Tal till mannen

Japansk afton i Jakobstads gymnasiums bibliotek den 26 april 2013

 

          

Åh, ni fantastiska män som vet hur man angör en brygga

Ni som med solbarkad hand håller skotet i spänn

Ni starka, ni tysta, ni lugna, ni trygga

Som vet hur man splitsar ett tåg, som finner er kurs genom natten

Ni som för båten i hamn över svallande våg

Ni män som vet allt om vatten

Åh, vad jag beundrar er, ni män som kan meka med bilar, fixa en punktering, renovera ett hus, bygga en bastu, starta en trilskande båtmotor, som får i gång pannan när den stannat, ni som likt farbror Melker vigt klättrar upp på taket för att rensa skorstenen, eller ni som likt Oppfinnar-Jocke kommer på de mest geniala lösningar på praktiska problem!

Åh, vad jag beundrar er, ni män som kan framföra alla möjliga åkdon; snabba bilar, snöskotrar, segelbåtar, enhjulingar, isjakter . . . Ni som orädda hoppar fallskärm, ni som leder tuffa gympapass, ni som löser invecklade matematiska problem, ni som kan det mesta om datorer och kan hjälpa en teknisk idiot, ni som obehindrat springer ett maratonlopp, som skriver långa insändare med snärt i ÖT, ni som vet hur man fäller en älg, ni som gör nästan vad som helst för en six-pack öl, ni som kan ropa er hesa på en Jaro-match, ni som kan kasta fram rätt bibelcitat i rätt ögonblick, ni som är snälla med barnen, ni som med stoiskt lugn bemöter vardagens små förtretligheter, ni som försynt och i förbifarten ger oss kvinnor en komplimang, ni handlingens män som inte är rädda för att ta i där det behövs.

Men alla män som inte är intresserade av fartens tjusning, som inte bryr sig i fotboll och formel 1? Alla de män som hellre sjunger i kör än lyfter skrot, som hellre dansar än tränar karate? Visst finns de. Jag känner en man som stickar tröjor. Jag vet en som knyter ryor. Jag har en manlig släkting som älskar att laga mat.

Å andra sidan är en av mina bästa väninnor en hejare på att bygga och renovera, fixa och dona med allt som män traditionellt brukar göra. Hon behöver ingen karl som hjälper henne när kaklen lossnar på badrumsväggen. Hon kan själv.

De flesta av er, kära manliga kollegor, har kommit så långt i livet att ni inte bryr er om att passa in i den stereotypa mansrollen, liksom vi kvinnor inte heller tycker att det är så viktigt att vara en typisk kvinna. Men det är konstaterat många gånger att det är betydligt lättare och mer accepterat för en kvinna att ägna sig åt manliga sysslor än det är för män att ägna sig åt kvinnogöra. Det är en av mina käpphästar som vi ska lämna därhän den här gången.”It’s a man’s, man’s man’s world”, sjöng James Brown, ni vet, he who stayed on the scene like a sex machine på sjuttiotalet. Låttextens nästa rad lyder: ”But it wouldn’t be nothing without a woman or a girl.”

Allt detta har inte så mycket med Japan att göra, men en liten jämförelse kan vi göra. Jag läste härom dagen att japanska män hellre har ett virtuellt förhållande med en kvinna än en relation med en riktig mänska. De är inte intresserade av sex och detta håller på att bli ett problem i Japan. Men sådana är inte ni finländska män.

Ni är modiga, starka, veka, blyga, känsliga, stolta, typiska och otypiska män. Jag vill att ni ska vara som ni är, göra som ni vill. Jag vill att var och en ska vara den man de är, kanske inte en karl, utan ett moln i byxor, som min favoritpoet Vladimir Majakovskij deklarerar i en berömd dikt.

 

Ett moln i byxor

Dom tankar som drömmer på era hjärnors madrasser

som fetlagda lakejer på flottiga schäslonger

ska jag reta med mitt hjärtas blodiga trasor

och uppkäftigt håna i fräcka smädesånger.

