Barn inget hinder

 

Att få barn är en omvälvande händelse i ens liv. Det vet alla som har barn. Livet blir aldrig som det var innan barnet kom till världen. Man måste finna sig i att livet blir begränsat, att man inte har frihet att göra vad som faller en in alla gånger. Barnets existens sätter gränser och man måste förstå att sådant man själv vill göra inte alltid är anpassat för småbarn.

Moderna föräldrar har tydligen svårt att acceptera att livet förändras  när man har ett litet barn att ta hand om. De tycker att barn inte är ett hinder, försöker leva som förr och tar med barnet på olika begivenheter, till exempel på långa resor. Det kan gå bra, men vad får ett litet barn ut av en södernresa? Under den enda södernresa jag har gjort var det ett spädbarn som skrek hela flygturen. Mamman gjorde allt för att lugna babyn, utan resultat. Kanhända trycket i kabinen var besvärligt för känsliga små öron. Synd var det om det lilla knytet som inte hade något val utan måste följa med på resan.

Den förkättrade Anna Wahlgren säger i Barnaboken att en liten mänska bör utsättas för så få yttre förändringar som möjligt och ”världen får inte bli alltför stor alltför fort”. Det ligger en sanning i det påståendet.

Det händer att föräldrar tar med småbarn på konserter. Det kan gå bra det också, men samma fråga inställer sig när föräldrarna låter barnen springa omkring och störa musikupplevelsen för andra i publiken – vad får barnen ut av konserten? Föräldrar kanske tänker att musik är bra stimulans för barn och det är det, men så länge barn tycker att det är intressantare att leka och stoja än att lyssna till musiken är föräldrarnas omsorg missriktad. Småbarnsföräldrar får så lov att inrätta sitt liv efter barnets behov. Är man två får man turas om att gå på konserter. En går, en stannar hemma. Är man ensam får man skaffa barnvakt. Man fattar inte hur kort småbarnstiden är när man är mitt i den. Snart kan man göra vad man vill igen.

Ett annat utslag av hur jobbigt det uppenbarligen är att ha småbarn idag är när en grupp mammor i Karleby marscherar för att göra stadens politiker uppmärksamma på mammornas situation. De s.k. Facebook-mammorna, som vi kunde läsa om i ÖT, är mammor som i sin nöd bildat en grupp för att få hjälp av varandra. Nu vill de att det ordnas fler aktiviteter för barnfamiljer, också sommartid. Kan man inte hitta på saker att göra med sina barn, utan kräver att staden ska ordna barnvänliga evenemang, är det illa ställt. Allt kan man inte fordra av samhället. Förresten, man behöver inte jämt ha ordnade aktiviteter för barn. Barn är påhittigare än man tror och det är bra att inte ha något speciellt för sig. Ensamlek främjar barnets kreativitet och tålamod. Barn som inte hela tiden utsätts för all världens intryck blir bra på att leka för sig själva och blir inte rastlösa och krävande. Det gäller också äldre barn, och vuxna med, för den delen.

Hurdan jag själv var som småbarnsmamma? Jag var av den oroliga sorten och oroade mig för allt som den lilla kunde drabbas av. När hon var späd måste jag ofta kolla att hon andades för jag hade hört om plötslig spädbarnsdöd. När hon var ett år ängslades jag över att hon började gå rätt sent. En riktig hönsmamma var jag, är jag. Men visst fick flickungen vara med, både i båt och isjakt. Det såg hennes pappa till. Han var inte, är inte, av den oroliga sorten.

Jorden kan du inte göra om. Ta en chokladbit!

 

När vi i min generation var unga ville vi förändra världen. Vi trodde att vi kunde förbättra världen. Vi ville gå ut och måla hela staden röd. Det finns fortfarande mycket vi skulle vilja förändra, men vi har insett att det inte går.

