Skräpa inte ned! Städa upp efter er!

Det går bra att bo i Jakobstad. I Jakobstad är det när till allt. Servicen är relativt bra inom de flesta områden. Kulturutbudet kan man inte klaga på, tänk bara till exempel på det mångsidiga musikutbudet i staden. Det är rentav imponerande.

Omgivningarna är trevliga och inbjuder till rekreation och motion. Bäst av alla ställen är Hamnskogen. Spånbanan i Hamnskogen används flitigt av både unga och gamla, och för mig som bor ett stenkast därifrån är det bekvämt att bege mig dit.

Det finns mycket som jag skulle kunna lista av sådant som fungerar bra i vår stad. Ändå finns det sådant som kunde vara bättre. Ganska mycket egentligen, och det hänger på stadens invånare och företagare.

På mina promenader irriterar jag mig på allt skräp; grillmatsförpackningar bland annat, som kantar dikesrenarna. Jag frågar mig ofta hur en människa som äter sin mat i bilen, vevar ner vindrutan och slänger sitt skräp på en parkeringsplats eller vägkanten tänker. Kanske hen tänker att någon annan får plocka bort skräpet, eller kanske hen inte bryr sig alls, eller till och med tänker att man har rätt att göra så. Ingen vet vems skräpet är och i skydd av anonymiteten kan man lugnt slänga grillmatsförpackningar och andra sopor på marken.

För några år sedan hade någon slängt en teveapparat i kanalen, någon en wc-stol i skogen intill, en säck med rekvisita efter en möhippa låg i ett dike nära Pavis. Jag vet, för min kompis och jag fick för oss att vi skulle plocka skräp på våra promenader. Vi tog sopsäckar med oss och samlade nedskräparnas avfall  och lade skräpet i soplårarna i Hamnviksområdet.

På tal om Hamnviken kan jag inte låta bli att klaga på alla mer eller mindre övertäckta och övergivna båtar längs stränderna. Vissa av dem har stått där sedan min man och jag flyttade till Skutkull på 80-talet. Jag vet, för jag vandrar där nästan varje dag. Där står en båt vars presenning hänger i trasor, där finns ett stort fult schabrak som misspryder området, där står en stor båt som inte har sjösatts på många år osv. Igen frågar jag mig: hur resonerar människor som bara lämnar sina ägodelar efter sig och utan att tänka på hur de, i det här fallet skorvarna, förfular omgivningen?

Jag fortsätter min promenad till stan. Det är för det mesta snyggt och prydligt i centrum, men jag retar mig på företag och butiker vars verksamhet har flyttat eller upphört och låter sina skyltar och dekaler vara kvar, till och med fastän nya företag har etablerat sig i affärslokalen. Det är missvisande och framför allt ansvarslöst och nonchalant att inte röja upp efter sig. Det gäller både i stort och smått. Återigen undrar jag hur en företagare som inte petar bort fönsterdekalerna och inte plockar ner sina butiksskyltar tänker. ”Någon annan får ta ner skylten. Vad bryr jag mig i om den hänger kvar fast jag flyttat”, kanske.

Nu tänker ni, mina läsare, som tar del av mitt kverulerande så här: Hur orkar hon bry sig i bagateller och ytligheter? Det finns mycket värre saker att tänka på såsom klimathotet, våldet, vandaliseringen, pandemin . . .

Svaret är att det är pedanten i mig som reagerar på sådant som förfular omgivningen. Det stör skönhetsupplevelsen man kan ha på en vandring i skogen när det ligger en trasig madrass i en dunge (ja, det har jag också sett).

Syndar jag aldrig själv? Jag måste bekänna att i skogen invid min tomtgräns står en vedhög täckt av en presenning som stormen slitit sönder. Jag ska göra något åt högen bara jag kommer mig för. Jag har en annan synd att bekänna. När jag räfsar i min trädgård dumpar jag bladen och löven i samma skog. Förkastligt, jag vet. Räfset borde köras till Ekorosk. Hur tänker jag? Skogens mikrober får ta hand om mitt trädgårdsskräp.

 

Lycklig barndom

Det är aldrig för sent att få en lycklig barndom, heter en bok av den kända psykiatern och författaren Ben Furman, som står för en sorts positiv psykologi. Han menar att en olycklig barndom inte behöver leda till ett olyckligt liv, utan att man i stället ska se det som var besvärligt och jobbigt i ens barndom som en resurs. Det är i sanning att tänka positivt.

