Sakralt och profant

Julstöket har börjat. I god tid inhandlade jag en julkalender som jag valde med omsorg. Adventsljusstaken är pyntad med renlav och lingonblad. Vi har firat lillajul med risgrynsgröt och gottepåsar. Pepparkakorna är gräddade och på lucia bakar vi lussekatter. Jag har krånglat upp tro, hopp och kärlek i fönstret; de lyser så vackert i mörkret. Någon kväll före julafton klär vi granen med pynt som hängt med i åratal. När granen står där och tindrar och doftar infinner sig julstämningen som på beställning. Eller?

Ända sedan jag var liten har jag haft en idé om att allt ska vara bra på julafton. Det ska vara städat, maten lagad och alla ska vara glada, ingen får vara ledsen. Jag vill stänga in mig i mitt julmys, ”känna julens frid”, som det står i sången, och inte se eländet i världen utanför. Julen är den helg som jag gillar allra mest, men ju äldre jag blir desto mer kluven är jag inför denna konsumismens och kommersialismens högtid.

Julens budskap handlar ju om Jesus som föds och frälser hela världen, utom muslimer, hinduer, taoister, buddhister och ateister, och uppmanar oss att vända andra kinden till när en konflikt uppstår. Vi ska dela med oss till de fattiga och behövande på samma gång som vi går till dignande julbord och vräker i oss mat, shoppar julklappar i butiker där hyllorna är fyllda av onödiga saker. Vad julens egentliga budskap är torde stå klart för var och en: Konsumera! Reklam i tidningar och teve basunerar ut detta budskap på ett allt aggressivare sätt tills man blir nästan äcklad och vill vända ryggen till alltsammans.

Jag firar inte Jesu födelse. Han var säkert en schyst typ om han fanns, men han ingår inte i min verklighet. Jag firar midvinter som de gamla hedningarna. Julen är i grunden ingen kristen högtid, men kristendomen har lagt beslag på julen precis som på så många andra förkristna seder och riter. Än så länge har vi inte övergett ordet jul, såsom den engelskspråkiga världen gjort; Christmas, kristmäss. I gammal engelska finns ordet yule som förmodligen är ett nordiskt lånord som i sin tur går tillbaka på angelsaxiska géol. I den kända sången Deck the Hall sjunger man om ”yuletide pleasures”. På isländska och färiska heter det júl och finska joulu och juhla är lånat från urnordiska.  Hedningarna drack jul när de firade midvinterfest, vilket får mig att tänka på Carl Larsons monumentala målning Midvinterblot som hänger ovanför ingången till salarna i Nationalmuseum i Stockholm. Med den i tankarna kan man föreställa sig hur det gick till när det begav sig. Inte så olikt ett modernt dryckesgille, kanske.

Vår jul är ett sammelsurium  av hedniska, kristna och sekulära traditioner; det är Jesusbarn, tomtar, änglar och Kalle Anka om vartannat.

Jag ska plocka fram mina änglaspel ur gömmorna, ett profant med hästar och clowner och ett sakralt med änglar och härolder, tända ljusen och se hur figurerna snurrar runt, runt i allt snabbare takt tills ljusen slocknar och julen är slut.

Cappuccinonovell

Muminnostalgi

 

När jag fyllde nio år fick jag en bok som hette Mumintrollet i födelsedagspresent av mor och far. Boken bestod av svartvita tecknade serier som jag inte riktigt förstod mig på. Första episoden hette Mumintrollet blir förälskat och började så här: ” Jag undrar varför hjältinnan i en bok alltid är vackrare än den man har hemma.” Jag grubblade länge på vad detta kunde betyda. Vad är en hjältinna?  Nej, jag förstod mig inte på mumin och jag var nog lite besviken över att jag fått just den här boken och inte en Barbiedocka eller en Lotta-bok. Men eftersom jag var en mycket pliktskyldig liten flicka och eftersom mor och far säkert ansåg att Mumintrollet var god litteratur och något som varje finländskt barn borde läsa, läste jag boken om och om igen, pliktskyldigast, och småningom lärde jag mig tycka om muminvärlden. Jag identifierade mig innerligt med Snorkfröken som blev mycket förnärmad när mumintrollet blev förälskat i en cirkusprimadonna.

Jag växte upp, blev stor, och började intressera mig för annat än Barbiedockor och Lotta-böcker. Ord och språk blev mitt stora intresse och litteraturen upptog allt mer av min tid. Det blev också mitt yrke. Jag återvände till muminvärlden och såg sådant i den som jag inte hade upptäckt som barn.

