Tillvarons olidliga kontraster

Vår värld är full av konflikter, motsägelser och kontraster. Det är svårt att begripa och handskas med kriser som pågår ute i världen, men också med sådana som direkt drabbar en själv. För det mesta står man maktlös och handfallen inför Ukrainakrisen, svälten i Sudan, Gazakriget och alla andra oroshärdar som blossar upp utan ände på vår jord.

Lika maktlös kan man vara inför problem i närsamhället. Jag känner vanmakt och sorg när jag ser alkoholisten som vinglar gatan fram och pratar för sig själv. Jag tycker synd om den ensamma åldringen som mödosamt tar sig fram med sin rollator, och jag ryser vid tanken på att det kan vara jag som går där inom en överskådlig framtid. Jag känner närmast ursinne när jag hör om någon som blir mobbad i skolan.

Tillvaron blir allt mer konfliktfylld och när jag konstaterar det menar jag inte bara alla konflikter i stora världen, utan också i vårt personliga liv. Åtminstone jag tycker att det är jobbigt med de olika budskap vi ideligen nås av, uppmaningar som motsäger varandra. Konsumera mera – downshifta och värna om jordens resurser. Res till länder där man kan turista billigt – betänk att lokalbefolkningen lever på existensminimum. Njut av livets goda, unna dig lite fine dining – gå ner i vikt, börja motionera. Var nöjd med din kropp, några bilringar kring midjan spelar ingen roll – låt fettsuga din mage, förstora dina bröst.

Nästan varje dag måste vi göra val som kräver att vi tänker över konsekvenserna av våra beslut. Det är val som försvårar vårt liv och det ska det också göra. Ett världssamvete är det få av oss som har; det räcker så bra med det dåliga samvetet man lider av i sitt eget liv, men ibland sammanfaller de två. Jag menar så här: Köper du Roundup för att utrota ogräs i din trädgård kanske du får dåligt samvete när du tänker på att medlet är skadligt för miljön.

På ett privat plan kan konflikterna och kriserna röra sig om plågsamma minnen som jagar en, relationsproblem som ställer till det, släktfejder som gör livet surt, ofrivillig ensamhet och hälsoproblem. När man inte mår bra, det gäller både det fysiska och det psykiska måendet, är det förstås det som bekymrar en mest. Har man ont i ryggen är det hart när omöjligt att koncentrera sig på något annat än den onda ryggen. Kanske man tänker att mänskor som har allvarliga sjukdomar har det värre ställt. Men vad hjälper det när magen krånglar eller man har drabbats av en svår förlust? Har man ett liv fullt av bekymmer väger ebolaepidemin i Liberia ganska lätt.

Var och en står sig själv närmast. Var och en strävar vi efter harmoni och lycka och kanske till och med efter något slags förhöjd livskänsla. Och varför skulle vi inte det? Det är vår plikt att vara lyckliga.

Jag vill att allt ska vara bra och att alla ska må bra. Särskilt jag själv. För att undvika obehag och weltschmerz bläddrar jag snabbt förbi tidningssidorna med bilder av flyktingar på väg ur ett krigshärjat land. Jag vänder bort blicken när tevebilderna på hungrande barn blir för närgångna. Jag motar bort de ångestfyllda tankarna och lever i min kokong.

Världen står i brand och jag grubblar över hurdan tröskel som blir snyggast i vårt nyrenoverade kök.

Världens största romance

 

Sommar är lästid. Mamma läser Haruki Murakami och fascineras av hans universum och avskyr våldet i hans böcker. Brorsan läser Thomas Piketty och tänker och analyserar. Svägerskan läser Neil Gaiman och förlorar sig i främmande världar. Dottern läser Richard Yates och vill inte att boken ska ta slut. Maken läser Torgny Lindgrens nyaste och tycker att den är läsvärd om än inte författarens bästa. Själv läser jag Karl Ove Knausgård och ler, våndas och gäspar.

