen/ sys i det tysta.”

Döden kom och tog mått på far, men han gav sig inte.

När vi ser mänskor lida och särskilt när vi ser lidandet på nära håll, är det vårt eget lidande vi tänker på. När vi gråter för att en närstående dör är det vår egen förestående död vi begråter. Vad är det för mening med lidandet, frågar vi oss, och svaret är enkelt: det är ingen mening med lidandet, även om det finns en del som säger att allt har en mening, även lidandet. Det tror jag inte på och det trodde inte far på heller. Han visste att han skulle dö snart och han önskade att han fick somna in och slippa smärtorna.

Far tog sitt öde med ett slags upphöjt lugn. När han blev allt mer orörlig och inte kunde ägna sig åt friluftsliv och pianospel som var hans liv, gjorde han det bästa av situationen. Visst hände det någon gång att han blev ledsen och bitter och sa att ”allt ska tagas ifrån mig”, men för det mesta var han på bra humör, också när han låg på sjukhus. När han inte kunde klippa häck på Andrasjötomten längre instruerade han Carl Johan i häckklippandets konst. När han inte kunde vara på sjön och ägna sig åt fiske längre, kunde han i alla fall sitta på verandan och blicka ut över fjärden och njuta av ” Neptuni förföriska blinkningar”, som han sa. Ännu i somras satt han på en pall i blåbärsriset och plockade långsamt och omsorgsfullt blåbär i ett gammalt litersmått som nu kommer att stå tomt. När han inte kunde spela piano längre kunde han åtminstone lyssna på sin älskade jazzmusik på Spotify, och dagen innan han insjuknade och blev sängliggande för gott körde jag honom i rullstol till O’Learys så han fick vara med på Jazzoos jam och träffa sina musikerkompisar. När Frippe hämtade honom därifrån var far nöjd och rörd över, som han sa, hur många snälla mänskor det finns. Han menade alla vänner som pratade med honom och tog hand om honom. Heder åt dem.

Hösten som gick och tiden fram till fars död var tung, särskilt för mor som satt vid hans sjukbädd flera timmar varje dag. Tungt för Carl Johan som kom med mat som far gillade, då han inte tyckte om sjukhusmaten. Tungt för Frippe som hade varit med om en stor förlust vintern innan. Alla som har upplevt sjukdom och död vet hur det känns och hur trött man blir både fysiskt och psykiskt. Värst är att man ingenting kan göra annat än vara där och visa att man finns vid den sjukes sida. Visst är det en lättnad att far inte behöver ha ont mer, men sorgen och saknaden är stor. Vi förstår hur ensamt det känns för mor. De var gifta i 63 år. 63 år fyllda av kärlek, barn, bekymmer och vardagsslit, Andrasjöliv, musik och mot slutet en tvåsamhet som också innebar ett ofrånkomligt beroende.

Far var kanske inte alltid så lätt att leva med. Han hade sina rutiner och vanor som han inte gärna ruckade på. Man kan säga att han inte var särskilt flexibel, men han hade ett rörligt intellekt och han var en bildad man. Han var kreativ, beläst och musikalisk. Han spelade piano, han fiskade, han fotograferade. Han var mycket händig; han renoverade sommarvillan på nittiotalet, han band in böcker, en hobby som han tog upp på äldre dagar. Han var mycket naturintresserad och en tid fångade han fjärilar tillsammans med Frippe som tyckte att det var häftigt att vara lepidopterolog. Han hade också litterära ambitioner och på 70-talet skrev han noveller i fisketidningar och på sista tiden skrev han långa bidrag på Nykarlebyvyer. Hans sista oavslutade projekt var hans memoarer som han började skriva för ett par år sedan.

Fars memoarer handlar mycket om barndomen i Nykarleby. Till flydda tider gick hans tankar ofta, särskilt när han blev äldre och gärna berättade om alla upptåg han var med om som pojke och om alla originalen som befolkade den lilla staden. Fars uppväxt och ungdomstid tycks ha varit en idyll, en sorglös tid som han omhuldade och återvände till gång på gång. Kanske han idealiserade sin barndom lite grann, men det gör vi så lätt. Alla historier blev som någon sorts sägner i vår familj. Vi har hört om hur far och hans barndomsvän Tor-Björn, som han har hållit kontakt med under alla år, brevväxlade när far hade scharlakansfeber och måste vara isolerad flera veckor. Vi har hört om hur spännande det var under islossningen i älven då barnen sprang omkring och ropade ”Isen räker!” En gång när far och mor var på promenad i stan och de nyligen hade börjat sällskapa kom Håkan, fars äldre bror som var ett original redan då, barfota med håret på ända, iklädd säckiga byxor som hölls uppe av ett snöre i midjan, och ropade: ”Kalle, du ska hem.” Mor undrade vem den underliga typen var och far hade helst sjunkit genom jorden.