Jag har för länge sedan resignerat och kommit till insikt om att jag inte kan göra något åt rådande förhållanden. Visst kan jag protestera ibland, men protesten faller oftast platt och leder ingenvart. Visst kan jag ställa till bråk ibland, men jag ångrar mig efteråt och får ge mig. Det betyder inte att den upproriska tonåringen inom mig är helt avsomnad, nej, hon lever och reagerar på orättvisor och missförhållanden, även om hon har blivit ganska tyst och lärt sig att välja sina strider.

Det finns många fakta och företeelser som verkar vara hopplösa att förändra.

Det går inte att ändra på det faktum att vi får en borgerlig regering där sannfinländarna , som jag tycker illa om, ingår. Jag kan inte göra något åt att Vladimir Putin är en egenmäktig despot, inte heller rår jag på alla andra maktfullkomliga ledare som regerar här i världen. Jag kan inte ändra på den politik som strävar efter evig tillväxt. Vad kan jag göra åt att vi håller på att förstöra vår jord? Inte så mycket. Jag försöker leva miljövänligt fastän jag vet att mina ansträngningar är som en droppe i havet. Jag kan inte stärka svenska språkets försvagade ställning i vårt land (fast jag gör så gott jag kan).

Jag kan inte påverka folks överdrivna alkoholkonsumtion. Jag kan inte göra något åt att mänskor till och med på fester sitter försjunkna i sina telefoner och låter förstå att det som händer i cybervärlden är viktigare än mänskorna omkring.

Minst lika svårt som att ändra på världens gång är det att ändra på sig själv. Alla vet hur jobbigt det är att få bukt med dåliga vanor och förändra sin livsstil. I början av veckan har man goda föresatser; man ger sig själv löften om en sundare livsföring, skriver göra-listor och planerar: den här veckan ska jag äta hälsosamt, motionera minst tre gånger, lägga mig tidigt, vakna utsövd och full av energi ta itu med dagens göromål, se positivt på arbetet och ha vänliga veckan.

Har man lyckats med allt detta när fredagen kommer kan man vara nöjd. Vi vet att det inte är lätt. Man måste uppbåda hela sin viljestyrka för att cykla iväg till gymmet eller för att sluta äta godis. I mitt fall är det allt eller intet som gäller och det skulle jag vilja ändra på. Har jag en Fazers blå i skafferiet har jag plötsligt ätit upp det mesta av den, trots att jag hade tänkt ta bara en rad.

Ännu svårare än att bli kvitt dåliga vanor är att kunna tänka om. Man fastnar  lätt i ett tankemönster och man håller benhårt fast vid sitt eget sätt att se saker.

På en punkt har jag ändrat inställning. Som världen ser ut idag är jag inte längre säker på att total pacifism är möjlig, vilket jag trodde förr. När militanta fanatiker, som i religionens namn rövar, plundrar och våldtar, slår till, hjälper det inte att vända andra kinden till och vifta med fredsflaggan. Man måste slå tillbaka.

Mina chokladvanor har jag inte kunnat ändra på, men gudarna ska veta att jag har försökt. Jag kan inte ta bara en bit.

Jobba på!

 

På sistone har jag grubblat på vårt förhållande till arbete och våra attityder till våra jobb. Hur trivs vi på våra jobb? Tycker vi att det vi gör är meningsfullt?

Jag vet många som är missnöjda med jobbet eller som skulle vilja göra något annat än det de håller på med. Å andra sidan känner jag en och annan som är tillfreds med sitt jobb och känner att deras arbetsinsats behövs.

Jobben har blivit alltmer krävande både vad gäller arbetsuppgifter och mängden arbete. Politikerna föreslår  längre arbetsdagar och längre arbetsliv för den arbetsföra befolkningen. Nyligen höjdes pensionsåldern och ännu fler höjningar är antagligen att vänta.