Jag blev ännu större och fick en liten dotter. När hon lärde sig läsa gav jag henne min gamla muminbok. Serierna var vid det här laget ganska solkiga och boken hade blivit lös i ryggen. Dottern läste förstrött och verkade inte särskilt imponerad. ”Vad betyder hjältinna?” frågade hon efter en stunds läsning.

Boken glömdes bort.

Dottern växte upp och började läsa böcker. I skolan blev hon tvungen att bekanta sig med Tove Janssons författarskap. ”Jag förstod mig inte på mumin när jag var liten”, sa hon, ”men nu kan jag relatera sådant som händer i muminvärlden till händelser i verkligheten. Och jag har börjat förstå mig på Janssons stilla humor. Finns den där gamla boken kvar?”

Häromdagen höll jag en lektion i finlandssvensk litteratur. Tove Jansson har en självskriven plats bland runebergar, topeliusar och tavaststjernor. Jag tycker att varenda unge som bor i Finland bör ha läst någon novell av vår bäst kända författare. Jag läste Berättelsen om det osynliga barnet för en skock ointresserade elever. Ju längre in i berättelsen vi kom, desto fler elever var det som log igenkännande och jag kunde se hur det glimmade till i ögonen på dem. Några fnissade förtjust när Ninni högg tänderna i pappans svans.

Efter novellen ställde jag frågan som mången modersmålslärare före mig förmodligen har ställt: ”Vilken av muminfigurerna identifierar ni er med?” ”Lilla My”, sa Andrea tvärsäkert. Sebastian sa: ” Jag skulle vilja vara som Snusmumriken, men jag är nog mer som mumintrollet.”

Boken med serierna finns kvar. Jag läser i den ibland, av nostalgiska skäl. I slutet av första episoden besinnar sig mumintrollet och inser att Snorkfröken är bäst för honom. Det var länge sedan jag identifierade mig med Snorkfröken. Numera är jag mest lik Filifjonkan, är jag rädd. Men jag grubblar fortfarande på vad en hjältinna är.

 

Skön litteratur

 

Få sysselsättningar är så givande som att läsa en bra bok. Det skulle i så fall vara att lyssna till riktigt bra musik.

Jag ställer höga krav på de författare jag läser och väljer mina böcker med omsorg, för jag är en långsam och kräsen läsare.

När en nyutkommen bok blir upphaussad och omtalad som något man måste läsa blir jag genast misstänksam och när alla började tala om Karl Ove Knausgård blev jag nyfiken, och skeptisk som jag är till trender började jag smått motvilligt läsa Min kamp, men märkte ganska snabbt att succéförfattaren har kvaliteter som gör läsningen intressant. Den karln kan skriva! Knausgård ägnar sig åt att skriva om sitt liv, sina tillkortakommanden och nojor och gör det på ett sätt som trots att det är både personligt och privat är allmängiltigt och stundom berörande. Han är som bäst i sina filosofiska betraktelser om livet och kärleken, lyckan, eller kanske den uteblivna, svåruppnåeliga lyckan, och den ofrånkomliga sorgen.

Romaner är fiktion, fiktionen liknar verkligheten och egentligen är det ovidkommande om berättelsen är sann eller inte. Författare hävdar ofta när de får frågan om huvudpersonen är författaren själv, att så inte är fallet, men att protagonisten har drag av författaren. Inom autofiktionen är det vanligt att jagpersonen har samma namn som författaren och ändå kan denne förneka att berättaren och författaren är samma person. Knausgård själv säger så här: ”Det man säger är sant kan man alltid också säga är osant. Det är en nollpunkt och platsen varifrån nollvärdet breder ut sig. Men det är inte en död punkt, inte heller för litteraturen, för litteraturen är inte bara ord, litteraturen är det orden väcker i den som läser. Det är överskridandet som gör litteraturen giltig, inte de formella överskridandena som sådana, som så många tror.”

Knausgård påminner lite, lite grann om min ständige favorit och husgud Marcel Proust, men är inte lika subtil,  har inte samma insikt i mänskans psykologi som denne oöverträffade författare. I sitt fantastiska romanbygge På spaning efter den tid som flytt skriver Proust: ”Författarens verk är bara ett slags optiskt instrument som erbjuds läsaren för att hjälpa honom att urskilja det som han utan denna bok kanske inte skulle ha sett hos sig själv.”

Klarar en författare av att öppna något hos en och sätta ord på något som man dunkelt tänkt men inte formulerat för sig själv, är det en läsvärd författare. Att komma till insikt om sig själv och sitt liv, när man läser en träffande uttryckt tanke eller idé, är en oslagbar upplevelse, en riktig läsupplevelse. Med detta inte sagt att all läsning av skönlitteratur måste vara identifikatorisk. I bästa fall lär man sig något och vidgar sina vyer genom att läsa om främmande kulturer och om mänskor som är annorlunda än en själv. Sådant ger läsaren nya tankar att jämföra med och väga sina egna tankar och uppfattningar mot.

