Komma hem

Det bästa jag vet är att komma hem. Det är så skönt att efter en dag på jobbet, efter att ha cyklat fullastad med matkassar i spöregn, att efter en resa låsa upp dörren och gå in i det välbekanta, det som jag själv har skapat – mitt hem, det ställe på jorden där jag trivs allra  bäst. I mitt hem får jag vara mig själv, den långsamma och trygghetsberoende mänska jag är. Jag kan slappna av och stänga ute världen omkring om jag vill.

Naturligtvis kan man känna sig hemma på andra ställen eller i andra sammanhang än i sitt hem. Det finns mänskor som kan skapa hemtrevnad var de än bor; man känner det genast när man kommer in i deras hem att här trivs man. Det är välkomnande, ombonat och inrett med omsorg.

Hemkänsla har också med igenkännandets glädje att göra. Även om det är givande att upptäcka nya världar och även om det är viktigt att försöka ta del av nya sätt att tänka är det sällan så tillfredsställande som att läsa något i en bok eller se något i ett konstverk som speglar ens världsåskådning, ens mentalitet eller den sinnesstämning man befinner sig i. En gång för länge sedan var jag på en Schjerfbeck-utställning och såg en oljemålning betitlad En liten flickas nacke. Bilden av den lilla flickan grep mig så starkt att när jag sett alla fantastiska tavlor och var på väg ut, måste jag gå upp för trapporna igen, det var på Ateneum i Helsingfors, för att betrakta målningen en gång till. Mina ögon tårades och jag erfor en intensiv längtan efter min lilla dotter som fanns hemma i Jakobstad.

Just nu läser jag Lars Sunds nya roman som utspelar sig i ett efterkrigstida Jakobstad. Jag ler ofta igenkännande, jag känner mig hemma i boken. Under läsandets gång undrar jag ibland hur den som inte vuxit upp i Jakobstad eller Österbotten uppfattar berättelsen. Det vimlar av finlandismer och dialektala uttryck i romanens språk och det vore intressant att veta hur en läsare i Sverige tar till sig boken. Men alla berättelser som förmedlar mänsklighet och allmängiltighet kan tala till läsaren om så de utspelar sig på någon avlägsen plats i världen eller i fantasin.

I den kristna föreställningsvärlden kommer man hem när man dör. I dödsannonser kan man då och då läsa att den döda ”fick hembud”, en eufemism för att dö och komma till himlen. I H.C. Andersens hjärtskärande saga om den lilla flickan med svavelstickorna, ni vet, hon som fryser ihjäl på nyårsafton, sägs det att hon tillsammans med mormor flög ”i glans og glæde så højt, så højt, og der var ingen kulde, ingen hunger, ingen angst, - de var hos Gud”. Den lilla flickan kom hem till Gud. För mig är det en konstig tanke, men en kristen mänska ser antagligen metaforen som en tröst. Mitt hem är här i Österbotten, här i ”marken och mullen och mörkret”, som Erik Blomberg skriver i sin kända dikt och avslutar med orden ”Jorden är människans hem”.

En släkting som emigrerade till USA på sextiotalet och återvände till Finland på nittiotalet, sa att när planet landade på finländsk mark tänkte hon att detta är hennes land.

För några dagar sedan kom jag hem från en veckas vistelse i främmande land och när planet tog mark i Tammerfors hade jag en liten aning om vad amerikasläktingen kände. Jag fortsatte från flygplatsen till järnvägsstationen och ute på perrongen träffade jag en bekant som också skulle med tåget till Jakobstad. Då kände jag mig lättad och – hemma. När tåget ilade mot Bennäs station tänkte jag på hur jag tidigt på morgonen samma dag hade tagit avsked av min dotter och jag erinrade mig några rader i inledningen till Marcel Prousts romansvit På spaning efter den tid som flytt: ”Den väg han färdas kommer att stå inristad i hans minne tack vare den spänning han erfarit vid kontakten med nya platser, vid ovana handlingar, vid samtalet för en stund sedan och avskedstagandet under den främmande lampan som följer honom i nattens tystnad, samt vid tanken på hur skönt det skall bli att snart komma hem.”

