Återträffen

Det blev många kära återseenden och kramar på skolgården en julikväll i somras när vi som tog studenten för fyrtio år sedan sammanstrålade för en återträff.

En del kände man inte igen, men efter en stund gick det upp ett ljus. Det var ju Gun och Anki, Håcki och Lars-Ove, för så hette flickorna och pojkarna på den tiden.

-Hej, så roligt att se dig! Det var länge sedan. Du är dig lik, sa vi till varandra.

Somliga var sig faktiskt väldigt lika; samma temperament, samma utstrålning som för fyrtio år sedan, bara mycket klokare och säkrare. De flesta hade fått en värdighet och till och med en pondus som de naturligtvis inte hade som 18-19-åringar. De blyga hade blivit mer öppna och pratsamma, de malliga mer ödmjuka och de som var annorlunda hade blivit vanliga, eller kanske kunde vi nu uppskatta annorlundaheten på ett annat sätt.

Av dem som blev ihop i gymnasiet var det bara ett par som fortfarande höll ihop. De forna flick- och pojkvännerna såg på varandra med en viss munterhet och ett visst milt samförstånd - det var då det.

Alla hade förstås blivit äldre och rynkigare och en och annan hade lagt på några extra kilon. Trots förändringar och förvandlingar som tiden utsätter oss för, såg jag mina gamla skolkamrater sådana som de var då för länge sedan. Bakom flinten och tanthullet fanns de alla, det gamla gänget, och jag berördes och rördes vid tanken på hurdana vi var då det begav sig, förvirrade och sårbara, tillika som vi var tvärsäkra och kaxiga, och hurdana vi är nu, kanhända desillusionerade och luttrade, men massor av erfarenheter rikare.

Det rådde en varm och hjärtlig stämning den regniga sommarkvällen på Segelpaviljongen där vi firade vårt studentjubileum. Vi ägnade oss åt minnen, skrattade när vi mindes våra upptåg och vår påhittighet. Vi kom ihåg hur förskräckta lärarna blev när vi hade en långhårig pojke att iklä sig särk och luciakrona och skrida in i festsalen. Vi mindes den bävan vi kände inför delgivningen av studentexamensresultaten. Skulle man klara finskan? Hur gick matte?

För tjugo år sedan hade vi också en träff och då handlade det mest om arbete och barn, eftersom många av oss var mitt uppe i familjelivet och karriären. Då visade vi bilder på barnen för varandra och berättade om våra jobb och strävanden.

Nu var det mer avslappnat och prestigelöst – vi hade kommit så långt i livet att vi inte brydde oss om att prata jobb, och de flesta som var föräldrar hade utflugna barn, några var rentav mor- och farföräldrar. Ingen skröt om sina barns eller sina egna framgångar. Det var i stället pensioneringen som hägrade, en del befann sig redan i det efterlängtade tillståndet och njöt av att ha arbetslivet bakom sig.

Mot slutet av kvällen diskuterade vi en eventuell återträff om tjugo år om vi då lever och har hälsan. Hur gamla vi kommer att vara då iddes vi inte tänka på.

Vem paret var som fortfarande håller ihop var? Det var, det är min man och jag. Vi blev båda student 1975.

Postjultristess

När julen är överstökad och helgerna är förbi känner jag ett styng av saknad. Så har det alltid varit och när jag var liten liknade saknaden nästan sorg; jag kunde börja gråta vid tanken på att julen var slut och att det var ett helt år till nästa jul.

Idag är det både med saknad och lättnad jag ser tillbaka på julen som har varit.

Jag tycker om julen, stämningen och stöket, även om förberedelserna och julklapparna har reducerats till ett minimum. Vissa traditioner håller jag ändå hårt på: julgran, trohoppochkärlek, stjärnan som far tillverkat, musiken och maten.

I julas var det som om den där äkta julstämningen inte riktigt ville infinna sig. Kan det ha berott på snöbrist, tidsbrist, brist på förväntan och entusiasm? Kan det ha berott på att jag inte kunde slappna av från tanken på jobbet, trots ett långt jullov? Kan det ha berott på att jag inte kunde innesluta mig i julmyset så som jag kunde förr, utan att bry mig om vad som hände i världen? Medierna lämnar mig inte i fred och jag kan inte stänga av nyhetsflödet och den dystra verklighet som tränger sig på.

