Snacka om mat

 

Tycker ni som jag att det talas och skrivs alldeles för mycket om mat nuförtiden? Och att det köps för mycket mat? Och att det finns för mycket mat?

När jag går och handlar mat i en av de större marketarna och ser överflödet, alla korvar, ostar och andra livsmedel som tornar upp sig på hyllorna, för att inte tala om raderna av sötsaker och läsk, förnimmer jag en känsla av olust och vill fort därifrån. Jag förundras över kunden som i sakta mak går med sin vagn fullastad med varor och lassar på ännu mer. Som om matshoppandet vore ett nöje. Som om det fanns en njutning i att se all mat och veta att man kan köpa precis vad som helst i butiken. Att gå omkring bland varorna invaggar oss i en falsk trygghet; mat finns så att det räcker och blir över. Det är självklart för oss, men kom ihåg att det inte är det för alla här i världen.

Lättillgängligheten är förrädisk. Alla som besöker mataffärerna vet hur lätt man låter sig lockas att plocka åt sig påsar och burkar med läckerheter och onyttigheter som man skulle klara sig utan. Själv brukar jag se åt ett annat håll när jag går förbi godishyllorna för att inte inledas i frestelse. Egentligen är det inte så konstigt att fetma är ett vanligt problem. Fetman korrelerar med tillgången på matvaror.

Att äta gott är en njutning. Det håller de flesta med om. Trenderna inom kokkonst och dieter är oräkneliga: LCHF, glutenfritt, laktosfritt, vegetariskt, stenålderskost, den ena trenden avlöser den andra. Folk diskuterar passionerat maträtter de har ätit och rätter de ska tillreda. Man åker långa vägar för att köpa de rätta ingredienserna och kryddorna. Det ska vara sichuanpeppar till den exotiska kötträtten, granatäpplen till moussen och portvin till gorgonzolan.

Maten spelar en stor roll i vårt liv. Men den spelar en alltför stor roll i mångas liv och det är något osunt med det enorma matintresset. Man lever för att äta medan man borde äta för att leva.

Tänk, vad attityderna till livets nödtorft – mat – har förändrats bara under min livstid! I min barndom gick man till närbutiken och köpte sin mjölk, sitt bröd och sina korvskivor. Det fanns inte mycket att välja bland; medwurst och lördagskorv, edamerost och schweizerost, blandbröd och franskbröd, ungefär.  Då kunde vi inte föreställa oss hur matbutikerna skulle komma att se ut i framtiden.

Ville vi riktigt lyxa till det, för att använda ett modernt uttryck, gjorde vi varma smörgåsar till lördagskvällens mys. Numera har vår menu och därmed vårt språk berikats med andra mackor: panini, bruschetta, wrap, bagel; ett slags smörgåsens gentrifiering.

Som motvikt till och reaktion på alla trender inom matlagning, börjar en trend av nyenkelhet ta form, en sundare variant av matintresse. Man köper närproducerat, giftfritt odlat och rättar kosthållet efter tillgången på frukt och grönt enligt årstid. Kanske man håller på att bli mera måttfull utan att för den skull ge avkall på smaken. Det är en sympatisk trend, tycker jag.

 De här tankarna kom till mig när jag stretade hemåt med mina matkassar på styrstången, nöjd över att jag hade lyckats få tag på garam masala till den indiska morotssoppan som jag skulle koka till middag.

Jag, jag, jag

 

Ödmjukhet, förnöjsamhet och anspråkslöshet är egenskaper som inte värderas särskilt högt idag. I detta individualismens tidevarv är det viktigare att framhålla sig själv, sitt lyckade liv och att förverkliga sig själv till varje pris. Det kan man i alla fall få för sig när man rör sig i bloggosfären, på sociala medier och i reklamens värld.

Ta en titt på en av de populära bloggarna som företrädesvis unga kvinnor har, och lägg märke till vad bloggerskorna skriver om. De bloggar om sig själva, sin träning, sin bröstförstoring, sitt trendiga hem och, förstås, om sin älskling som kan vara en man, ett barn eller en hund. Allt illustreras av flashiga bilder och selfies.

