Inga mirakel här inte

Utanför Scottish National Gallery of Modern Art i Edinburgh står en installation gjord av lampor som bildar texten There Will Be No Miracles Here. Det är den brittiska konstnären Nathan Coley som har skapat det illuminerade verket. En enkel sanning som förmedlas med en humor och ett allvar som är slående, tänkte jag när jag betraktade de lysande orden.

Balans i kropp och själ, en sinnenas harmoni eftersträvar de flesta av oss. Vi vill må bra, helt enkelt. När vi mår dåligt, väger för mycket eller lider av någon sjukdom är vi beredda att göra vad som helst för att återställa balansen. Vi är villiga att pröva alla möjliga lösningar på våra problem. Ofta är det botemedel och metoder som verkar vara lätta att ta till sig och som lovar snabb förändring till det bättre. Ibland utlovas häpnadsväckande resultat; i dagstidningarna har det på sistone ingått en annons om en enzymdryck som mirakulöst sägs bota allt från tunt hår till hjärtsvikt. Ska vi tro på det? Nej, det finns inga mirakel.

Är du stressad? Deprimerad? Orolig?

Börja vinterbada! Börja yoga! Börja springa! Ägna dig åt meditation och mindfulness! 

Ingen av de ovannämnda aktiviteterna är att förakta. Det är allom bekant att fysisk ansträngning och avslappning främjar hälsan och kan hjälpa oss hantera bekymren. Oron blir lättare att leva med när lyckohormonerna rusar runt i kroppen efter en joggingrunda. Att låta sig uppslukas av någonting som för en stund får oss att gå utanför vårt eget jag och att ägna sig åt någon lustfylld aktivitet som kräver full koncentration, ökar välbefinnandet. Men att löpning och vinterbad skulle lösa våra grundläggande problem, vilka de än må vara, är inte sant. Det finns inga enkla lösningar. Det finns inga mirakel.

Självhjälpsböcker och livsstilscoacher uppmanar oss att tänka positivt och ha en positiv attityd till det mesta här i livet. Allt blir lättare då, menar de. Stresshantering är inne och det är inte konstigt, för det är många som är stressade av olika orsaker; det kan vara jobbet, livssituationen eller kraven som stressar. Vi förväntas acceptera en hög stressnivå och lära oss hantera den. Är det inte källan till stress, det som gör oss jäktade, till exempel allt fler uppgifter som åläggs oss, samhällets krav, den för många svåra anpassningen till teknologins framfart, mm., allt det här som kallas utveckling, som borde angripas? Är det inte där en förändring borde ske? Det är knappast möjligt att slå av på takten och bromsa den så kallade utvecklingen, i så fall måste det ske ett mirakel och sådana tror vi inte på. Det är bara att bita ihop och tänka positivt så ska det nog gå bra. Allvarligt talat, det är mycket som oroar och stressar oss just nu, världsläget inte minst. Man skulle önska att en gud kunde svinga sitt trollspö över jorden och ställa allt till rätta. Som genom ett mirakel.

Ett par gånger har jag drabbats av bursit i höftleden. Jag försökte med akupunktur, kortisonsprutor och shockwave-behandling. Om det hjälpte? Kanske för stunden, men efter ett tag fick jag ont igen. Jag fick ett råd av en väninna: lägg en Sunlighttvål i sängen bredvid det onda så slipper du värken. Om jag sov med en tvål i sängen? Nej, jag tror inte på  mirakel.  Det enda miraklet jag har varit med om är min dotters födelse.                                                                                                         

Så här är det att vara lärare

 

”God morgon, allihop! Idag står argumentationsanalys på programmet. Har ni tänkt på att...” Knack, knack på dörren. En försenad elev. Jag börjar på nytt. Efter någon minut ramlar nästa försenade elev in i klassrummet. Jag tar sats och går vidare. Efter ännu ett par förseningar börjar jag bli ganska irriterad och får anstränga mig för att inte tappa fattningen. ”Försök komma i tid”, tjatar jag.

Småningom lägger sig lugnet, eleverna läser en text och börjar analysera teser och argument. Vi får i gång en intressant diskussion, om allt går som jag planerat, vill säga.

