Sommarspegling

 

Nu måste jag berätta om hur underbar min sommar har varit hittills.

 Sol och värme, som jag har längtat efter sol och värme! Och nog har det varit varmt alltid, jag och alla andra har minsann fått vad vi velat ha; flera dagar efter varandra med trettio graders värme, som har lockat till båtfärder ut till kobbar och skär. Uteserveringar och glasskiosker har verkligen kommit till sin rätt. Visst blir man glad och lätt till sinnes och man känner sig fri när man får ta av sig täckjackor och vinterskor och klä sig i lätta, ljusa kläder. Och ljuset, det härliga ljuset som varar nästan dygnet runt. Den nordiska sommaren är fantastisk.

Jag kan sitta hela dagen i hammocken och läsa en god bok, medan barnbarnet springer i gräset och leker med en boll och vattnar mina blommor med sin lilla sprutkanna. Det enda jag behöver göra är fylla på vatten i kannan då och då. Det andra barnbarnet, den lilla babyn, sover sött i sin vagn i skuggan under ett träd.

Jag kan åka ut till skäret och ta mig ett dopp i havet, sitta och torka på de solvarma klipporna och se ut över allt det vackra. På kvällen går jag med en vän på en uteservering och dricker något läskande och minglar bland sommarfräscha människor. Det är som på Facebook.

När jag tänker efter är det nog inte riktigt så idylliskt och paradisiskt i verkligheten. Kommer ni ihåg den där sången med Bengt Sändh som spelades i radion på sjuttiotalet? ”Nu är den förbannade sommarn här, en obeskrivlig plåga”, börjar valsen och fortsätter med att räkna upp alla sommarens plågor, mygg, bromsar, myror, rödbrända ryggar, åska, maskrosor i rabatten, osv. Ironin i sången är tydlig, men sången innehåller ett korn av sanning.

Värmen har varit olidlig vissa dagar. Svetten rinner så snart man försöker sig på trädgårdsarbete. En båtfärd på sjön med en snabbgående båt som bankar och stampar mot vågorna är inte njutbar. Och ljuset, det prisade ljuset, kan vara direkt störande när man ska sova. En värmebölja brukar sluta i ett våldsamt åskväder. Jag ligger under täcket och räknar sekunderna mellan blixt och knall och bara önskar att åskan ska dra iväg någon annanstans.

Jag försöker ta det lugnt och avnjuta mitt kaffe i hammocken, men blir hela tiden avbruten då jag måste springa efter barnbarnet som hellre vattnar sina skor än mina planteringar, som han helst river blommor och blad av. Plötsligt försvinner han och har ränt ut på vägen, och jag efter för att hindra honom: Inte springa ut på vägen! Den lilla babyn skriker halvt hysteriskt och vägrar sova i sin vagn och hans mamma blir ännu mer stressad än hon redan är.

Jag åker till skäret för att bada och konstaterar att balansen inte är vad den har varit, när jag stapplar mig fram i vattnet vars botten är full av hala stenar. Klumpig som en ledbruten ko tar jag mig fram på klipporna, hela tiden rädd för att jag ska falla och slå mig. Bromsarna surrar kring mig och biter mitt bara skinn.

Visst kan jag gå och förlusta mig på en uteservering och se på alla solbrända mänskor och låtsas vara avslappnad, fast jag tycker det är vämjeligt att se karlar som sitter med bar överkropp och halsar en öl eller ännu värre, sitter och äter med bringan bar. Skjortan på! vill jag säga till dem.

”Sommarn som skalderna jämt berömt, får gärna bli till höst”, sjunger Bengt Sändh i sin sommarvals. Jag håller med.

Trots att hösten är min favoritårstid, måste jag säga att ingenting slår en simtur en sommarmorgon med spegelblank sjö. Då tänker jag på Jarl Hemmers dikt innan min kropp klyver vattnet och jag vill ”simma, simma ut i de vita sommarmolnen!/Allting är en spegling, och speglingen är allt.”

 

 

Tänker någon som jag?