Alla författare är barn av sin tid, det måste man komma ihåg. När jag upptäcker en författare som inte hänger sig åt den rådande litterära trenden, när jag läser en författare som skapat en alldeles egen stil, ett eget idiom, då jublar jag. En debutant som lyckats med det är fjolårets Augustprisvinnare Tomas Bannerhed. I sin roman Korparna ger han en gripande skildring av en jordbrukarfamilj i brytningen mellan det urbana samhället och glesbygden. Den unge pojken i romanen flyr in i fåglarnas värld och fåglarna är ständigt närvarande både som pojkens säregna hobby och som metafor i berättelsen. Pappan i romanen arbetar frenetiskt med nödvändiga och onödiga sysslor på gården som håller på att förfalla. Hans vansinne och frenesi blir värre och värre och han måste tas in på psyket. Sonens förtvivlan och rädsla beskrivs så intensivt att läsaren kan känna den i sig själv. Mamman försöker hålla hushållet flytande, på kvinnors vis. Tomas Bannerhed begår en lysande debut och jag har höga förväntningar på hans nästa bok, om det blir en sådan.

En av mina läsande vänner säger att hen bara läser döda författare. Vännen håller säkert med Harold Bloom, en amerikansk litteraturkritiker och auktoritet som i sin bok med den uppfordrande titeln Hur du bör läsa och varför bara rekommenderar klassiker, mest döda sådana. Shakespeare, Dostojevskij, Henry James, Emily Brontë med flera. Klassiker är alltid läsvärda och själv är jag svag för Henry James. The Portrait of a Lady (Porträtt av en dam) är en spännande och inkännande roman om den unga Isabel Archer som finner sig fångad i ett äktenskap med den beräknande och känslokalla Gilbert Osmond (superbt tolkad av John Malkovich i en filmversion av romanen). Den irländske författaren Colm Tobín har skrivit en njutbar roman om Henry James , Mästaren, som jag rekommenderar för alla James-fans.

När jag vill läsa något lättsamt och underhållande, men ändå inte banalt och intetsägande, läser jag gärna Edith Wharton. Hon är vad man kunde kalla Amerikas svar på Jane Austen. En av mina favoriter bland Whartons romaner är Oskuldens tid.

Lättläst men djuplodande är en annan amerikan, Richard Yates. Yates är en författare som lyfts fram igen och det är på tiden. Hans dialoger är realistiska och han skriver om desillusionerade kvinnor så att det nästan gör ont. Easter Parade och Revolutionary Road är små mästerverk, nästan Hemingwayska.

På min lista över författare, levande och döda, som jag uppskattar och rekommenderar finns Amos Oz, Toni Morrison, Kerstin Ekman, Eyvind Johnson, Imre Kertész, Bo Carpelan, Ian McEwan, Margaret Atwood, Hjalmar Söderberg, Fernando Pessoa, Philip Larkin, Tomas Tranströmer, Edith Södergran och många, många fler.

Kanske det ändå är som Virginia Woolf skriver i en essä: ”. . . det enda råd man kan ge en annan mänska när det gäller hennes lektyr, det är att hon inte ska lyda några råd.”

 

Detta kan jag vara utan: alkoholhaltiga drycker

 

Livet behöver inga droger. Det är en romantisk inställning, men jag är ändå så naiv att jag tror på den devisen som användes som slogan i en kampanj riktad till ungdomar på 90-talet.

Egentligen tycker jag att en nykterist, eller kanske man kunde kalla en sådan mänska alkoholvägrare, inte behöver förklara varför hen inte dricker alkoholhaltiga drycker, men eftersom jag ofta i situationer där sådana drycker förekommer får frågan varför jag inte dricker, ser jag mig föranledd att en gång för alla reda ut frågan för mig själv och för dem som frågar. För mig är det så naturligt och självklart att inte dricka vin och sprit att jag sällan tänker på det. Det är ungefär lika självklart för mig som att inte äta kött. Jag har inte druckit alkohol, inte heller ätit kött, med undantag av fisk som jag började äta för tio år sedan, på trettiosju år. Det är en livsstil.

Det hela började när jag i min ungdom blev starkt påverkad av hälsorörelsen på sjuttiotalet. Budskapet löd: Lev så giftfritt som möjligt, avstå från vitt socker, vitt bröd, kött, kaffe, tobak och alkohol. Så ville jag leva! Sunt, naturligt! Jag var övertygad om att det var det rätta sättet att leva. Det är jag inte längre. Jag har fått ompröva många av idéerna och fastän min inställning i stort sett är likadan som förr är min livsstil numera modifierad och nyanserad. En sak hänger dock med oförändrad: min alkoholvägran.

