Utveckling till varje pris

 

När man vill att gamla miljöer, kulturhistoriskt och naturhistoriskt värdefulla områden ska bevaras, kallas man bakåtsträvare, trädkramare och kverulant.

En sådan bakåtsträvande trädkramare är jag.

Jag är inte motståndare till utveckling. Jag är motståndare till utveckling i en enda riktning, nämligen den som sätter bilen i första rummet. I Jakobstad tycks planerarna och beslutsfattarna ha en sak i huvudet; breda, raka vägar till varje pris. Motkrafter behövs, de må sedan kallas konserverande krafter.

När nu nya Strandvägen och Briggvägen planeras är det som sagt bara en sak som eftersträvas: breda, raka vägar för att bilförarna ska kunna köra snabbt och öka farten när de ska ta sig till Kisor och Hällan.

Jag har bekantat mig med planeringen och försökt förstå mig på kartan över området. Jag har gått ut och tittat på den utpålade tänkta sträckningen av vägen, dvs. Strandvägen och dess förlängning. Med måttband mätte min kompis och jag att den nya vägen ska bli 18 meter bred och remsan mellan vägen och vattnet kommer att vara 20-25 meter. Skog kommer att skövlas. Massor av träd måste huggas ner och skjul flyttas. Den sluttande dungen, som har snyggats till av en entusiastisk och outtröttlig Skutnäsbo, blir ett minne blott, för den ska fyllas ut och jämnas ut för att bredda vägen. Att skogen som kantar Strandvägen är habitat för fåglar, en del rara sådana, bryr sig inte arkitekterna om.

Flexibilitet efterlyser K. Myntti i sin ledare i ÖT 4.2.2022 om utveckling och vägbyggen i staden. Visst ska vi vara flexibla, men i fallet Strandvägen och Gamla hamn, tycker jag inte att man kan tala om flexibilitet då det enda som gäller är att underlätta framkomligheten för bilisterna.

Det verkar som om planerarna i Jakobstad har fått för sig att staden ska efterlikna arkitekturen och vägarna i en storstad, helst med autostrador där bilarna kan susa förbi i hög fart. Inse att Jakobstad är en småstad och kommer så att förbli, vill jag uppmana beslutsfattarna. Strandvägen och Gamla hamn är allra minst lämpade för en utbyggnad.

I planeringen har man förbisett estetiska värden. Jag kan tänka mig hur fult det blir med den nya vägen som enligt planen byggs och dras utan hänsyn till naturen i området, om Strandvägen verkligen ska bli så bred som de utplacerade käpparna visar. Man får hugga ner rejält med träd för att bilarna ska få köra snabbt.

Min version av området är att det bevaras så långt det är möjligt. Strandvägen är tillräckligt bred som den är. Vägen som tar vid efter Briggvägen och ner längs Hamnviken behöver förbättras eftersom den om vårarna är lerig och sank. Cykelväg, som ju redan finns intill stranden, vore toppen, men inte bredare bilväg. Bilförarna ska köra långsamt på vägarna i och kring Gamla hamn-området. Så är det bara. Det är ju de krokiga vägarna och de små backarna som gör området trevligt.

Jag undrar också om detta område måste kommersialiseras för att göra det attraktivt för besökare. Nej, säger jag. Gamla hamn är mysigt som det är. Det är synd att alla nöjen bygger på kommers och konsumtion i vårt marknadsekonomiska samhällssystem. Jag förstår att det är så, även om jag är naiv nog att tro att det finns andra än jag som nöjer sig med glittret i sjön, en solglimt i en skogsglänta, fågelsången en tidig försommarmorgon, den vita snön längs småvägarna, det gamla båtvarvet och dimman över Kittholmen en novembermorgon på min promenad i Gamla hamn.

Vadan detta mitt engagemang? Det beror delvis på att jag bor i Skutkull. Naturligtvis spelar det roll. Det sticker jag inte under stol med.

 

 

Sjunga i kör

 

Det finns mycket här i världen som stör ens sinnesfrid och som oroar, plågar och tär: pandemin, klimatkrisen, flyktingkrisen, svälten, krigen, för att nämna några orosmoment. Lägg därtill alla personliga problem och bekymmer som gnager.

Det finns en sak som nästan får mig att glömma eländet i världen och min oro för stort och smått: att sjunga i kör.