Det är här vi ser den stora förändringen, man kan till och med tala om ett paradigmskifte – aldrig någonsin förr under mitt arbetsverksamma liv, och inte heller under mina föräldrars, har det varit tal om att förlänga arbetstiden och höja pensionsåldern. Ända tills nu har det alltid hävdats att arbetstiden borde bli kortare. Man har talat om sextimmarsdagar och om att man borde få gå i pension vid 60, vilket somliga också gjort. Nu är det slut på det. Helst ska vi jobba till 67. Att man kanske är trött och tycker att man gjort sitt och borde ha rätt att njuta sitt otium innan man lägger skorna på hyllan, beaktas inte.

Det är inte bara det att arbetet blivit mer krävande, det har också blivit mer komplicerat. I mitt yrke, som är lärarens, har inte bara arbetsuppgifterna ökat, de har också blivit mer invecklade. Digitaliseringen som skulle göra arbetet enklare och smidigare har gjort det i viss mån, men mitt liv har den försvårat. Snart kan man inte ta ett steg utan att det man gör ska dokumenteras, utvärderas och matas in i dataprogram som är svåra att begripa sig på, åtminstone för mig. När man som jag måste lära mig programmen med en assisterande kollega eller kanslist vid min sida känns det som om min egentliga uppgift, att undervisa, har blivit en bisak. Jag frågar mig till vilken nytta jag fyller i blanketter, deltar i undersökningar och utför uppgifter som inte har ett spår med undervisning att göra. I mitt stilla sinne tänker jag att jag gör arbete i onödan.

Vatten på min kvarn fick jag när jag läste om sociologen Roland Paulsens rön i boken Vi bara lyder, där han bland annat påstår att ju mer produktiva vi blir och ju mer överflödigt arbetet blir, desto mer måste vi göra sådant som egentligen är meningslöst. Han menar att man lätt blir cynisk i en sådan situation och att man förstår problemet, man kanske klagar och kritiserar, men man gör sitt jobb ändå. Paulsen uppmanar oss att visa motstånd; vi kan ägna oss åt små symbolhandlingar som kan vänja oss vid att stå utanför makten.

Protestera mot systemet har jag försökt genom att vägra fylla i en blankett. Jag blev ombedd att göra det som förväntades av mig och det var bara att rätta sig efter maktens direktiv. Där tog mitt lilla motstånd slut.

En gång när jag kände mig trött och ledan gjorde sig påmind, beklagade jag mig för min man, som är i arbetsförmedlingsbranschen, och frågade om det inte skulle finnas ett lättare jobb för mig. ”Det finns inga okomplicerade jobb nuförtiden”, svarade han. ”Jobba på du bara med det som du är bäst på!” Då tänkte jag på det gamla ordstävet  Skomakare, bliv vid din läst, och fortsatte korrigera essäprov.

Snacka om mat

 

Tycker ni som jag att det talas och skrivs alldeles för mycket om mat nuförtiden? Och att det köps för mycket mat? Och att det finns för mycket mat?

När jag går och handlar mat i en av de större marketarna och ser överflödet, alla korvar, ostar och andra livsmedel som tornar upp sig på hyllorna, för att inte tala om raderna av sötsaker och läsk, förnimmer jag en känsla av olust och vill fort därifrån. Jag förundras över kunden som i sakta mak går med sin vagn fullastad med varor och lassar på ännu mer. Som om matshoppandet vore ett nöje. Som om det fanns en njutning i att se all mat och veta att man kan köpa precis vad som helst i butiken. Att gå omkring bland varorna invaggar oss i en falsk trygghet; mat finns så att det räcker och blir över. Det är självklart för oss, men kom ihåg att det inte är det för alla här i världen.

Lättillgängligheten är förrädisk. Alla som besöker mataffärerna vet hur lätt man låter sig lockas att plocka åt sig påsar och burkar med läckerheter och onyttigheter som man skulle klara sig utan. Själv brukar jag se åt ett annat håll när jag går förbi godishyllorna för att inte inledas i frestelse. Egentligen är det inte så konstigt att fetma är ett vanligt problem. Fetman korrelerar med tillgången på matvaror.