Ingen av oss läser romance som lär vara den största genren inom skönlitteraturen just nu. I vintras hade Babel i SVT ett inslag om romance i USA där genren är så stor att man ordnar bokmässor som har enbart romance som tema. För ett par veckor sedan ägnades en hel timme i Radio Vega åt romance. Några kvinnor, alla i litteraturbranschen, diskuterade fenomenet och en svensk romanceförfattare försvarade genren och beskrev den som fängslande verklighetsflykt och menade att kvinnor vill läsa om kärlek och romantik, relationer och sex. Här följer ett smakprov ur en populär romanceförfattares bok:   

- Lek inte med mig, Jax. Det är under din värdighet.

- Under dig är precis där jag vill ha dig.

Jag hade vetat att han skulle säga så om jag gav honom tillfälle till det, men jag var tvungen att höra det. Jag var tvungen att höra det från honom själv. När det gällde sex var han rakt på sak, sensuell och naturlig som ett djur. Jag älskade det eftersom han lockade fram samma sidor hos mig. Ivrig. Omättlig. Ingen annan hade fått mig att känna mig lika tillfredsställd.

                                                                                                      

Vad är den här textsnutten annat ett exempel på en dialog och ett språk som är fyllt av klichéer? Likheten mellan romance och alla de teveprogram med kärlek som tema, t.ex. Kärlekskoden och Bonde söker fru, är uppenbar. Både böckerna och programmen är lättsmälta, billiga och fördummande.

Det är kvinnor som läser romance. Och det är massor av kvinnor som läser de romantiska berättelserna. Varför? Vad jag kan förstå befäster romancehistorierna den gamla tanken om att kvinnan längtar efter mannen som ska svepa henne med i ett kärlekens lyckorus, ta henne i besittning och beskydda henne och deras avkomma. En del menar att denna längtan är nedärvd och ofrånkomlig. Men den tanken har vi väl övergett för länge sedan, eller? Hur som helst måste det finnas något i romanceböckerna som vädjar till kvinnors känslor och får dem att drömma om himlastormande passion. En annan förklaring till romanernas popularitet är att  de inte kräver någon tankeverksamhet att tala om. Man behöver inte anstränga sig när man läser dem. Det är bara att gapa och svälja.

Att kritisera folks läsvanor och att avfärda en hel genre som dålig och rent av strunt gör man inte ostraffat. Nuförtiden verkar det som om all läsning, vare sig lektyren består av romance, deckare eller s.k. kvalitetslitteratur, bör bejakas. Det gäller också ungdomars läsning eller snarare brist på läsvana. Många säger t.o.m. att det inte gör någon skillnad vad de läser bara de läser. Det är en fråga att återkomma till.

En lektion tog jag mig till att kritisera en bok i den omtalade genren, en ofta läst bok, som en flicka hade läst och presenterat för klassen. Efter lektionen kom hon fram till mig med tårar i ögonen och förklarade hur fel jag hade och hur orättvis jag var i min kritik. Då fick jag mig en tankeställare. Vem är jag att komma med pekpinnar?                                                                                                         

 

Vemodssommar

Jag skulle kunna skriva om hur jätteskönt mitt sommarlov ska bli. Jag skulle kunna skriva om blåbär med socker och kylskåpskall fil. Jag skulle kunna skriva om doften av Kung Liljekonvalje och om älskliga blommor små. Och om hur fönsterna öppnas mot sommarnatten och om hur det fladdrar till i en tyllgardin.

Men jag skriver om vemodet som fyller mig när jag återser den gamla sommarvillan som sakta förfaller. Dörren skevar; man kan se dagern genom en springa. Träet i verandan ruttnar, en planka gungar när man går på golvet. Uppe på vinden lossnar bitar av kitt när man öppnar fönstren. Döda flugor och getingar ligger i hörnen.

På tunet står ladan som flyttades från en åker och byggdes upp någon gång på sjuttiotalet. En massa bråte har samlats i ladan och det är dags att röja upp bland gamla gummistövlar, fisknät som ingen använder längre, burkar med intorkad målarfärg och förbrukade penslar.

Jag går stigen ner till stranden där stickigt gräs breder ut sig över sanden. Viken växer igen, vass och sjögräs tar över. Jag skulle vilja ta mig ett dopp, men vattnet är brunt och sjöbottnen dyig; man sjunker ner till fotknölarna. I min barndom var vattnet klart och bottnen räfflad sand som kändes behaglig mot fotsulorna. Och hur vi simmade och plaskade i det grunda vattnet! Vi ritade i sanden, gjorde solklockor och grävde djupa gropar ända till Kina. Föga visste vi om vuxenlivets vedermödor. Vi var soliga barn av luft och ljus.