En ny finlandssvensk bloggportal ger plats åt bloggare som, enligt en artikel i detta blad, inte alls är trendmänskor, utan helt vanliga mänskor som bloggar om ”varierande ämnen” såsom hälsa, inredning, träning, tatueringar mm. Så originellt och nyskapande!

I samma tidning kunde man läsa om en sjujävel till kvinna som menade att man kan allt man vill, man måste bara tro på sig själv och våga satsa på sig själv. Det är inget fel på det  budskapet. Visst ska man tro på sig själv. Vem skulle annars göra det? Och visst ska man försöka göra det som man verkligen vill, självklart. Den modiga kvinnan i fråga berättade i en föreläsning om hur hon hade bestigit Himalaya, hoppat över raviner och paddlat i vilda floder. Hon använde sig själv som exempel på en duktig mänska som ständigt överträffar sig själv i mod, styrka och uthållighet. Föreläsningen höll hon för elever i femte klass. Märk väl, för femteklassare!

Man kan fråga sig vad det är för mänskor vi skapar och vill ha i vår sköna nya värld: egocentriska individer som vill hävda sig och synas, strebrar som aldrig är nöjda med sig själva förrän de nått toppen. Det är ganska långt från den ödmjuka, förnöjsamma och anspråkslösa mänskan som kan se till andras behov, ta hänsyn till omständigheterna och vågar vara nöjd med sig själv trots att hen inte har bestigit Mount Everest eller vikit ut sig i en blogg, för den delen.

En annan aspekt: alla kan inte hoppa över raviner hur gärna de än skulle vilja. Ibland får man slå sig till ro och vara tillfreds med det man klarar av.

Det finns en dubbelhet i det här resonemanget och det finns en dubbelhet i våra ideal, som i så mycket annat i vår tid. Vi får ofta veta att vi ska vara osjälviska och hjälpa dem som har det sämre ställt och att vi ska värna om miljön. Hur många gånger har vi inte hört att allt inte bara är yta; det är den inre skönheten som räknas. Ungefär så här: Du är bra som du är . . . men ändå inte.

Att balansera mellan å ena sidan de höga krav som samhället ställer och det moraliska kravet på att vara en god mänska är inte alltid lätt.

Apropå självhävdelse. Jag har också en blogg. Besök gärna den, men inte om ni vill se bilder på mitt perfekta hem eller läsa om min fantastiska dotter.

 

Konsten att slå dank

 

Jag har befunnit mig i ett välsignat tillstånd i sju månader. Jag har varit alterneringsledig hela hösten, men nu är det slut på det roliga.

För att kunna anhålla om alterneringsledighet måste man ha jobbat i minst sexton år och varit anställd hos samma arbetsgivare i minst tretton månader. Man kan vara ledig minst 100 dagar och högst 360 dagar. Den som vikarierar för den lediga ska vara arbetssökande. Den skattepliktiga ersättningen är 70 % eller 80 % av den dagpenning som man skulle få som arbetslös, beroende på hur länge man arbetat.

Att vara alterneringsledig är ett utmärkt sätt att ta en välbehövlig paus för den som har jobbat länge och en bra möjlighet för en arbetslös att få ett längre vikariat och kanske få in en fot på en framtida arbetsplats.

När man ska vara ledig en längre tid får man ofta svara på frågan vad man ska göra under sin ledighet. Det är som om folk skulle vänta sig att man ska gå på kurser, resa, uträtta stordåd eller i alla fall åstadkomma något. Men mitt svar på frågan har varit: Ingenting särskilt. Ingenting särskilt har inneburit att jag har läst och begrundat, motionerat rätt flitigt, skött om hus och hem, tillbringat tid med min mor. Det bästa av allt har varit att jag fått rå om min tid, slå av på takten och njuta av långa förmiddagar utan stress och kvällar utan förberedelser för nästa dag. Varje morgon när jag vaknat har min första tanke varit: Jag är ledig!

I början kände jag mig lite skyldig; här går jag ledig medan mina kollegor arbetar, dessutom får jag betalt. Så djupt rotad är iden om att man ska göra rätt för sig att man kan vara skuldmedveten för att man inte jobbar. Dock, efter halva ledigheten hade jag blivit så van att slå dank att jag inte ägnade jobbet en tanke.