Länge hade jag drömt om att börja sjunga i kör, men inte vågat ta steget och anmäla mig till en arbiskör. En höst läste jag i arbiskatalogen om kursen Kör för alla, som verkade vara kravlös och rolig. Mottot löd: alla kan sjunga. Jag anmälde mig. Deltagarna utgjorde en salig blandning, både unga och gamla sjöng av hjärtans lust ledda av en entusiastisk och tillåtande dirigent.

Ett par somrar deltog jag i Sommarkören, en löst sammansatt kör bestående både av vana sångare och nybörjare som jag. Kören övade några gånger och höll sedan en välbesökt konsert i Svenska gården. Jag fick blodad tand och ville sjunga mera. Det var så roligt!

Jag tog ännu ett steg och gick med i en anrik kör, som verkat sedan 1975, också i arbis regi.

Visst kändes det nervöst i början och jag tvivlade på min förmåga. Hur skulle det gå, jag som inte kunde läsa noter? Attityden hos de garvade körmedlemmarna var välkomnande och vänlig och gjorde att jag kunde slappna av och ge mig hän åt sången.

Vad händer när man sjunger? Man måste vara koncentrerad, vilket gör att man släpper allt annat som upptar tankarna och ägnar uppmärksamheten åt dirigenten och stämman man sjunger i. Med andra ord; att sjunga i kör är terapeutiskt, som all skapande verksamhet som kräver koncentration.

Att skapa någonting av en så personlig sak som den egna rösten tillsammans med andras röster, att låta rösterna smälta samman – det är körsjungandets innersta väsen. Man är en del i en större gemenskap, man bidrar till helheten, om än så lite. Och det är just gemenskapen, samarbetet och samvaron som gör körsångarna så gott. Enligt forskning vid Helsingfors universitet har körsång positiva effekter, särskilt för äldre. De kognitiva färdigheterna kan upprätthållas genom att musicera, också genom att sjunga i kör.

Minnesvärda för mig blev de två julkonserterna kören höll i kyrkan före jul. Jag älskar att sjunga julsånger om stjärnan som lyser klar och om Jesusbarnet i krubban, fastän jag inte är religiös. I övrigt gillar jag jazzigare tongångar, även om rytm och frasering är en utmaning för mig som är en glad amatör. Jag brukar lyssna på och följa de mera rutinerade sångarna som står bredvid mig när vi sjunger.

Körsång är ett kitt som förenar människor, ett betydelsefullt kitt i en minoritet. Tänk, så många körer det finns i Svenskfinland, bara i Jakobstad finns det åtminstone ett tiotal. Tyvärr tycks det vara svårt att rekrytera yngre sångare; medelåldern är ganska hög i många av körerna.

Vilken kör jag sjunger i? Tonfallet. Vilken stämma? Jag är alt.

Jag försöker vara empatisk

 

 

Det råder brist på empati människor emellan. Vi är snara att kritisera, döma och till och med fördöma människor och deras förehavanden.

Naturligtvis finns det gränser för vad man kan ha förståelse för och acceptera; att kränka en medmänniska är en sådan gräns, att påverka miljön och naturen på ett skadligt sätt är en annan. Och då är vi inne på ett komplicerat område, en gråzon mellan det onda och det goda.

Det går en tunn, otydlig linje mellan vad som kan anses vara en ond handling eller vad för sorts verksamhet som kan anses vara skadlig, och vad som är goda handlingar eller är till nytta för vår värld. Det är svårgripbart och det känns som om mycket av det som sker är utom vår kontroll.

Själv har jag svårt att få det att gå ihop. Ska jag försöka känna empati för en brottsling? Hur ska jag kunna leva mig in i andras sätt att tänka, tankesätt som är annorlunda än mitt? Jag undrar om en människa som handlar på ett i mitt tycke oetiskt sätt förtjänar min förståelse. Inte ens om den människan annars är god och glad, kan jag bortse från den oacceptabla sidan hos personen i fråga. Det är som om den onda sidan skulle dominera mitt omdöme om hen. Det är problematiskt att inse att människor är sammansatta varelser, inte enbart onda, inte enbart goda.

Exempelvis: Jag tycker att Richard Wagner har skrivit skön musik, även om jag vet att han hade antisemitiska åsikter och var Hitlers favorit. Borde jag sluta lyssna på Wagners operor för att han var judehatare och rasist? Man måste beakta tiden han levde i, man måste placera honom i en kontext. Visst. Ändå stör mig vetskapen om hans sympatier med antisemitismen. Jag menar, hur kan någon som har skapat sådan vacker musik vara förespråkare för en avskyvärd rasistisk ideologi?