 

Känner du dig någon gång som om du skulle bli överkörd och missförstådd eller som om du vore den enda i hela världen som tänker annorlunda och har en avvikande åsikt?

Att i en sådan situation stöta på någon likasinnad, någon som tycker lika som du gör dig glad och styrkt i din uppfattning. Det känns alltid bra att få medhåll.

Åsikter finns det gott om, mer eller mindre genomtänkta, men i vissa frågor tycks den allmänna opinionen vara svår att rubba. Man ska tycka på ett bestämt sätt.

Angelägenheter som rör staden vi bor i brukar engagera och väcka känslor. Vi Jakobstadsbor har en hel del åsikter om vägbyggen, utseendet på stadens torg, hus som ska rivas eller bevaras, parkeringsgrottor, dvs. stadsplaneringen.

En nyhet som damp ner för ett tag sedan och gladde stadsborna, var att köttförädlingsföretaget Snellman donerar en lek- och motionspark till staden. Parken ska placeras på Kittholmen i Gamla hamn.

Lovorden haglar. Alla tycker det är en fantastisk idé och en generös gest. Stadsdirektören applåderar. Politikerna böjer sina huvuden i tacksamhet. Stadsborna jublar.

Alla utom jag. Jag tänker inte sanna med i kören.

Det är inte parken i sig jag motsätter mig, även om jag ifrågasätter behovet av  en sådan, det är placeringen. Jag kan för mitt liv inte förstå varför man ska bygga en lek- och gympark på Kittholmen när grunden för en sådan park finns en stenkast därifrån, nämligen Fantasea. På Fantasea-området finns simbassäng, duschar och bastu, en cafébyggnad och en stor gräsplan där det ryms hur många lekparker och gymredskap som helst. Nu står där en outnyttjad rutschbana som ett fult monument över misslyckande och övergivenhet. Ta området i bruk! Vad ska annars Fantasea användas till? Camping på området tycker jag är malplacé.

 Att klämma in en lek- och motionspark på Kittholmen verkar varken genomtänkt eller förnuftigt, med tanke på att det finns inte bara Fantasea utan också FBK-området som skulle lämpa sig för en dylik park.

Låt Kittholmen vara orörd. Låt oss flanera ostörda längs Hamnvägen också i fortsättningen. Låt oss slippa tingeltanglet på Kittholmen. Gör i stället en enkel och funktionell strandpromenad som tar hänsyn till omgivningen. Promenaden kunde börja på Vattungen och gå till Kittholmen och vidare till Pavis. Mer än så behövs inte.

Bakåtsträvare! Negativist! är jag beredd att kallas när jag uttrycker denna min åsikt. Kan så vara. Det som jag saknar i planeringen för Jakobstad är en helhetssyn och en värdesättning av estetik och kultur i omgivningarna. Varför inte tillsätta en kommitté som anlägger ett estetiskt och kulturellt synsätt när man planerar stadens områden? När man inte värdesätter skönhet och bevarande av gammal kultur i vår stad hotar en kulturlöshet som leder till att man om tio-tjugo år inte minns hur det såg ut i t ex Gamla hamn. Redan nu håller den pittoreska hamnviken på att förstöras med breda diken man grävt utan hänsyn till det känsliga landskapet. Den planerade vägen kommer inte heller att försköna stranden. Tänk om man för en gångs skull kunde planera försiktigt och hänsynsfullt, utan att våldföra sig på naturen.

Det är inte bekvämt att ha ett avvikande tänkesätt och en annorlunda uppfattning, men det behövs ibland.

Finns det någon politiker som vågar uttrycka en annan åsikt än den gängse, någon som vågar opponera sig? Finns det någon bland stadens beslutsfattare som tycker som jag? Tänker någon överhuvudtaget som jag?

 

Konsumentens perspektiv

 

Vi måste hänga med i utvecklingen, säger optimisten som vill se något gott i all förändring. Inte när utvecklingen innebär en försämring, säger realisten. Allt var bättre förr, säger pessimisten.