Att äta gott är en njutning. Det håller de flesta med om. Trenderna inom kokkonst och dieter är oräkneliga: LCHF, glutenfritt, laktosfritt, vegetariskt, stenålderskost, den ena trenden avlöser den andra. Folk diskuterar passionerat maträtter de har ätit och rätter de ska tillreda. Man åker långa vägar för att köpa de rätta ingredienserna och kryddorna. Det ska vara sichuanpeppar till den exotiska kötträtten, granatäpplen till moussen och portvin till gorgonzolan.

Maten spelar en stor roll i vårt liv. Men den spelar en alltför stor roll i mångas liv och det är något osunt med det enorma matintresset. Man lever för att äta medan man borde äta för att leva.

Tänk, vad attityderna till livets nödtorft – mat – har förändrats bara under min livstid! I min barndom gick man till närbutiken och köpte sin mjölk, sitt bröd och sina korvskivor. Det fanns inte mycket att välja bland; medwurst och lördagskorv, edamerost och schweizerost, blandbröd och franskbröd, ungefär.  Då kunde vi inte föreställa oss hur matbutikerna skulle komma att se ut i framtiden.

Ville vi riktigt lyxa till det, för att använda ett modernt uttryck, gjorde vi varma smörgåsar till lördagskvällens mys. Numera har vår menu och därmed vårt språk berikats med andra mackor: panini, bruschetta, wrap, bagel; ett slags smörgåsens gentrifiering.

Som motvikt till och reaktion på alla trender inom matlagning, börjar en trend av nyenkelhet ta form, en sundare variant av matintresse. Man köper närproducerat, giftfritt odlat och rättar kosthållet efter tillgången på frukt och grönt enligt årstid. Kanske man håller på att bli mera måttfull utan att för den skull ge avkall på smaken. Det är en sympatisk trend, tycker jag.

 De här tankarna kom till mig när jag stretade hemåt med mina matkassar på styrstången, nöjd över att jag hade lyckats få tag på garam masala till den indiska morotssoppan som jag skulle koka till middag.

Jag, jag, jag

 

Ödmjukhet, förnöjsamhet och anspråkslöshet är egenskaper som inte värderas särskilt högt idag. I detta individualismens tidevarv är det viktigare att framhålla sig själv, sitt lyckade liv och att förverkliga sig själv till varje pris. Det kan man i alla fall få för sig när man rör sig i bloggosfären, på sociala medier och i reklamens värld.

Ta en titt på en av de populära bloggarna som företrädesvis unga kvinnor har, och lägg märke till vad bloggerskorna skriver om. De bloggar om sig själva, sin träning, sin bröstförstoring, sitt trendiga hem och, förstås, om sin älskling som kan vara en man, ett barn eller en hund. Allt illustreras av flashiga bilder och selfies.

En ny finlandssvensk bloggportal ger plats åt bloggare som, enligt en artikel i detta blad, inte alls är trendmänskor, utan helt vanliga mänskor som bloggar om ”varierande ämnen” såsom hälsa, inredning, träning, tatueringar mm. Så originellt och nyskapande!

I samma tidning kunde man läsa om en sjujävel till kvinna som menade att man kan allt man vill, man måste bara tro på sig själv och våga satsa på sig själv. Det är inget fel på det  budskapet. Visst ska man tro på sig själv. Vem skulle annars göra det? Och visst ska man försöka göra det som man verkligen vill, självklart. Den modiga kvinnan i fråga berättade i en föreläsning om hur hon hade bestigit Himalaya, hoppat över raviner och paddlat i vilda floder. Hon använde sig själv som exempel på en duktig mänska som ständigt överträffar sig själv i mod, styrka och uthållighet. Föreläsningen höll hon för elever i femte klass. Märk väl, för femteklassare!

Man kan fråga sig vad det är för mänskor vi skapar och vill ha i vår sköna nya värld: egocentriska individer som vill hävda sig och synas, strebrar som aldrig är nöjda med sig själva förrän de nått toppen. Det är ganska långt från den ödmjuka, förnöjsamma och anspråkslösa mänskan som kan se till andras behov, ta hänsyn till omständigheterna och vågar vara nöjd med sig själv trots att hen inte har bestigit Mount Everest eller vikit ut sig i en blogg, för den delen.