Vela, våga, vinna

Det finns mänskor som har ett grundmurat, mycket gott självförtroende. Dem avundas jag. Det finns mänskor som alltid vet bäst. Dem blir jag irriterad på. Det finns mänskor som saknar självkritik. Dem kritiserar jag. Och så finns det sådana som jag, som skulle vilja, men inte vågar, som står och velar och tvekar in i det sista, som måste övervinna sig själv varje gång en ny situation innebär ett språng ut idet okända. Den självkritiska trygghetsnarkomanen.

Idealet är den frejdiga, äventyrslystna mänskan som är nyfiken på allt och glatt tar sig an nya uppgifter och utmaningar och orädd prövar på bungyhopp, en strapatsrik vandring i Himalaya, eller är redo att byta jobb stup i kvarten.

 Men hur många gånger har man inte hört att man duger som man är och att man inte behöver klara av alla knepiga situationer och att man inte behöver vara bra på allt? Det är ett budskap som klingar falskt i en värld där det är vanligt att folk framhåller hur duktiga de är och hur många spinningpass de hunnit med under veckan, hur många spännande resor de gjort på sistone och mer än gärna visar upp en fasad av lycka och välgång – lyckade barn, mysigt hem och vacker hund – åtminstone på facebook.

Kanske det ändå är bättre än att vara så självkritisk att man aldrig förverkligar sina drömmar, att man rent av avstår från att göra något man skulle vilja skapa eller åstadkomma, men inte vågar av rädsla för att misslyckas. Det finns alltid de som är bättre än man själv. Det finns de som är bättre att sjunga, bättre att laga mat, bättre att skriva . . .

Kritiken riktar den självkritiska också mot andra. Särskilt hårt kritiserar hen konstnärer, författare och andra som ägnar sig åt skapande verksamhet. En sångare som man kan tycka sjunger hellre än bra, en författare som man menar kunde ha väntat med att publicera sig, jämför man med eliten: Cecilia Bartoli, hon kan sjunga hon! Marcel Proust, det är en riktig författare det!

En dag fick jag i min hand ett paket tepåsar i vars snören det satt en lapp med visdomsord på. Det var banaliteter som ”Tänk positivt” och ”Fånga dagen”, men på en lapp stod det ”Let everybody be better than you”. Vad är det för dumheter, tänkte jag först, för att efter ett tag börja begrunda vad de små orden faktiskt sa mig, Låt alla vara bättre än du. Hur befriande är inte de orden! Man måste inte vara bäst, inte ens bra. Man behöver inte sträva efter perfektion. Jag kom att tänka på ett annat ofta citerat visdomsord: ”Bruka den begåvning du fått. Skogen skulle vara mycket tyst, om inga andra fåglar sjöng än de som sjunger bäst.”

Det gäller att våga tro på sig själv. Ibland måste man få en puff för att våga. I somras vandrade jag i bergen på Isle of Skye i Skottland. Stigarna var ställvis så branta att jag måste gå med sidan före i nedförsbackarna. Under en utfärd kom mitt sällskap och jag till en stenig stig som gick en knapp kilometer rakt uppåt, tyckte jag alltså. Jag tvärstannade och vägrade fortsätta. Min envisa medvandrare uppmuntrade mig och försäkrade mig att jag skulle klara av klättrandet. Jag repade mod och tog mig upp för stenarna, ivrigt påhejad av bräkande får och medvandraren. Uppe på krönet hade vi en vidunderlig utsikt över en vik med turkosblått vatten och höga berg som reste sig majestätiskt ur havet. Nere vid vattenbrynet låg en strand med fin vit sand som kändes som sammet när jag silade den mellan fingrarna.

Ni förstår symboliken.

Tillvarons olidliga kontraster

Vår värld är full av konflikter, motsägelser och kontraster. Det är svårt att begripa och handskas med kriser som pågår ute i världen, men också med sådana som direkt drabbar en själv. För det mesta står man maktlös och handfallen inför Ukrainakrisen, svälten i Sudan, Gazakriget och alla andra oroshärdar som blossar upp utan ände på vår jord.