Nu leker ingen på stranden. Ingen simmar i vattnet. Ingen gammal träbåt kommer töffande och lägger till vid en av pålarna. Båten är såld, pålarna försvunna. Färgen flagar på båthuset.

Vi sitter runt kaffebordet på trädäcket och talar om allt som borde göras. Den gamla villan borde rätas upp och verandan förnyas, dasset städas, båthuset målas. Viken borde muddras, den sjuka björken huggas ner, gräset klippas . . . Det är en evig och ojämn kamp att slåss mot naturen. Den vinner till slut.

Senare på kvällen går jag upp från stranden och tänker som den store poeten att minnena ser mig. Mina minnen sitter i stenarna, i tallarnas synliga rötter på stigen och i det blommande blåbärsriset. Kvällssolen lyser på de höga furornas stammar. Myggorna inar. Taltrasten flöjtar. Allting är som förr. Ingenting är som förr.

Den heliga valfriheten

                                                    

Ju längre jag jobbar desto mer kritisk blir jag till min arbetsplats – skolan. Jag arbetar i ett s.k. årskurslöst gymnasium där läsåret är indelat i sex perioder.  Så kallat årskurslöst, skriver jag, för gymnasiet är inte årskurslöst. När årskurslöshet infördes i gymnasiet tog jag ordet på allvar och föreställde mig en skola där eleverna fick välja och vraka bland kurser utan att bry sig om årskurser och klasser. Min första tanke var, wow, vilken frihet, nästan lite anarki i skolan! (Jag har alltid varit lite svag för anarkistiska idéer.)

Men nej, fortfarande är eleverna indelade i årskurser och kurserna ska läsas i en bestämd ordning. Vi talar om att eleverna går i ettan, tvåan eller trean, fast vi ska helst säga att de som inledde sina gymnasiestudier, för så heter det, hösten 2011 är elvor och de som började i höstas är, vad ska man säga, trettonor? Förresten ska man inte tala om elever längre, utan studerande, som om gymnasiet vore någon sorts miniuniversitet. Den käringen mot strömmen jag är, vägrar jag kalla ungdomarna för studerande. För mig är de elever.

Honnörsordet i dagens gymnasium är valfrihet. Eleverna väljer när de ska gå kurserna och pusslar själva ihop sina läsordningar. Man avlägger kurser i rask takt och valfriheten gör att antalet elever i kurserna varierar kraftigt, vilket är ganska jobbigt för lärarna. Jag ser få fördelar med att inte ha fasta klasser som är ungefär lika stora. Att gå i en egen klass skapar trygghet och samhörighet.

Kursbundenheten och valfriheten har lett till snuttifiering, stress och bristande kontinuitet, både vad gäller elevernas arbete och lärarnas möjlighet att följa upp eleverna. Alla elever kan inte axla det ansvar som det innebär att välja rätt antal kurser och också avlägga dem i tid.

Marknadsföring, profilering och strategi är ord som jag inte skulle vilja använda i skolsammanhang. Begreppen hör inte hemma i skolan, enligt min åsikt, men har rotat sig djupt i skolvokabulären, och vi måste marknadsföra skolan, profilera oss och ha en strategiplan för än det ena, än det andra. Detta har lett till en osund konkurrens mellan gymnasierna i vår region.  Skolorna lockar med gratis bussresor till skolan, gratis pekplattor, flygcertifikat och resor till metropoler. Tiden när det var självklart att gå i den skola som var närmast hemmet är definitivt förbi. Nu får ungdomarna välja den skola som lockar mest och vars inriktning tilltalar dem.

Samarbetet mellan gymnasierna inom Team Nord, dvs. gymnasierna i Karleby, Kronoby, Pedersöre, Jakobstad och Nykarleby, har utvecklats till en tävlan om elever. Det man har åstadkommit är digitala kurser, vilka anses vara nödvändiga både för små gymnasiers fortsatta existens och för att vänja eleverna och lärarna vid att jobba digitalt. Snart blir man student på tangent, det är ofrånkomligt. Kurser på nätet är en välsignelse ur ekonomiskt perspektiv, och det är det som räknas i dessa tider. Huruvida nätkurser är pedagogiskt fördelaktiga kan man diskutera, även om det är en diskussion som sällan förs i skolan.