På ett mera vardagligt plan: Jag försöker förstå hur människor som skräpar ner, spränger postlådor och vandaliserar andras egendom tänker, men jag kommer ingenvart. Min empati räcker inte till och jag har ingen förståelse alls. Enligt min mening kan man inte alltid skylla på samhällsklimat, grupptryck och illamående, vilket man tenderar göra. Alla har ansvar för sina handlingar och man kan inte godta sådant beteende oberoende av tidsanda och eventuellt oförstånd. Ansvaret måste också läggas på individen.

Kanske kan en förövare sona sitt brott och bli förlåten. Kanske vi kan aktivera vår empatiska förmåga om hen verkligen ångrar vad hen gjort. Medkänslan prövas i en sådan situation.

På ett personligt och oskyldigt plan: Jag är mitt i en nödvändig renovering av mitt hus. En dag när jag full av entusiasm för planeringen och förnyelsen av mitt hem (ja, jag är intresserad av heminredning, en ytlig men för mig viktig sak i livet; ända sedan tonåren har jag roats och fått tillfredsställelse av färg och form i hemmet, den bästa platsen på jorden), berättade jag om mina planer för en god vän. Jag hade just haft ett inspirerande samtal med en inredningsplanerare som jag anlitar. Min vän tog ner mig på jorden ganska snabbt. Hen ifrågasatte att jag satte pengar på planering av inredning. Hen hade ingen förståelse för mina prioriteringar. Jag blev arg och började försvara mig och jämföra med vad min vän spenderade pengar på och som jag hade föga förståelse för. Så dumt och onödigt! Det brast i bådas empatiska förmåga.

Igen slog det mig hur svårt det är att ha förståelse för andras intressen och strävanden, och särskilt för andras svagheter.

Ett tillägg: Vänskapen mellan min vän och mig är stabil och tål ett litet gräl då och då.

Vårt omättliga behov av tröst

 

”Om en sak är jag fast övertygad: att människans behov av tröst är omättligt”, skrev Stig Dagerman, den nästan kultförklarade författaren, i en artikel 1952.

Dagermans övertygelse är också min övertygelse – att söka tröst varhelst man kan finna den är mänskligt.

Många säger sig få tröst av allt det vackra i naturen: havet, solnedgången och skogen. Och det vet vi alla, att för ett upprört sinne kan det kännas som balsam att se ut över landskapet, att leva i tystnaden en stund, för att sedan vederkvickt fortsätta med sina sysslor.

Någon säger att ett djur kan vara ett stöd när man känner sig ledsen och nere, en katt att betrakta, en hund att klappa, en fågels blick.

Andra tröstar sig med god mat eller sötsaker. Jag är säker på att många av oss har tröstätit någon gång, kanske ganska många gånger. Vi må vara förlåtna. Dessvärre är det alltför många som också tröstdricker.

Vi lever under olika villkor och har olika utgångslägen och förutsättningar, ändå finns det omständigheter vi delar; alla berörs av grymheterna i världen, ingen kan vara likgiltig inför den stundande klimatkrisen, alla måste förhålla sig på något sätt till den pandemi som grasserar överallt, och det ultimata om än triviala: ingen undgår döden.

Hur underligt det än låter, skänker vetskapen om att de här realiteterna rör alla, angår alla människor på vår jord, en viss tröst.

Att åldras och bli gammal är inte roligt, men när jag ser andra i min ålder och konstaterar att också de åldras, ger det mig någon sorts lindring i grubblerierna och de tilltagande krämporna som stundom berövar mig glädjen att finnas till. Det är själviskt och inte särskilt sympatiskt att tröstas av tanken på att också andra kan ha ont i ryggen, också andra kan ha svårt att sova när vinden viner och regnet slår mot taket. Det är inte bara jag som är ensam när jag går och lägger mig om kvällen, vi är många som har mist vår livspartner.

En vacker sensommarkväll gick jag till minneslunden för att bara vara en stund. Massor av blommor täckte den lilla avsatsen nedanför plaketterna med de dödas namn. En kvinna kom och lade ner ännu en blomma. ”Någon måste ha dött nyligen”, sa jag till henne. ”Det är min man”, svarade hon. ” Han ville inte bli begravd på vanligt sätt.” ”Inte min heller”, sa jag och pekade på plaketten med hans namn. Vi önskade varandra god fortsättning. Jag vet inte vem hon var. Vi presenterade oss inte. Men jag skulle tro att vi upplevde en kort stund av innerligt samförstånd. Med en sällsam känsla av sorg och tröst vandrade jag därifrån.