Hos mig finns ingen gubbsjuk trånad

och på min själ växer inga gråa hår.

Världen har jag med röstkanonader bedånat

här kommer jag - en vacker ung man på tjugotvå år.

Ni ömsinta

vill älska till violiner!

dom råbarkade vill ha en kärlek som pukornas brak.

Men ingen av er kan vända ut och in på er

tills ni blir bara läppar som jag!

Kom ska jag lära er -

byråkratissor korrekta som en liga av änglar

batsistklädda i de eleganta genmaken.

Som håglöst bläddrar genom läpparna

som köksorna genom sidorna i kokboken.

Om ni vill -

blir jag en kropp som kreverar

- i en annan tonart än himmelens lyror -

om ni vill -

kan jag uppträda ömt och belevat

- inte en karl men ett moln i byxor!

 

 

                                                                 

                     

 

Morgonsamling den 18 april 2013

I påskas blev det mycket tal om död och uppståndelse. Och om hopp. Inom kristendomen lever man mycket på hoppet, verkar det som. För tre veckor sedan talade prästen här i salen om hur vi kan vara förtröstansfulla inför döden. Eftersom Jesus dog på korset och uppstod från de döda efter några dagar, inger det oss hopp om att vi en dag, kanske på domedagen, när vi redan är döda och begravda, ska återuppstå och få evigt liv. Fast det gäller ju bara dem som tror på Gud.

Lars Huldén beskriver den yttersta dagen så här i dikten Både Fadern och Sonen:

Både fadern och Sonen
måste riktigt skratta
på den yttersta dagen,
när mänskorna stod upp
ur sina gravar.
Så yra de var!
Som huvudlösa hönor
flängde de omkring
med flaxande armar och vingar.
Glada, glada!
Det dröjde en god stund
innan de kunde ta sig samman
så mycket att de lyckades
upprätta en provisorisk
hackordning.

Ja, mänskorna förnekar sig aldrig, till och med på den yttersta dagen måste de få till stånd en hackordning.

Skämt åsido. Många gånger när jag hör präster och andra tala om uppståndelsen och det eviga livet skulle jag vilja  fråga: Varför är det så viktigt att få evigt liv? Varför talar man inom kristendomen och andra religioner om livet efter döden som om den vore en realitet? En del säger att livet här på jorden saknar mening om det är slut efter döden. Av det drar jag slutsatsen att det rentav är så att det är livet efter döden som gör livet värt att leva. Det kan uttryckas på ett annat sätt, inte så krasst, utan vackert som i diktsviten Rekviem av Karl Vennberg.

Döden är bara ränseln som vi lägger av
vid vägens slut
en blygrå skugga
som smälter ner i ljuset

Döden är bara plogen
som vänder livets mylla
det hårda rågbrödet
som håller våra tänder rena

Döden är bara överlöparen
som visar oss vägen
en desertör
som ger oss lösenordet

Döden är bara törnsnåret
kring genomlysta blommor
det mörka smycket
som ger oss tillträde till festen 

Det må sägas poetiskt och fint som i den där dikten, men det finns en annan syn på döden, en syn
som den antike romerske filosofen Epikuros uttrycker då han säger: ”Döden, som fruktas som det ohyggligaste av allt ont, är i verkligheten ingenting. Ty så länge vi är till  har den inte kommit och när den kommit är vi inte till.” I detta citat kommer en annan syn på döden fram, en mycket enkel syn: När vi dör är vi döda och that’s it. Varför skulle livet sakna mening för att det är slut när vi dör? Det har jag aldrig förstått. Jag tror att vi måste inse att kropp och själ är ett. När vi dör slocknar vårt liv och det är slut. Det är inte så farligt. Det finns ingen universell mening med livet. Var och en måste skapa mening i sitt liv. Men att det skulle vara meningslöst om man inte tror på ett liv efter döden går jag inte med på. Det är här och nu vi lever. När vi är döda är det slut. Det måste vi acceptera och vi måste tycka att det är helt ok. Det är så jag ser det.

