Olika referensramar

　
I försöken att få mänskor att närma sig varandra säger vi att vi är lika, att vi mänskor är likadana var än vi kommer ifrån. Visst är det sant. Vi har alla samma fysiska och psykiska behov: mat, kläder, sömn, gemenskap, kärlek.

Vi tänker lika: alla bör åtnjuta de mänskliga rättigheterna, alla mänskor är lika mycket värda, alla har rätt till utbildning, alla tycker vi att vi ska måna om dem som har det sämre ställt, alla tycker vi att det är fel att döda - stopp - det börjar klinga falskt. Det finns många som tycker att de har rätt att döda andra mänskor i religionens och sin övertygelses namn. Vi kan hålla oss inom vårt lands gränser och konstatera att de styrande inte anser att utbildning är viktigt, tvärtom, de skär ner på studiestödet och minskar på stödet till universitet och högskolor.

Vi tänker inte alls lika. I vår livsåskådning och mänskosyn finns milsvida skillnader mellan oss, skillnader som kan vara svåra att överbrygga. Ändå menar jag att vi ska diskutera och jämföra olikhheterna och försöka närma oss varandra.

I mina elaka stunder tänker jag att världen är full av idioter. Jag förfäras och förundras över mänskor som har alldeles annorlunda uppfattning än jag. Hur kan någon tycka att tjurfäktning är intressant och försvarbar? Hur kan någon rösta på Donald Trump? Hur kan man gå klädd i burka? Hur kan man förneka förintelsen? Hur kan man tro på Gud?

Svaret är respekt och förståelse - men stopp - nu klingar det falskt igen. Jag kan varken förstå eller respektera förnekelse av holocaust, aldrig i livet kan jag respektera republikanernas presidentkandidat i USA. Jag kan respektera olika trosuppfattningar, men förstå, nej.

Olikhterna mellan mänskorna i min trygga, lilla värld beror mest på att vi har olika referensramar. De unga som jag umgås med dagligen, mina elever, har vuxit upp i en annan verklighet än den jag växte upp i. Glappet, för att inte säga generationsklyftan mellan oss blir allt tydligare ju äldre jag blir. För ungdomarna är den digitala verkligheten självklar, för mig är den ett mysterium. De läser fantasy, om de överhuvudtaget läser, jag läser aldrig fantasy. De lyssnar på musik som jag knappt skulle kalla musik, jag lyssnar på klassisk musik. De vill ha fart och fläkt, jag vill ha lugn och ro.

Exemplen på skillnader kunde bli många och är kanske bara krusningar på ytan; vi bor ju ändå i samma land, vi talar svenska och vi rör oss i stort sett i samma kulturella landskap. Vi har naturligtvis mycket gemensamt. Förhållandet är ungefär likadant som det skulle vara mellan mig och mina far- och morföräldrar. De skulle knappast känna igen sig i vår moderna tid.

Apropå olika referensramar. Mina afghanska elever har en helt annan bakgrund än jag och deras kurskamrater. Under lektionerna, när jag försöker bibringa dem kunskaper i mitt språk och min kultur, jämför och diskuterar vi likheter och olikheter mellan oss, och det visar sig rätt ofta att likheterna är lika många som olikheterna. Och trots våra olika kulturer kommer vi bra överens. Vi har nämligen något mycket väsentligt gemensamt: de har en stark och okuvlig vilja att lära sig svenska och min önskan att de ska lära sig svenska är minst lika stark.

Min unga kollega, som jag har haft som elev någon gång i forntiden, och jag diskuterade en Beatleslåt, den melankoliska och mångbottnade Blackbird. Den kände min kollega till, men när jag påpekade att låten finns på The White Album såg hon ut som ett frågetecken, men fann sig och kontrade snabbt med The Black Album, "visste du att det finns ett sådant med Metallica?" Metallica? Min tur att bli frågetecken. Därmed var diskussionen om olika referensramar initierad.