Lika maktlös kan man vara inför problem i närsamhället. Jag känner vanmakt och sorg när jag ser alkoholisten som vinglar gatan fram och pratar för sig själv. Jag tycker synd om den ensamma åldringen som mödosamt tar sig fram med sin rollator, och jag ryser vid tanken på att det kan vara jag som går där inom en överskådlig framtid. Jag känner närmast ursinne när jag hör om någon som blir mobbad i skolan.

Tillvaron blir allt mer konfliktfylld och när jag konstaterar det menar jag inte bara alla konflikter i stora världen, utan också i vårt personliga liv. Åtminstone jag tycker att det är jobbigt med de olika budskap vi ideligen nås av, uppmaningar som motsäger varandra. Konsumera mera – downshifta och värna om jordens resurser. Res till länder där man kan turista billigt – betänk att lokalbefolkningen lever på existensminimum. Njut av livets goda, unna dig lite fine dining – gå ner i vikt, börja motionera. Var nöjd med din kropp, några bilringar kring midjan spelar ingen roll – låt fettsuga din mage, förstora dina bröst.

Nästan varje dag måste vi göra val som kräver att vi tänker över konsekvenserna av våra beslut. Det är val som försvårar vårt liv och det ska det också göra. Ett världssamvete är det få av oss som har; det räcker så bra med det dåliga samvetet man lider av i sitt eget liv, men ibland sammanfaller de två. Jag menar så här: Köper du Roundup för att utrota ogräs i din trädgård kanske du får dåligt samvete när du tänker på att medlet är skadligt för miljön.

På ett privat plan kan konflikterna och kriserna röra sig om plågsamma minnen som jagar en, relationsproblem som ställer till det, släktfejder som gör livet surt, ofrivillig ensamhet och hälsoproblem. När man inte mår bra, det gäller både det fysiska och det psykiska måendet, är det förstås det som bekymrar en mest. Har man ont i ryggen är det hart när omöjligt att koncentrera sig på något annat än den onda ryggen. Kanske man tänker att mänskor som har allvarliga sjukdomar har det värre ställt. Men vad hjälper det när magen krånglar eller man har drabbats av en svår förlust? Har man ett liv fullt av bekymmer väger ebolaepidemin i Liberia ganska lätt.

Var och en står sig själv närmast. Var och en strävar vi efter harmoni och lycka och kanske till och med efter något slags förhöjd livskänsla. Och varför skulle vi inte det? Det är vår plikt att vara lyckliga.

Jag vill att allt ska vara bra och att alla ska må bra. Särskilt jag själv. För att undvika obehag och weltschmerz bläddrar jag snabbt förbi tidningssidorna med bilder av flyktingar på väg ur ett krigshärjat land. Jag vänder bort blicken när tevebilderna på hungrande barn blir för närgångna. Jag motar bort de ångestfyllda tankarna och lever i min kokong.

Världen står i brand och jag grubblar över hurdan tröskel som blir snyggast i vårt nyrenoverade kök.

Världens största romance

 

Sommar är lästid. Mamma läser Haruki Murakami och fascineras av hans universum och avskyr våldet i hans böcker. Brorsan läser Thomas Piketty och tänker och analyserar. Svägerskan läser Neil Gaiman och förlorar sig i främmande världar. Dottern läser Richard Yates och vill inte att boken ska ta slut. Maken läser Torgny Lindgrens nyaste och tycker att den är läsvärd om än inte författarens bästa. Själv läser jag Karl Ove Knausgård och ler, våndas och gäspar.

Ingen av oss läser romance som lär vara den största genren inom skönlitteraturen just nu. I vintras hade Babel i SVT ett inslag om romance i USA där genren är så stor att man ordnar bokmässor som har enbart romance som tema. För ett par veckor sedan ägnades en hel timme i Radio Vega åt romance. Några kvinnor, alla i litteraturbranschen, diskuterade fenomenet och en svensk romanceförfattare försvarade genren och beskrev den som fängslande verklighetsflykt och menade att kvinnor vill läsa om kärlek och romantik, relationer och sex. Här följer ett smakprov ur en populär romanceförfattares bok:   

- Lek inte med mig, Jax. Det är under din värdighet.