Jag tycker inte att vin, öl, konjak, whisky, brännvin osv smakar särskilt gott. Det har jag aldrig tyckt. Det är förstås smaker som man kan lära sig tycka om, men inte heller i min ungdom då jag drack gjorde jag det för att jag tyckte om smaken på dryckerna, utan för att bli berusad, helt enkelt. Jag tyckte det var roligt att vara full, allt blev mer spännande, kontakter med andra mänskor blev lättare att knyta, jag kände mig ”inne”. Men framför allt drack jag för att andra gjorde det och för att vara lika tuff som de. Jag misstror dem som säger att de dricker för att det är gott. Varför inte dricka alkoholfritt i så fall? Är det så att alkoholen förhöjer smaken? Det vet jag inte. Vad jag däremot vet är att man dricker för att bli berusad. Även om man bara tar en öl eller ett glas vin tror jag att man vill uppnå den avslappning och det välbefinnande som en liten mängd alkohol ger. Och inte är det något fel med det. Måttlighet är ok, som i så många andra sammanhang. Tyvärr är det allför många som inte klarar av att vara måttliga när det gäller spriten.

Jag har varit full så många gånger när jag var ung att jag vet hur det är. Jag vet hur det känns när man fyllnar till, börjar prata en massa strunt, säger och gör saker som man kanske ångrar nästa dag. (Det kan man förvisso göra när man är nykter också!) En del blir grälsjuka när de är fulla, en del blir otroligt fåniga och många rent ut sagt obehagliga. Endast ett fåtal som jag vet om blir trevliga av alkohol. De som dricker för mycket under t ex en fest blir så gott som utan undantag otrevliga och påstridiga. De börjar tala om sådant som de inte vågar ta upp på nyktert huvud. Då tycker jag att det bara är att beklaga att man inte vågar prata om vissa saker  utan att vara påverkad.

Men invänder någon, man behöver inte dricka sig stupfull, man kan dricka lite lagom, bara för att höja stämningen. Det blir festligare med t ex champagne. Jag håller med. Det blir onekligen mera fart på fester där alkohol förtärs. Diskussionerna kanske blir intensivare just för att man våga säga mer när man är påverkad. Alkoholen är ett smörjmedel i vårt samhälle. Den är med överallt. ”Alkoholhaltiga drycker hör till vår kultur”, säger vindrickaren. ”Genom att avstå från alkoholdrycker avstår du från en del av vår kultur.” Ja, jag gör det. Andra får dricka, men jag vill inte.

Jag vill inte lägga sordin på stämningen och rynka på näsan åt dem som dricker. Det gör jag verkligen inte. Också jag kan tycka att en fest utan alkohol riskerar att bli en tråkig fest. Det är jävligt synd att det ska vara så. Det händer att jag själv bjuder på vin hemma hos mig fastän jag inte själv tar ett glas. Då håller jag mig till ”barncider” eller bubbelvatten. Jag är inkonsekvent, jag vet.

Vissa tror att min alkoholvägran handlar om kontroll. Visst är det så, åtminstone delvis. Jag är en kontrollfreak. Jag vill inte tappa kontrollen, i alla fall inte med hjälp av alkohol. Jag vill vara behärskad, ha kontroll över situationen och mig själv. En del amatörpsykologer tror när det gäller mig personligen att det vore bra för mig att släppa lite på kontrollen och att det vore bra, till och med nyttigt för mig att dricka ett glas vin eller två. Hur många gånger har jag inte hört, ”Ta nu lite, Ewa. Det skulle du behöva.”  Eller: ” Ska du inte ha lite champagne? Inte? Men nog är du envis!” Jag skulle kunna bli förbannad, men jag sväljer förtreten och fortsätter vara den tråkiga nykteristen. En annan variant är den här: ”Ska du inte ta lite? Inte? Ja, du kör!” Ibland ids jag inte förklara att jag inte kör, att jag inte ens har körkort, utan låter den trugande leva i tron att jag kör. Att köra bil tycks för en del vara den enda godtagbara ursäkten för att man inte dricker. Här i bibelbältet kan man till och med bli misstänkt för att alkoholvägra av religiösa skäl. Inget kunde vara mer felaktigt i mitt fall.