Far brukar berätta om hur familjen i juni tog sitt pick och pack och flyttade ut till Andrasjön och sommarvillan, som för övrigt byggdes samma år som far föddes, 1928. Far har alltså tillbringat varje sommar i sitt liv på Andrasjön och naturligtvis satt sin prägel på stället.

Som jag redan nämnt var far mycket naturintresserad.  Han reste sällan, men blev det resor var det till Lappland och Nordnorge. En del av resorna gjorde han tillsammans med vännen Einar som gick bort alldeles för tidigt. Einar och far var ett lustigt par som blev som två pojkar i varandras sällskap. De sjöng och skämtade mest hela tiden.

En annan mångårig vän som far gjorde utflykter med var Birger. Också han är borta sedan länge.

Under tiden på Schaumans lärde far känna Åke som blev hans mycket uppskattade sällskap under pensionärstiden. Varje tisdag gick de på café och far kallade Åke sin butler. En butler behövde far när han tog sig fram med rollator och rullstol.

Far var hjälpsam, och som jag nämnde tidigare, händig, en bra kombination för en far. Alltid när jag behövde hjälp med praktiska problem hade far lösningen. En gång behövde jag en torkställning för ylletröjor. Far fixade en hopfällbar ram med nät att lägga tröjan på. Jag har ett gammalt smyckeskrin av trä som jag ärvt efter min farfar. Det höll på att falla sönder. Far limmade och reparerade skrinet med varsam hand.

Far var också min skarpaste kritiker. Han hade åsikter om hur jag skulle ha håret, han kritiserade mitt sätt att sminka mig och klä mig. Han fick alltid ta del av mina krior och hade en del att säga om dem. Hur skarp kritiken än var kände jag mig alltid älskad och omtyckt av far. Jag var, jag är pappas flicka.

Och det är så här vi vill minnas far: en tänkande mänska med många intressen. Vi vill minnas honom när han kom hem brunbränd efter att ha tillbringat soliga vinterdagar på isen med sina lakakrokar och sitt pimpelspö. Vi vill komma ihåg honom sittande vid pianot spelande sina evergreens, strosande omkring på Andrasjön bland buskar och träd, ständigt pynjande med något som behövde göras.

Jag tror att det är i sommar när vi sitter vid kaffebordet på verandan vi kommer att sakna vår far, make, morfar och farfar allra mest.

Edit som inte kunde vara med oss idag skriver så här: "Skönt att morfar inte behöver lida mer. Han var den bästa och mest originella morfar man kan tänka sig och stod mig nära under hela min uppväxt. Jag kommer att ha många fina minnen av honom. Vila i frid, älskade morfar."

Pappa Kalle vi saknar dig. Du kommer att fattas oss.

 

 

 

En sekulär begravning

I mitt liv har jag hittills varit på nitton begravningar. Alla utom en har varit religiösa. Det är säkert vanligare i större städer och i andra delar av världen att man har sekulära begravningar, men här i våra trakter är det sällsynt. Man kan fråga sig varför. Naturligtvis är en av orsakerna att de flesta här är religiösa och vill ha en präst som leder ceremonin.  En annan orsak är att det är att det är enklast så, det är tradition.

Under religiösa begravningar som jag har varit på har jag tänkt hädiska tankar och tyckt att det känts konstigt med en präst som talar om att komma hem till Gud och om uppståndelse på den yttersta dagen, särskilt när den avlidna mig veterligen inte har varit särskilt religiös. Men som sagt, det är lätt att låta prästen vara officiant; man har ändå så mycket att ordna och ställa med inför en begravning. En praktisk detalj som jag inte förstår mig på är den underliga seden att lägga ner blommorna två gånger, först vid kistan, för att sedan när prästen talat färdigt, gå upp och hämta blommorna igen och lägga dem en andra gång ute på graven. Det skulle räcka med en gång, tycker jag.