Snart får vi andra problem att brottas med. Om det går som regeringen vill måste ett gymnasium ha minst 500 elever för att få existera. Då kan vi säga goodbye till JG, PG, TG och de andra små gymnasierna och skrota Team Nord. Då kanske regionens gymnasium finns i Karleby och heter NÖG, Norra Österbottens gymnasium.

Religion i skolan

Under min tid som skolelev och under mina drygt trettio år som lärare har religionen haft sin självklara plats i skollivet.

I folkskolan ställde sig barnen på led och tågade in i festsalen med psalmboken i hand. Man gick till morgonbön. Religionsundervisningen bestod av berättelser ur Bibeln och planscher som kunde avbilda t.ex. Abraham som skulle till att offra sin son Isak för att visa sin gudsfruktan. Jag minns hur jag våndades över Isaks öde. Hur kunde en pappa göra så? Men Gud  - deus ex machina – räddade den stackars gossen i sista stund och jag blev lättad, men jag funderade på vilken fruktansvärd upplevelse det måste ha varit, rena skenavrättningen.

I samskolan fortsatte den konfessionella religionsundervisningen. Ofta var det KSG som höll morgonsamling. KSG var en oförarglig grupp ungdomar som knäppte på gitarr och sjöng om Jesus. Kyrkohistoria var ämnet läraren försökte förmedla till oss ointresserade elever.

Trettio år senare var det Ny generation, en betydligt aggressivare grupp unga, trosvissa kristna, som missionerade i gymnasiet genom bönelistor (listor över vilka elever och lärare som gruppen skulle be för), handpåläggning och dans till kristen musik.

Elever som inte hör till något religiöst samfund kan välja livsåskådningskunskap i stället för religion. I praktiken blir det sällan någon grupp, för det är så få som väljer ämnet. När jag i tiden för min dotters räkning hörde mig för om man kunde ha livsåskådning i högstadiet, fick jag veta att det kunde man, men jag blev avrådd från att placera henne i livsåskådningsgruppen eftersom det i den var bara invandrare. Jag blev ganska paff när jag fick det svaret. Dottern själv ville inte skilja ur, så det blev vanlig religionsundervisning för hennes del. Det har hon knappast tagit skada av, men hon blev trött på att alla morgonsamlingar i högstadiet hade kristet innehåll. Min reflektion: När har man någonsin tagit hänsyn till ateister och fritänkare?

Länge har det varit lugnt vad gäller religionens roll i skolan, åtminstone i gymnasiet. Någon enstaka morgonsamling hålls av en präst, några elever har bönestunder på rasten och religionsämnet handlar mest om olika religioner. Hur undervisningen går till vet jag inte; vi lärare har så liten inblick i varandras undervisning, men det är nog inte som när jag gick i skolan och fick lära mig att kristendomen var den enda rätta tron.

Med det ökade antalet icke-kristna elever har politiker yrvaket börjat ifrågasätta religionen i skolan och om den alls ska få synas på fester och avslutningar. Och så dyker man ner på sommarpsalmen Den blomstertid nu kommer, fastän det finns så mycket annat att kritisera, t.ex. att man håller en andakt på studentdimissionen, vilket är fallet i Jakobstads gymnasium.

Att Den blomstertid som vi alltid har sjungit på skolavslutningar på något sätt skulle kränka en muslim eller icke-kristen kan jag inte förstå. Visst sjunger man i en vers om ”Guds godhets rikedom” och om att vi ska besinna hans nåd som räcker året om, men det får man ha överseende med som icke-kristen och icke-troende. Psalmen hör till vårt kulturarv och väcker en känsla av frihet inför det stundande sommarlovet. Ingen mänska, vare sig hen är muslim, buddhist eller ateist kan känna sig kränkt för att den sången och andra traditionella sånger sjungs under högtider, även om de har ett kristet budskap. Inte ens jag.