Så till ett skäl som har börjat väga allt tyngre. När jag läser och hör om det elände som alkoholen för med sig blir jag mer och mer övertygad om att den har tagit en alldeles för stor plats i vår värld. Speciellt i Finland håller det på att gå riktigt galet. Alkoholkonsumtionen ökar och därmed alla alkoholrelaterade sjukdomar och social utslagning. Vi vet alla vad alkoholmissbruk kan leda till. Jag vet vilka tragedier alkoholen kan ställa till med. Både i min släkt och i min mans familj har det funnits alkoholister. När jag ser alkoholisterna och andra missbrukare i skolparken eller i omgivningen kring Alko skulle jag kunna börja gråta och gör det också ibland. När jag läser om och ser vilken stor roll alkoholen spelar i många mänskors, för att inte tala om ungdomars liv, får jag en känsla av uppgivenhet. Nå, de flesta ungdomar blir naturligtvis inte alkoholister, men jag vet många i min ålder som inte har kommit ur ungdomstidens supande utan blivit fast i missbrukarträsket. Somliga klarar av att dricka måttligt, somliga inte.  Jag vill inte bidra till den förljugenhet och den ur min synvinkel löjliga kultur som omger salongsdrickandet  med vinprovning och andra tillbehör. Jag vill vara solidarisk med missbrukarna.

Vi kan förstås diskutera varför Jeppe super och kanske komma fram till ett svar; olycklig barndom, misslyckat äktenskap, tristess, alla möjliga bekymmer och problem. Dock, det är långt ifrån det svar jag väntar mig om jag ställer frågan till en vän eller en kollega.

Så när du frågar mig varför jag inte dricker borde jag med samma självklarhet fråga dig: Varför dricker du?

Populär litteratur

20 oktober 2012

Populär litteratur

Det är klart att man vill hänga med i vad som händer i den litterära världen, särskilt när man som jag har litteratur och läsning som ett stort intresse. Jag är också intresserad av vad folk läser och det tycks vara ganska många som läser deckare och vampyrberättelser och 50 nyanser av honom, förstås.

Det är just sådan litteratur som jag avfärdar helt kallt utan att veta vad den egentligen handlar om. Jag läser inte deckare, jag har inte läst Twilightböckerna, jag läser inte chicklit eller mum porn.

Men nu har ett litet tvivel börjat gnaga. Vuxna mänskor verkar vara roade av vampyrer och dejting, för att inte tala om våld och action. När proffskritiker skriver allvarliga recensioner om den nya boken av Camilla Läckberg och när recensenter fördjupar sig i bondagesex som Mr Grey och den oskuldsfulla Anastasia ägnar sig åt (ja, så mycket vet jag), tänker jag att jag gått miste om något. Borde jag läsa Liza Marklund och de andra deckardrottningarna? Borde jag ge E L James en chans?

När miljontals  kvinnor har läst 50 Shades of Grey måste det finnas ett sug i boken. För att förklara genrens popularitet säger man att det finns en beställning på mummy porn.  Så är det väl, även om inte jag har beställt den. Få kritiker vågar säga rent ut att 50 Shades är dålig litteratur, för man vill inte verka pryd och omodern. Författaren, en ganska flamsig typ, bedyrar att hon inte hade en aning om att hennes bok skulle bli en sådan succé som den blivit. Det hade hon visst det. Sex säljer alltid. Men tar vi inte ett steg, många steg, bakåt i vår strävan efter jämlikhet mellan könen när den mest lästa boken just nu handlar om en man som förför en oerfaren kvinna och har henne som  sexslav? Kvinnan lär njuta av att bli tvingad. Innerst inne fantiserar vi kvinnor om att bli tagna med storm och låta mannen göra vad han vill med oss, påstår en del recensenter som söker en orsak till bokens framgång.  Åtminstone vill vi läsa om sadistiskt sex.

”Du måste läsa Stieg Larssons Millenniumtrilogi, den är så bra”, har många uppmanat mig. Jag har sett filmen Män som hatar kvinnor. Den filmen är alldeles för våldsam för mig. Våldet i Larssons böcker försvaras av hans läsare med att författaren kritiserar samhällsordningen och vår tid. Stieg Larsson må vara hur samhällskritisk som helst, men om böckerna innehåller lika råa våldsscener som filmen misstror jag det ärliga syftet. Jag tvivlar inte på att romanerna är välskrivna; S L var en driven författare, men han visste naturligtvis att våld och sex, särskilt i kombination, säljer. Vad är förresten Lisbet Salander för en hjältinna? Tuff, hårdsminkad, tatuerad och piercad till bristningsgränsen och expert på datorer motsvarar hon kanske dagens ideal och hon har förstås blivit den hon är pga alla grymheter hon upplevt. Trovärdig? Nja. Man måste förstås gå djupare än så i sin analys, men hur många läsare gör det?

Var och en bestämmer vilka böcker som är värda att läsa. Jag väljer bort populärlitteraturen och vill slå ett slag för den djuplodande och tankeväckande kvalitetslitteraturen. Vad som är bra litteratur enligt min mening, ska jag återkomma till en annan gång.

