Solidaritet är inte på modet

Ända sedan 1967 har Operation Dagsverke, som det hette dåförtiden, arrangerats i skolorna i Finland. Idén kommer från Sverige där den religiöst och politiskt obundna insamlingskampanjen startades år 1961. I vårt land är det Dagsverke rf.,Taksvärkki ry. som bedriver samarbetsprojekt för att förbättra levnadsförhållandena för barn och unga i utvecklingsländer och uppmuntra finländska unga till globalt gemensamt ansvar. Konkret innebär det att eleverna jobbar en dag och donerar lönen de får för sitt dagsverke till insamlingen.

På 60-, 70- och 80-talet gick dagslönerna till gatubarn i Kenya, skolbyggen i Guatemala och Mocambique och många andra behjärtansvärda internationella projekt.

På 60-och 70-talet när jag gick i Jakobstads samlyceum tog vi, åtminstone mina kompisar och jag, dagsverket på allvar. Vi jobbade med allt möjligt; vi tvättade fönster, vi skötte barn, vi räfsade, vi jobbade på olika företag som gärna deltog i kampanjen och vi knackade dörr. Vi kände att vi gjorde en god gärning. Jag tror att vi rentav kände något som man kunde kalla solidaritet med de sämre lottade som vi arbetade för.

Engagemanget var förstås delvis styrt av mode och tidsanda. På den tiden skulle man ta ställning och protestera mot orättvisor i världen. Vi engagerade oss i fredsrörelsen. Vi ropade ”USA ut ur Vietnam!” På 80-talet grundade vi Fredsmarschkommittén som ordnade fredsmarscher i Jakobstad. 1982 var vi tvåtusen mänskor som marscherade i vår stad. Vi bildade aktionsgruppen SOS-Racisme, enligt fransk modell, mot våld och rasism. ”Touche pas a mon pote!” ”Rör inte min kompis!” stod det på märkena vi sålde. En gång var vi några sista entusiaster som ställde oss med egenhändigt tillverkade fredsduvor i händerna utanför kyrkan där man svor faneden.

Men tiderna förändras. Redan i slutet av 80-talet började individualismens högervindar blåsa och de blåser än. Skolorna deltar fortfarande i dagsverket, men man kan inte säga att eleverna är särskilt engagerade. De flesta kan inte stava till ordet solidaritet. Visst finns det alltid sådana som engagerar sig för en bra sak, men jag skulle tro att många tar dagen som en extra lovdag, betalar en tia och tycker att det är ok. Det visar också placeringen av dagsverket; fredagen före höstlovet. Så bra, då kan man starta sin höstlovsresa lite tidigare!

I år har Jakobstads gymnasium valt att skänka dagsverkspengarna till diakonin. Jag tvivlar inte på att man inom diakonin gör ett viktigt arbete. Ändå tycker jag att idén med dagsverket som en internationell kampanj går förlorad. Dagsverke rf. stöder i år ett utvecklingsprojekt i Sierra Leone. Det är synd att gymnasieeleverna inte deltar i projektet.

Varje år predikar jag för eleverna att de ska arbeta på dagsverksdagen och skänka alla pengar de får, inte bara den föreskrivna summan, till insamlingen. Då ler de lite generat och tänker på en extra sovmorgon.

Det är dags att tänka om. Operation Dagsverke har spelat ut sin roll. Kanske det är dags att slopa dagsverket.

 

En humanistisk manifestation

Ateism är inte en tro. Att inte tro är inte att tro. Ateism är inte en ideologi. ”Ateism är namnet på uppfattningen att gudar inte existerar.” Så definierar Christer Sturmark ateism i sin bok Tro och vetande 2.0. Ordet ateist består av prefixet a som betyder ”inte” och teist som betyder ”gudstroende”. Teist går tillbaka på theos, grekiska för gud.