Ragnar Thoursie har skrivit en hel del dikter om döden och ofta får fåglar stå som symboler eller metaforer för mänskor och det flyktiga livet.

Den blinda kråkan

Se fåglarna! Inte
förbereder sig de för den säkra
döden - men för det osäkra livet.
Nötkråkan samlar för vintern
tusen tallfrön, litar på väderleken.
Så ock jag, blind i min tro
på det flyktiga jordelivet.

                                                                        

                                                          

 

 

 

Ordning och reda

O, hur härligt aprilsol ler! Den väcker livsandarna. Allt som varit dött börjar spira och allt som varit dolt börjar synas, till exempel damm och smuts. Kanske det inte bara är livslusten som vaknar om våren, utan också städlusten. Dags för vårstädning!

En del mänskor avskyr att städa. Inte jag. Jag tycker om att städa, att ha det rent och snyggt. Att ha välstädat och ordning i skåp och lådor tyder på fantasilöshet, rigiditet och pedanteri, har jag läst någonstans. Det finns ordspråk och talesätt som stöder den tanken. Hör här: ”Better a creative mess than a tidy idleness.” Fritt översatt: ” Bättre en kreativ röra än en prydlig sysslolöshet.”  Och ännu: ”A clean house is a sign of a wasted life.” På svenska: ” Ett städat hem är ett tecken på ett förslösat liv.” Det är alltså det jag gör när jag när jag städar av hjärtans lust i mitt hem; förslösar mitt liv. Min väninna som hör till den råddiga (vilken trevlig finlandism!) sorten, säger att jag städar bort min ångest. Må så vara. Jag vet att min städiver går till överdrift. Ser jag en fläck på golvet eller bordet är jag genast där med trasan. Ligger min mans strumpor på golvet, på väg till tvättkorgen, dröjer det inte länge förrän jag plockar upp dem.

Jag har försökt vara lite slarvig, men det går inte. Det är mot min natur och jag har accepterat att jag är som jag är – en städtant. För mig är det ordning och reda som gäller och så har det alltid varit. När jag var tonåring behövde min mor aldrig tjata på mig att plocka upp efter mig, jag städade och höll perfekt ordning i mitt rum. Min princip är att ha få och utvalda saker och att inte samla på mig onödiga prylar. Kläder som jag inte använt på tio år gör jag mig av med. Förstås sparar jag plagg som har affektionsvärde, till exempel min dotters första lilla klänning och min studentkjol.

Länge har man idealiserat bohemiska och slarviga mänskor. De är charmigt slarviga, ”bohemian chic”. Ur kaos föds kreativitet och kreativa mänskor har många järn i elden och bryr sig inte om att städa. Med mig är det tvärtom; för att jag ska kunna vara kreativ måste det vara ordning runt mig och ju större kaos som råder i mitt huvud, desto mer städar jag. Förresten, att städa kan också vara kreativt.

Inredningsmagasin och damtidningar skriver då och då om hur man ska hålla ordning i sitt hem. Rensa i röran, helst med hjälp av feng shui, så får städandet och sorterandet en magisk och andlig dimension. Jag behöver minsann ingen sådan hjälp på traven, mitt ordningssinne är väl utvecklat.

Min råddiga väninna måste alltid gräva i sina lådor för att hitta vantar som hör ihop när vi ska ta vår söndagspromenad. Jag brukar försynt påpeka att hon kunde, just det, rensa i röran så skulle hon lättare hitta det hon söker. Hon bara grymtar till svar. På våra promenader brukar vi lägga märke till hur enormt stora hus folk bygger nuförtiden. Min väninna förfasar sig över den ekonomiska satsning sådana palats måste kräva och jag, förutom att jag undrar vad invånarna ska göra med allt utrymme när barnen flugit ut, reflekterar över hur många rum de har att städa.