Strövtåg i hembygden

Ända sedan en elev under en lektion läste en dikt för klassen och mig har orden i den dikten vibrerat i mig. Några år senare hörde jag en tonsättning av samma dikt och det spratt till i mig, precis som jag föreställer mig att det gjorde i huvudpersonen i Marcel Prousts roman Combray när han åt sin madeleinekaka uppblött i lindblomste, kände smaken och såg barndomens landskap framför sig.
"Och med sommar och skönhet och skogsvindsackord/ står min hembygd och hälsar mig glad,/ var mig hälsad! - Men var är min faders gård,/ det är tomt bakom lönnarnas rad", sjunger Mando Diao som har gett ut ett album med tonsättningar av dikter av Gustaf Fröding.
Nu var det inte en smak eller en doft som berörde mig så djupt, utan orden och melodin. Fröding diktar om hur han återser hembygden och hur allt är som förr men ändå inte eftersom hans far och hans hus inte längre finns där.
Men hur är det med vår syn på hembygden?                                                                          
Många av oss har en ambivalent hållning till platsen där vi är födda och uppvuxna. Många vill bort så snart de gått ut skolan, bort, särskilt om  platsen är en liten ort, från småstadens eller byns småskurna liv och mänskor. Många återvänder ändå när de utbildat sig, bildat familj eller när de går i pension. Något måste det vara som lockar och drar fastän en del talar om hembygden som hemsoporna, ett ord som jag uppfattar som nedsättande och som förråder ett visst förakt för hembygden. Och det är just det föraktet som finns i ambivalensen inför sådant som hemorten står för. Ett stänk av förakt erkänner jag att jag också hyser för till exempel den inskränkta mentaliteten, för den (fri)religiösa dominansen som råder i mina hemtrakter, eller för lokala tillställningar och företeelser såsom artisteri, amatörteater och illa skrivna texter i de lokal tidningarna och böcker utgivna på egna förlag. Det är sådant som jag när jag är i främmande land kan tycka att är pittoreskt och intressant.
Oberoende av hur vi förhåller oss till hembygden är vår identitet delvis sprungen ur den. Jag är österbottning, det är en del av min identitet, men det är jag inte speciellt stolt över. Jag är österbottning för att jag är uppvuxen, lever, bor och arbetar här. Det viktiga är att jag har en plats på jorden, en plätt som jag trivs på och som är min. Har man bott länge på samma ort eller till och med i samma hus, är ens känslor för det stället naturligtvis starkare än om man har flyttat runt och bott på många olika platser i sitt liv.
För den hemvändande utomlandsboende mänskan är det framför allt tryggheten, språket och naturen som väcker varma känslor för hembygden. Lyckan att återse sin barndoms landskap är ändå sällan ogrumlad. "Det känns som om tiden har stått stilla, som om jag aldrig varit borta, och jag kommer tillbaka till den jag var innan jag flyttade utomlands", konstaterar en vän som återvänder till Jakobstad varje sommar. Det är kanske just den man var man flydde ifrån och inte vill vara. "Men", fortsätter min vän, "det är ljuvligt att gå i de välbekanta kvarteren, att känna igen husen, att veta var varje sten finns på stigen i Hamnskogen. Jag känner mig nära jorden och jag känner i varje cell i min kropp hur präglad jag är av kulturen och naturen här."
Fröding uttrycker det så här i dikten Strövtåg i hembygden: "och här var det skugga och här var det sol/ och här var det gott om nattviol,/ den dungen var mig kär,/ min barndom susar där."

Livet på pränt

 

Snart är det slut med skrivstil och handskrift i skolan. Det borde jag, som i mitt jobb som modersmålslärare sannerligen har brottats med svårtydda handstilar och ibland nästan oläsliga texter som elever med hopplös handstil har skrivit, tycka är bra. Sådana gånger har jag lovsjungit maskinskrivna texter och bett vederbörande elever skriva på dator.

I skolvärlden skrivs det alltmer på dator och i vissa skolor går man direkt till datorinlärning; eleverna lär sig både skriva och läsa med datorns hjälp enligt en pedagogik lanserad av norrmannen Arne Trageton. Metoden har visat sig vara effektiv. Eleverna tycker förstås att det är skojigare att leka med datorer och pekplattor, eller lärplattor, som pedagogerna vill kalla tingestarna, än att mödosamt forma bokstäver med pennan i hand. För pojkar vars finmotorik inte är riktigt utvecklad är det en lättnad att slippa skriva för hand, liksom det för lärarna är en lättnad att slippa försöka tyda slarviga handstilar.