 

 

 

 

 

Tal på fars begravning den 22 februari 2014

När jag besökte far på sjukhuset torsdagen den 6 februari var han inte längre nåbar, men jag såg hur han led och hade ont. Då jag gick därifrån den gången visste jag att nästa gång jag kom dit skulle han vara död. En dikt av Bruno K. Öijer beskriver känslan jag hade på ett gripande sätt.

"minnen och bestick/ togs ifrån dej/ träd och vattendrag bars bort/ från din säng/ allt som inte behövde säjas/ låg som en kam i min hand/ när jag strök ditt hår/ och lovade att komma tillbaka/ men jag visste att det inte var sant/ jag satt nere i bilen och grät/ jag förbannade livet/ jag visste att jag inte skulle komma tillbaka/ förrän allt var över/ och hur iskallt och bestämt/ hade inte döden gått igenom dina kläder/ hur snabbt hade inte det otäcka/ sökt igenom din kropp/ letat efter allt som var värdefullt"

                                                                                                                                                                                                                                                                                                        

Den 7 februari, dvs. nästa dag var far död. Lidandet var över och vi, hans anhöriga tyckte det var bra, men naturligtvis väldigt sorgligt. Han hade lidit tillräckligt. Det var slut nu. Fars sjukdomshistoria var lång och jag ska inte redogöra för den nu, men jag måste ändå nämna att i september förra året när han låg på intensiven i Vasa trodde vi att stunden var inne för hans död, men som genom ett under kom han igen och hoppet vaknade på nytt.  Tomas Tranströmer skriver i en dikt så här:

”Mitt i livet händer det att döden kommer/ och tar mått på människan. Det besöket/ glöms och livet fortsätter. Men kostymen/ sys i det tysta.”

Döden kom och tog mått på far, men han gav sig inte.

När vi ser mänskor lida och särskilt när vi ser lidandet på nära håll, är det vårt eget lidande vi tänker på. När vi gråter för att en närstående dör är det vår egen förestående död vi begråter. Vad är det för mening med lidandet, frågar vi oss, och svaret är enkelt: det är ingen mening med lidandet, även om det finns en del som säger att allt har en mening, även lidandet. Det tror jag inte på och det trodde inte far på heller. Han visste att han skulle dö snart och han önskade att han fick somna in och slippa smärtorna.

Far tog sitt öde med ett slags upphöjt lugn. När han blev allt mer orörlig och inte kunde ägna sig åt friluftsliv och pianospel som var hans liv, gjorde han det bästa av situationen. Visst hände det någon gång att han blev ledsen och bitter och sa att ”allt ska tagas ifrån mig”, men för det mesta var han på bra humör, också när han låg på sjukhus. När han inte kunde klippa häck på Andrasjötomten längre instruerade han Carl Johan i häckklippandets konst. När han inte kunde vara på sjön och ägna sig åt fiske längre, kunde han i alla fall sitta på verandan och blicka ut över fjärden och njuta av ” Neptuni förföriska blinkningar”, som han sa. Ännu i somras satt han på en pall i blåbärsriset och plockade långsamt och omsorgsfullt blåbär i ett gammalt litersmått som nu kommer att stå tomt. När han inte kunde spela piano längre kunde han åtminstone lyssna på sin älskade jazzmusik på Spotify, och dagen innan han insjuknade och blev sängliggande för gott körde jag honom i rullstol till O’Learys så han fick vara med på Jazzoos jam och träffa sina musikerkompisar. När Frippe hämtade honom därifrån var far nöjd och rörd över, som han sa, hur många snälla mänskor det finns. Han menade alla vänner som pratade med honom och tog hand om honom. Heder åt dem.

Hösten som gick och tiden fram till fars död var tung, särskilt för mor som satt vid hans sjukbädd flera timmar varje dag. Tungt för Carl Johan som kom med mat som far gillade, då han inte tyckte om sjukhusmaten. Tungt för Frippe som hade varit med om en stor förlust vintern innan. Alla som har upplevt sjukdom och död vet hur det känns och hur trött man blir både fysiskt och psykiskt. Värst är att man ingenting kan göra annat än vara där och visa att man finns vid den sjukes sida. Visst är det en lättnad att far inte behöver ha ont mer, men sorgen och saknaden är stor. Vi förstår hur ensamt det känns för mor. De var gifta i 63 år. 63 år fyllda av kärlek, barn, bekymmer och vardagsslit, Andrasjöliv, musik och mot slutet en tvåsamhet som också innebar ett ofrånkomligt beroende.