Själv har jag svårt att vara positiv och optimistisk, men trots min pessimism och trots att jag var ett ängsligt barn som var rädd för allt möjligt, är mina tankar om barndomen positiva.

 Ett soligt skimmer vilar över min barndoms somrar. Det var långa dagar med lek på stranden och i vattnet. Mamma kom med en korg fylld med saft och bullar. Pappa snickrade båtar som vi drog i ett snöre i den grunda viken och förtöjde med en ögla runt en pinne i vattenbrynet. Ibland rodde vi ut en bit med ”smackon” och hoppade i sjön och simmade och badade tills vi var blå om läpparna. Så förargligt att man måste vänta en timme efter maten innan man fick springa ut i vattnet igen!

Regniga dagar hade vi läsecirkel uppe på vinden i den gamla sommarvillan. Min kompis och jag läste B. Wahlströms flickböcker, Kitty som löste all världens mysterier och Lotta som gjorde bort sig var favoriter. Pojkarna läste Biggles-böcker.

Ju mer främmande vår värld blir och ju mer oförstående jag känner mig inför allt som händer, desto mer går tankarna till barndomens och ungdomens tid. Allt var inte begripligt då heller, men mindre komplicerat. Man kan sammanfatta det så här: ju äldre jag blir desto lyckligare ter sig min barndom.

Det kan inte ha varit så idylliskt och problemfritt som jag minns det, men jag vill inte tänka på sådant som inte var så trevligt i barndomen. Jag tror att jag och många med mig har en benägenhet att idyllisera svunna tider och särskilt barndomstiden. Och nog vill vi att våra barn och deras barn ska få uppleva de sorglösa somrarna som vi själva vill minnas att vi hade.

Vemodet är nästan påtagligt, så starkt närvarande är det när jag tillbringar några dagar med barn och barnbarn vid sjön i den gamla sommarvillan. Jag försöker se sommarstället med barnbarnets ögon; för honom är allt nytt och spännande, medan jag märker att hans mor anar vemodet när hon erinrar sig sina somrar med mormor och morfar på sommarvistet.

Kanske fanns vemodet där också när jag var liten. När augustikvällarna blev allt mörkare och i slutet av månaden kring veneziansk afton, som nästan var roligare än julafton, började vi barn längta till stan, kanhända till och med till skolstarten som då inträffade den 1 september.

Nu känns det lite så igen. Låt hösten komma med klara dagar och hög luft, med regn och rusk! Låt hösten bli en nystart i tillvaron! Låt mig ha min lyckliga barndom!

 I så måtto har Ben Furman rätt; att se sin barndom som en lycklig tid kan inte vara skadligt. Åtminstone jag har tillräckligt med sorger och bedrövelser i mitt vuxenliv.

Ungdomens speglar

I min ungdom speglade jag mig ofta. Så lyder titeln på den sista romanen av min ungdoms favoritförfattare, Per Gunnar Evander. Det gjorde jag ofta, speglade mig, både i andra människor och i Evanders romaner som gav ord åt den oro och ängslan som jag tror är min arvedel. Naturligtvis såg jag mig också i spegeln bokstavligen, särskilt när jag provade kläder, vilket jag gjorde ofta.

Mina väninnor och jag diskuterade ungdomstidens glädjeämnen och vedermödor och det framkom att många minnen från den tiden kunde förknippas med vissa kläder. Vi mindes våra första Marimekkotröjor. Jag hade en röd-och vitrandig som jag tyckte mycket om. Väninnorna kom ihåg sina smalrandiga, bredrandiga och bollmönstrade trikåtröjor och vi kom ihåg våra unikkomönstrade gardiner. Svagheten för det finska modets flaggskepp har hållit i sig; vi klär oss fortfarande i de randiga tröjorna och skjortorna.