- Under dig är precis där jag vill ha dig.

Jag hade vetat att han skulle säga så om jag gav honom tillfälle till det, men jag var tvungen att höra det. Jag var tvungen att höra det från honom själv. När det gällde sex var han rakt på sak, sensuell och naturlig som ett djur. Jag älskade det eftersom han lockade fram samma sidor hos mig. Ivrig. Omättlig. Ingen annan hade fått mig att känna mig lika tillfredsställd.

                                                                                                      

Vad är den här textsnutten annat ett exempel på en dialog och ett språk som är fyllt av klichéer? Likheten mellan romance och alla de teveprogram med kärlek som tema, t.ex. Kärlekskoden och Bonde söker fru, är uppenbar. Både böckerna och programmen är lättsmälta, billiga och fördummande.

Det är kvinnor som läser romance. Och det är massor av kvinnor som läser de romantiska berättelserna. Varför? Vad jag kan förstå befäster romancehistorierna den gamla tanken om att kvinnan längtar efter mannen som ska svepa henne med i ett kärlekens lyckorus, ta henne i besittning och beskydda henne och deras avkomma. En del menar att denna längtan är nedärvd och ofrånkomlig. Men den tanken har vi väl övergett för länge sedan, eller? Hur som helst måste det finnas något i romanceböckerna som vädjar till kvinnors känslor och får dem att drömma om himlastormande passion. En annan förklaring till romanernas popularitet är att  de inte kräver någon tankeverksamhet att tala om. Man behöver inte anstränga sig när man läser dem. Det är bara att gapa och svälja.

Att kritisera folks läsvanor och att avfärda en hel genre som dålig och rent av strunt gör man inte ostraffat. Nuförtiden verkar det som om all läsning, vare sig lektyren består av romance, deckare eller s.k. kvalitetslitteratur, bör bejakas. Det gäller också ungdomars läsning eller snarare brist på läsvana. Många säger t.o.m. att det inte gör någon skillnad vad de läser bara de läser. Det är en fråga att återkomma till.

En lektion tog jag mig till att kritisera en bok i den omtalade genren, en ofta läst bok, som en flicka hade läst och presenterat för klassen. Efter lektionen kom hon fram till mig med tårar i ögonen och förklarade hur fel jag hade och hur orättvis jag var i min kritik. Då fick jag mig en tankeställare. Vem är jag att komma med pekpinnar?                                                                                                         

 

Vemodssommar

Jag skulle kunna skriva om hur jätteskönt mitt sommarlov ska bli. Jag skulle kunna skriva om blåbär med socker och kylskåpskall fil. Jag skulle kunna skriva om doften av Kung Liljekonvalje och om älskliga blommor små. Och om hur fönsterna öppnas mot sommarnatten och om hur det fladdrar till i en tyllgardin.

Men jag skriver om vemodet som fyller mig när jag återser den gamla sommarvillan som sakta förfaller. Dörren skevar; man kan se dagern genom en springa. Träet i verandan ruttnar, en planka gungar när man går på golvet. Uppe på vinden lossnar bitar av kitt när man öppnar fönstren. Döda flugor och getingar ligger i hörnen.

På tunet står ladan som flyttades från en åker och byggdes upp någon gång på sjuttiotalet. En massa bråte har samlats i ladan och det är dags att röja upp bland gamla gummistövlar, fisknät som ingen använder längre, burkar med intorkad målarfärg och förbrukade penslar.

Jag går stigen ner till stranden där stickigt gräs breder ut sig över sanden. Viken växer igen, vass och sjögräs tar över. Jag skulle vilja ta mig ett dopp, men vattnet är brunt och sjöbottnen dyig; man sjunker ner till fotknölarna. I min barndom var vattnet klart och bottnen räfflad sand som kändes behaglig mot fotsulorna. Och hur vi simmade och plaskade i det grunda vattnet! Vi ritade i sanden, gjorde solklockor och grävde djupa gropar ända till Kina. Föga visste vi om vuxenlivets vedermödor. Vi var soliga barn av luft och ljus.