Far var kanske inte alltid så lätt att leva med. Han hade sina rutiner och vanor som han inte gärna ruckade på. Man kan säga att han inte var särskilt flexibel, men han hade ett rörligt intellekt och han var en bildad man. Han var kreativ, beläst och musikalisk. Han spelade piano, han fiskade, han fotograferade. Han var mycket händig; han renoverade sommarvillan på nittiotalet, han band in böcker, en hobby som han tog upp på äldre dagar. Han var mycket naturintresserad och en tid fångade han fjärilar tillsammans med Frippe som tyckte att det var häftigt att vara lepidopterolog. Han hade också litterära ambitioner och på 70-talet skrev han noveller i fisketidningar och på sista tiden skrev han långa bidrag på Nykarlebyvyer. Hans sista oavslutade projekt var hans memoarer som han började skriva för ett par år sedan.

Fars memoarer handlar mycket om barndomen i Nykarleby. Till flydda tider gick hans tankar ofta, särskilt när han blev äldre och gärna berättade om alla upptåg han var med om som pojke och om alla originalen som befolkade den lilla staden. Fars uppväxt och ungdomstid tycks ha varit en idyll, en sorglös tid som han omhuldade och återvände till gång på gång. Kanske han idealiserade sin barndom lite grann, men det gör vi så lätt. Alla historier blev som någon sorts sägner i vår familj. Vi har hört om hur far och hans barndomsvän Tor-Björn, som han har hållit kontakt med under alla år, brevväxlade när far hade scharlakansfeber och måste vara isolerad flera veckor. Vi har hört om hur spännande det var under islossningen i älven då barnen sprang omkring och ropade ”Isen räker!” En gång när far och mor var på promenad i stan och de nyligen hade börjat sällskapa kom Håkan, fars äldre bror som var ett original redan då, barfota med håret på ända, iklädd säckiga byxor som hölls uppe av ett snöre i midjan, och ropade: ”Kalle, du ska hem.” Mor undrade vem den underliga typen var och far hade helst sjunkit genom jorden.

Far brukar berätta om hur familjen i juni tog sitt pick och pack och flyttade ut till Andrasjön och sommarvillan, som för övrigt byggdes samma år som far föddes, 1928. Far har alltså tillbringat varje sommar i sitt liv på Andrasjön och naturligtvis satt sin prägel på stället.

Som jag redan nämnt var far mycket naturintresserad.  Han reste sällan, men blev det resor var det till Lappland och Nordnorge. En del av resorna gjorde han tillsammans med vännen Einar som gick bort alldeles för tidigt. Einar och far var ett lustigt par som blev som två pojkar i varandras sällskap. De sjöng och skämtade mest hela tiden.

En annan mångårig vän som far gjorde utflykter med var Birger. Också han är borta sedan länge.

Under tiden på Schaumans lärde far känna Åke som blev hans mycket uppskattade sällskap under pensionärstiden. Varje tisdag gick de på café och far kallade Åke sin butler. En butler behövde far när han tog sig fram med rollator och rullstol.

Far var hjälpsam, och som jag nämnde tidigare, händig, en bra kombination för en far. Alltid när jag behövde hjälp med praktiska problem hade far lösningen. En gång behövde jag en torkställning för ylletröjor. Far fixade en hopfällbar ram med nät att lägga tröjan på. Jag har ett gammalt smyckeskrin av trä som jag ärvt efter min farfar. Det höll på att falla sönder. Far limmade och reparerade skrinet med varsam hand.

Far var också min skarpaste kritiker. Han hade åsikter om hur jag skulle ha håret, han kritiserade mitt sätt att sminka mig och klä mig. Han fick alltid ta del av mina krior och hade en del att säga om dem. Hur skarp kritiken än var kände jag mig alltid älskad och omtyckt av far. Jag var, jag är pappas flicka.