Humanism är en ideologi som ofta innefattar ateism. Humanisten har ett mänskovänligt och inkluderande förhållningssätt till sin omvärld. En humanist tycker att ”världen är tillräckligt fascinerande som den är utan magi och övernaturliga väsen”, säger Sturmark i sin bok. En ateist behöver inte nödvändigtvis omfatta en humanistisk livssyn, hen kan vara lika konservativ som en fundamentalist i andra frågor fastän hen inte har någon gud.

En ateist och humanist har tänkt över sin ståndpunkt och är det inte bara av gammal vana. De flesta i Finland och antagligen i övriga världen föds in i någon religion. Därför har man som ateist-humanist varit tvungen att fundera på livsåskådningsfrågor innan man tagit avstånd från religionen. Man kan anta att existentiella frågor diskuteras och att religiösa dogmer och riter ifrågasätts oftare i icke-religiösa kretsar än bland t. ex. vanekristna, dvs. mänskor som hör till kyrkan av slentrian och för att det kristna arvet genomsyrar vårt samhälle och vår kultur.

Det går en klar skiljelinje i livssyn mellan icke-troende och troende. Det märks inte minst i den debatt som planerna på en pridefestival i Jakobstad nästa sommar har väckt. Humanisten välkomnar en sådan manifestation, för att hen har en tolerant syn på annorlunda sätt att leva och vara. En humanist kan inte förstå varför homosexualitet skulle vara syndig och onaturlig. En humanist kan inte förstå hur någon har mage att lägga sig i hur ens medmänskor lever sitt liv, allra minst deras sexliv. Är inte den kristna guden en god gud som med öppna armar välkomnar alla sorters mänskor i sin stora famn? Visst, men inte hbt-mänskor. Var inte Jesus den som förbarmade sig över de annorlunda och utstötta? Visst, men inte över homosexuella, tycks de värdekonservativa kristna mena. Inkonsekvent, säger humanisten.

Skiljelinjen mellan konservativ kristen livssyn och humanistisk livssyn är svår att överbrygga. De representerar två oförenliga synsätt. Aldrig mötas de två.

Trots min pessimism önskar jag att homosexuella, heterosexuella, bisexuella, transsexuella, asexuella, ateister och religiösa kommer att delta i en glad och livsbejakande prideparad på Jakobstads gator sommaren 2014.

 

Välkommen till bibelbältet!

Man måste akta sina ord när man är minister och partiboss. Många, både partimedlemmar, kyrkliga ledare och vanligt folk blev upprörda över det som kd-ledaren Päivi Räsänen sa på ett möte härförleden. Andra blev upprörda över att hon blev kritiserad för att hon sa sitt hjärtas mening.

Nu är det faktiskt så att många kristna tycker precis som inrikesministern att abort är förkastligt, att homosexualitet är synd, eller som de säger, det är inte bögen som är syndig utan hans handlingar, i klarspråk, sex mellan mänskor av samma kön, som är synd. Hur man kan skilja på en mänska och hennes handlingar övergår mitt förstånd. Man är vad man gör. Man väljer vad man gör.

Vissa kristna anser att sex före äktenskapet är fel, en del tycker att kvinnor ska tiga i församlingen. Det finns t.o.m. kristna som säger att det är synd att gå på teater. Det måste de få tycka. Det måste man respektera, men inte förstå. Jag har frågat mänskor som har ovannämnda åsikter varför de tycker som de gör, men jag har aldrig fått någon plausibel förklaring. Det vore intressant om någon kunde förklara för mig hur det hänger ihop, t. ex. varför det är synd att använda preventivmedel. Kom inte och slå mig med bibeln i huvudet! Tänk själv!

Det finns många kristna som är liberala och godkänner kvinnopräster och homoäktenskap. Och det finns sådana, om ock få, som jag , icke-troende ateister som inte hör till kyrkan och som har en humanistisk livsåskådning. Det brister ofta i hänsyn och respekt för oss trolösa. Yttrar man något negativt om kristna blir det debatt och de menar att man är ojuste. En insändarskribent i Hbl påstår att det inte är ok eller coolt att säga att man är troende och att han inte får hålla fast vid sin tro, utan måste följa med samhället och ändra övertygelse. Till honom säger jag bara: Välkommen till bibelbältet! Här är det coolt att vara kristen.