Det går en massa tid till lektionsplanering. Jag letar texter som jag tror kan engagera eleverna. Nu har de fått en sådan text och jag pepprar dem med frågor. Ingen vill diskutera. Det blir platt fall. Jag får föreslå svaren själv. När jag ställer en enkel fråga, vänder mig till en elev och det omedelbara svaret är ”Jag vet inte”, blir jag smått förargad, men måste hålla tand för tunga så att jag inte säger något dräpande. Jag försöker febrilt hitta en annan infallsvinkel och ställa frågan på ett annat sätt. Här gäller det att uppträda som en anka – vara lugn på ytan, men paddla som en jävel under vattnet, som min kollega brukar säga. Det hjälper inte. När tillräckligt många elever har ryckt på axlarna och sneglat på sina telefoner i stället för att fundera över frågeställningen, brister det för mig och jag uppmanar eleverna att tänka och använda det de har under mössan. Jag kunde ha bitit tungan av mig, för så får en lärare inte säga. Vad jag tänker är ännu värre: det är modernt att vara korkad.  Efter en sådan lektion känner jag mig misslyckad och vill bara strunta i allt, i eleverna, texterna och studentexamen. Det är då jag märker att glappet mellan mig och ungdomarna är stort och kanske omöjligt att överbrygga.

En annan lektion kan vara alldeles annorlunda. Eleverna är med på noterna, åtminstone några av dem, och vi har en livlig diskussion. Någon kan komma med en synpunkt som får de andra att reagera och som ger mig något att tänka på. Vi diskuterar ålder och utveckling. En elev konstaterar att i hens ålder händer det mycket och man utvecklas i snabb takt. Slutar man utvecklas när man är medelålders? undrar hen. Vilken bra fråga! Det händer att jag blir så ivrig att jag börjar raljera och säger sådant som jag sedan ångrar. Jag blir provocerad och provocerar tillbaka. Då tänker jag att eleverna berättar hemma vad deras knäppa moddelärare har sagt.

Det är inte lätt att vara lärare. Förutom att jag ska förbereda lektioner, undervisa, korrigera skrivningar och försöka väcka elevernas intresse för litteratur och läsning, vilket ibland känns som ett dödfött företag, ska jag följa läroplanen. I den är målen hög ställda och oftast långt ifrån den verklighet som råder i klassrummet.

Mitt mål med min undervisning är att få eleverna att upptäcka språkets möjligheter, att göra dem medvetna om sitt och andras språk, att lära dem att uttrycka sig både muntligt och skriftligt och, som sagt, inspirera dem att läsa god litteratur. För jag vet att läsning berikar livet, utvidgar ordförrådet och stimulerar intellektet.

I en kurs brukar jag ägna en lektion åt mina egna favoritförfattare, bara för att så ett litet, litet frö i eleverna, ett frö som kanske gror och bär frukt någon gång. Så en dag hände det som gör mitt arbete värt mödan, utom lönen förstås. Jag stod i skolbiblioteket och plockade böcker i hyllan. En pojke kom och frågade om en roman av Marcel Proust fanns i skolans boksamling. ”Nej tyvärr, men du får låna mitt exemplar”, svarade jag. Det ville han. En vecka senare returnerade han boken och jag frågade vad han tyckte om den. Han sa att han fann den läsvärd och njutbar. Jag kunde ha kramat honom, men gjorde det inte, för så får en lärare inte göra.

 

Ideologi och verklighet

Ideologier som engagerade mig i min ungdom, när jag inte tänkte på pojkar och kläder, var pacifism, feminism och vegetarism. Det var den sistnämnda som engagerade mig mest under en period i tjugoårsåldern. Att vara vegetarian innebar för mig inte bara att inte äta kött, utan också att leva sunt.

Min luddiga tanke var att om alla mänskor levde hälsosamt skulle det förutom vara nyttigt för allas hälsa, också gynna hela världen och jorden. Jag läste en bok av waerlandismens fader, Are Waerland, som påstod att vi inte har med sjukdomar att göra utan med livsföringsfel. Boken hade titeln Hälsans utvalda folk. Bara titeln avslöjar den fascistoida filosofi som författaren gav uttryck för i många av sina böcker. Waerlands inflytande på hälsorörelsen är bortglömt idag och lika bra är det, även om en del levnadsregler som han förespråkade lever kvar i idén om att motion i friska luften är sunt. ”Sol, luft, vatten och lämplig föda skapar friska och glada människor”, var en annan trosviss Waerland-sanning. Citatet återfanns på kruskapaketet som innehöll ingredienser till den grova gröt som hälsogurun lanserade och som jag åt när jag var övertygad hälsokostare, som det hette på den tiden.