Tankarna har i stället kretsat kring mig själv, mitt liv, mina relationer och vad jag vill. Det är lätt hänt att man blir en smula introvert i det välsignade ledighetstillståndet. En insikt har jag kommit till. Jag skulle utan vidare kunna vara ledig resten av livet. Jag har varit lärare i trettiofyra år. Det är en lång tid. Nya krafter får gärna ta vid. Eleverna är betjänta av alerta lärare som behärskar tekniken, nu när hela skolan ska digitaliseras och en stofil som jag har svårt att lära sig och ta till sig allt det nya.

En gång i världen var jag en ung, progressiv pedagog. Nu är jag en bakåtsträvande surgumma som tycker att tekniken tagit över och nästan blivit ett självändamål. Å andra sidan har jag lång arbetserfarenhet som jag har stor nytta av när jag kliver in i lärarrollen.

Ledigheten gav mersmak. Jag kommer att trivas förträffligt som pensionär, tror jag, om jag lever och har hälsan, som man ska säga i min ålder. Pensionsåldern höjs hela tiden och det var sista chansen för mig att vara alterneringsledig. Jag är glad att jag tog den chansen nu när jag just har inlett mitt sextionde levnadsår

 Jag gick faktiskt på en kurs i höstas. Den hette Hur man använder en iPad.

Straight Edge

 

När man kritiserar och ifrågasätter normer och traditioner händer det att man anses vara obekväm och kverulantisk. En norm och tradition som jag kritiserar å det skarpaste är den att dricka vin och sprit i tid och otid.

Att dricka är regel, att inte dricka är undantag. Det vill jag ändra på fastän jag vet att det är omöjligt. Alkoholvanorna är så djupt rotade att ett ifrågasättande av dem är tabu. Ändå är det just det jag gör, ifrågasätter. Jag går så långt att jag uppmanar alla som dricker alkoholhaltiga drycker att kritiskt granska sitt drickande, särskilt nu till jul då festerna avlöser varandra och många festprissar tar sig ett glas för mycket.

Det finns få traditioner som omges av så mycken förljugenhet som dricktraditionen. På sjuttiotalet förde Systembolaget i Sverige en kampanj som uppmanade kunderna att hålla en paus i alkoholförtäringen. ”Unna dig en vit vecka!”, stod det på en skylt bland vinflaskorna i Systemets butiksfönster. En sådan kampanj kunde vinbutiken initiera, viss om att kunderna skulle komma och köpa sitt vin igen efter den eventuella vita veckan och att bolaget aldrig skulle förlora sitt monopol. Hyckleri kallar jag ett sådant förfarande.

Jag vågar vara kaxig i min kritik mot alkoholbruk, för jag lever som jag lär och jag vet att jag har rätt. Jag är nykterist. Eller straight edge, som en del alkohol- och drogvägrande punkare säger att de är. Det låter lite mindre tråkigt än nykterist. Ungdomar som vågar stå emot trycket att dricka är beundransvärda. Vi vet alla hur hårt trycket är och hur vi växer in i alkoholkulturen och anammar den som en självklarhet. Jag är vuxen, knappast punkare, men straight edge, och för mig är det inget problem, men för andra.

I många situationer blir normdrickandet mycket tydligt. Här är några: En festlig kväll på ett språkseminarium inleds med bubbelvin. Vi är två som inte dricker. Servitören blir uppställd och kommer efter en god stund med två glas ljummet kranvatten åt alkoholvägrarna. På en fest står jag med tomt glas när det skålas för festföremålet. Det finns inget alkoholfritt alternativ och det känns onekligen lite fånigt att skåla utan drickbart i glaset. På en annan rolig fest sitter jag bredvid en person som hinkar in och blir allt lulligare. Frågan kommer som ett brev på posten: ” Du dricker inte, varför det?” Suck. När jag föreslår en fest utan alkohol för gänget jag umgås med är motståndet kompakt. Nej, det går inte. Sorglustiga situationer som dessa är legio.