En annan aspekt: alla kan inte hoppa över raviner hur gärna de än skulle vilja. Ibland får man slå sig till ro och vara tillfreds med det man klarar av.

Det finns en dubbelhet i det här resonemanget och det finns en dubbelhet i våra ideal, som i så mycket annat i vår tid. Vi får ofta veta att vi ska vara osjälviska och hjälpa dem som har det sämre ställt och att vi ska värna om miljön. Hur många gånger har vi inte hört att allt inte bara är yta; det är den inre skönheten som räknas. Ungefär så här: Du är bra som du är . . . men ändå inte.

Att balansera mellan å ena sidan de höga krav som samhället ställer och det moraliska kravet på att vara en god mänska är inte alltid lätt.

Apropå självhävdelse. Jag har också en blogg. Besök gärna den, men inte om ni vill se bilder på mitt perfekta hem eller läsa om min fantastiska dotter.

 

Konsten att slå dank

 

Jag har befunnit mig i ett välsignat tillstånd i sju månader. Jag har varit alterneringsledig hela hösten, men nu är det slut på det roliga.

För att kunna anhålla om alterneringsledighet måste man ha jobbat i minst sexton år och varit anställd hos samma arbetsgivare i minst tretton månader. Man kan vara ledig minst 100 dagar och högst 360 dagar. Den som vikarierar för den lediga ska vara arbetssökande. Den skattepliktiga ersättningen är 70 % eller 80 % av den dagpenning som man skulle få som arbetslös, beroende på hur länge man arbetat.

Att vara alterneringsledig är ett utmärkt sätt att ta en välbehövlig paus för den som har jobbat länge och en bra möjlighet för en arbetslös att få ett längre vikariat och kanske få in en fot på en framtida arbetsplats.

När man ska vara ledig en längre tid får man ofta svara på frågan vad man ska göra under sin ledighet. Det är som om folk skulle vänta sig att man ska gå på kurser, resa, uträtta stordåd eller i alla fall åstadkomma något. Men mitt svar på frågan har varit: Ingenting särskilt. Ingenting särskilt har inneburit att jag har läst och begrundat, motionerat rätt flitigt, skött om hus och hem, tillbringat tid med min mor. Det bästa av allt har varit att jag fått rå om min tid, slå av på takten och njuta av långa förmiddagar utan stress och kvällar utan förberedelser för nästa dag. Varje morgon när jag vaknat har min första tanke varit: Jag är ledig!

I början kände jag mig lite skyldig; här går jag ledig medan mina kollegor arbetar, dessutom får jag betalt. Så djupt rotad är iden om att man ska göra rätt för sig att man kan vara skuldmedveten för att man inte jobbar. Dock, efter halva ledigheten hade jag blivit så van att slå dank att jag inte ägnade jobbet en tanke.

Tankarna har i stället kretsat kring mig själv, mitt liv, mina relationer och vad jag vill. Det är lätt hänt att man blir en smula introvert i det välsignade ledighetstillståndet. En insikt har jag kommit till. Jag skulle utan vidare kunna vara ledig resten av livet. Jag har varit lärare i trettiofyra år. Det är en lång tid. Nya krafter får gärna ta vid. Eleverna är betjänta av alerta lärare som behärskar tekniken, nu när hela skolan ska digitaliseras och en stofil som jag har svårt att lära sig och ta till sig allt det nya.

En gång i världen var jag en ung, progressiv pedagog. Nu är jag en bakåtsträvande surgumma som tycker att tekniken tagit över och nästan blivit ett självändamål. Å andra sidan har jag lång arbetserfarenhet som jag har stor nytta av när jag kliver in i lärarrollen.