Själv är jag, liksom de flesta, en blandning av optimist, realist och pessimist, även om jag är lagd åt det pessimistiska hållet.

Förr hade utveckling mest positiva konnotationer i mitt tänkande, men de senaste åren tycker jag att det är mycket som har utvecklats på ett tvivelaktigt sätt. Särskilt angående kvalitet, både kvaliteten hos materiella ting och kvaliteten hos olika samhällsfunktioner som har med folks välmående att skaffa.

Det är sällan som utvecklingen motverkas; vi har på något sätt fått för oss att utvecklingen är oundviklig och att vi bara måste acceptera att småskalighet går mot storskalighet, att kvantitet går före kvalitet, att kostnadseffektivitet har blivit viktigare än service och omsorg.

Jag grubblar ofta över varför allting måste bli större och snabbare. Varför är tillväxt det enda alternativet i samhällsutvecklingen? Jag har svårt att förstå de globala ekonomiska sammanhangen. Jag saknar det stora ekonomiska perspektivet. Mitt perspektiv är konsumentens.

Att jag saknar kunskaper i ekonomi gör att mina funderingar och frågor kan tyckas naiva. Jag kan till exempel inte förstå varför det förr fick finnas små skolor och små dagisar. Nu läggs den ena efter den andra lilla skolan ner. I stället för mindre barnträdgårdar är det stordagis som gäller. Jag kan inte tro att det är bättre för barn att fösas ihop med en massa andra barn i ett megadagis. Jag är glad att mitt barn fick gå i en liten mysig barnträdgård och i en trygg liten skola där maten lagades av personal som tillät barnen delta i sysslorna. Nu kokas maten i centralkök, fryses ned, distribueras till dagis och skolor där maten tinas och serveras. Näringsvärdet och smaken är säkert tillfredsställande, men nog är det ett besynnerligt förfarande. Ologiskt liksom. Framför allt är det billigt och det avgör saken. Igen frågar jag, hur var det möjligt med små enheter förr?

En annan sak som jag har reflekterat över är kläders och konsumtionsvarors hållbarhet och kvalitet. Något så vardagligt som strumpor och strumpbyxor av hög kvalitet är det svårt att få tag på. Strumporna blir trådslitna på nolltid. Strumpbyxorna är raka rör som vrider sig och syltar kring vristen och saknar tå- och hälförstärkning. I min ungdom köpte jag strumpbyxor med formad fot och förstärkt tå och häl. Hur gick det för sig förr? Jag bara undrar.

Utvecklingen i klädbranschen har gått snett på många sätt. Modet som föreskriver billiga slit-och-släng-plagg är förkastligt. H & M och liknande kedjor har gjort marknaden mycket illa, både kvalitetsmässigt och etiskt. Tänk att kläder som inte säljs bränns.

Jag avskyr slit-och-släng-mentaliteten. Mina kläder ska hålla länge, precis som mina möbler, min tvättmaskin och mitt kylskåp. Hög kvalitet får kosta.

Så kallade vitvaror lär avsiktligt tillverkas för att hålla en begränsad tid. Alla har vi varit med om att kylskåpet pajat när det är som mest olämpligt. Då är det lönlöst att försöka få det reparerat. Det lönar sig inte, säger försäljaren i vitvaruhandeln, att reparera skulle bli lika dyrt som ett nytt kylskåp. Köp nytt! Slit och släng! Strunta i att ditt kylskåp blir problemavfall.

Länge hade jag en elvisp som hade varit min svärmors. Den höll i åratal tills den en dag gav upp med en suck. Jag köpte en ny modern som höll i tre år.

Man skulle tro att utvecklingen inom teknik och elektronik har gått mot allt hållbarare maskiner, men det ligger inte i tillverkarnas intresse att göra saker som håller länge.

Jag skulle kunna rada upp många fler exempel på försämrad kvalitet inom olika områden; postens försummelser och slarv, bankernas snart obefintliga service, skattebyråns otillgänglighet, med mera, men det får bli en annan epistel.