När sommaren är till ända och höstens vemod sänker sig över tillvaron ska vi inte bli missmodiga. I stället ska vi se hösten som en början på något nytt, vilket är mångomvittnat att vi lite till mans faktiskt gör. Det är nu som ett nytt år inleds. Det tycker jag fortfarande fast jag inte är en del av arbetslivet längre, och inte kommit tillbaka efter semestern. Livet går vidare, trots hopplösheten i världen, trots maktlösheten vi känner inför krig och klimathot, sjukdomar och död. Huruvida det finns någon tröst i den truismen vet jag inte, men vi kan låtsas så.

 Stig Dagerman hann aldrig uppleva åldrandet. Han dog för egen hand endast trettioett år gammal. För honom fanns ingen tröst att få.

I en vacker dikt som har följt mig sedan unga år, skriver Dagerman att vi en dag om året borde låtsas att ”döden vilar i ett vitt schatull” och att ”världskatastrofen sover lugnt och stilla/ emellan lakan på ett snyggt hotell”. Dikten avslutas med de utopistiska raderna ”Inga män blir plötsligt sönderbrända/ och ingen dör på gatorna just då/ Visst är det lögn, det kan väl hända/ Jag bara säger: Vi kan låtsas så”.

Sommarspegling

 

Nu måste jag berätta om hur underbar min sommar har varit hittills.

 Sol och värme, som jag har längtat efter sol och värme! Och nog har det varit varmt alltid, jag och alla andra har minsann fått vad vi velat ha; flera dagar efter varandra med trettio graders värme, som har lockat till båtfärder ut till kobbar och skär. Uteserveringar och glasskiosker har verkligen kommit till sin rätt. Visst blir man glad och lätt till sinnes och man känner sig fri när man får ta av sig täckjackor och vinterskor och klä sig i lätta, ljusa kläder. Och ljuset, det härliga ljuset som varar nästan dygnet runt. Den nordiska sommaren är fantastisk.

Jag kan sitta hela dagen i hammocken och läsa en god bok, medan barnbarnet springer i gräset och leker med en boll och vattnar mina blommor med sin lilla sprutkanna. Det enda jag behöver göra är fylla på vatten i kannan då och då. Det andra barnbarnet, den lilla babyn, sover sött i sin vagn i skuggan under ett träd.

Jag kan åka ut till skäret och ta mig ett dopp i havet, sitta och torka på de solvarma klipporna och se ut över allt det vackra. På kvällen går jag med en vän på en uteservering och dricker något läskande och minglar bland sommarfräscha människor. Det är som på Facebook.

När jag tänker efter är det nog inte riktigt så idylliskt och paradisiskt i verkligheten. Kommer ni ihåg den där sången med Bengt Sändh som spelades i radion på sjuttiotalet? ”Nu är den förbannade sommarn här, en obeskrivlig plåga”, börjar valsen och fortsätter med att räkna upp alla sommarens plågor, mygg, bromsar, myror, rödbrända ryggar, åska, maskrosor i rabatten, osv. Ironin i sången är tydlig, men sången innehåller ett korn av sanning.

Värmen har varit olidlig vissa dagar. Svetten rinner så snart man försöker sig på trädgårdsarbete. En båtfärd på sjön med en snabbgående båt som bankar och stampar mot vågorna är inte njutbar. Och ljuset, det prisade ljuset, kan vara direkt störande när man ska sova. En värmebölja brukar sluta i ett våldsamt åskväder. Jag ligger under täcket och räknar sekunderna mellan blixt och knall och bara önskar att åskan ska dra iväg någon annanstans.

Jag försöker ta det lugnt och avnjuta mitt kaffe i hammocken, men blir hela tiden avbruten då jag måste springa efter barnbarnet som hellre vattnar sina skor än mina planteringar, som han helst river blommor och blad av. Plötsligt försvinner han och har ränt ut på vägen, och jag efter för att hindra honom: Inte springa ut på vägen! Den lilla babyn skriker halvt hysteriskt och vägrar sova i sin vagn och hans mamma blir ännu mer stressad än hon redan är.

Jag åker till skäret för att bada och konstaterar att balansen inte är vad den har varit, när jag stapplar mig fram i vattnet vars botten är full av hala stenar. Klumpig som en ledbruten ko tar jag mig fram på klipporna, hela tiden rädd för att jag ska falla och slå mig. Bromsarna surrar kring mig och biter mitt bara skinn.