Och det är så här vi vill minnas far: en tänkande mänska med många intressen. Vi vill minnas honom när han kom hem brunbränd efter att ha tillbringat soliga vinterdagar på isen med sina lakakrokar och sitt pimpelspö. Vi vill komma ihåg honom sittande vid pianot spelande sina evergreens, strosande omkring på Andrasjön bland buskar och träd, ständigt pynjande med något som behövde göras.

Jag tror att det är i sommar när vi sitter vid kaffebordet på verandan vi kommer att sakna vår far, make, morfar och farfar allra mest.

Edit som inte kunde vara med oss idag skriver så här: "Skönt att morfar inte behöver lida mer. Han var den bästa och mest originella morfar man kan tänka sig och stod mig nära under hela min uppväxt. Jag kommer att ha många fina minnen av honom. Vila i frid, älskade morfar."

Pappa Kalle vi saknar dig. Du kommer att fattas oss.

 

 

 

En sekulär begravning

I mitt liv har jag hittills varit på nitton begravningar. Alla utom en har varit religiösa. Det är säkert vanligare i större städer och i andra delar av världen att man har sekulära begravningar, men här i våra trakter är det sällsynt. Man kan fråga sig varför. Naturligtvis är en av orsakerna att de flesta här är religiösa och vill ha en präst som leder ceremonin.  En annan orsak är att det är att det är enklast så, det är tradition.

Under religiösa begravningar som jag har varit på har jag tänkt hädiska tankar och tyckt att det känts konstigt med en präst som talar om att komma hem till Gud och om uppståndelse på den yttersta dagen, särskilt när den avlidna mig veterligen inte har varit särskilt religiös. Men som sagt, det är lätt att låta prästen vara officiant; man har ändå så mycket att ordna och ställa med inför en begravning. En praktisk detalj som jag inte förstår mig på är den underliga seden att lägga ner blommorna två gånger, först vid kistan, för att sedan när prästen talat färdigt, gå upp och hämta blommorna igen och lägga dem en andra gång ute på graven. Det skulle räcka med en gång, tycker jag.

Jag skrev inledningsvis att en av begravningarna jag bevistat inte varit religiös. Det var min älskade fars begravning.

Min far dog för en dryg månad sedan och när vi, mor, mina bröder och jag, skulle ställa till begravning var vi eniga om att det skulle vara en sekulär sådan. Far hörde inte till kyrkan och han var inte det minsta troende. Att anlita en präst och blanda in Gud och Jesus på hans begravning hade känts fel och förljuget. Det skulle ha gett mig samvetsbetänkligheter.

Begravningen hölls i Johanneskapellet. Kapellet är snyggt och inte uttalat religiöst, även om där syns en och annan kristen symbol. Helst skulle vi ha haft både ceremonin och minnesstunden på ett och samma ställe, men det fanns ingen annan lämplig lokal tillgänglig. Dessutom får man inte ta in en kista var som helst.

Ceremonin inleddes med musik. Fars musikervänner spelade en melankolisk jazzballad och därefter höll jag tal. Blommorna som lades vid kistan fick ligga kvar. Ceremonin avslutades med musik och sång, närmare bestämt Erroll Garners Misty, en av fars favoritlåtar som han själv gärna spelade på piano.

Minnesstunden blev en jamsession med svängig musik, kaffe och tårta. Ni vet hur det kan bli på minnesstunder, när högtidligheten släpper och kaffet lossar tungans band kan det rentav bli lite uppsluppet. Så blev det nu. Och jag tror, jag vet att far skulle ha uppskattat arrangemanget. Far fick en värdig, ärlig och stämningsfull begravning.

Nästa dag tog vi blommorna, som begravningsentreprenören samlat ihop, och körde till Nykarleby gravgård och lade dem på familjegraven. Efter kremeringen ska far enligt hans egen önskan begravas i Nykarleby, hans barndomsstad och sommarstad.

Själv har jag i plånboken ett litet kort som Fritänkarnas förbund och Finlands humanistförbund har sammanställt och finns på www.siviilihautajaiset.fi. På kortet står det: ”Jag vill ha sekulär begravning. Jag önskar att alla till min död hörande arrangemang sköts utan religion och utan präst.”