Litterära klubben

En dag för tjugo år sedan frågade min vän bibliotekarien om jag skulle vara intresserad av att läsa och diskutera böcker tillsammans med några andra litteraturintresserade damer, under fria former, naturligtvis. Jag, modersmålsläraren, tyckte att det var en bra idé. Bibliotekarien kontaktade amanuensen och redaktören som båda nappade på förslaget och så hade Litterära klubben bildats.

I mars 1993 sammanstrålade vi fyra och diskuterade boken vi hade läst. Det var Merete Mazzarellas Hem från festen, en bok som vi tyckte var en läsvärd och trösterik bok om döden. Mazzarella blev en författare som vi har återkommit till flera gånger.

Under de tjugo år som gått har vi läst hundratals böcker. En tid följde vi principen ”varannan klassiker” och ett urval bland litteraturens eviga giganter vi har avverkat består av Voltaires Candide, Bröderna Karamazov av Dostojevskij,  Kristin Lavransdotter av Sigrid Undset, Henry James Porträtt av en dam, Löwensköldska ringen av Selma Lagerlöf, Kartusianklostret i Parma av Stendhal  med flera.

Bland klassikerna finns många nobelpristagare, också det en kategori författare vi varje år läser. Coetzee, Le Clezio, Jellinek, Müller, Grass, Tranströmer med flera finns på vår lista. Vi håller oss à jour med bokutgivningen och läser nya omdiskuterade böcker. Sålunda har vi läst K O Knausgård, Jonathan Franzen, Siri Hustvedt, Ian McEwan och många fler. En del romaner leder till nya läsupplevelser och till och med musikupplevelser. När vi läste Hjalmar Söderbergs Doktor Glas läste vi också Bengt Ohlsons Gregorius där hela historien ses ur den i Söderbergs dagboksroman förhatliga pastor Gregorius synvinkel. För några år sedan skrev Kerstin Ekman Mordets praktik , en roman som utgår från Doktor Glas, nästan som ett slags fan fiction. Den romanen måste vi förstås läsa. Selambs av Sigfrid Siwertz väckte diffusa minnen av tv-serien om familjen Selamb till liv. Vi kom ihåg och lyssnade på Mahlers ödesmättade musik som ackompanjerade den dystra berättelsen. Robert Åsbackas orgelbyggare Thomasson fick oss att lyssna på Membra Jesu Nostri av Buxtehude.

Bland de böcker som inte fick godkänt av oss kan nämnas den för några år sedan hyllade Igelkottens elegans av Muriel Barberry, en bok som vi enades om att är en pretentiös och fånig roman med sin icke-trovärdiga skildring av ett brådmoget barn.

Nu låter det som om vi alltid vore överens och tycker lika om de böcker vi läser, men så är det inte. Jag ratade Carl-Johan Vallgrens Den vidunderliga kärlekens historia, som jag tycker är en svulstig och alldeles för fullmatad roman, medan de andra gav den fullt godkänt. Lika svårt hade jag med Mästaren och Margarita av Bulgakov, en klassiker som man borde tycka om om man vill vara smart och intellektuell. Jag orkade inte ens halvvägs och jag skyller, som jag gjort förut, på min bristande fantasi och oförmåga att ta till mig fantastiska allegorier. De andra damerna var mycket roade av boken.

En läsupplevelse kanske man vill ha för sig själv, kan man tycka, men, säger jag, det är givande och roligt att  samlas kring en gemensam läsupplevelse. Ofta har vi i klubben olika åsikter och fäster oss vid olika saker och scener i boken vi läst. Det berikar läsningen och man kommer att tänka på sådant som man inte har uppmärksammat själv. En är bra på att se helheter (amanuensen), en är bra på att se sammanhang och följder (redaktören), en är bra på att se kopplingar till författarens biografi och bibliografi (bibliotekarien) och en är uppmärksam på språket och detaljerna (modersmålsläraren).