Visst kan jag gå och förlusta mig på en uteservering och se på alla solbrända mänskor och låtsas vara avslappnad, fast jag tycker det är vämjeligt att se karlar som sitter med bar överkropp och halsar en öl eller ännu värre, sitter och äter med bringan bar. Skjortan på! vill jag säga till dem.

”Sommarn som skalderna jämt berömt, får gärna bli till höst”, sjunger Bengt Sändh i sin sommarvals. Jag håller med.

Trots att hösten är min favoritårstid, måste jag säga att ingenting slår en simtur en sommarmorgon med spegelblank sjö. Då tänker jag på Jarl Hemmers dikt innan min kropp klyver vattnet och jag vill ”simma, simma ut i de vita sommarmolnen!/Allting är en spegling, och speglingen är allt.”

 

 

Tänker någon som jag?

 

Känner du dig någon gång som om du skulle bli överkörd och missförstådd eller som om du vore den enda i hela världen som tänker annorlunda och har en avvikande åsikt?

Att i en sådan situation stöta på någon likasinnad, någon som tycker lika som du gör dig glad och styrkt i din uppfattning. Det känns alltid bra att få medhåll.

Åsikter finns det gott om, mer eller mindre genomtänkta, men i vissa frågor tycks den allmänna opinionen vara svår att rubba. Man ska tycka på ett bestämt sätt.

Angelägenheter som rör staden vi bor i brukar engagera och väcka känslor. Vi Jakobstadsbor har en hel del åsikter om vägbyggen, utseendet på stadens torg, hus som ska rivas eller bevaras, parkeringsgrottor, dvs. stadsplaneringen.

En nyhet som damp ner för ett tag sedan och gladde stadsborna, var att köttförädlingsföretaget Snellman donerar en lek- och motionspark till staden. Parken ska placeras på Kittholmen i Gamla hamn.

Lovorden haglar. Alla tycker det är en fantastisk idé och en generös gest. Stadsdirektören applåderar. Politikerna böjer sina huvuden i tacksamhet. Stadsborna jublar.

Alla utom jag. Jag tänker inte sanna med i kören.

Det är inte parken i sig jag motsätter mig, även om jag ifrågasätter behovet av  en sådan, det är placeringen. Jag kan för mitt liv inte förstå varför man ska bygga en lek- och gympark på Kittholmen när grunden för en sådan park finns en stenkast därifrån, nämligen Fantasea. På Fantasea-området finns simbassäng, duschar och bastu, en cafébyggnad och en stor gräsplan där det ryms hur många lekparker och gymredskap som helst. Nu står där en outnyttjad rutschbana som ett fult monument över misslyckande och övergivenhet. Ta området i bruk! Vad ska annars Fantasea användas till? Camping på området tycker jag är malplacé.

 Att klämma in en lek- och motionspark på Kittholmen verkar varken genomtänkt eller förnuftigt, med tanke på att det finns inte bara Fantasea utan också FBK-området som skulle lämpa sig för en dylik park.

Låt Kittholmen vara orörd. Låt oss flanera ostörda längs Hamnvägen också i fortsättningen. Låt oss slippa tingeltanglet på Kittholmen. Gör i stället en enkel och funktionell strandpromenad som tar hänsyn till omgivningen. Promenaden kunde börja på Vattungen och gå till Kittholmen och vidare till Pavis. Mer än så behövs inte.

Bakåtsträvare! Negativist! är jag beredd att kallas när jag uttrycker denna min åsikt. Kan så vara. Det som jag saknar i planeringen för Jakobstad är en helhetssyn och en värdesättning av estetik och kultur i omgivningarna. Varför inte tillsätta en kommitté som anlägger ett estetiskt och kulturellt synsätt när man planerar stadens områden? När man inte värdesätter skönhet och bevarande av gammal kultur i vår stad hotar en kulturlöshet som leder till att man om tio-tjugo år inte minns hur det såg ut i t ex Gamla hamn. Redan nu håller den pittoreska hamnviken på att förstöras med breda diken man grävt utan hänsyn till det känsliga landskapet. Den planerade vägen kommer inte heller att försköna stranden. Tänk om man för en gångs skull kunde planera försiktigt och hänsynsfullt, utan att våldföra sig på naturen.

Det är inte bekvämt att ha ett avvikande tänkesätt och en annorlunda uppfattning, men det behövs ibland.

Finns det någon politiker som vågar uttrycka en annan åsikt än den gängse, någon som vågar opponera sig? Finns det någon bland stadens beslutsfattare som tycker som jag? Tänker någon överhuvudtaget som jag?