Från hälsoideologin var steget inte långt till ekosofen Pentti Linkola och hans ekofascism, för vad annat kan man kalla de idéer han står för? Linkolas miljötänk påverkade mig och jag tyckte att han hade rätt när han menade att för att rädda vår planet måste vi bli färre mänskor som tär på naturen. Linkola hade ett visst genomslag på 80-talet och blev uppmärksammad för sina böcker och föreläsningar. Hans lösningar på miljöproblemen är långt ifrån humana när han bl.a. hävdar att krig är bra för att det minskar jordens befolkning.

Nu när jag har mera perspektiv på livet och världens gång tar jag naturligtvis avstånd från de båda profeterna och deras minst sagt tvivelaktiga filosofier. Deras värderingar skiljer sig markant från den livsåskådning och de ideal som jag försöker vara trogen och som ryms inom humanismen. Ingen religion, ingen tro, inga profeter övertygar mig. Ungdomens entusiasm och tvärsäkerhet är borta. Visst saknar jag den ungdomliga glöden ibland och jag undrar ofta vilka ideologier som engagerar dagens unga. Har de några ideal alls? Det ser ut som om de skulle sakna engagemang i annat än sina telefoner. Världen ser annorlunda ut än vad den gjorde på 70- och 80-talet, men än finns det mycket att göra och kämpa för.

Jag vill gärna veta var folk står ideologiskt, inte minst vilka värderingar våra förtroendevalda har. Vår statsminister tycks ha en sak i huvudet: nedskärningar. Han uppmanar oss alla att vara fosterländska, ta fram vår sisu och få Finlands ekonomi på fötter genom att spara, men han har inte lyckats skapa ett vi bland folket i den här frågan. Tvärtom. Hur skulle det kunna uppstå någon gemensam sparvilja när sparkraven drabbar folk orättvist? Regeringen kunde börja med att klämma åt skattesmitarna. Kläm åt de giriga som styr sina vinster och sitt kapital till skatteparadisen i stället för att kräva att de som redan har det knapert ska avstå från sina förmåner!

Har statsministern, har regeringen någon ideologi? Björn Sundell undrar i en kritisk artikel i Hufvudstadsbladet 13.9 varför regeringen inte behandlar de ideologiska frågorna. Det undrar jag också. Tänk om det är så att de ingen ideologi har, eller om det är så ”att de som styr oss inte vill visa vilka värderingar som styr dem”, som Sundell frågar sig i sin artikel.

Redan på 60-talet talades det om ideologiernas död. Det finns ideologier som inte är värda att överleva och efterlevas. Man måste överge gamla och unkna ideal. För mig kan vi gärna glömma waerlandismen och linkolaismen och andra obskyra ideologier. Men utan visioner och ideal kommer vi inte långt.

Att cykla är nödvändigt

 

En gång varje sommar vill jag cykla från Briggvägen i Jakobstad till den gamla sommarvillan på Andrasjö strandväg i Nykarleby. Den 23 km långa cykelturen gör jag helst ensam, för ingen orkar hålla jämn fart med mig, jag cyklar nämligen långsamt på min gamla präktiga velociped med breda däck. Jag sitter upprätt och trampar i maklig takt, ser mig omkring och lägger märke till blommor och träd, fåglar och insekter – och bilar.

Bilar i en aldrig sinande ström svischar förbi mig och min cykel. Några chaufförer saktar in och svänger ut lite grann när de kör förbi mig, medan andra, de flesta faktiskt, inte bryr sig om en cyklist som förirrat sig ut på vägen, utan de kör så nära, så nära. Vad har hon här att göra? föreställer jag mig att de närgångna bilförarna tänker då de kör så tätt intill mig att de närapå nuddar styrstången och jag får hjärtat i halsgropen och ropar något fult efter dem, vilket de inte hör, förstås. När stora långtradare och lastbilar brummar förbi sugs jag nästan med i vinddraget efter dem. Det känns inte tryggt. En buss körde en gång så nära mig att bussidan tog i styret. Då blev jag riktigt rädd. Jag ska fästa en lång stingpinne försedd med en vass metalludd i änden på min cykel. Kanske bilförarna tar ut svängen när de ser mitt vapen, för jag vet att bilägare är mycket rädda om lackeringen. Förresten har jag all rätt att cykla på landsvägen.