På sjuttiotalet fanns Stockmanns varuhus i hemstaden och där kunde man köpa kläder av god kvalitet, om man hade råd. Jag tjatade mig till en klänning designad av Gunilla Pontén, en klädskapare på modet. De stora skolflickorna, som jag beundrade, hade Ponténklänningar, och lyckan var stor när jag lyckades övertyga mor om att jag absolut måste ha en sådan klänning till skolavslutningen. Min var i fröskal, (så hette den naturvita nyansen på den tiden) och hade ett sprund med snörning upptill. När jag växte ur klänningen kortade jag av den till en blus. Dåförtiden var kläderna hållbara; slit-och-släng-mentaliteten hade ännu inte tagit över. Länge hade jag också min första trenchcoat, skapad av Rohdi Heintz för Dixi Coat. Kläderna tillverkades inte av lågavlönade fattiga kvinnor och barn i Bangladesh, utan till exempel Marimekkokläderna syddes i Finland.

Det kan tyckas ytligt när jag påstår att jag hade ett förhållande till de här kläderna. De var betydelsefulla. Plaggen var noga utvalda och jag vårdade dem omsorgsfullt. Kanske tyckte jag att kläderna speglade min personlighet eller kanske de var ett uttryck för en estetik som jag eftersträvade (och fortfarande värderar högt). Möjligtvis försökte jag med klädernas hjälp dölja min osäkerhet.

Olika tider på året väcker minnen och känslor till liv. Det är egentligen inte minnen som handlar om vad som hände, det också förstås, utan mest handlar det om en speciell känsla som är svår att fånga och omöjlig att återuppleva. Jag försöker återkalla minnet och stämningen, och ett kort ögonblick kan jag erinra mig den flyktiga känslan och försöker dröja vid minnet, särskilt om det är positivt.

Ett sådant positivt minne från min tidiga ungdom hänför sig också till ett klädesplagg, en midjekort vindtygsjacka som var modern i slutet av sextiotalet. Min var röd. På fötterna hade många av oss Nokias gummitossor, flickorna vita, pojkarna blå. En av vårens sista skoldagar promenerade samskoleleverna till Nissasören eller Svanen, i samlad tropp. Solen värmde, jackan prasslade, gummitossorna blev svettiga, ungdomarna stojade. Vi var vi då. Säkert var det en del som skolkade och någon tyckte att vandringen var en plåga, men jag kommer ihåg den som en rolig händelse.

Vad hände med min ungdoms favoritförfattare? Per Gunnar Evander lär vara dement och skriver inga romaner längre. Hans böcker står kvar i bokhyllan, men jag läser dem inte längre. Inte heller speglar jag mig lika ofta som förr och inte heller blir jag lycklig över kläder och materiella ting på samma sätt som i ungdomens dagar.

Klagovisa över denna kalla och sorgliga vår

När nyheten om att det nya coronaviruset hade gett upphov till en epidemi kablades ut   reagerade jag med en viss skepsis och likgiltighet. Kan det där vara så farligt? Hur orka bry mig när jag själv är nybliven änka och försöker komma till rätta med min förlust och min nya situation? Vad är en epidemi jämfört med min oändliga sorg?

Men allteftersom dagarna går, epidemin klassats som pandemi, allt fler insjuknar och allt fler dör, har jag börjat förstå allvaret. Nu fattar jag att coronaviruset kan ge besvärliga symptom och farliga följdsjukdomar.

Många säger att de inte är rädda för egen del, utan för att äldre släktingar och de som är svagare ska drabbas. Jag måste bekänna att jag är rädd. Jag är skiträdd för att bli smittad av det hemska viruset. Naturligtvis är jag också rädd för att mina anhöriga ska bli sjuka, särskilt mitt barn och mitt barnbarn.

 Visst är det trist att man inte får gå på café, inte besöka biblioteket, inte gå på sina gympapass osv., men vad kan man?

Man kan gå ut och promenera och man kan gympa hemma, man kan städa skåp och lådor, läsa böcker som väntar på att bli lästa; det finns egentligen mycket man kan göra, om man är frisk, vill säga.

Man kan till exempel brottas med byråkratin som jag gör denna, ur mitt perspektiv, kalla och sorgliga vår. Efter en nära anhörigs död hinner man knappt hämta sig från chocken förrän banker, försäkringsbolag och skatteverket börjar höra av sig. Tjocka kuvert hopas i brevlådan och breven inleds ungefär så här: ”Det har kommit till vår kännedom att din nära anhöriga har avlidit. Vi beklagar förlusten.” Därefter består brevet av långa instruktioner om vad som måste göras. Det är sida upp och sida ned i en nästan aggressiv ton som förklarar vad jag ska göra och hur viktigt det är att jag gör rätt. Nu är jag reducerad till dödsbodelägare.