Jag skrev inledningsvis att en av begravningarna jag bevistat inte varit religiös. Det var min älskade fars begravning.

Min far dog för en dryg månad sedan och när vi, mor, mina bröder och jag, skulle ställa till begravning var vi eniga om att det skulle vara en sekulär sådan. Far hörde inte till kyrkan och han var inte det minsta troende. Att anlita en präst och blanda in Gud och Jesus på hans begravning hade känts fel och förljuget. Det skulle ha gett mig samvetsbetänkligheter.

Begravningen hölls i Johanneskapellet. Kapellet är snyggt och inte uttalat religiöst, även om där syns en och annan kristen symbol. Helst skulle vi ha haft både ceremonin och minnesstunden på ett och samma ställe, men det fanns ingen annan lämplig lokal tillgänglig. Dessutom får man inte ta in en kista var som helst.

Ceremonin inleddes med musik. Fars musikervänner spelade en melankolisk jazzballad och därefter höll jag tal. Blommorna som lades vid kistan fick ligga kvar. Ceremonin avslutades med musik och sång, närmare bestämt Erroll Garners Misty, en av fars favoritlåtar som han själv gärna spelade på piano.

Minnesstunden blev en jamsession med svängig musik, kaffe och tårta. Ni vet hur det kan bli på minnesstunder, när högtidligheten släpper och kaffet lossar tungans band kan det rentav bli lite uppsluppet. Så blev det nu. Och jag tror, jag vet att far skulle ha uppskattat arrangemanget. Far fick en värdig, ärlig och stämningsfull begravning.

Nästa dag tog vi blommorna, som begravningsentreprenören samlat ihop, och körde till Nykarleby gravgård och lade dem på familjegraven. Efter kremeringen ska far enligt hans egen önskan begravas i Nykarleby, hans barndomsstad och sommarstad.

Själv har jag i plånboken ett litet kort som Fritänkarnas förbund och Finlands humanistförbund har sammanställt och finns på www.siviilihautajaiset.fi. På kortet står det: ”Jag vill ha sekulär begravning. Jag önskar att alla till min död hörande arrangemang sköts utan religion och utan präst.”

Itella tur - retur

 

 

Nu ska jag berätta vad som hände mig i min senaste kontakt med Itella. I god tid beställde jag två klädesplagg till mig och min dotter från en exklusiv affär i Stockholm. Jag betalade en ansenlig summa med visakort för plaggen och man lovade skicka paketet med kläderna redan samma dag. Dagen före julafton kom – inget paket. Jag gick till posten och frågade om paketet hade kommit, men man kunde inte hjälpa mig. Efter ett livligt mejlande och telefonerande med en trevlig och tillmötesgående dam i Stockholmsbutiken fick jag slutligen ett meddelande av henne om att paketet hade sänts tillbaka till affären med en anmärkning om att adressaten inte hade kommit och hämtat sitt paket. Jag hade inte fått någon avi! Affären skickade paketet på nytt och en vecka senare fick jag mitt paket med de efterlängtade julklapparna, över en månad för sent – två vackra, välgjorda Oleanakoftor. Jag medger att jag har en fäbless för vackra kläder av hög kvalitet.

På posten sa man att paketet troligtvis hade legat på postkontoret här i Jakobstad en tid innan det returnerades till avsändaren. Var det för mycket begärt att postfunktionären skulle ha kollat i hyllorna om mitt paket fanns där? Är det för mycket begärt att man innan man återsänder ett paket med en tydligt skriven adress skulle kontakta adressaten? Ja, det är det uppenbarligen.

Om man hade bemödat sig om att hjälpa mig och ringt mig; det går lätt att ta reda på ett telefonnummer, skulle det ha besparat mig och damen i Oleanabutiken mycken stress och oro samt dubbel fraktavgift.