Det är en viss lättnad jag känner när julen är slut. Jag kan inte längre göra något åt att det inte blev som jag hade velat – det blev jul ändå, fastän jag inte skickade några julkort, fastän jag inte bakade fruktkakan som jag brukar, fastän det inte blev som min barndoms jular då julafton var årets längsta och mest spännande dag, då snön knarrade under fötterna på juldagspromenaden och då vi samlades på annandagens släktkalas.

Nu är det som vanligt igen med tidiga morgnar, jobb och stress. Fast egentligen välkomnar jag rutinerna och vardagen; det är ju i den vi lever våra liv och måste stå ut med och acceptera – bonjour tristesse!

Nästa jul ska bli bättre, då ska jag ha tid att förbereda och invänta julen flera veckor i förväg. Jag ska ha tid att känna stämningen, inte som julen 2015 som bara kom och gick utan att jag hann med. I min nostalgiska fantasi ser jag för mig en gammaldags skoljulfest med teater och julsånger, med polonäs och ringlekar där räven raskar och granen står grön i stugan. Det är bara att inse, säger jag till mig själv, när jag plockar bort tomtar och annat pynt som känns inaktuellt redan på nyårsdagen: den tiden är definitivt förbi. På 2000-talet är det julfest med elektronisk dunkmusik, filmsnuttar och lekar där man ska använda smarttelefonen. Jag har svårt att vänja mig vid det moderna konceptet.

En sak är som förr, nyårskonserten med Wienfilharmonikerna. På årets första dag sitter jag i tevesoffan och lyssnar på de smäktande Straussvalserna, klappar händerna till Radetzkymarschen och tittar på blomsterprakten i Musikvereins gyllene sal och de underbara vyerna från Salzburg. Jag måste bara få hänge mig åt det vackra och det sköna ibland. Mitt i konserten blir jag bryskt avbruten av min man som informerar mig om IS:s senaste hemskheter. Världen har inte blivit bättre fast det är 2016, tänker jag, och varför skulle den det?

Inga mirakel här inte

Utanför Scottish National Gallery of Modern Art i Edinburgh står en installation gjord av lampor som bildar texten There Will Be No Miracles Here. Det är den brittiska konstnären Nathan Coley som har skapat det illuminerade verket. En enkel sanning som förmedlas med en humor och ett allvar som är slående, tänkte jag när jag betraktade de lysande orden.

Balans i kropp och själ, en sinnenas harmoni eftersträvar de flesta av oss. Vi vill må bra, helt enkelt. När vi mår dåligt, väger för mycket eller lider av någon sjukdom är vi beredda att göra vad som helst för att återställa balansen. Vi är villiga att pröva alla möjliga lösningar på våra problem. Ofta är det botemedel och metoder som verkar vara lätta att ta till sig och som lovar snabb förändring till det bättre. Ibland utlovas häpnadsväckande resultat; i dagstidningarna har det på sistone ingått en annons om en enzymdryck som mirakulöst sägs bota allt från tunt hår till hjärtsvikt. Ska vi tro på det? Nej, det finns inga mirakel.

Är du stressad? Deprimerad? Orolig?

Börja vinterbada! Börja yoga! Börja springa! Ägna dig åt meditation och mindfulness! 

Ingen av de ovannämnda aktiviteterna är att förakta. Det är allom bekant att fysisk ansträngning och avslappning främjar hälsan och kan hjälpa oss hantera bekymren. Oron blir lättare att leva med när lyckohormonerna rusar runt i kroppen efter en joggingrunda. Att låta sig uppslukas av någonting som för en stund får oss att gå utanför vårt eget jag och att ägna sig åt någon lustfylld aktivitet som kräver full koncentration, ökar välbefinnandet. Men att löpning och vinterbad skulle lösa våra grundläggande problem, vilka de än må vara, är inte sant. Det finns inga enkla lösningar. Det finns inga mirakel.