Att färdas med cykel kräver att man är vaksam och alert i trafiken. Det händer alltför ofta när jag ska över gatan eller vägen att en bil stannar vid övergångsstället och jag får gå bara för att hejdas av en annan bil som pilar förbi bilen som har stannat för mig. Så får man väl inte göra! Jag blir så arg att jag visar fulfingret eller åtminstone blänger ilsket på den som sitter bakom ratten i bilen som inte stannar.

En sak som jag inte förstår är varför bilarna inte kan stanna när jag kommer med min fullastade cykel till en korsning. Är det så svårt att sakta in och stanna en bil? Jag är säker på att det är jobbigare för mig att bromsa och stiga av cykeln med alla kassarna.

När jag var ung och militant var jag mot privatbilism. Jag tänkte mig ett samhälle där alla gick, cyklade och åkte kollektivt. Jag förbannade bilarna som gjorde mänskorna förslappade  och spydde ut farliga avgaser. Bilar som gick på tomgång kunde jag sabotera genom att täppa till avgasröret med foten, eller så knackade jag på vindrutan och bad den som satt i bilen att stänga motorn.

Idag är jag inte lika militant, men jag hävdar fortfarande cyklisternas och fotgängarnas rätt i samhället.

På min väg till Nykarleby svänger jag in på cykelvägen som löper mellan Gästgivars och Karby. Jag njuter av tystnaden och ensamheten. I Sundby tar jag en kort drickpaus och fortsätter min färd, samlar mig inför den sista biten på landsvägen där jag måste gå i närkamp med bilarna igen. Vart ska alla? frågar jag mig när bil efter bil susar förbi. Alla har knappast en gammal sommarvilla på Andrasjön.

Solen skiner, himlen är intensivt blå, det är sommarens vackraste dag. Snart ser jag vattentornet och känner Nyko-lukten som slår emot mig när jag närmar mig staden. Sedan är det bara att cykla ner till Andrasjön och berätta för mamma, som väntar på mig i villan, om de hänsynslösa bilisterna och om hur skönt det är att cykla.

Dagen därpå cyklar jag tillbaka till Jakobstad. Då är det samma historia fast tvärtom.

Ålderstecken

 

Åldern har ingen betydelse, är ett prutthurtigt påstående som pådyvlas oss i tidningsartiklar och teveprogram om åttioåringar som springer maraton och nittioåringar som förlovar sig. Många pensionärer vittnar om hur skönt det är att åldras och få ta dagen som den kommer och ägna sig åt sådant som man alltid har velat göra men inte haft tid för.

Jag tycker inte att det är särskilt angenämt att åldras och inse att krafterna tryter. Man skulle tro att jobbet har blivit rutin och att man kan sin sak. Det är delvis sant, men nu är jag tröttare än någonsin efter en lång arbetsdag.

Ur ett samhälleligt och demografiskt perspektiv gör den minskade nativiteten och det ökande antalet gamla mänskor det naturligt att kräva att vi ska jobba allt längre. Hur ska man då ha krafter kvar för allt det som man ska göra sedan när man äntligen går i pension?

Jag tycker heller inte att det är särskilt upplyftande att se hur rynkorna djupnar, att märka hur synen försämras, styvheten i kroppen tilltar och hur artrosen i fingrarna gör det svårt att öppna en burk. Värst är rädslan för att en allvarlig sjukdom ska drabba en.

Jag vet, man måste acceptera att man blir äldre. Det är livets gång.

Det som jag däremot inte vill acceptera är hur ungdom förhärligas. Ungdomlighet är eftersträvansvärd. Vi vill gärna höra att vi ser unga och fräscha ut. ”Du har ju inte sjangserat alls”, sa en gammal bekant till min mor för längesedan, och visst blev hon glad. Det finns mänskor, kvinnor mest, som gör allt för att mota bort tecken på åldrande. Man försöker dölja grånande hår, smörjer sig med dyra anti-age-crèmer och klär sig ungdomligt, ibland för ungdomligt, utan hänsyn till sin ålder. Djupa rynkiga decolletage och sladdriga underarmar är ingen vacker syn.  Å andra sidan, man måste få klä sig som man vill. Åldern spelar väl ingen roll!