Ledigheten gav mersmak. Jag kommer att trivas förträffligt som pensionär, tror jag, om jag lever och har hälsan, som man ska säga i min ålder. Pensionsåldern höjs hela tiden och det var sista chansen för mig att vara alterneringsledig. Jag är glad att jag tog den chansen nu när jag just har inlett mitt sextionde levnadsår

 Jag gick faktiskt på en kurs i höstas. Den hette Hur man använder en iPad.

Straight Edge

 

När man kritiserar och ifrågasätter normer och traditioner händer det att man anses vara obekväm och kverulantisk. En norm och tradition som jag kritiserar å det skarpaste är den att dricka vin och sprit i tid och otid.

Att dricka är regel, att inte dricka är undantag. Det vill jag ändra på fastän jag vet att det är omöjligt. Alkoholvanorna är så djupt rotade att ett ifrågasättande av dem är tabu. Ändå är det just det jag gör, ifrågasätter. Jag går så långt att jag uppmanar alla som dricker alkoholhaltiga drycker att kritiskt granska sitt drickande, särskilt nu till jul då festerna avlöser varandra och många festprissar tar sig ett glas för mycket.

Det finns få traditioner som omges av så mycken förljugenhet som dricktraditionen. På sjuttiotalet förde Systembolaget i Sverige en kampanj som uppmanade kunderna att hålla en paus i alkoholförtäringen. ”Unna dig en vit vecka!”, stod det på en skylt bland vinflaskorna i Systemets butiksfönster. En sådan kampanj kunde vinbutiken initiera, viss om att kunderna skulle komma och köpa sitt vin igen efter den eventuella vita veckan och att bolaget aldrig skulle förlora sitt monopol. Hyckleri kallar jag ett sådant förfarande.

Jag vågar vara kaxig i min kritik mot alkoholbruk, för jag lever som jag lär och jag vet att jag har rätt. Jag är nykterist. Eller straight edge, som en del alkohol- och drogvägrande punkare säger att de är. Det låter lite mindre tråkigt än nykterist. Ungdomar som vågar stå emot trycket att dricka är beundransvärda. Vi vet alla hur hårt trycket är och hur vi växer in i alkoholkulturen och anammar den som en självklarhet. Jag är vuxen, knappast punkare, men straight edge, och för mig är det inget problem, men för andra.

I många situationer blir normdrickandet mycket tydligt. Här är några: En festlig kväll på ett språkseminarium inleds med bubbelvin. Vi är två som inte dricker. Servitören blir uppställd och kommer efter en god stund med två glas ljummet kranvatten åt alkoholvägrarna. På en fest står jag med tomt glas när det skålas för festföremålet. Det finns inget alkoholfritt alternativ och det känns onekligen lite fånigt att skåla utan drickbart i glaset. På en annan rolig fest sitter jag bredvid en person som hinkar in och blir allt lulligare. Frågan kommer som ett brev på posten: ” Du dricker inte, varför det?” Suck. När jag föreslår en fest utan alkohol för gänget jag umgås med är motståndet kompakt. Nej, det går inte. Sorglustiga situationer som dessa är legio.

Jag upprepar: Drickandet är norm, alkoholvägran undantag, fast det borde vara tvärtom, i alla fall i min värld. Det är säkert många som protesterar mot mina dogmer och tycker att jag står där med pekpinnen och försöker locka fram det dåliga samvetet. Precis så är det.  Alkoholen ödelägger mänskors hälsa, skapar enorma samhällsproblem och orsakar familjetragedier. Man kan inte nog hålla fram alkoholens skadeverkningar.

Tänk över dina alkoholvanor! Dricker du för mycket? Var ärlig mot dig själv och fråga dig om alkoholen spelar en alltför stor roll i ditt liv. Unna dig en vit vecka, en vit månad, eller gör som jag, var radikal och unna dig ett vitt liv!

En gång fick jag en vinflaska i present. Vad jag gjorde med den? Hällde ut innehållet i vasken? Nej, min man och min dotter fick den. De har ännu inte förstått charmen med ett alkoholfritt leverne.

Jag önskar mina läsare en glad och god och vit jul.