Självhjälpsböcker och livsstilscoacher uppmanar oss att tänka positivt och ha en positiv attityd till det mesta här i livet. Allt blir lättare då, menar de. Stresshantering är inne och det är inte konstigt, för det är många som är stressade av olika orsaker; det kan vara jobbet, livssituationen eller kraven som stressar. Vi förväntas acceptera en hög stressnivå och lära oss hantera den. Är det inte källan till stress, det som gör oss jäktade, till exempel allt fler uppgifter som åläggs oss, samhällets krav, den för många svåra anpassningen till teknologins framfart, mm., allt det här som kallas utveckling, som borde angripas? Är det inte där en förändring borde ske? Det är knappast möjligt att slå av på takten och bromsa den så kallade utvecklingen, i så fall måste det ske ett mirakel och sådana tror vi inte på. Det är bara att bita ihop och tänka positivt så ska det nog gå bra. Allvarligt talat, det är mycket som oroar och stressar oss just nu, världsläget inte minst. Man skulle önska att en gud kunde svinga sitt trollspö över jorden och ställa allt till rätta. Som genom ett mirakel.

Ett par gånger har jag drabbats av bursit i höftleden. Jag försökte med akupunktur, kortisonsprutor och shockwave-behandling. Om det hjälpte? Kanske för stunden, men efter ett tag fick jag ont igen. Jag fick ett råd av en väninna: lägg en Sunlighttvål i sängen bredvid det onda så slipper du värken. Om jag sov med en tvål i sängen? Nej, jag tror inte på  mirakel.  Det enda miraklet jag har varit med om är min dotters födelse.                                                                                                         

Så här är det att vara lärare

 

”God morgon, allihop! Idag står argumentationsanalys på programmet. Har ni tänkt på att...” Knack, knack på dörren. En försenad elev. Jag börjar på nytt. Efter någon minut ramlar nästa försenade elev in i klassrummet. Jag tar sats och går vidare. Efter ännu ett par förseningar börjar jag bli ganska irriterad och får anstränga mig för att inte tappa fattningen. ”Försök komma i tid”, tjatar jag.

Småningom lägger sig lugnet, eleverna läser en text och börjar analysera teser och argument. Vi får i gång en intressant diskussion, om allt går som jag planerat, vill säga.

Det går en massa tid till lektionsplanering. Jag letar texter som jag tror kan engagera eleverna. Nu har de fått en sådan text och jag pepprar dem med frågor. Ingen vill diskutera. Det blir platt fall. Jag får föreslå svaren själv. När jag ställer en enkel fråga, vänder mig till en elev och det omedelbara svaret är ”Jag vet inte”, blir jag smått förargad, men måste hålla tand för tunga så att jag inte säger något dräpande. Jag försöker febrilt hitta en annan infallsvinkel och ställa frågan på ett annat sätt. Här gäller det att uppträda som en anka – vara lugn på ytan, men paddla som en jävel under vattnet, som min kollega brukar säga. Det hjälper inte. När tillräckligt många elever har ryckt på axlarna och sneglat på sina telefoner i stället för att fundera över frågeställningen, brister det för mig och jag uppmanar eleverna att tänka och använda det de har under mössan. Jag kunde ha bitit tungan av mig, för så får en lärare inte säga. Vad jag tänker är ännu värre: det är modernt att vara korkad.  Efter en sådan lektion känner jag mig misslyckad och vill bara strunta i allt, i eleverna, texterna och studentexamen. Det är då jag märker att glappet mellan mig och ungdomarna är stort och kanske omöjligt att överbrygga.

En annan lektion kan vara alldeles annorlunda. Eleverna är med på noterna, åtminstone några av dem, och vi har en livlig diskussion. Någon kan komma med en synpunkt som får de andra att reagera och som ger mig något att tänka på. Vi diskuterar ålder och utveckling. En elev konstaterar att i hens ålder händer det mycket och man utvecklas i snabb takt. Slutar man utvecklas när man är medelålders? undrar hen. Vilken bra fråga! Det händer att jag blir så ivrig att jag börjar raljera och säger sådant som jag sedan ångrar. Jag blir provocerad och provocerar tillbaka. Då tänker jag att eleverna berättar hemma vad deras knäppa moddelärare har sagt.