Att vi vill verka unga är inte så konstigt. Precis som vi matas med solskenshistorier om aktiva åldringar, får vi titt och tätt veta hur vi ska hålla oss unga och undvika att bli gamla i förtid. Hela idén om att åldern inte är något hinder och att ungdom bör eftersträvas rymmer en dubbelhet som förvirrar.

Det som jag absolut inte accepterar är hur äldre mänskor åsidosätts och ignoreras på grund av sin ålder; som om de skulle vara mindre vetande fastän det är tvärtom. Det är som om livserfarenhet och arbetserfarenhet inte värdesätts på samma sätt som ungdomlig fräschör. Ålder och visdom respekteras och vördas inte som man gör i andra kulturkretsar än vår där det är ungdom som värderas högst. Ibland behandlas gamla mänskor som barn och förutsätts gilla att pyssla och leka lekar. Deras musikaliska preferenser antas vara psalmer och gammaldansmusik.

Trots allt tycker jag att det är befriande att man med stigande ålder inte bryr sig så mycket i vad andra tycker och tänker om en, att man är säkrare på sig själv och vågar gå sin egen väg. Ungdomens osäkerhet och ängslan vill jag inte ha tillbaka.

En dag i vintras gick jag som vanligt hem över röda bron, genom gravgården längs muren och kom till stället där jag brukar gina. Jag tvekade en kort sekund, men så tänkte jag att inte fan ger vi oss ännu och klättrade över muren.

 

Barn inget hinder

 

Att få barn är en omvälvande händelse i ens liv. Det vet alla som har barn. Livet blir aldrig som det var innan barnet kom till världen. Man måste finna sig i att livet blir begränsat, att man inte har frihet att göra vad som faller en in alla gånger. Barnets existens sätter gränser och man måste förstå att sådant man själv vill göra inte alltid är anpassat för småbarn.

Moderna föräldrar har tydligen svårt att acceptera att livet förändras  när man har ett litet barn att ta hand om. De tycker att barn inte är ett hinder, försöker leva som förr och tar med barnet på olika begivenheter, till exempel på långa resor. Det kan gå bra, men vad får ett litet barn ut av en södernresa? Under den enda södernresa jag har gjort var det ett spädbarn som skrek hela flygturen. Mamman gjorde allt för att lugna babyn, utan resultat. Kanhända trycket i kabinen var besvärligt för känsliga små öron. Synd var det om det lilla knytet som inte hade något val utan måste följa med på resan.

Den förkättrade Anna Wahlgren säger i Barnaboken att en liten mänska bör utsättas för så få yttre förändringar som möjligt och ”världen får inte bli alltför stor alltför fort”. Det ligger en sanning i det påståendet.

Det händer att föräldrar tar med småbarn på konserter. Det kan gå bra det också, men samma fråga inställer sig när föräldrarna låter barnen springa omkring och störa musikupplevelsen för andra i publiken – vad får barnen ut av konserten? Föräldrar kanske tänker att musik är bra stimulans för barn och det är det, men så länge barn tycker att det är intressantare att leka och stoja än att lyssna till musiken är föräldrarnas omsorg missriktad. Småbarnsföräldrar får så lov att inrätta sitt liv efter barnets behov. Är man två får man turas om att gå på konserter. En går, en stannar hemma. Är man ensam får man skaffa barnvakt. Man fattar inte hur kort småbarnstiden är när man är mitt i den. Snart kan man göra vad man vill igen.

Ett annat utslag av hur jobbigt det uppenbarligen är att ha småbarn idag är när en grupp mammor i Karleby marscherar för att göra stadens politiker uppmärksamma på mammornas situation. De s.k. Facebook-mammorna, som vi kunde läsa om i ÖT, är mammor som i sin nöd bildat en grupp för att få hjälp av varandra. Nu vill de att det ordnas fler aktiviteter för barnfamiljer, också sommartid. Kan man inte hitta på saker att göra med sina barn, utan kräver att staden ska ordna barnvänliga evenemang, är det illa ställt. Allt kan man inte fordra av samhället. Förresten, man behöver inte jämt ha ordnade aktiviteter för barn. Barn är påhittigare än man tror och det är bra att inte ha något speciellt för sig. Ensamlek främjar barnets kreativitet och tålamod. Barn som inte hela tiden utsätts för all världens intryck blir bra på att leka för sig själva och blir inte rastlösa och krävande. Det gäller också äldre barn, och vuxna med, för den delen.