Det är inte bara skönlitteratur på vår agenda. Ibland läser vi essäer och samhällskritik. Förflutenhetens landskap av Svenska Akademiens ständige sekreterare, Peter Englund, gav oss en dos historia. Yrsa Stenius glasklara prosa i Makten och kvinnligheten och Susan Faludis Backlash gav upphov till tankar och diskussion om våra kvinnoliv. Nina Björk gör upp med konsumtionen och förljugenheten i vårt materialistiska samhälle i sin senaste bok Lyckliga i alla sina dagar. Vi läste den med en viss bävan och ett visst igenkännande och åtminstone jag nickade många gånger instämmande.

Finlandssvenska författare har en självklar plats på vår litteraturlista. Mest uppskattade genom åren  är Bo Carpelan, Kjell Westö, Lars Sund, Tove Jansson och som sagt Merete Mazzarella. Säg hennes bok omTopelius, Ingen saknad, ingen sorg och vi får alla något drömmande i blicken. Frågan är om inte den boken är Mazzarellas bästa bok. I boken kryper hon in under skinnet på Zacharias Topelius och skriver alldeles underbart om en dag i den åldriga sagofarbrorns liv.

När vi då och då diskuterar vad vi läst under alla dessa år är det en del böcker vi alltid stannar upp vid. Mandarinerna av Simone de Beauvoir får att sucka unisont, ”Å, vad den var bra!” Samma sak gäller Kerstin Ekmans Guds barmhärtighet eller Imre Kertesz Mannen utan öde eller Toni Morrisons Jazz eller . . .

Jag frågade damerna vilka deras personliga favoriter varit under våra tjugoåriga historia.  Här kommer svaren:

Amanuensen: ”Bo Carpelans Barndom gjorde starkt intryck på mig. När en bok berör, nuddar den vid ens eget liv. Jag måste också få säga Kerstin Ekman; alla de böcker av henne vi valt var läsupplevelser, och jag nämner gärna Händelser vid vatten. Skulle jag få fortsätta skulle jag säga, för mig är underhållning av högsta klass en bok som Göran Tunströms Berömda män som varit i Sunne. Sen kastar jag ännu in författarnamnen Toni Morrison och Amos Oz.”

Bibliotekarien: ”Nej, jag vill inte välja! På min spontana lista finns tolv författarnamn varvade med titlar. Kerstin Ekman har varit vår gemensamma favorit, likaså Bo Carpelan. Merete Mazzarella har vi flera gånger återkommit till och Pär Lagerkvist gav mig en speciell stämning. Men för att luska fram några blir det Stäppvargen, Kristin Lavransdotter, Mandarinerna och Porträtt av en dam. Av nyare litteratur har jag tre favoriter: Orgelbyggaren, Spill och Den amerikanska flickan.”

Redaktören: ”Den bok som jag minns bäst från våra tjugo år i litteraturens tjänst är Cora Sandels Alberte och Jakob. Då och då, i mötet mellan mig och boken talade Cora Sandel på ett märkligt sätt direkt till mig. Identifikation?  Tre oförglömliga händelser i Alberte och Jakob: 1) Kylan. Alberte vaknar frysande på morgonen och försöker få upp värmen med kokhett kaffe som hon häller från den stora kaffepannan som puttrar på vedspisen. Kaffet är ransonerat och hon har egentligen inte rätt att till mer än en kopp.  2) Ljuset. Invånarna i det lilla samhället vid havet vet exakt när ljuset återvänder efter den långa, mörka vintern. Beskrivningen av deras väntan på den första lilla ljusglimten i granens topp är magisk.  3) Hurtigruten. När fartyget signalerar i hamninloppet vet invånarna i samhället att nu får de post och nyheter från den stora världen. Hurtigruten får invånarna att flockas på bryggorna i hamnen.”