Det är inte lätt att vara lärare. Förutom att jag ska förbereda lektioner, undervisa, korrigera skrivningar och försöka väcka elevernas intresse för litteratur och läsning, vilket ibland känns som ett dödfött företag, ska jag följa läroplanen. I den är målen hög ställda och oftast långt ifrån den verklighet som råder i klassrummet.

Mitt mål med min undervisning är att få eleverna att upptäcka språkets möjligheter, att göra dem medvetna om sitt och andras språk, att lära dem att uttrycka sig både muntligt och skriftligt och, som sagt, inspirera dem att läsa god litteratur. För jag vet att läsning berikar livet, utvidgar ordförrådet och stimulerar intellektet.

I en kurs brukar jag ägna en lektion åt mina egna favoritförfattare, bara för att så ett litet, litet frö i eleverna, ett frö som kanske gror och bär frukt någon gång. Så en dag hände det som gör mitt arbete värt mödan, utom lönen förstås. Jag stod i skolbiblioteket och plockade böcker i hyllan. En pojke kom och frågade om en roman av Marcel Proust fanns i skolans boksamling. ”Nej tyvärr, men du får låna mitt exemplar”, svarade jag. Det ville han. En vecka senare returnerade han boken och jag frågade vad han tyckte om den. Han sa att han fann den läsvärd och njutbar. Jag kunde ha kramat honom, men gjorde det inte, för så får en lärare inte göra.

 

Ideologi och verklighet

Ideologier som engagerade mig i min ungdom, när jag inte tänkte på pojkar och kläder, var pacifism, feminism och vegetarism. Det var den sistnämnda som engagerade mig mest under en period i tjugoårsåldern. Att vara vegetarian innebar för mig inte bara att inte äta kött, utan också att leva sunt.

Min luddiga tanke var att om alla mänskor levde hälsosamt skulle det förutom vara nyttigt för allas hälsa, också gynna hela världen och jorden. Jag läste en bok av waerlandismens fader, Are Waerland, som påstod att vi inte har med sjukdomar att göra utan med livsföringsfel. Boken hade titeln Hälsans utvalda folk. Bara titeln avslöjar den fascistoida filosofi som författaren gav uttryck för i många av sina böcker. Waerlands inflytande på hälsorörelsen är bortglömt idag och lika bra är det, även om en del levnadsregler som han förespråkade lever kvar i idén om att motion i friska luften är sunt. ”Sol, luft, vatten och lämplig föda skapar friska och glada människor”, var en annan trosviss Waerland-sanning. Citatet återfanns på kruskapaketet som innehöll ingredienser till den grova gröt som hälsogurun lanserade och som jag åt när jag var övertygad hälsokostare, som det hette på den tiden.

Från hälsoideologin var steget inte långt till ekosofen Pentti Linkola och hans ekofascism, för vad annat kan man kalla de idéer han står för? Linkolas miljötänk påverkade mig och jag tyckte att han hade rätt när han menade att för att rädda vår planet måste vi bli färre mänskor som tär på naturen. Linkola hade ett visst genomslag på 80-talet och blev uppmärksammad för sina böcker och föreläsningar. Hans lösningar på miljöproblemen är långt ifrån humana när han bl.a. hävdar att krig är bra för att det minskar jordens befolkning.

Nu när jag har mera perspektiv på livet och världens gång tar jag naturligtvis avstånd från de båda profeterna och deras minst sagt tvivelaktiga filosofier. Deras värderingar skiljer sig markant från den livsåskådning och de ideal som jag försöker vara trogen och som ryms inom humanismen. Ingen religion, ingen tro, inga profeter övertygar mig. Ungdomens entusiasm och tvärsäkerhet är borta. Visst saknar jag den ungdomliga glöden ibland och jag undrar ofta vilka ideologier som engagerar dagens unga. Har de några ideal alls? Det ser ut som om de skulle sakna engagemang i annat än sina telefoner. Världen ser annorlunda ut än vad den gjorde på 70- och 80-talet, men än finns det mycket att göra och kämpa för.