Nu leker ingen på stranden. Ingen simmar i vattnet. Ingen gammal träbåt kommer töffande och lägger till vid en av pålarna. Båten är såld, pålarna försvunna. Färgen flagar på båthuset.

Vi sitter runt kaffebordet på trädäcket och talar om allt som borde göras. Den gamla villan borde rätas upp och verandan förnyas, dasset städas, båthuset målas. Viken borde muddras, den sjuka björken huggas ner, gräset klippas . . . Det är en evig och ojämn kamp att slåss mot naturen. Den vinner till slut.

Senare på kvällen går jag upp från stranden och tänker som den store poeten att minnena ser mig. Mina minnen sitter i stenarna, i tallarnas synliga rötter på stigen och i det blommande blåbärsriset. Kvällssolen lyser på de höga furornas stammar. Myggorna inar. Taltrasten flöjtar. Allting är som förr. Ingenting är som förr.

Den heliga valfriheten

                                                    

Ju längre jag jobbar desto mer kritisk blir jag till min arbetsplats – skolan. Jag arbetar i ett s.k. årskurslöst gymnasium där läsåret är indelat i sex perioder.  Så kallat årskurslöst, skriver jag, för gymnasiet är inte årskurslöst. När årskurslöshet infördes i gymnasiet tog jag ordet på allvar och föreställde mig en skola där eleverna fick välja och vraka bland kurser utan att bry sig om årskurser och klasser. Min första tanke var, wow, vilken frihet, nästan lite anarki i skolan! (Jag har alltid varit lite svag för anarkistiska idéer.)

Men nej, fortfarande är eleverna indelade i årskurser och kurserna ska läsas i en bestämd ordning. Vi talar om att eleverna går i ettan, tvåan eller trean, fast vi ska helst säga att de som inledde sina gymnasiestudier, för så heter det, hösten 2011 är elvor och de som började i höstas är, vad ska man säga, trettonor? Förresten ska man inte tala om elever längre, utan studerande, som om gymnasiet vore någon sorts miniuniversitet. Den käringen mot strömmen jag är, vägrar jag kalla ungdomarna för studerande. För mig är de elever.

Honnörsordet i dagens gymnasium är valfrihet. Eleverna väljer när de ska gå kurserna och pusslar själva ihop sina läsordningar. Man avlägger kurser i rask takt och valfriheten gör att antalet elever i kurserna varierar kraftigt, vilket är ganska jobbigt för lärarna. Jag ser få fördelar med att inte ha fasta klasser som är ungefär lika stora. Att gå i en egen klass skapar trygghet och samhörighet.

Kursbundenheten och valfriheten har lett till snuttifiering, stress och bristande kontinuitet, både vad gäller elevernas arbete och lärarnas möjlighet att följa upp eleverna. Alla elever kan inte axla det ansvar som det innebär att välja rätt antal kurser och också avlägga dem i tid.

Marknadsföring, profilering och strategi är ord som jag inte skulle vilja använda i skolsammanhang. Begreppen hör inte hemma i skolan, enligt min åsikt, men har rotat sig djupt i skolvokabulären, och vi måste marknadsföra skolan, profilera oss och ha en strategiplan för än det ena, än det andra. Detta har lett till en osund konkurrens mellan gymnasierna i vår region.  Skolorna lockar med gratis bussresor till skolan, gratis pekplattor, flygcertifikat och resor till metropoler. Tiden när det var självklart att gå i den skola som var närmast hemmet är definitivt förbi. Nu får ungdomarna välja den skola som lockar mest och vars inriktning tilltalar dem.

Samarbetet mellan gymnasierna inom Team Nord, dvs. gymnasierna i Karleby, Kronoby, Pedersöre, Jakobstad och Nykarleby, har utvecklats till en tävlan om elever. Det man har åstadkommit är digitala kurser, vilka anses vara nödvändiga både för små gymnasiers fortsatta existens och för att vänja eleverna och lärarna vid att jobba digitalt. Snart blir man student på tangent, det är ofrånkomligt. Kurser på nätet är en välsignelse ur ekonomiskt perspektiv, och det är det som räknas i dessa tider. Huruvida nätkurser är pedagogiskt fördelaktiga kan man diskutera, även om det är en diskussion som sällan förs i skolan.