Modersmålsläraren: ”Utan tvekan måste det bli Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt, som vi läste första delen av. Jag fortsatte läsa hela romansviten och blev rikligt belönad. Ingen kan som Proust skriva om mänskans psykologi och ingen kan som han beskriva de små skiftningarna i mänskors beteende och reaktioner. Ingen kan porträttera kvinnor och män så närgånget och skoningslöst som Proust. Skildringen av den homosexuelle baronen Charlus och kärlekshistorien mellan demi-monden Odette de Crécy och den världsvane konstkännaren Charles Swann glömmer jag aldrig. Scenen där Swann ordnar cattleyor på Odettes bröst är alldeles underbar. På spaning har gett mig den bästa läsupplevelsen någonsin. Ska jag nämna en författare till är det Eyvind Johnson. Hans Krilon-trilogi gjorde djupt intryck på mig. Den läste vi efter Ekmans Gör mig levande igen som har en intressant koppling till Krilon.”

 Bibliotekarien, amanuensen, redaktören och modersmålsläraren fortsätter att träffas och föra litterära diskussioner som ibland far all världens vägar. Vi håller oss inte alltid strikt till våra böcker; vi måste också ventilera sådant som har timat sedan vi senast träffades. Vi kommer att läsa och samtala om böcker så länge vi lever. Det vill jag tro.

Vad vi läser nu? Ulla-Lena Lundbergs finlandiaprisroman Is, förstås. Jag har en känsla av att vi kommer att vara rörande eniga om att den är en utomordentligt välskriven och fängslande, om än traditionell, roman.

Shoppa tills du stupar

 

Allting går att köpa. Och vi köper allt. Samlandet av saker och upplevelser har drivits in absurdum. Det har skett en varufiering, som Nina Björk i sin bok Lyckliga i alla sina dagar, kallar detta att ”förflytta saker, handlingar och aktiviteter som tidigare inte ingått i ett köp- och säljsystem” till vårt ekonomiska system för att hålla det intakt. Vi shoppar förutom materiella ting som köksinredningar och elektronik också upplevelser och tjänster.

Shopping har blivit en livsstil. Och det ska börjas i tid. När min dotter gick i lågstadiets fjärde klass åkte hela årskursen på resa. På programmet stod besök på nöjesfält och shopping.  ”Shopping?! Vad ska barnen köpa?” utbrast jag när ungen berättade om planerna för resan. Då förstod jag hur långt det hade gått i synen på shopping som tidsfördriv och nöje.

Arbetsplatser ordnar resor till Ikea och Tuuri där det lär finnas ett köpcenter som saknar motstycke, Oftast är det kvinnor som vill shoppa. ”Vi måste hinna shoppa”, säger mången kvinna när det blir tal om resor. En kvinna som går omkring och nyper i plaggen på hängarna och en man som sitter uttråkad på en stol i en klädaffär är en vanlig syn.

När man i Jakobstad vill locka folk till staden och vända kundströmmen från Karleby, dit vi har förlorat vår köpkraft, anställer Citygruppen en projektchef som ska göra gågatan till ett ”Quality Shopping District” finansierat av självaste EU. Varför måste det vara på engelska? Det går förstås bra ihop med ordet shopping som sedan länge är införlivat i svenskan. Men vår lilla stad kan aldrig bli så stor att vi kan tala om city, ännu mindre om distrikt.

Kvalitetsshopping måste innebära fina butiker vars målgrupp är kräsna, köpsugna kunder som vill handla märkesvaror, dyra kläder och accessoarer. Kanske man tänker sig fler små ”livsstilsshoppar” som saluför saker vi tror oss behöva i våra hem. Sådana butiker finns det tillräckligt av i vår stad. De dyker opp och försvinner i snabb takt. Citygruppen kan glömma kvalitet. Jakobstad är loppmarknadernas förlovade stad. En gågata kantad av loppisar vore en mer realistisk idé.

Kultur och konst i all ära, men det är shopping som ska göra en bra stad bättre. Nya köpcenter, som  ska sätta fart på kommersen, byggs. Det är beklämmande att det är köplust som är en drivkraft för många mänskor.

Vi utsätts för dubbla budskap: På samma gång som vi ska shoppa loss för att hålla ekonomin i gång uppmanas vi värna miljön och spara på jordens resurser. Är det någon annan än jag som har svårt att få överdriven konsumtion att gå ihop med miljötänk?