Jag upprepar: Drickandet är norm, alkoholvägran undantag, fast det borde vara tvärtom, i alla fall i min värld. Det är säkert många som protesterar mot mina dogmer och tycker att jag står där med pekpinnen och försöker locka fram det dåliga samvetet. Precis så är det.  Alkoholen ödelägger mänskors hälsa, skapar enorma samhällsproblem och orsakar familjetragedier. Man kan inte nog hålla fram alkoholens skadeverkningar.

Tänk över dina alkoholvanor! Dricker du för mycket? Var ärlig mot dig själv och fråga dig om alkoholen spelar en alltför stor roll i ditt liv. Unna dig en vit vecka, en vit månad, eller gör som jag, var radikal och unna dig ett vitt liv!

En gång fick jag en vinflaska i present. Vad jag gjorde med den? Hällde ut innehållet i vasken? Nej, min man och min dotter fick den. De har ännu inte förstått charmen med ett alkoholfritt leverne.

Jag önskar mina läsare en glad och god och vit jul.

No Sun, No Joy, November

 

”Minns i november den ljuva september/ den tid då äpplet faller moget./ Grå är november men ljus är september/ för den som väntar troget.”

Så börjar en ofta spelad sång i radio på sextiotalet. Den slutar så här: ”Spar dina tårar, du vet ju att vårar ska följa.” Kanske det kan vara en tröst för dem som avskyr november och helst skulle hoppa över den här årstiden då mörkret lägger sig som ett täcke över allt och alla. De suckar och önskar att de vore långt härifrån, i något land där apelsinerna mognar. Somliga gör slag i saken och flyr till Spanien och bor där under vinterhalvåret.

Jag är väl konstig, men det skulle inte jag kunna tänka mig att göra. Jag gillar november, och december med. Jag tycker om grå, vindstilla dagar när naturen vilar och förbereder sig för sin vintersömn. Se ut över sjön där dimman och vattnet flyter ihop till ett mjukt töcken! Vackert.

Vissa dagar när det regnar och blåser och gammal snö blir till is som man kan halka sig halvt fördärvad på, avskyr också jag och längtar efter ett annat klimat. Ändå kan jag inte riktigt hålla med orden i rubriken; No Sun, No Joy, November. Den har jag snott av författaren Gertrud Zetterholm som på sextio- och sjuttiotalet skrev kåserier i den då lite radikala veckotidningen Femina. Nå, radikal är att ta i, men Femina var något så ovanligt som en damtidning som kunde kombinera intressanta artiklar och noveller med mode och skönhet. I varje nummer fanns det en dikt som jag klippte ut och jag samlade alla Feminas stickbeskrivningar i en pärm. Mönstren var lagom invecklade för ivriga stickerskor som mamma och jag var på den tiden. Min mamma prenumererade långa tider på Femina och veckans höjdpunkt var när tidningen damp ner på dörrmattan. Dåförtiden fick man posten genom ett brevinkast i dörren.

Nu börjar jag bli nostalgisk. Nostalgi drabbar mig allt oftare. Kan det ha med åldern att göra? Och med årstiden. Senhösten är en tid för kontemplation. Man kan dra sig tillbaka och tänka på den tid som flytt, men också planera för den vår som ska komma omsider. Det är slut på sommarstressen och rantandet till och från skären. Trädgården får stå otuktad. Snart täcker snön kvistar och löv.  Melankolin är liksom berättigad och kan ge livet en ny dimension. Man kan läsa poesi och lyssna på meditativ musik. Jag lyssnar på musik från 1500-talet, Palestrina och Allegri. Arvo Pärt är en annan höstfavorit. Det är musik som låter det stora vemodet rulla in och bejakar det. Jag myser, tänder ljus, dricker massor av te och tänker djupa tankar.

Jag måste bekänna en sak. När jag inte orkar vara djupsinnig, när jag inte orkar skärpa intellektet, när jag inte orkar vara kritisk till konsumtionssamhället och när jag inte orkar koncentrera mig på god litteratur, vet ni vad jag gör då? Jag köper Femina, som numera är en månadstidning som gör anspråk på att vara ”Sveriges största magasin för kvinnor”. Magasinet är långt ifrån den tidning som den en gång var och innehåller mest reklam, bilder på fläckfria kvinnor och perfekta hem. Kändisreportage har sin givna plats och naturligtvis manar tidningen sina läsarinnor till konsumtion av dyra cremer och Vuittonväskor.