Hatkärlek och lillebrorskomplex

13 september 2012

Hatkärlek och lillebrorskomplex

Det råder inget tvivel om att Sverige och svensk kultur betyder mycket för oss finlandssvenskar. Vi ser på svensk teve, vi läser svenska författare, vi lyssnar på svensk musik. Vi påverkas av Sverigesvenskan mer än vi tror. Det märks särskilt hos ungdomar som gärna importerar slang och uttryck från Sverige. De säger typ, kul, tjej, kille; de skriver ”våran” och ”stog” och använder ’själv’ i betydelsen ensam. Det hör och ser jag som modersmålslärare allt oftare. Finlandssvenska dansband sjunger på rikssvenska.  Vi tycker om att besöka Stockholm.

Ändå avskyr många finländare Sverige och svenskarna. Det är svårt att förstå. Det verkar vara legitimt att racka ner på svenskarna. Svenska skolan är värdelös, svenska killar är bögar, Sverige är fullt av svartskallar, svenskarna är ytliga och fjolliga. Det är vanligt att folk säger sådant och de som gör det visar hur homofobiska, xenofobiska och rentav enfaldiga de är.

En annan vulgäruppfattning är att svenskarnas språk degenererar och att det är vi finlandssvenskar som talar den bästa svenskan. Så är det inte alls. Svenskarnas språkkänsla är intakt medan finlandssvenskarnas vacklar. Det kan vara att svenskarna är mer benägna att ta till sig nymodigheter och att ta in engelskan i sitt språk, men svenskarna uttrycker sig ofta smidigare och lättare än mången hackande och stammande finlandssvensk. Denna smidighet och lätthet går igen i svenskarnas lynne.

Många gör sig lustiga över svenskarnas sätt att uttala engelska ord som city. Ännu roligare tycker man att det är när de försöker säga finska namn. Det finns en regel i svenska språket som säger att en betonad stavelse måste vara lång, dvs bestå av lång vokal eller lång konsonant. Därför säger svenskarna ”citty”. I finlandsvenska, särskilt i dialekterna, har vi bevarad kortstavighet som innebär att en betonad stavelse kan vara kort. Därför kan vi säga city med kort i och kort t. Språkljud och företeelser som inte finns i ens eget modersmål är svåra att säga. Finnarna har svårt med sj-ljudet då finskan inte har sj-ljud. Försök själv uttala något av klickljuden som finns i xhosa, eller bemöda dig om att säga O’Learys med tonande s på slutet.

I sportsammanhang blommar Sverigehatet upp som allra mest. Sportfånarna myser skadeglatt när det går dåligt för Sverige i någon ishockeymatch och t o m kommentatorerna hånar och begabbar svenskarnas prestationer. Alla har vi i färskt minne hur det finska ishockeylaget och deras supportrar betedde sig när laget vann VM i fjol. Nationalism parad med lillebrorskomplex är en synnerligen otäck kombination.

Nej, jag förstår mig inte på mänskor som talar nedsättande om Sverige. Visst finns det mycket i Sverige att kritisera precis som i Finland, främlingsfientlighet, t ex. De har Jimmie Åkesson, vi Timo Soini. Men det finns en öppenhet och en generositet i Sverige som man sällan finner i Finland. Vi måste komma ihåg att vi har starka band till Sverige. Vi har ingen anledning att tala illa om Sverige. Sverige är på många sätt fantastiskt.

Vem minns terylenbyxor och banlonjumprar?

5 augusti 2012

Det är roligt med nya ord och jag läser med förtjusning nyordslistan som Språkrådet i Sverige publicerar varje år. De senaste åren har vi fått ord som jasminrevolution, burkini, fulparkera, spotifiera, askmoln, skämmig och många andra användbara ord.

Ännu roligare är det att fundera kring tidstypiska, gamla ord som inte används längre eller håller på att försvinna. För det mesta beror det på att företeelserna eller föremålen som orden står för har avskaffats eller blivit omoderna. När man tar de här k-märkta orden i sin mun uppstår en igenkännandets nostalgi och man ler för sig själv.

Låt oss göra en odyssé genom barndomens och ungdomens språklandskap och ägna oss åt minnen som väcks av de bortglömda orden. Vi som är födda på femtio- och sextiotalet har företräde.

Betänk hur ord för klädesplagg känns lustiga och gammalmodiga när plaggen inte används längre. Livstycke och strumpeband är ett minne blott och vi som var med på den tiden kommer ihåg strumpor som korvade sig och det besvärliga mellanrummet av bar hud på låret där långstrumpan tog slut. Mor hade korsett och strumpor av nylon, ”najlonstrumpor”. Obekvämt var det och strumpbyxorna kom som en välsignelse på sextiotalet.