Mitt missöde är ett exempel på en trend som är rådande och omöjlig att stoppa. Jag skulle kalla det brist på smidighet och god vilja. Det finns inte rum för personlig betjäning längre. Den lilla mänskan faller igenom och reduceras till ett nummer. Det är en följd av digitaliseringen, som i många fall är en välsignelse. Jag tycker t. ex. att det är behändigt att sköta mina bankärenden via nätet. Men det verkar som om datasystemen skulle vara väldigt sårbara. Jag antar att om man på posten hade hittat mitt paket och helt sonika gett det till mig, skulle det ha stört systemet och sett ut som om paketet aldrig hade avhämtats då det inte fanns någon avi att avläsa.

En annan sak är att ett statligt verk, vilket posten blev för några år sedan och bytte namn till Itella, måste gå med vinst. Då avskedar man folk och tar mera betalt för sin service. Itella, förresten, vad är det för ett obegripligt namn?  Jag har försökt härleda ordets ursprung och kommit till att det möjligtvis är kopplat till  ’itinerary’,  som betyder rutt, färd, resplan. Det skulle alltså ha att göra med logistik.

Min dotter har rest iväg. Hon hann inte få sin julklapp. Jag vet inte om jag vågar skicka den fina tröjan till henne. Vågar jag lita på Itella efter allt detta strul?

Man ska inte tjata om att allt var bättre förr, för det var det inte. Men när det gäller posten, var det faktiskt bättre förr.

Infantiliseringen av teveunderhållningen

Fastän jag är en av dem som bedyrar att de sällan ser på teve måste jag bekänna att det blev en del tevetittande under julhelgen. För övrigt behöver man inte sitta länge framför teven för att kunna konstatera att tevemediet präglas av snuttifiering och förenkling.

All reklam och alla trailers för kommande program tyder på att särskilt underhållning på teve håller på att likriktas och infantiliseras. Jag går så långt att jag börjar undra om det finns ett syfte med denna, som jag ser det, undermåliga underhållning som vi översköljs av. Är det kanske så att man (vem?) vill vagga in tevetittarna i någon sorts värld där kändisar leker fåniga lekar, tävlar om vem som kan utstå de värsta prövningarna eller där celebriteter viker ut sig och berättar om sina privatliv, gråter en skvätt, kramas och berömmer varandra. Man kan fråga sig hur mycket av allt detta flamsande som är regisserat och tillrättalagt; för det mesta kokar man soppa på en spik. Jag menar, hur spännande är det se Lasse Åberg köra bil? Vill vi veta när Malena Ernman förlorade oskulden? Dessutom, när seriösa artister ställer upp i den här typen av program blir jag besviken och misstänksam. Men det gäller förstås för alla stjärnor att synas. Fjantandet på teve kanske ger karriären en skjuts om ens stjärna håller på att dala.

På tal om lek- och tävlingsprogram: Så ska det låta har definitivt överlevt sig själv. Finns det någon som orkar se programmet längre?

Talkshower som Skavlan, En kväll med Anne och Hannah och Bettinas soffmys finns det gott om. Igen samma koncept; kändisar talar ut. Programledarna försöker locka sensationella bekännelser ur gästerna, så att vi får gotta oss åt snaskiga detaljer i deras liv. En gång hände det sig att en känd skådespelare vägrade svara på fräcka frågor om dennes kvinnoäffärer.  Trots enträgna försök fick Skavlan ge sig och svaret uteblev. Någon enstaka gång kan det uppstå en intressant diskussion, men oftast klämmer man in så många gäster i studion att någon fördjupning aldrig hinner ske och det är knappast meningen heller. Man avrundar med kallprat och ett intetsägande musikstycke.

Matprogrammen är ett kapitel för sig, men sorterar också under kategorin onödig underhållning. Det finns en uppsjö av program där man lagar mat, tävlar i mat och röstar ut varandra i bästa robinsonstil, ni kommer ihåg mobbningsprogrammet Expedition: Robinson, som väckte indignation och upprörda känslor i början. Nu är vi så vana och avtrubbade av Idol och liknande shower att vi knappt reagerar på kritiken och avfärdandet som deltagarna får utstå.

Det finns ingen gräns för vad programmakarna kan hitta på för att förströ och på samma gång förslöa och fördumma tevepubliken. Bonde söker fru, Fångarna på fortet, Big Brother, Farmen, Halvåtta hos mig . . . Nya program kommer hela tiden. Som bäst gör SVT reklam för ett nytt program som säkert håller stilen. Trädgårdskampen heter det. Vi kan bara föreställa  oss vad det kommer att handla om.