I höstas bidrog min lilla familj och jag till miljöförstöringen när vi flög over there för att närvara på emigrerade släktingars femtioårskalas. Vi besökte ett enormt köpcenter för att inhandla ett par äkta amerikanska jeans. Och vilket ställe! Ljudnivån var nästan olidlig, snabbmatskedjorna konkurrerade om hungriga kunder, enorma reklamplakat hängde på väggarna. ”Detta måste vara helvetet på jorden”, sa min man. Jag köpte mina jeans och så tog vi oss snabbt ut ur infernot. Hemma i Jakobstad märkte jag att jeansen var tillverkade i Kina.

Dialektalt

Dialektalt

Här i vår del av Österbotten säger vi att en person som talar Pedersöre-, Larsmo-  eller någon annan lokal dialekt, talar dialekt. Jag undrar om man någon annanstans i världen säger så om en dialektal person. Jag har för mig, men jag kan ha fel, att man i Sverige säger vilken dialekt vederbörande talar, till exempel ”Han talar dalmål, hon talar skånska, gubben talar en norrbottnisk dialekt.”

Länge ansågs dialekten vara en sämre variant av svenska. Ville man vara fin skulle man tala högsvenska, en benämning som jag helst skulle vilja skippa. Säg standardsvenska i stället! Man kan inte säga neutral svenska, för någon sådan finns inte. Närhelst en finlandssvensk, och varför inte också en rikssvensk, öppnar munnen hörs det varifrån hen kommer. Vi talar, om inte en dialekt, så ändå lokalt färgad svenska, allmänt sagt, regionalt standardspråk. Skillnaderna kan vara små, men vi kan genast skilja en Jakobstadsbo från en Karlebybo med ledning av respektives sätt att tala, även om båda talar standardsvenska.

Nu har attityden till dialekten förändrats radikalt. När jag var ung tyckte vi stadsbor att dialekten var töntig; det var landsbornas idiom och vi härmade och förlöjligade deras sätt att tala. Idag är det precis tvärtom. Ungdomar talar kanske inte en genuin dialekt, utan en blandning mellan dialekt, slang och regional standardsvenska. Det är coolt att tala dialekt. Kanske det är ett resultat av att man på 80-90-talet började inse att dialekterna var på utdöende och att de behövde bevaras. Kanhända är detta också ett led i värdesättandet av vår egenart, vår kultur. Vi blir uppmanade att vara stolta över det finlandssvenska och våra dialekter. Kampanjen har burit frukt.

Själv talar jag ingen dialekt, även om jag gärna strör in dialektord som ped, snåto och roko i mitt språk.  

Min inställning till dialekten är ambivalent. Dels tycker jag att det är bra att dialekterna bevaras, dels tycker jag att man måste kunna tala standardsvenska och anpassa sitt språk efter situationen. När man håller tal, när man talar med någon obekant och i offentliga sammanhang bör man tala standardsvenska, enligt min mening. Förstås kan man göra som min salig onkel som hade bestämt sig för att tala sin Nykarlebydialekt i alla lägen. Han ville inte verka fin på något sätt, allra minst i sitt språk; han talade dialekt.

Jag var sju-åtta år när The Beatles slog igenom på allvar. Min kompis och jag blev hängivna fans. Vi sjöng Schilavsjujejeje och Klåsjårajsändajkissju på vår hemgjorda engelska. Vi köpte Beatlestuggummi och en gång rentav en tidning som hette The Beatles. Tyvärr var den på finska, ett språk som inte var obekant, men som vi var okunniga i. Vi bad en förälder berätta vad som stod i tidningen och döm om vår förvåning och glädje när det stod att Beatlespojkarna talade dialekt! Det innebar för oss att John, Paul, George och Ringo talade den bredaste Pedesidialekt. Så bra, då skulle vi förstå varandra den dag vi skulle träffas och förklara dem vår kärlek. Det slog oss inte att deras dialekt förmodligen var en Liverpoolvariant av engelska.