Jag vill gärna veta var folk står ideologiskt, inte minst vilka värderingar våra förtroendevalda har. Vår statsminister tycks ha en sak i huvudet: nedskärningar. Han uppmanar oss alla att vara fosterländska, ta fram vår sisu och få Finlands ekonomi på fötter genom att spara, men han har inte lyckats skapa ett vi bland folket i den här frågan. Tvärtom. Hur skulle det kunna uppstå någon gemensam sparvilja när sparkraven drabbar folk orättvist? Regeringen kunde börja med att klämma åt skattesmitarna. Kläm åt de giriga som styr sina vinster och sitt kapital till skatteparadisen i stället för att kräva att de som redan har det knapert ska avstå från sina förmåner!

Har statsministern, har regeringen någon ideologi? Björn Sundell undrar i en kritisk artikel i Hufvudstadsbladet 13.9 varför regeringen inte behandlar de ideologiska frågorna. Det undrar jag också. Tänk om det är så att de ingen ideologi har, eller om det är så ”att de som styr oss inte vill visa vilka värderingar som styr dem”, som Sundell frågar sig i sin artikel.

Redan på 60-talet talades det om ideologiernas död. Det finns ideologier som inte är värda att överleva och efterlevas. Man måste överge gamla och unkna ideal. För mig kan vi gärna glömma waerlandismen och linkolaismen och andra obskyra ideologier. Men utan visioner och ideal kommer vi inte långt.

Att cykla är nödvändigt

 

En gång varje sommar vill jag cykla från Briggvägen i Jakobstad till den gamla sommarvillan på Andrasjö strandväg i Nykarleby. Den 23 km långa cykelturen gör jag helst ensam, för ingen orkar hålla jämn fart med mig, jag cyklar nämligen långsamt på min gamla präktiga velociped med breda däck. Jag sitter upprätt och trampar i maklig takt, ser mig omkring och lägger märke till blommor och träd, fåglar och insekter – och bilar.

Bilar i en aldrig sinande ström svischar förbi mig och min cykel. Några chaufförer saktar in och svänger ut lite grann när de kör förbi mig, medan andra, de flesta faktiskt, inte bryr sig om en cyklist som förirrat sig ut på vägen, utan de kör så nära, så nära. Vad har hon här att göra? föreställer jag mig att de närgångna bilförarna tänker då de kör så tätt intill mig att de närapå nuddar styrstången och jag får hjärtat i halsgropen och ropar något fult efter dem, vilket de inte hör, förstås. När stora långtradare och lastbilar brummar förbi sugs jag nästan med i vinddraget efter dem. Det känns inte tryggt. En buss körde en gång så nära mig att bussidan tog i styret. Då blev jag riktigt rädd. Jag ska fästa en lång stingpinne försedd med en vass metalludd i änden på min cykel. Kanske bilförarna tar ut svängen när de ser mitt vapen, för jag vet att bilägare är mycket rädda om lackeringen. Förresten har jag all rätt att cykla på landsvägen.

Att färdas med cykel kräver att man är vaksam och alert i trafiken. Det händer alltför ofta när jag ska över gatan eller vägen att en bil stannar vid övergångsstället och jag får gå bara för att hejdas av en annan bil som pilar förbi bilen som har stannat för mig. Så får man väl inte göra! Jag blir så arg att jag visar fulfingret eller åtminstone blänger ilsket på den som sitter bakom ratten i bilen som inte stannar.

En sak som jag inte förstår är varför bilarna inte kan stanna när jag kommer med min fullastade cykel till en korsning. Är det så svårt att sakta in och stanna en bil? Jag är säker på att det är jobbigare för mig att bromsa och stiga av cykeln med alla kassarna.

När jag var ung och militant var jag mot privatbilism. Jag tänkte mig ett samhälle där alla gick, cyklade och åkte kollektivt. Jag förbannade bilarna som gjorde mänskorna förslappade  och spydde ut farliga avgaser. Bilar som gick på tomgång kunde jag sabotera genom att täppa till avgasröret med foten, eller så knackade jag på vindrutan och bad den som satt i bilen att stänga motorn.

Idag är jag inte lika militant, men jag hävdar fortfarande cyklisternas och fotgängarnas rätt i samhället.