En insändare i ÖT andas samma indignation och tar upp flykten från kyrkan efter Räsänens uttalande. Skribenten konstaterar att kyrkans officiella företrädare reagerar bekymrat. Det är förståeligt att folk går ur kyrkan när kd-ministern säger att personlig moral går före lag. Kyrkfolket måste inse att ministern representerar kristenheten och således kyrkan. Den som går ur kyrkan förvärrar sin situation, tycker en församlingspastor i Vasa och menar att ”utskrivning innebär att man inte stöder fattiga” och vidare att man inte vill ha tillgång till kyrkan för vigslar, dop och begravningar. Till pastorn säger jag att man inte behöver höra till kyrkan för att stöda fattiga. Det kan man göra på tusen olika sätt. Man kan gifta sig borgerligt, man kan ha en sekulär begravning. (En språklig aspekt: man skriver inte ut sig ur kyrkan, man går ur kyrkan.)

Jag hör inte till kyrkan av den enkla anledningen att jag inte tror på Gud, ett skäl som enligt mitt sätt att se borde väga tyngst, men som ofta glöms bort.

Oförståelsen för icke-troende är stor här hos oss och det kan vi stå ut med, men respekt vill vi ha, precis som de troende.

En elev frågade mig en gång hur man kan leva utan att tro på Gud. Jag svarade: ”Det går fan så bra.” Jag borde förstås ha aktat mina ord, men det var mitt hjärtas mening.

Mejkade och fejkade modeslavar

Låt mig vara lite ytlig och ägna mig åt mode och utseende en lat semesterdag i juli. Först av allt konstaterar jag att mode och utseende till stor del handlar om tycke och smak och att ögat vänjer sig vid nymodigheter, hur konstiga och oestetiska de än är de introduceras.

Vi är styrda av modet långt mer än vi vill medge och tar det till oss i tron att vi gillar det som är modernt i klädväg och makeup. Allt fler är beredda att undergå skönhetsoperationer för att motsvara det gällande kroppsidealet.

De flesta kvinnor och män vill vara till sin fördel. Förr ville man framhäva det som var snyggt i sitt utseende och dölja brister. Man var noggrannare med vad som var klädsamt, vad som passade ens färger och figur (det måste vara ett k-märkt ord!). Det fanns också regler för hur man skulle klä sig vid olika tillfällen och fester; kort klänning eller kjol på en dagen, långklänning på en finare kvällsfest.

Nu har klädkoden luckrats upp och folk klär sig som de vill oberoende av ålder och kroppstyp, tror de i alla fall. Det finns många exempel på idiotiskt mode som kvinnor och också män slaviskt följer utan att reflektera över om det är vettigt eller ens snyggt. Igen; det är en fråga om smak, men jag tycker att det finns vissa grundläggande estetiska värden och regler som alltid håller.

Skyhöga klackar är modernt och anses vara kvinnligt och snyggt. Visst, på dem som klarar av konsten att gå i högklackat. Jag har sett många som knäar sig fram och som tydligen tycker att klackskorna är obekväma eftersom de sparkar dem av sig redan tidigt på kvällen och går i strumplästen.

Svart behå som syns under en ljus transparent blus är bara fult i mina ögon, ävensom svarta leggings under en vit spetsklänning mitt i sommaren. Byxorna är nu ofta så tajta att de korvar sig runt knäna och ibland får jag för mig att de som har de allra tajtaste benkläderna har glömt kjolen hemma.

För ett antal år sedan gick alla, såväl tjocka som smala, i korta toppar som lämnade magen bar. Till det bars extremt lågt skurna jeans. Var man riktigt inne hade man stringtrosor som gärna fick synas ovanför byxlinningen. På tal om stringtrosor, sådana har jag aldrig haft, men jag kan tänka mig att de är obekväma när de skär in i stjärten.