I Språktidningen, som blivit utsedd till årets tidskrift, läste jag om forskning som visar att man lär sig bokstäver effektivare om man skriver dem för hand än om man skriver på tangentbord. Pennan mot pappret och handen som följer bokstävernas linjer gör att hjärnan får gensvar från motoriken och bokstäverna sätter avtryck i det motoriska minnet i hjärnans talcentrum. Tecknens form tycks kopplas till vårt sätt att uttala dem. Dessutom visar ny forskning att man lär sig bättre sådant som man skrivit för hand.

På gymnasienivå använder sig eleverna allt oftare av sin laptop under lektionerna och gör anteckningar på dem. Essäer, recensioner och andra texter skriver de både för hand och på dator. Datoranvändningen är ett ofrånkomligt steg i utvecklingen och 2019 skrivs hela studentexamen på dator. Då används datorn som ett skrivverktyg och abiturienterna har inte tillgång till internet, vilket de borde ha. Jag anser att när man digitaliserar skolan och studentexamen ska man göra det fullt ut.

Nu har jag märkt att när elever skriver på dator är det ännu vanligare än när de skriver för hand att de slarvar med styckeindelning, skiljetecken och stor och liten bokstav. Gladeligen kan de inleda en mening med liten bokstav och ibland skriva hela texten med gemener och strö in en omotiverad versal här och där. Inkonsekvenserna blir på något sätt tydligare i en datorskriven text. Kanske man inte tänker efter på samma sätt som när man skriver för hand.

 För redigering av texter är datorn ett utmärkt redskap. Det är lätt att kasta om stycken, att rätta felskrivningar och ändra ordföljd. Men jag har ännu inte förstått hur man planerar en text utan papper och penna. Det går, säger de datorkunniga, det är en vanesak. Säkert. Jag kan det inte.

Trots alla fördelar med datorn som läromedel och skrivverktyg är det synd att konsten att skriva för hand håller på att försvinna. Det är något som går förlorat när vi slutar skriva för hand. Jag går så långt som till att säga att det är ett kulturarv som går i graven.

 För folklivsforskningen måste det vara en förlust att mänskors korrespondens inte är tillgänglig i framtiden. Vem sparar på hafsigt skrivna mejl för eftervärlden? Apropå det, vore det inte trevligt att få ett handskrivet brev någon gång?

När jag var tretton år bestämde jag mig för att sluta skriva skrivstil och börja pränta. Jag tyckte väl att min skrivstil var ful och att det var häftigare att pränta mina bokstäver. Lärarna tyckte inte om det, men jag höll fast vid mitt skrivsätt. Och jag präntar vidare i mitt liv, både på papper och på krittavla.

 

 

Återträffen

Det blev många kära återseenden och kramar på skolgården en julikväll i somras när vi som tog studenten för fyrtio år sedan sammanstrålade för en återträff.

En del kände man inte igen, men efter en stund gick det upp ett ljus. Det var ju Gun och Anki, Håcki och Lars-Ove, för så hette flickorna och pojkarna på den tiden.

-Hej, så roligt att se dig! Det var länge sedan. Du är dig lik, sa vi till varandra.

Somliga var sig faktiskt väldigt lika; samma temperament, samma utstrålning som för fyrtio år sedan, bara mycket klokare och säkrare. De flesta hade fått en värdighet och till och med en pondus som de naturligtvis inte hade som 18-19-åringar. De blyga hade blivit mer öppna och pratsamma, de malliga mer ödmjuka och de som var annorlunda hade blivit vanliga, eller kanske kunde vi nu uppskatta annorlundaheten på ett annat sätt.

Av dem som blev ihop i gymnasiet var det bara ett par som fortfarande höll ihop. De forna flick- och pojkvännerna såg på varandra med en viss munterhet och ett visst milt samförstånd - det var då det.