På min väg till Nykarleby svänger jag in på cykelvägen som löper mellan Gästgivars och Karby. Jag njuter av tystnaden och ensamheten. I Sundby tar jag en kort drickpaus och fortsätter min färd, samlar mig inför den sista biten på landsvägen där jag måste gå i närkamp med bilarna igen. Vart ska alla? frågar jag mig när bil efter bil susar förbi. Alla har knappast en gammal sommarvilla på Andrasjön.

Solen skiner, himlen är intensivt blå, det är sommarens vackraste dag. Snart ser jag vattentornet och känner Nyko-lukten som slår emot mig när jag närmar mig staden. Sedan är det bara att cykla ner till Andrasjön och berätta för mamma, som väntar på mig i villan, om de hänsynslösa bilisterna och om hur skönt det är att cykla.

Dagen därpå cyklar jag tillbaka till Jakobstad. Då är det samma historia fast tvärtom.

Ålderstecken

 

Åldern har ingen betydelse, är ett prutthurtigt påstående som pådyvlas oss i tidningsartiklar och teveprogram om åttioåringar som springer maraton och nittioåringar som förlovar sig. Många pensionärer vittnar om hur skönt det är att åldras och få ta dagen som den kommer och ägna sig åt sådant som man alltid har velat göra men inte haft tid för.

Jag tycker inte att det är särskilt angenämt att åldras och inse att krafterna tryter. Man skulle tro att jobbet har blivit rutin och att man kan sin sak. Det är delvis sant, men nu är jag tröttare än någonsin efter en lång arbetsdag.

Ur ett samhälleligt och demografiskt perspektiv gör den minskade nativiteten och det ökande antalet gamla mänskor det naturligt att kräva att vi ska jobba allt längre. Hur ska man då ha krafter kvar för allt det som man ska göra sedan när man äntligen går i pension?

Jag tycker heller inte att det är särskilt upplyftande att se hur rynkorna djupnar, att märka hur synen försämras, styvheten i kroppen tilltar och hur artrosen i fingrarna gör det svårt att öppna en burk. Värst är rädslan för att en allvarlig sjukdom ska drabba en.

Jag vet, man måste acceptera att man blir äldre. Det är livets gång.

Det som jag däremot inte vill acceptera är hur ungdom förhärligas. Ungdomlighet är eftersträvansvärd. Vi vill gärna höra att vi ser unga och fräscha ut. ”Du har ju inte sjangserat alls”, sa en gammal bekant till min mor för längesedan, och visst blev hon glad. Det finns mänskor, kvinnor mest, som gör allt för att mota bort tecken på åldrande. Man försöker dölja grånande hår, smörjer sig med dyra anti-age-crèmer och klär sig ungdomligt, ibland för ungdomligt, utan hänsyn till sin ålder. Djupa rynkiga decolletage och sladdriga underarmar är ingen vacker syn.  Å andra sidan, man måste få klä sig som man vill. Åldern spelar väl ingen roll!

Att vi vill verka unga är inte så konstigt. Precis som vi matas med solskenshistorier om aktiva åldringar, får vi titt och tätt veta hur vi ska hålla oss unga och undvika att bli gamla i förtid. Hela idén om att åldern inte är något hinder och att ungdom bör eftersträvas rymmer en dubbelhet som förvirrar.

Det som jag absolut inte accepterar är hur äldre mänskor åsidosätts och ignoreras på grund av sin ålder; som om de skulle vara mindre vetande fastän det är tvärtom. Det är som om livserfarenhet och arbetserfarenhet inte värdesätts på samma sätt som ungdomlig fräschör. Ålder och visdom respekteras och vördas inte som man gör i andra kulturkretsar än vår där det är ungdom som värderas högst. Ibland behandlas gamla mänskor som barn och förutsätts gilla att pyssla och leka lekar. Deras musikaliska preferenser antas vara psalmer och gammaldansmusik.

Trots allt tycker jag att det är befriande att man med stigande ålder inte bryr sig så mycket i vad andra tycker och tänker om en, att man är säkrare på sig själv och vågar gå sin egen väg. Ungdomens osäkerhet och ängslan vill jag inte ha tillbaka.

En dag i vintras gick jag som vanligt hem över röda bron, genom gravgården längs muren och kom till stället där jag brukar gina. Jag tvekade en kort sekund, men så tänkte jag att inte fan ger vi oss ännu och klättrade över muren.