Bouppteckningen ska uppvisas och skickas till alla möjliga instanser. Det känns olustigt och obehagligt att lämna ut sitt liv och den dödas liv till höger och vänster. Detta liv finns nu samlat i släktutredningar och uppgifter om egendom och privat ekonomi. Vem läser alla papper? Var kommer alla dokument att förvaras?

All den tid som jag har ägnat åt telefonsamtal till försäkringsbolag och myndigheter, banker och besiktningskontor, den tid jag har konsulterat advokat och hjälpsamma vänner, kan jag mäta i timmar, ja, i dagar.

En dag ringde jag myndigheten för digitalisering och befolkningsdata (så heter faktiskt det som förut hette magistraten) för att få ett ärende uträttat. En ganska otrevlig tjänsteman kunde inte hjälpa mig att få ett ämbetsbevis för en annan dödsbodelägare. Bestämmelserna är sådana. Ja, ja, ja, suckade jag.

Däremot blev jag synnerligen vänligt bemött på det lokala försäkringsbolaget, vars kontor man kan besöka och ringa utan att samtalet går till någon ointresserad person i Helsingfors.

För övrigt, hur kan det komma sig att det alltid är rusning till myndigheter och banker oberoende av när man ringer? ”Nyt on ruuhka”, säger en röst och så får man lyssna till skrällig hissmusik och om man orkar vänta, förklara sitt ärende ibland på knagglig finska, i bästa fall på sitt svenska modersmål. Efter ett sådant samtal är jag utmattad.

Slikt måste man syssla med när ens hjärta håller på att brista av sorg.

Nog klagat och suckat för denna gång.

 Det kommer en vår med koltrastsång. Det kommer en sommar med sol och hav. Det kommer en tid när vi ridit ut coronakrisen och kan ta oss ur denna dystopiska verklighet. Kanske det kommer en tid när min sorg mattas av och jag kan glädjas åt livet igen.

Oskuldens tid

I min tidiga ungdom läste jag allt jag kom över av Kerstin Thorvall. Hennes böcker talade direkt till mitt unga jag. Somrarna var den tid då jag besökte biblioteket i Nykarleby där den snälla farbrorn bakom lånedisken fyllde i mitt lånekort och jag fick mina böcker. Sedan var det bara att cykla tillbaka till den gamla sommarvillan och börja läsa, läsa, läsa.

Så en gång hittade jag en liten oansenlig bok av Thorvall, en bok med titeln Porträtt av ett mycket litet barn. Jag som inte alls var intresserad av bebisar och småbarn fascinerades av skildringen av det lilla barnets beteende och utvecklingsfaser.

Efter att ha umgåtts med ett mycket litet barn en tid, dök boken upp i mitt minne. Jag måste ha boken och läsa den igen. Det gjorde jag, nu med andra ögon, förstås. Författarinnan målar ett träffsäkert och kärleksfullt porträtt av det lilla barnet Hon skriver om barnets lycka och om skrattet som bubblar i honom: ”De flesta människor skrattar med ögon och mun. Han skrattar med hela kroppen. Armarna och fötterna hjälper till med det stora skrattet, och när det gäller de små ömma leendena blir kroppen mjuk och rund och stilla och liksom spinnande.”

Det finns en livsglädje och oskuldsfullhet hos små barn som gör att jag ibland, men bara ibland, återfinner tron på människans godhet, den tro som jag en gång hade, men som jag tappade för länge sedan. Det händer den 13 december när jag ser de små och stora barnen sjunga julsånger på teve. Kameran sveper över barnens oskuldsfulla ansikten medan de unga med stort allvar och ljusa klara röster stämmer upp i körsången. Då blir jag rörd och gråtmild och tänker att det måste finnas något gott i människor som på ett sådant okonstlat och hängivet sätt tillsammans kan beröra med sång. Kanske, kanske finns det hopp för mänskligheten.