Hurdan jag själv var som småbarnsmamma? Jag var av den oroliga sorten och oroade mig för allt som den lilla kunde drabbas av. När hon var späd måste jag ofta kolla att hon andades för jag hade hört om plötslig spädbarnsdöd. När hon var ett år ängslades jag över att hon började gå rätt sent. En riktig hönsmamma var jag, är jag. Men visst fick flickungen vara med, både i båt och isjakt. Det såg hennes pappa till. Han var inte, är inte, av den oroliga sorten.

Jorden kan du inte göra om. Ta en chokladbit!

 

När vi i min generation var unga ville vi förändra världen. Vi trodde att vi kunde förbättra världen. Vi ville gå ut och måla hela staden röd. Det finns fortfarande mycket vi skulle vilja förändra, men vi har insett att det inte går.

Jag har för länge sedan resignerat och kommit till insikt om att jag inte kan göra något åt rådande förhållanden. Visst kan jag protestera ibland, men protesten faller oftast platt och leder ingenvart. Visst kan jag ställa till bråk ibland, men jag ångrar mig efteråt och får ge mig. Det betyder inte att den upproriska tonåringen inom mig är helt avsomnad, nej, hon lever och reagerar på orättvisor och missförhållanden, även om hon har blivit ganska tyst och lärt sig att välja sina strider.

Det finns många fakta och företeelser som verkar vara hopplösa att förändra.

Det går inte att ändra på det faktum att vi får en borgerlig regering där sannfinländarna , som jag tycker illa om, ingår. Jag kan inte göra något åt att Vladimir Putin är en egenmäktig despot, inte heller rår jag på alla andra maktfullkomliga ledare som regerar här i världen. Jag kan inte ändra på den politik som strävar efter evig tillväxt. Vad kan jag göra åt att vi håller på att förstöra vår jord? Inte så mycket. Jag försöker leva miljövänligt fastän jag vet att mina ansträngningar är som en droppe i havet. Jag kan inte stärka svenska språkets försvagade ställning i vårt land (fast jag gör så gott jag kan).

Jag kan inte påverka folks överdrivna alkoholkonsumtion. Jag kan inte göra något åt att mänskor till och med på fester sitter försjunkna i sina telefoner och låter förstå att det som händer i cybervärlden är viktigare än mänskorna omkring.

Minst lika svårt som att ändra på världens gång är det att ändra på sig själv. Alla vet hur jobbigt det är att få bukt med dåliga vanor och förändra sin livsstil. I början av veckan har man goda föresatser; man ger sig själv löften om en sundare livsföring, skriver göra-listor och planerar: den här veckan ska jag äta hälsosamt, motionera minst tre gånger, lägga mig tidigt, vakna utsövd och full av energi ta itu med dagens göromål, se positivt på arbetet och ha vänliga veckan.

Har man lyckats med allt detta när fredagen kommer kan man vara nöjd. Vi vet att det inte är lätt. Man måste uppbåda hela sin viljestyrka för att cykla iväg till gymmet eller för att sluta äta godis. I mitt fall är det allt eller intet som gäller och det skulle jag vilja ändra på. Har jag en Fazers blå i skafferiet har jag plötsligt ätit upp det mesta av den, trots att jag hade tänkt ta bara en rad.

Ännu svårare än att bli kvitt dåliga vanor är att kunna tänka om. Man fastnar  lätt i ett tankemönster och man håller benhårt fast vid sitt eget sätt att se saker.

På en punkt har jag ändrat inställning. Som världen ser ut idag är jag inte längre säker på att total pacifism är möjlig, vilket jag trodde förr. När militanta fanatiker, som i religionens namn rövar, plundrar och våldtar, slår till, hjälper det inte att vända andra kinden till och vifta med fredsflaggan. Man måste slå tillbaka.

Mina chokladvanor har jag inte kunnat ändra på, men gudarna ska veta att jag har försökt. Jag kan inte ta bara en bit.