Jag sätter mig bekvämt, har tekoppen inom räckhåll, bläddrar i Femina och ägnar mig åt flärd och fåfänga. Det får man göra i november.

Komma hem

Det bästa jag vet är att komma hem. Det är så skönt att efter en dag på jobbet, efter att ha cyklat fullastad med matkassar i spöregn, att efter en resa låsa upp dörren och gå in i det välbekanta, det som jag själv har skapat – mitt hem, det ställe på jorden där jag trivs allra  bäst. I mitt hem får jag vara mig själv, den långsamma och trygghetsberoende mänska jag är. Jag kan slappna av och stänga ute världen omkring om jag vill.

Naturligtvis kan man känna sig hemma på andra ställen eller i andra sammanhang än i sitt hem. Det finns mänskor som kan skapa hemtrevnad var de än bor; man känner det genast när man kommer in i deras hem att här trivs man. Det är välkomnande, ombonat och inrett med omsorg.

Hemkänsla har också med igenkännandets glädje att göra. Även om det är givande att upptäcka nya världar och även om det är viktigt att försöka ta del av nya sätt att tänka är det sällan så tillfredsställande som att läsa något i en bok eller se något i ett konstverk som speglar ens världsåskådning, ens mentalitet eller den sinnesstämning man befinner sig i. En gång för länge sedan var jag på en Schjerfbeck-utställning och såg en oljemålning betitlad En liten flickas nacke. Bilden av den lilla flickan grep mig så starkt att när jag sett alla fantastiska tavlor och var på väg ut, måste jag gå upp för trapporna igen, det var på Ateneum i Helsingfors, för att betrakta målningen en gång till. Mina ögon tårades och jag erfor en intensiv längtan efter min lilla dotter som fanns hemma i Jakobstad.

Just nu läser jag Lars Sunds nya roman som utspelar sig i ett efterkrigstida Jakobstad. Jag ler ofta igenkännande, jag känner mig hemma i boken. Under läsandets gång undrar jag ibland hur den som inte vuxit upp i Jakobstad eller Österbotten uppfattar berättelsen. Det vimlar av finlandismer och dialektala uttryck i romanens språk och det vore intressant att veta hur en läsare i Sverige tar till sig boken. Men alla berättelser som förmedlar mänsklighet och allmängiltighet kan tala till läsaren om så de utspelar sig på någon avlägsen plats i världen eller i fantasin.

I den kristna föreställningsvärlden kommer man hem när man dör. I dödsannonser kan man då och då läsa att den döda ”fick hembud”, en eufemism för att dö och komma till himlen. I H.C. Andersens hjärtskärande saga om den lilla flickan med svavelstickorna, ni vet, hon som fryser ihjäl på nyårsafton, sägs det att hon tillsammans med mormor flög ”i glans og glæde så højt, så højt, og der var ingen kulde, ingen hunger, ingen angst, - de var hos Gud”. Den lilla flickan kom hem till Gud. För mig är det en konstig tanke, men en kristen mänska ser antagligen metaforen som en tröst. Mitt hem är här i Österbotten, här i ”marken och mullen och mörkret”, som Erik Blomberg skriver i sin kända dikt och avslutar med orden ”Jorden är människans hem”.

En släkting som emigrerade till USA på sextiotalet och återvände till Finland på nittiotalet, sa att när planet landade på finländsk mark tänkte hon att detta är hennes land.

För några dagar sedan kom jag hem från en veckas vistelse i främmande land och när planet tog mark i Tammerfors hade jag en liten aning om vad amerikasläktingen kände. Jag fortsatte från flygplatsen till järnvägsstationen och ute på perrongen träffade jag en bekant som också skulle med tåget till Jakobstad. Då kände jag mig lättad och – hemma. När tåget ilade mot Bennäs station tänkte jag på hur jag tidigt på morgonen samma dag hade tagit avsked av min dotter och jag erinrade mig några rader i inledningen till Marcel Prousts romansvit På spaning efter den tid som flytt: ”Den väg han färdas kommer att stå inristad i hans minne tack vare den spänning han erfarit vid kontakten med nya platser, vid ovana handlingar, vid samtalet för en stund sedan och avskedstagandet under den främmande lampan som följer honom i nattens tystnad, samt vid tanken på hur skönt det skall bli att snart komma hem.”