Vart försvinner alla älskliga små flickor och pojkar och var kommer alla ondskefulla och elaka typer ifrån? Människor som torterar och dödar och vill sina medmänniskor illa, har också en gång varit små och oskyldiga. Jag återkommer till den tanken gång på gång. Vad är det som händer på vägen? Det är hemskt att tänka sig att de små oförstörda barnen, så fria från ondska och hat, en dag växer upp och drabbas av världens illvilja. Att tänka sig att något litet knyte växer upp och blir en våldsverkare och terrorist är ännu hemskare.

 Jag håller det lilla barnet i min famn. Han ser upp på mig med en blick som är full av förtröstan och tillit. I mungipan leker ett kvillrande leende. Lilla barn, må du bli en fredens och fridens man när du blir stor, och må du inte bli den som mobbar och plågar dina medmänniskor.

Han somnar i mitt knä ”som en kattunge med blinda ögon, och anar inte allt märkligt som livet har i beredskap”, skriver Kerstin Thorvall i boken som är ett porträtt av ett mycket litet barn.

Jag hatar cancer

En del cancerdrabbade säger att sjukdomen har varit en erfarenhet som har gjort att de ser annorlunda på livet, ser värde i andra saker än de materiella, att de till och med inte skulle ha velat vara utan erfarenheten sjukdomen gav dem. Jag har föga förståelse för en sådan tanke. Kanske man kan tänka och säga så om man klarat sig helskinnad ur sjukdomen och blivit friskförklarad, annars inte.

Nu när jag på nära håll ser hur cancern bryter ned en människa, önskar jag att cancern aldrig skulle ha drabbat min familj. Det lidande, de dagliga svåra smärtorna som ingen smärtstillande medicin rår på, neuropatin, aptitlösheten, illamåendet och febern som den cancersjuka måste stå ut med är förödande och dödande. Obotlig cancer är inget som berikar ens liv, tvärtom, den förstör och tar livet av den sjuka. Den långsamma, nedbrytande sjukdomsutvecklingen är en plågsam process som bara har ett slut.

Det finns en idé om lidandets renande och karaktärsdanande effekt, ett tema som återfinns i många religiösa berättelser och i hjältesagor som är en del av vårt kulturarv. Lidandet måste man utstå; det gör en tapper och ädel. Döbeln i Runebergs sägen lider alla helvetes kval, men trots ”tärd av plågor” ber han doktorn om en medicindos som gör honom kapabel att utkämpa sista striden och sedan dö ärofyllt.

När man vaknar av att bröstet håller på att sprängas av en smärta så intensiv att man inte vet vart man ska ta vägen, känner man sig allt annat än ädel och upphöjd. Då är man ynklig och beroende av morfin. När andnöden hotar kväva den sjuka är hens ångest så stark att paniken är ett faktum. Talet om att ingen sjuk människa ska behöva ha smärtor är lika osant som att hävda att man kan föda utan smärta.

Det är lätt att vara stark när man är frisk, men det är svårt att vara stark när man är sjuk. Man försöker ta alla hurtiga kämpa-på-uppmaningar och krya-på-dig-hälsningar med ro, fastän man vet att kampen är förlorad inom en överskådlig framtid.

Omvärldens syn på och attityd till en cancersjuk människa gör att sjukdomen betraktas som en del av den drabbades identitet, kanhända hela identiteten. Den sjuka blir sjukdomen. Besöken av släktingar och vänner börjar mer och mer likna avsked.

I min ungdom trodde jag blint på hälsorörelsens dogmer om att vegetarisk råkost, biodynamiskt odlade grönsaker och sund livsföring var lösningen på hälsoproblemen. Men när min onkel och läromästare som var hängiven hälsokostare och frisksportare, drabbades av tarmcancer och dog, tappade jag tron. Jag var besviken och förstod att hur vettigt man än äter och hur sunt man än lever kan man bli allvarligt sjuk.

Idag vet jag att vem som helst kan drabbas av cancer. Den vetskapen är svår att leva med och att leva nära en svårt cancersjuk människa gör insikten ännu mer påtaglig. När är det min tur, frågar jag mig i mina mörkaste stunder. Jag vet att man kan vinna över sjukdom och bli frisk, men det ger mig ingen tröst just nu.

Finns det ingen ljuspunkt i den cancersjukas tillvaro?