Det konstlade är högsta mode. Många kvinnor, och män med för den delen, färgar håret superblont fastän de är mörka i sig själva. Svart hår har länge varit på modet, men få nordbor klär i det. Korpsvart hår mot ett åldrande ansikte är onaturligt och missklädsamt i mitt tycke och jag frågar mig vad det är för fel på grått hår. Det mest vämjeliga är ändå när utväxten syns i ett färgat hår.

Ju mer mejkad och fejkad med färgat hår, lösnaglar, piercingar på de mest konstiga ställen, vulgära tatueringar, silikonbröst mm. , desto modernare. Ursäkta, mina damer, men ibland undrar jag om modeskaparna och trendsättarna kan få kvinnor att klä sig och manipulera sin kropp precis hur som helst.

Har ni märkt att modet föreskriver accentuerade ögonbryn idag? Mina har med stigande ålder blivit ljusare, så en dag i våras gick jag i min fåfänga till en skönhetssalong och lät färga ögonbrynen mörkbruna.

 

Berusa er!

Enivrez-vous! Man måste alltid vara berusad, sa den dekadente poeten Charles Baudelaire i adertonhundratalets Paris, där han prövade olika droger och skrev sina banbrytande, makabra och vackra dikter. Han led av spleen, en sorts mal du siècle, som författare och intellektuella led av och kanske fortfarande lider av. Mjältsjuka, som tillståndet heter på svenska, tristess och melankoli spred sig och här i Norden talade man om sekelskiftespessimism.

Är det spleen som har drabbat mänskor som till varje pris vill berusa sig? Det finns massor av droger som man kan ta i berusande syfte, droger som man kan använda sig av när livet känns meningslöst och ledan griper tag i en. Man kan ta sig ett haschrus, man kan snorta kokain, man kan ta amfetamin, ecstasy eller inhalera den nya partydrogen lustgas. Vanligast är förstås att dricka sig full. Vin och sprit finns överallt och intas i alla sammanhang. Champagne på festen, en snaps till sillen, ett, två, tre . . . glas vin till maten, ett par öl på fotbollsmatchen, några Koskenkorvasupar i parken. Man skålar, smuttar, man super för att bli full eller i alla fall lite  ”tipsy”, som engelsmännen kallar den behagliga graden av berusning man uppnår av en drink eller två.

För somliga stannar det där, somliga kan ägna sig åt den måttfulla njutningen, andra hemfaller åt ett mindre måttfullt drickande och kommer inte ur beroendet, för alkohol är beroendeframkallande, som bekant.

Det finns en lockelse i det dekadenta livet, en dekadensens charm, som unga mänskor dras till. Man känner sig lite erfaren och tuff, till och med lite lagom utlevad när man har baksmälla efter en bättre fest. Man har kanske släpat hem någon man på nyktert huvud inte ens skulle ha sett åt. Förutom dagen-efter-känslan har man en moralisk krapula som kan vara nog så ångestfylld, men ändå ha ett sting av tjusning i sig. Går drickandet över styr med allt vad det kan leda till, är det allt annat än tjusigt.

Naturligtvis är det inte bara den tråkiga vardagen, ångesten och ledan man vill fly när man dricker. Det handlar om att ha roligt, att bli uppsluppen och pratsam. Att lite tappa kontrollen.  Alkohol är ett slags konverseringsmedel, som någon fiffikus har sagt. Det är roligt att festa, festa som har blivit en eufemism för att dricka och ha roligt. Smaka, sa vi lite mera prosaiskt, vi som var unga på sjuttiotalet. Det handlar också om grupptryck. Dricker man inte på en fest är det lätt hänt att man känner sig utanför, åtminstone när man är ung och sårbar. Om det mest handlar om att förlusta sig och ha skoj, kan man fråga sig om det inte går att ha roligt utan dricka eller droga. I så fall är det beklagligt.

Berusa er! Gör det med musik, med konst, med motion, med dans, med naturens skönhet, med sol, med ett dopp i iskallt vatten efter bastun. Gör det med poesi, som Baudelaire, trots sin dragning till opium och hasch, kom till att var den oslagbara drogen.