Poplin, banlon, terylen och enstex var namn på tyger som fick ge namn åt kläderna som var tillverkade av materialen. Far tog fram sin poplin till våren, alltså en kappa av ett styvt blankt tyg. När jag gick i folkskolan hade jag polotröja av banlon, ett trikåliknande syntetiskt tyg som var mycket populärt på sextiotalet. Till banlontröjan bar jag pepitarutiga skidbyxor eller sjömansbyxor. Storebror hade terylenbyxor med pressveck och lillebror slitstarka byxor av enstex. Sedan slog byxor av denimtyg igenom på allvar och alla modemedvetna ungdomar hade jeans. Mina första jeans var av märket James och de var utsvängda nertill och tajta upptill. Jeansen, eller farmare som de kallades, blev enormt omtyckta och med tiden uppfanns det alla möjliga versioner av byxan; v-jeans, manchestersammetsjeans, femficksjeans, stentvättade jeans, färgsläppande jeans, färdigt nötta och trasiga jeans, vilket idiotiskt mode, förresten! Olika märken hade olika hög status och på sjuttiotalet fnös man åt James. Levi’s, Lee och Mic Mac skulle det vara. Jeansen tycks aldrig gå ur mode och idag är det supertajta stretchjeans som gäller bland tonårsflickor.

Andra k-märkta klädord är paletå, monoskor, ulster, galoscher, gummitossor, till och med jumper börjar bli sällsynt. Nuförtiden kallas en överdel som kvinnor klär sig i för topp.

I min barndom lyssnade jag mycket på radio, till exempel på Småbarnskvarten och när jag blev lite äldre på Tio i topp, Kvällstoppen, Oppåpoppa och allt vad programmen hette, alltid Sveriges radio. De engelska poplåtarna översattes och svenska artister hade sina tolkningar av topplåtarna. En tårdrypande långkörare som också gjordes på svenska var Honey med Bobby Goldsboro. I Björn Ulvaeus tappning blev det Raring och balladen låg säkert på Svensktoppen i veckor.

Det hände att radiohallåan utannonserade sändningsuppehåll, en företeelse som förekommer sällan nu. På tjugohundratalet talar vi om flödesradio, ett ständigt flöde av nonsensprat och skvalmusik. Lika tråkigt som pausen i radion blev det när teve inte hade något program att bjuda på utan det var testbild i rutan. Då kunde man inte välja någon annan kanal för det fanns bara två: Sveriges teve och Finlands teve och Finlands teve tyckte jag var tråkig och så var det ju finskan . . .

Ville man ha sällskap gick man hem till någon lekkamrat och frågade: ”Leker du?” Idag säger barnen ”Kan du va?” Bara sättet att ställa den frågan visar hur attityden har förändrats från att samvaron uttalat handlade om att leka tillsammans till att vara tillsammans. Måhända är  ”Kan du va?” ett tecken på att barn av idag fortare blir stora och också själva anser att det är barnsligt att leka. Ändå är det väl leken som är det centrala när barnen är med sina kompisar. Det hette som sagt också lekkamrater och till och med ordet lekskola för barnträdgård förekom. Dagis är den allenarådande motsvarigheten idag.

Och vad gjorde vi när vi lekte? Flickorna lekte förstås med dockor. Vi bytte glansbilder, hoppade gummibandstwist, rep och barbi. Varifrån kommer ordet barbi? Det är en finlandism som håller på att falla i glömska. Enligt min dotter hoppade hennes generation hage, precis som barnen gör i Sverige.

Pojkarna lekte med bilar och på rasterna i skolan ”lisade” (med kort i) de. Kommer ni ihåg hur det gick till? Det var en lek med pennislantar; det fanns flera sätt att ”lisa”, enklare och mera invecklade. Det var bara pojkar som lekte med slantar på det här sättet. Man kan undra varför det inte var en flicklek. Varifrån ordet ”lisa” kommer har jag ingen aning om, lika lite som jag har någon aning om ordet barbis ursprung. Kanske någon läsare vet.

Barn har i alla tider tyckt om sötsaker. Fick man lite pengar köpte man snask. Smaka på ordet! Snask har fått en negativ klang. Det låter nästan en smula obskyrt och snuskigt. Dagens barn, och vuxna med för den delen, äter godis. Det är knappt att man äter en karamell längre, det är en godis man tuggar på.