 

Konsumentens perspektiv

 

Vi måste hänga med i utvecklingen, säger optimisten som vill se något gott i all förändring. Inte när utvecklingen innebär en försämring, säger realisten. Allt var bättre förr, säger pessimisten.

Själv är jag, liksom de flesta, en blandning av optimist, realist och pessimist, även om jag är lagd åt det pessimistiska hållet.

Förr hade utveckling mest positiva konnotationer i mitt tänkande, men de senaste åren tycker jag att det är mycket som har utvecklats på ett tvivelaktigt sätt. Särskilt angående kvalitet, både kvaliteten hos materiella ting och kvaliteten hos olika samhällsfunktioner som har med folks välmående att skaffa.

Det är sällan som utvecklingen motverkas; vi har på något sätt fått för oss att utvecklingen är oundviklig och att vi bara måste acceptera att småskalighet går mot storskalighet, att kvantitet går före kvalitet, att kostnadseffektivitet har blivit viktigare än service och omsorg.

Jag grubblar ofta över varför allting måste bli större och snabbare. Varför är tillväxt det enda alternativet i samhällsutvecklingen? Jag har svårt att förstå de globala ekonomiska sammanhangen. Jag saknar det stora ekonomiska perspektivet. Mitt perspektiv är konsumentens.

Att jag saknar kunskaper i ekonomi gör att mina funderingar och frågor kan tyckas naiva. Jag kan till exempel inte förstå varför det förr fick finnas små skolor och små dagisar. Nu läggs den ena efter den andra lilla skolan ner. I stället för mindre barnträdgårdar är det stordagis som gäller. Jag kan inte tro att det är bättre för barn att fösas ihop med en massa andra barn i ett megadagis. Jag är glad att mitt barn fick gå i en liten mysig barnträdgård och i en trygg liten skola där maten lagades av personal som tillät barnen delta i sysslorna. Nu kokas maten i centralkök, fryses ned, distribueras till dagis och skolor där maten tinas och serveras. Näringsvärdet och smaken är säkert tillfredsställande, men nog är det ett besynnerligt förfarande. Ologiskt liksom. Framför allt är det billigt och det avgör saken. Igen frågar jag, hur var det möjligt med små enheter förr?

En annan sak som jag har reflekterat över är kläders och konsumtionsvarors hållbarhet och kvalitet. Något så vardagligt som strumpor och strumpbyxor av hög kvalitet är det svårt att få tag på. Strumporna blir trådslitna på nolltid. Strumpbyxorna är raka rör som vrider sig och syltar kring vristen och saknar tå- och hälförstärkning. I min ungdom köpte jag strumpbyxor med formad fot och förstärkt tå och häl. Hur gick det för sig förr? Jag bara undrar.

Utvecklingen i klädbranschen har gått snett på många sätt. Modet som föreskriver billiga slit-och-släng-plagg är förkastligt. H & M och liknande kedjor har gjort marknaden mycket illa, både kvalitetsmässigt och etiskt. Tänk att kläder som inte säljs bränns.

Jag avskyr slit-och-släng-mentaliteten. Mina kläder ska hålla länge, precis som mina möbler, min tvättmaskin och mitt kylskåp. Hög kvalitet får kosta.

Så kallade vitvaror lär avsiktligt tillverkas för att hålla en begränsad tid. Alla har vi varit med om att kylskåpet pajat när det är som mest olämpligt. Då är det lönlöst att försöka få det reparerat. Det lönar sig inte, säger försäljaren i vitvaruhandeln, att reparera skulle bli lika dyrt som ett nytt kylskåp. Köp nytt! Slit och släng! Strunta i att ditt kylskåp blir problemavfall.

Länge hade jag en elvisp som hade varit min svärmors. Den höll i åratal tills den en dag gav upp med en suck. Jag köpte en ny modern som höll i tre år.

Man skulle tro att utvecklingen inom teknik och elektronik har gått mot allt hållbarare maskiner, men det ligger inte i tillverkarnas intresse att göra saker som håller länge.

Jag skulle kunna rada upp många fler exempel på försämrad kvalitet inom olika områden; postens försummelser och slarv, bankernas snart obefintliga service, skattebyråns otillgänglighet, med mera, men det får bli en annan epistel.

Efter det här resonemanget infinner sig naturligtvis frågan, var det bättre förr? Ja, åtminstone vad gäller strumpor och elvispar.