 

Krafs åt dig så har du!

När jag var liten kunde man bli kallad egennyttig om man hade godis och inte delade med sig eller om man var ovillig att låta andra barn leka med ens saker. Egennyttig och egennytta säger man inte längre, utan ordet på modet är girig. Och vilken girighet sedan!

Mina kunskaper om ekonomi är rudimentära för att inte säga obefintliga; jag klarar min egen ekonomi, men jag har svårt att förstå ekonomi i de stora sammanhangen.

Så mycket tror jag mig ändå förstå att allt inte står rätt till när högavlönade direktörer får jättebonusar oberoende av om företagen de basar för går bra eller dåligt. Skevt känns det också när högt uppsatta chefer pensionerar sig vid sextio med rundliga pensioner och tycker att vi vanliga dödliga ska gno på till sextiosju eller till och med sjuttio.

Nu ser jag för min inre syn hur farbröder och tanter ekonomer ler överseende, klappar mig på huvudet och säger att jag inte ska uttala mig om sådant som jag inte vet något om. Nej, det borde jag inte. Jag blir bara så arg och upprörd när jag läser om företag som på mer eller mindre sofistikerade sätt smiter undan beskattningen genom att överföra vinsten till skatteparadis. Jag blir heligt förbannad när företag i vårdbranschen skrupelfritt skor sig på skattebetalarnas bekostnad utan att skämmas. Jag drar mig inte för att kalla det svineri.

Det är svårt att förstå hur man kan riskera sitt anseende för att få lite pengar eller för att slippa punga ut med pengar ur egen ficka. Jag tänker på en museichef som köpte skor och möbler åt sig med stadens kreditkort. Jag tänker på den mänska som jobbade inom Röda korsets förvaltning och försnillade en massa pengar. En sådan mänska måste vara mycket girig och tro att hen inte blir avslöjad.

Det händer något med mänskor som får makt. Makt korrumperar. I Finland förekommer ingen korruption, sägs det. Men vad är det när toppolitiker och höjdare inom näringslivet håller varandra om ryggen och ger varandra specialförmåner, utnyttjar stiftelser och förser sig på alla upptänkliga sätt? Korruption kallar jag det.

Jutta Urpilainen har så rätt när hon i en kolumn 27.4 skriver att det måste bli ett slut på skattefifflet. Men hur? Vad gör vi? Vi är indignerade och maktlösa och kan ingenting göra.

Det är slut på solidariteten, den kollektiva strävan som en gång styrde utvecklingen mot den välfärd vi nu håller på att demontera i individualismens och marknadskrafternas namn. Egennyttan och egoismen styr och devisen för dagen lyder, ”Krafs åt dig så har du!” som man skämtsamt sa i min ungdom. Idag är det allvar. Och handen på hjärtat. Är du beredd att tumma på sanningen för att få ut så stor ersättning som möjligt på försäkringen? Tillåter din moral att du utnyttjar din förenings eller din firmas tillgångar för din privata konsumtion? Kan du tänka dig att använda dig av svart arbetskraft eller själv arbeta svart?

Tal till mannen

Japansk afton i Jakobstads gymnasiums bibliotek den 26 april 2013

 

          

Åh, ni fantastiska män som vet hur man angör en brygga

Ni som med solbarkad hand håller skotet i spänn

Ni starka, ni tysta, ni lugna, ni trygga

Som vet hur man splitsar ett tåg, som finner er kurs genom natten

Ni som för båten i hamn över svallande våg

Ni män som vet allt om vatten

Åh, vad jag beundrar er, ni män som kan meka med bilar, fixa en punktering, renovera ett hus, bygga en bastu, starta en trilskande båtmotor, som får i gång pannan när den stannat, ni som likt farbror Melker vigt klättrar upp på taket för att rensa skorstenen, eller ni som likt Oppfinnar-Jocke kommer på de mest geniala lösningar på praktiska problem!