Så här säger den sjuka: ”Det är en mognadsprocess att veta att man snart ska dö. Man kan sitta i gungstolen och tänka över sitt liv och göra upp med sig själv och sedan släppa taget. Och när smärtorna tillfälligt släpper är det som när solen tittar fram och regnet upphör.”

Högt och lågt i storstadsmiljö

Mina känslor kan beskrivas som motstridiga när jag besöker en brittisk storstad i september.

Kontrasterna är uppenbara, det gäller både människor och miljöer. På huvudgatan, shoppingstråket i centrum, rör sig massor av människor i olika utstyrslar och storlekar, och jag är en av dem som går stråket fram. De andra är till synes vana storstadsmänniskor – jag är en småstadsmänniska som ser mig omkring och lägger märke till de stackars tiggarna som sitter på smutsiga filtar med en pappersmugg framför sig. De andra hastar förbi utan att ägna tiggarens misär en blick. Jag väntar snällt på grön gubbe när jag ska gå över den breda gatan, medan storstadsmänniskorna går mot rött som ingenting och kryssar mellan framrusande bilar, brummande bussar och plingande spårvagnar. En och annan cyklist susar förbi i väldig fart. Hur vågar de, tänker jag.

I en klädaffär dånar musiken så högt att man inte hör vad man tänker. Kvinnor nyper, nej, sliter respektlöst i plaggen på hängarna utan tanke på klädernas ursprung och tillverkningssätt. Här vill jag inte vara.

Jag vandrar vidare och går in i en av de två stora bokhandlarna i staden, ett paradis för bokälskare. Här kan jag gå omkring och titta på böckerna i hyllorna i lugn och ro. Den vänliga expediten plockar snabbt fram de titlar jag söker. Nöjd sätter jag mig med mina bokinköp på bokhandelns café och dricker min latte, som den vänliga baristan serverar mig, och känner mig världsvan och intellektuell en stund. Här sitter inga råbarkade karlar med bred accent, typer man ser på kvarterspuben i ruffigare delar av staden.

När jag kommer ut på gatan igen kommer de blandade känslorna åter; jag känner mig fri, men samtidigt ängslig och främmande. Känslan är ungefär likadan som jag har på flygplatsen där jag har svårt att stå ut med strömmen av människor och den totala kommersialismen som råder, som om alla tankar på downshifting, shopstop och klimathot inte existerade.

 Likaså stör mig smutsen, skräpet och den låga standarden på bostäder för vanligt folk i den brittiska storstaden. Kring överfulla soptunnor ligger skräp utspritt. I sunkiga lägenheter klampar människorna in med skorna på. Ta av er skorna, vill jag säga.

Alla mina värderingar och tankar om renlighet och ordning ställs på huvudet. Så här kan man också leva, måste jag tänka, medan jag jämför med min hemstad; hur rent det är där, hur lite folk man ser och hur snygga bostäderna är.

I de lyxigare bostadsområdena är husen omgärdade av höga staket med låsta grindportar. Där bor rikt folk. Klasskillnaderna är tydliga i storstaden.

För att skaka av mig känslan av missmod flanerar jag i universitetskvarteren där stämningen är annorlunda. Studenter från hela världen promenerar mellan fakultetshusen. Byggnaderna och biblioteken representerar kunskap, bildning och internationalism. Åh, om jag vore ung, tänker jag, och fick vara en av de fräscha studenterna som rör sig på campuset och ägnar sina unga liv åt studier i språk, matematik, politik och tusen andra ämnen. I den stora parken som omger universitetsområdet sitter människor i klungor på gräsmattan, spelar boll och tennis. I ett hörn spelar en musikant gitarr och sjunger engelska evergreens. På uteserveringen skrattar en flicka högt och bekymmersfritt med sin kompis. I fonden reser sig det mäktiga berget Arthur’s Seat som jag har bestigit tillsammans med andra turister.

Jag insuper atmosfären och går ut i vimlet. Människor, människor överallt. Jag blir trött av att ha mycket folk omkring mig. Ändå är mängden människor här ingenting mot människomängden i till exempel en kinesisk storstad.

Och alla människor, tiggare, studenter, taxichaufförer och affärsmän har börjat sina liv som små, små barn. Det är en lika hisnande tanke som det är ett självklart faktum och en återkommande insikt när jag umgås med ett mycket litet barn i den skotska storstaden Edinburgh.