Alla hade förstås blivit äldre och rynkigare och en och annan hade lagt på några extra kilon. Trots förändringar och förvandlingar som tiden utsätter oss för, såg jag mina gamla skolkamrater sådana som de var då för länge sedan. Bakom flinten och tanthullet fanns de alla, det gamla gänget, och jag berördes och rördes vid tanken på hurdana vi var då det begav sig, förvirrade och sårbara, tillika som vi var tvärsäkra och kaxiga, och hurdana vi är nu, kanhända desillusionerade och luttrade, men massor av erfarenheter rikare.

Det rådde en varm och hjärtlig stämning den regniga sommarkvällen på Segelpaviljongen där vi firade vårt studentjubileum. Vi ägnade oss åt minnen, skrattade när vi mindes våra upptåg och vår påhittighet. Vi kom ihåg hur förskräckta lärarna blev när vi hade en långhårig pojke att iklä sig särk och luciakrona och skrida in i festsalen. Vi mindes den bävan vi kände inför delgivningen av studentexamensresultaten. Skulle man klara finskan? Hur gick matte?

För tjugo år sedan hade vi också en träff och då handlade det mest om arbete och barn, eftersom många av oss var mitt uppe i familjelivet och karriären. Då visade vi bilder på barnen för varandra och berättade om våra jobb och strävanden.

Nu var det mer avslappnat och prestigelöst – vi hade kommit så långt i livet att vi inte brydde oss om att prata jobb, och de flesta som var föräldrar hade utflugna barn, några var rentav mor- och farföräldrar. Ingen skröt om sina barns eller sina egna framgångar. Det var i stället pensioneringen som hägrade, en del befann sig redan i det efterlängtade tillståndet och njöt av att ha arbetslivet bakom sig.

Mot slutet av kvällen diskuterade vi en eventuell återträff om tjugo år om vi då lever och har hälsan. Hur gamla vi kommer att vara då iddes vi inte tänka på.

Vem paret var som fortfarande håller ihop var? Det var, det är min man och jag. Vi blev båda student 1975.

Postjultristess

När julen är överstökad och helgerna är förbi känner jag ett styng av saknad. Så har det alltid varit och när jag var liten liknade saknaden nästan sorg; jag kunde börja gråta vid tanken på att julen var slut och att det var ett helt år till nästa jul.

Idag är det både med saknad och lättnad jag ser tillbaka på julen som har varit.

Jag tycker om julen, stämningen och stöket, även om förberedelserna och julklapparna har reducerats till ett minimum. Vissa traditioner håller jag ändå hårt på: julgran, trohoppochkärlek, stjärnan som far tillverkat, musiken och maten.

I julas var det som om den där äkta julstämningen inte riktigt ville infinna sig. Kan det ha berott på snöbrist, tidsbrist, brist på förväntan och entusiasm? Kan det ha berott på att jag inte kunde slappna av från tanken på jobbet, trots ett långt jullov? Kan det ha berott på att jag inte kunde innesluta mig i julmyset så som jag kunde förr, utan att bry mig om vad som hände i världen? Medierna lämnar mig inte i fred och jag kan inte stänga av nyhetsflödet och den dystra verklighet som tränger sig på.

Det är en viss lättnad jag känner när julen är slut. Jag kan inte längre göra något åt att det inte blev som jag hade velat – det blev jul ändå, fastän jag inte skickade några julkort, fastän jag inte bakade fruktkakan som jag brukar, fastän det inte blev som min barndoms jular då julafton var årets längsta och mest spännande dag, då snön knarrade under fötterna på juldagspromenaden och då vi samlades på annandagens släktkalas.

Nu är det som vanligt igen med tidiga morgnar, jobb och stress. Fast egentligen välkomnar jag rutinerna och vardagen; det är ju i den vi lever våra liv och måste stå ut med och acceptera – bonjour tristesse!

Nästa jul ska bli bättre, då ska jag ha tid att förbereda och invänta julen flera veckor i förväg. Jag ska ha tid att känna stämningen, inte som julen 2015 som bara kom och gick utan att jag hann med. I min nostalgiska fantasi ser jag för mig en gammaldags skoljulfest med teater och julsånger, med polonäs och ringlekar där räven raskar och granen står grön i stugan. Det är bara att inse, säger jag till mig själv, när jag plockar bort tomtar och annat pynt som känns inaktuellt redan på nyårsdagen: den tiden är definitivt förbi. På 2000-talet är det julfest med elektronisk dunkmusik, filmsnuttar och lekar där man ska använda smarttelefonen. Jag har svårt att vänja mig vid det moderna konceptet.