Åh, vad jag beundrar er, ni män som kan framföra alla möjliga åkdon; snabba bilar, snöskotrar, segelbåtar, enhjulingar, isjakter . . . Ni som orädda hoppar fallskärm, ni som leder tuffa gympapass, ni som löser invecklade matematiska problem, ni som kan det mesta om datorer och kan hjälpa en teknisk idiot, ni som obehindrat springer ett maratonlopp, som skriver långa insändare med snärt i ÖT, ni som vet hur man fäller en älg, ni som gör nästan vad som helst för en six-pack öl, ni som kan ropa er hesa på en Jaro-match, ni som kan kasta fram rätt bibelcitat i rätt ögonblick, ni som är snälla med barnen, ni som med stoiskt lugn bemöter vardagens små förtretligheter, ni som försynt och i förbifarten ger oss kvinnor en komplimang, ni handlingens män som inte är rädda för att ta i där det behövs.

Men alla män som inte är intresserade av fartens tjusning, som inte bryr sig i fotboll och formel 1? Alla de män som hellre sjunger i kör än lyfter skrot, som hellre dansar än tränar karate? Visst finns de. Jag känner en man som stickar tröjor. Jag vet en som knyter ryor. Jag har en manlig släkting som älskar att laga mat.

Å andra sidan är en av mina bästa väninnor en hejare på att bygga och renovera, fixa och dona med allt som män traditionellt brukar göra. Hon behöver ingen karl som hjälper henne när kaklen lossnar på badrumsväggen. Hon kan själv.

De flesta av er, kära manliga kollegor, har kommit så långt i livet att ni inte bryr er om att passa in i den stereotypa mansrollen, liksom vi kvinnor inte heller tycker att det är så viktigt att vara en typisk kvinna. Men det är konstaterat många gånger att det är betydligt lättare och mer accepterat för en kvinna att ägna sig åt manliga sysslor än det är för män att ägna sig åt kvinnogöra. Det är en av mina käpphästar som vi ska lämna därhän den här gången.”It’s a man’s, man’s man’s world”, sjöng James Brown, ni vet, he who stayed on the scene like a sex machine på sjuttiotalet. Låttextens nästa rad lyder: ”But it wouldn’t be nothing without a woman or a girl.”

Allt detta har inte så mycket med Japan att göra, men en liten jämförelse kan vi göra. Jag läste härom dagen att japanska män hellre har ett virtuellt förhållande med en kvinna än en relation med en riktig mänska. De är inte intresserade av sex och detta håller på att bli ett problem i Japan. Men sådana är inte ni finländska män.

Ni är modiga, starka, veka, blyga, känsliga, stolta, typiska och otypiska män. Jag vill att ni ska vara som ni är, göra som ni vill. Jag vill att var och en ska vara den man de är, kanske inte en karl, utan ett moln i byxor, som min favoritpoet Vladimir Majakovskij deklarerar i en berömd dikt.

 

Ett moln i byxor

Dom tankar som drömmer på era hjärnors madrasser

som fetlagda lakejer på flottiga schäslonger

ska jag reta med mitt hjärtas blodiga trasor

och uppkäftigt håna i fräcka smädesånger.

Hos mig finns ingen gubbsjuk trånad

och på min själ växer inga gråa hår.

Världen har jag med röstkanonader bedånat

här kommer jag - en vacker ung man på tjugotvå år.

Ni ömsinta

vill älska till violiner!

dom råbarkade vill ha en kärlek som pukornas brak.

Men ingen av er kan vända ut och in på er

tills ni blir bara läppar som jag!

Kom ska jag lära er -

byråkratissor korrekta som en liga av änglar

batsistklädda i de eleganta genmaken.

Som håglöst bläddrar genom läpparna

som köksorna genom sidorna i kokboken.

Om ni vill -

blir jag en kropp som kreverar

- i en annan tonart än himmelens lyror -

om ni vill -

kan jag uppträda ömt och belevat

- inte en karl men ett moln i byxor!