Vela, våga, vinna

Det finns mänskor som har ett grundmurat, mycket gott självförtroende. Dem avundas jag. Det finns mänskor som alltid vet bäst. Dem blir jag irriterad på. Det finns mänskor som saknar självkritik. Dem kritiserar jag. Och så finns det sådana som jag, som skulle vilja, men inte vågar, som står och velar och tvekar in i det sista, som måste övervinna sig själv varje gång en ny situation innebär ett språng ut idet okända. Den självkritiska trygghetsnarkomanen.

Idealet är den frejdiga, äventyrslystna mänskan som är nyfiken på allt och glatt tar sig an nya uppgifter och utmaningar och orädd prövar på bungyhopp, en strapatsrik vandring i Himalaya, eller är redo att byta jobb stup i kvarten.

 Men hur många gånger har man inte hört att man duger som man är och att man inte behöver klara av alla knepiga situationer och att man inte behöver vara bra på allt? Det är ett budskap som klingar falskt i en värld där det är vanligt att folk framhåller hur duktiga de är och hur många spinningpass de hunnit med under veckan, hur många spännande resor de gjort på sistone och mer än gärna visar upp en fasad av lycka och välgång – lyckade barn, mysigt hem och vacker hund – åtminstone på facebook.

Kanske det ändå är bättre än att vara så självkritisk att man aldrig förverkligar sina drömmar, att man rent av avstår från att göra något man skulle vilja skapa eller åstadkomma, men inte vågar av rädsla för att misslyckas. Det finns alltid de som är bättre än man själv. Det finns de som är bättre att sjunga, bättre att laga mat, bättre att skriva . . .

Kritiken riktar den självkritiska också mot andra. Särskilt hårt kritiserar hen konstnärer, författare och andra som ägnar sig åt skapande verksamhet. En sångare som man kan tycka sjunger hellre än bra, en författare som man menar kunde ha väntat med att publicera sig, jämför man med eliten: Cecilia Bartoli, hon kan sjunga hon! Marcel Proust, det är en riktig författare det!

En dag fick jag i min hand ett paket tepåsar i vars snören det satt en lapp med visdomsord på. Det var banaliteter som ”Tänk positivt” och ”Fånga dagen”, men på en lapp stod det ”Let everybody be better than you”. Vad är det för dumheter, tänkte jag först, för att efter ett tag börja begrunda vad de små orden faktiskt sa mig, Låt alla vara bättre än du. Hur befriande är inte de orden! Man måste inte vara bäst, inte ens bra. Man behöver inte sträva efter perfektion. Jag kom att tänka på ett annat ofta citerat visdomsord: ”Bruka den begåvning du fått. Skogen skulle vara mycket tyst, om inga andra fåglar sjöng än de som sjunger bäst.”

Det gäller att våga tro på sig själv. Ibland måste man få en puff för att våga. I somras vandrade jag i bergen på Isle of Skye i Skottland. Stigarna var ställvis så branta att jag måste gå med sidan före i nedförsbackarna. Under en utfärd kom mitt sällskap och jag till en stenig stig som gick en knapp kilometer rakt uppåt, tyckte jag alltså. Jag tvärstannade och vägrade fortsätta. Min envisa medvandrare uppmuntrade mig och försäkrade mig att jag skulle klara av klättrandet. Jag repade mod och tog mig upp för stenarna, ivrigt påhejad av bräkande får och medvandraren. Uppe på krönet hade vi en vidunderlig utsikt över en vik med turkosblått vatten och höga berg som reste sig majestätiskt ur havet. Nere vid vattenbrynet låg en strand med fin vit sand som kändes som sammet när jag silade den mellan fingrarna.

Ni förstår symboliken.