En sak är som förr, nyårskonserten med Wienfilharmonikerna. På årets första dag sitter jag i tevesoffan och lyssnar på de smäktande Straussvalserna, klappar händerna till Radetzkymarschen och tittar på blomsterprakten i Musikvereins gyllene sal och de underbara vyerna från Salzburg. Jag måste bara få hänge mig åt det vackra och det sköna ibland. Mitt i konserten blir jag bryskt avbruten av min man som informerar mig om IS:s senaste hemskheter. Världen har inte blivit bättre fast det är 2016, tänker jag, och varför skulle den det?

Inga mirakel här inte

Utanför Scottish National Gallery of Modern Art i Edinburgh står en installation gjord av lampor som bildar texten There Will Be No Miracles Here. Det är den brittiska konstnären Nathan Coley som har skapat det illuminerade verket. En enkel sanning som förmedlas med en humor och ett allvar som är slående, tänkte jag när jag betraktade de lysande orden.

Balans i kropp och själ, en sinnenas harmoni eftersträvar de flesta av oss. Vi vill må bra, helt enkelt. När vi mår dåligt, väger för mycket eller lider av någon sjukdom är vi beredda att göra vad som helst för att återställa balansen. Vi är villiga att pröva alla möjliga lösningar på våra problem. Ofta är det botemedel och metoder som verkar vara lätta att ta till sig och som lovar snabb förändring till det bättre. Ibland utlovas häpnadsväckande resultat; i dagstidningarna har det på sistone ingått en annons om en enzymdryck som mirakulöst sägs bota allt från tunt hår till hjärtsvikt. Ska vi tro på det? Nej, det finns inga mirakel.

Är du stressad? Deprimerad? Orolig?

Börja vinterbada! Börja yoga! Börja springa! Ägna dig åt meditation och mindfulness! 

Ingen av de ovannämnda aktiviteterna är att förakta. Det är allom bekant att fysisk ansträngning och avslappning främjar hälsan och kan hjälpa oss hantera bekymren. Oron blir lättare att leva med när lyckohormonerna rusar runt i kroppen efter en joggingrunda. Att låta sig uppslukas av någonting som för en stund får oss att gå utanför vårt eget jag och att ägna sig åt någon lustfylld aktivitet som kräver full koncentration, ökar välbefinnandet. Men att löpning och vinterbad skulle lösa våra grundläggande problem, vilka de än må vara, är inte sant. Det finns inga enkla lösningar. Det finns inga mirakel.

Självhjälpsböcker och livsstilscoacher uppmanar oss att tänka positivt och ha en positiv attityd till det mesta här i livet. Allt blir lättare då, menar de. Stresshantering är inne och det är inte konstigt, för det är många som är stressade av olika orsaker; det kan vara jobbet, livssituationen eller kraven som stressar. Vi förväntas acceptera en hög stressnivå och lära oss hantera den. Är det inte källan till stress, det som gör oss jäktade, till exempel allt fler uppgifter som åläggs oss, samhällets krav, den för många svåra anpassningen till teknologins framfart, mm., allt det här som kallas utveckling, som borde angripas? Är det inte där en förändring borde ske? Det är knappast möjligt att slå av på takten och bromsa den så kallade utvecklingen, i så fall måste det ske ett mirakel och sådana tror vi inte på. Det är bara att bita ihop och tänka positivt så ska det nog gå bra. Allvarligt talat, det är mycket som oroar och stressar oss just nu, världsläget inte minst. Man skulle önska att en gud kunde svinga sitt trollspö över jorden och ställa allt till rätta. Som genom ett mirakel.