Snart får vi andra problem att brottas med. Om det går som regeringen vill måste ett gymnasium ha minst 500 elever för att få existera. Då kan vi säga goodbye till JG, PG, TG och de andra små gymnasierna och skrota Team Nord. Då kanske regionens gymnasium finns i Karleby och heter NÖG, Norra Österbottens gymnasium.

Religion i skolan

Under min tid som skolelev och under mina drygt trettio år som lärare har religionen haft sin självklara plats i skollivet.

I folkskolan ställde sig barnen på led och tågade in i festsalen med psalmboken i hand. Man gick till morgonbön. Religionsundervisningen bestod av berättelser ur Bibeln och planscher som kunde avbilda t.ex. Abraham som skulle till att offra sin son Isak för att visa sin gudsfruktan. Jag minns hur jag våndades över Isaks öde. Hur kunde en pappa göra så? Men Gud  - deus ex machina – räddade den stackars gossen i sista stund och jag blev lättad, men jag funderade på vilken fruktansvärd upplevelse det måste ha varit, rena skenavrättningen.

I samskolan fortsatte den konfessionella religionsundervisningen. Ofta var det KSG som höll morgonsamling. KSG var en oförarglig grupp ungdomar som knäppte på gitarr och sjöng om Jesus. Kyrkohistoria var ämnet läraren försökte förmedla till oss ointresserade elever.

Trettio år senare var det Ny generation, en betydligt aggressivare grupp unga, trosvissa kristna, som missionerade i gymnasiet genom bönelistor (listor över vilka elever och lärare som gruppen skulle be för), handpåläggning och dans till kristen musik.

Elever som inte hör till något religiöst samfund kan välja livsåskådningskunskap i stället för religion. I praktiken blir det sällan någon grupp, för det är så få som väljer ämnet. När jag i tiden för min dotters räkning hörde mig för om man kunde ha livsåskådning i högstadiet, fick jag veta att det kunde man, men jag blev avrådd från att placera henne i livsåskådningsgruppen eftersom det i den var bara invandrare. Jag blev ganska paff när jag fick det svaret. Dottern själv ville inte skilja ur, så det blev vanlig religionsundervisning för hennes del. Det har hon knappast tagit skada av, men hon blev trött på att alla morgonsamlingar i högstadiet hade kristet innehåll. Min reflektion: När har man någonsin tagit hänsyn till ateister och fritänkare?

Länge har det varit lugnt vad gäller religionens roll i skolan, åtminstone i gymnasiet. Någon enstaka morgonsamling hålls av en präst, några elever har bönestunder på rasten och religionsämnet handlar mest om olika religioner. Hur undervisningen går till vet jag inte; vi lärare har så liten inblick i varandras undervisning, men det är nog inte som när jag gick i skolan och fick lära mig att kristendomen var den enda rätta tron.

Med det ökade antalet icke-kristna elever har politiker yrvaket börjat ifrågasätta religionen i skolan och om den alls ska få synas på fester och avslutningar. Och så dyker man ner på sommarpsalmen Den blomstertid nu kommer, fastän det finns så mycket annat att kritisera, t.ex. att man håller en andakt på studentdimissionen, vilket är fallet i Jakobstads gymnasium.

Att Den blomstertid som vi alltid har sjungit på skolavslutningar på något sätt skulle kränka en muslim eller icke-kristen kan jag inte förstå. Visst sjunger man i en vers om ”Guds godhets rikedom” och om att vi ska besinna hans nåd som räcker året om, men det får man ha överseende med som icke-kristen och icke-troende. Psalmen hör till vårt kulturarv och väcker en känsla av frihet inför det stundande sommarlovet. Ingen mänska, vare sig hen är muslim, buddhist eller ateist kan känna sig kränkt för att den sången och andra traditionella sånger sjungs under högtider, även om de har ett kristet budskap. Inte ens jag.