Barn växer upp och slutar leka. Flickorna började sminka sig med brunkräm och ljusbrunrosa läppstift. Förargliga finnar täcktes med acne-stick. Jag talar om det som numera heter foundation och concealer. Den engelska modellen Twiggy satte trenden med blek make-up, tuschade ögon och kort-kort kjol. För pojkarna var The Beatles förebilden. Många pojkar ville ha Beatlesfrisyr, dvs lite längre hår. Det var en oskyldig frisyr jämfört med de långa kruslockarna och det spretiga punkhår som senare skulle pryda gossarna. I jämförelse med dagens tuppkammar och neonfärgade testar var Beatlesklippningen mycket moderat. Men jag minns att det blev en kamp hemma när storebror ville låta håret växa. Hade man Beatlesmössa och Beatlesskor var man riktigt inne. Det var John Lennon som hade ett slags liten svart skärmmössa och svarta spetsiga vristskor som skapade mode. Den som bar glasögon och ville se intellektuell ut hade runda metallbågar i Lennonstil.

Intresset för det motsatta könet vaknade och ville man kolla om man hade chans på någon var frågan, ”Börj du?” Det kunde man fråga någon som man var pika i eller pin i, dvs någon man var förtjust i. Vågade man inte själv fråga kunde man skicka ett ombud som ställde frågan till vederbörande, ”Börj du med Anki?” Om svaret blev jakande gick ryktet på stan; ”Anki ha börja me Henka”.

Terrazzo vid Jakobstads torg, var caféet där man samlades med sina polare, delade en lemonadflaska, rökte Colt-cigaretter och pratade strunt. Vi pratade om någon som inte var riktigt med i gänget, någon som var lavabränd, taso, pöllo eller snåto. Lavabränd förkortades till lava och det var inte bara mänskor som var det utan också företeelser. ”Voj va lava”, var en vanlig kommentar. Den coola var speli eller peli och teki om han var tekniskt kunnig. Bland de nämnda orden är snåto ett ord som fortfarande är gångbart, åtminstone i min vokabulär. Catharina Gripenberg  skriver i boken Extremt platt och otroligt nära att den som är snåto ”beter sig galet, dumt, felaktigt, men ibland också roligt”.

På Terrazzo tillbringade vi så gott som all vår lediga tid, till och med på lunchrasten gick man upp för trappan till caféet för att se om någon bekant att snacka med satt där. Ofta var det fullt på onsdags- och lördagskvällarna och då kunde man i nödfall sitta i korsdraget på bottenplanet. I bästa fall hade någon hippa hemma hos sig där det var ff. Musik med någon poporkester spelades på grammofon eller bandspelare. Vi dansade shake eller shakade till popen. Starkare drycker än lemonad inmundigades och följaktligen blev en del i smakun, kanske alla.

Många begrepp i skolvärlden har förändrats, många lever kvar. Förr hade man morgonbön varje morgon, idag morgonsamling en gång i veckan. I folkskolan radade barnen snällt upp sig klassvis och tågade in i festsalen med psalmboken i hand. I samskolan gjorde man allt för att slippa den tråkiga tillställningen och smet iväg till Union-caféet i närheten. Där var personalen inte glad när en drös morgontrötta elever bänkade sig vid borden, ofta utan att köpa något.

Det som idag heter lunchrast var då mellantimme som i Jakobstads samlyceum var väl tilltagen, så lång att man hann hem och äta om man bodde i stan. Kom man för sent till lektionen upprepade gånger fick man en varning eller en uppmaning att iaktta större punktlighet, som det stod på pappret som skickades hem. När man fick underkänt i ett ämne, ofta finska som var en stötesten för många, blev det villkor och man måste plugga extra på sommaren för att klara villkorsförhöret och bli uppflyttad till nästa årskurs.

 Jakobstads egen J D Salinger, Lars Sund, beskriver livet i samskolan på ett träffande sätt i sin debutroman Natten är ännu ung. Romanen som är skriven på Jakobstadsslang; en blandning av dialekt, rikssvenska och engelska ord och uttryck, ger läsaren en inblick i ungdomarnas liv i småstaden på sextio- och sjuttiotalet. De ungas engagemang i politiken ledde till många gräl i familjer där den unga sade sig vara kommunist, vilket fick den äldre generationen att se rött (!). Kommunist är ett ord som få väljer för att ange sin politiska hemvist. Att vara kommunist är idag ute och allt annat än politiskt korrekt. På sin höjd kan man vara socialist eller vänstersinnad. I min ungdom var vänster vänster och höger höger, och det gick en klar skiljelinje mellan ytterligheterna.

Är det inte förunderligt hur vår värld har förändrats under vår levnadstid? Moderniteterna och den invecklade tekniken blir mig stundom övermäktiga och gör mig frustrerad. Visst ska man se framåt och inte försjunka i det som varit, vilket man ibland gör när man nått en viss ålder. Att se tillbaka kan ändå ge perspektiv på tillvaron och de gamla orden tar mig tillbaka till flydda tider och till en värld som inte var den idyll man vill minnas, men som var betydligt mindre komplicerad än dagens sköna nya värld.