Ett par gånger har jag drabbats av bursit i höftleden. Jag försökte med akupunktur, kortisonsprutor och shockwave-behandling. Om det hjälpte? Kanske för stunden, men efter ett tag fick jag ont igen. Jag fick ett råd av en väninna: lägg en Sunlighttvål i sängen bredvid det onda så slipper du värken. Om jag sov med en tvål i sängen? Nej, jag tror inte på  mirakel.  Det enda miraklet jag har varit med om är min dotters födelse.                                                                                                         

Så här är det att vara lärare

 

”God morgon, allihop! Idag står argumentationsanalys på programmet. Har ni tänkt på att...” Knack, knack på dörren. En försenad elev. Jag börjar på nytt. Efter någon minut ramlar nästa försenade elev in i klassrummet. Jag tar sats och går vidare. Efter ännu ett par förseningar börjar jag bli ganska irriterad och får anstränga mig för att inte tappa fattningen. ”Försök komma i tid”, tjatar jag.

Småningom lägger sig lugnet, eleverna läser en text och börjar analysera teser och argument. Vi får i gång en intressant diskussion, om allt går som jag planerat, vill säga.

Det går en massa tid till lektionsplanering. Jag letar texter som jag tror kan engagera eleverna. Nu har de fått en sådan text och jag pepprar dem med frågor. Ingen vill diskutera. Det blir platt fall. Jag får föreslå svaren själv. När jag ställer en enkel fråga, vänder mig till en elev och det omedelbara svaret är ”Jag vet inte”, blir jag smått förargad, men måste hålla tand för tunga så att jag inte säger något dräpande. Jag försöker febrilt hitta en annan infallsvinkel och ställa frågan på ett annat sätt. Här gäller det att uppträda som en anka – vara lugn på ytan, men paddla som en jävel under vattnet, som min kollega brukar säga. Det hjälper inte. När tillräckligt många elever har ryckt på axlarna och sneglat på sina telefoner i stället för att fundera över frågeställningen, brister det för mig och jag uppmanar eleverna att tänka och använda det de har under mössan. Jag kunde ha bitit tungan av mig, för så får en lärare inte säga. Vad jag tänker är ännu värre: det är modernt att vara korkad.  Efter en sådan lektion känner jag mig misslyckad och vill bara strunta i allt, i eleverna, texterna och studentexamen. Det är då jag märker att glappet mellan mig och ungdomarna är stort och kanske omöjligt att överbrygga.

En annan lektion kan vara alldeles annorlunda. Eleverna är med på noterna, åtminstone några av dem, och vi har en livlig diskussion. Någon kan komma med en synpunkt som får de andra att reagera och som ger mig något att tänka på. Vi diskuterar ålder och utveckling. En elev konstaterar att i hens ålder händer det mycket och man utvecklas i snabb takt. Slutar man utvecklas när man är medelålders? undrar hen. Vilken bra fråga! Det händer att jag blir så ivrig att jag börjar raljera och säger sådant som jag sedan ångrar. Jag blir provocerad och provocerar tillbaka. Då tänker jag att eleverna berättar hemma vad deras knäppa moddelärare har sagt.

Det är inte lätt att vara lärare. Förutom att jag ska förbereda lektioner, undervisa, korrigera skrivningar och försöka väcka elevernas intresse för litteratur och läsning, vilket ibland känns som ett dödfött företag, ska jag följa läroplanen. I den är målen hög ställda och oftast långt ifrån den verklighet som råder i klassrummet.

Mitt mål med min undervisning är att få eleverna att upptäcka språkets möjligheter, att göra dem medvetna om sitt och andras språk, att lära dem att uttrycka sig både muntligt och skriftligt och, som sagt, inspirera dem att läsa god litteratur. För jag vet att läsning berikar livet, utvidgar ordförrådet och stimulerar intellektet.

I en kurs brukar jag ägna en lektion åt mina egna favoritförfattare, bara för att så ett litet, litet frö i eleverna, ett frö som kanske gror och bär frukt någon gång. Så en dag hände det som gör mitt arbete värt mödan, utom lönen förstås. Jag stod i skolbiblioteket och plockade böcker i hyllan. En pojke kom och frågade om en roman av Marcel Proust fanns i skolans boksamling. ”Nej tyvärr, men du får låna mitt exemplar”, svarade jag. Det ville han. En vecka senare returnerade han boken och jag frågade vad han tyckte om den. Han sa att han fann den läsvärd och njutbar. Jag kunde ha kramat honom, men gjorde det inte, för så får en lärare inte göra.