Efter det här resonemanget infinner sig naturligtvis frågan, var det bättre förr? Ja, åtminstone vad gäller strumpor och elvispar.

Vila i sorgen

Året som gått har lärt mig något om sorg.

Jag har lärt mig att det är som att förlora en bit av sig själv när man mister en människa som stått en mycket nära under en stor del av ens liv.

Det kan ta länge innan man kan förstå att människan som stått vid ens sida så länge är borta. Insikten kan komma plötsligt; när man står och diskar, när man sitter ensam och äter, när man ligger i sängen och ska sova.

Sorgen kan komma lika plötsligt: ett musikstycke, ett klädesplagg, ett uttryck, ja, vad som helst som påminner om den döda väcker sorgen och då går gråten inte att hejda. Sorgen tar inte hänsyn till vad man gör eller var man befinner sig.

 När man har sorg är man sårbar och hudlös. På ytan kan man verka balanserad och stabil, man pratar och skrattar, men under ytan är man sorgsen och labil. En okänslig kommentar kan rubba sinnesfriden som man tror sig ha uppnått. Med ens märker man hur marken under en gungar, man står och vacklar och vill helst fly.

Jag har lärt mig att den som har sorg ska behandlas varsamt. En sörjande människa är fragil som sköraste porslin och bör bemötas med respekt och finkänslighet. Det är svårt, rentav obehagligt för den sörjande att träffa någon bekant som det syns på att vet att något omvälvande, som en närståendes död, har inträffat i den sörjandes liv, men låtsas om ingenting. Ett vänligt ord, en vänlig blick, ett ”jag deltar i din sorg” är tillräckligt för bekräftelse. När man har upplevt en stor förlust tycker man kanske synd om sig själv en tid, men man vill inte ha medlidande – man vill ha sympati.

”Håll dig sysselsatt!” är ett gott råd den som sörjer ofta får. Det skingrar tankarna och lindrar sorgen, sägs det. Det är säkert sant. Ändå är det viktigt att tillåta sig att sörja och inte kämpa emot tårarna när de kommer. Man måste lära sig att vila i sorgen.

Kanske är det lättare för den som blir kvar när döden ryckt bort bästa vännen om den efterlevande tror på himlen, uppståndelsen och återföreningen. För den som förtröstar på sin gud och är viss om att det finns ett liv efter döden och om ett återseende med den döda när man själv dör, är måhända döden inte slutet. En sådan troende kanske tänker att det finns en mening med allt som sker, till och med en älskad människas död.

För en människa som ser mera nyktert på döden och inte tror på himmelriket är förlusten och bortgången definitiv. Den avlidna existerar inte längre. Hen kommer inte att uppstå från de döda, lika lite som man själv kommer att göra det när man dör. Den döda finns i ens tankar och minne, dagligen och stundligen, men inte i ens fysiska närhet.

Det händer att man idealiserar en människa som har gått bort; man placerar den döda på en piedestal och vill inte komma ihåg hens mindre trevliga egenskaper. Alla människor har sina dåliga sidor, också de döda. Det måste man bejaka fastän man helst vill glömma allt gammalt groll man haft med den som inte längre lever.

Ännu en lärdom som sorgen förmedlar är att goda vänner som ställer upp för den som mist sin kära är ovärderliga. Vänner är alltid bra att ha och omistliga när saknaden och sorgen är som tyngst. Att få hjälp med allt det praktiska, att kunna tala om den döda med vänner som också har minnen av den döda är trösterikt och gör sorgen lite lättare att bära.

Något har jag alltså lärt mig under året som gått – sorgeåret 2020.

 

 

Skräpa inte ned! Städa upp efter er!

Det går bra att bo i Jakobstad. I Jakobstad är det när till allt. Servicen är relativt bra inom de flesta områden. Kulturutbudet kan man inte klaga på, tänk bara till exempel på det mångsidiga musikutbudet i staden. Det är rentav imponerande.

Omgivningarna är trevliga och inbjuder till rekreation och motion. Bäst av alla ställen är Hamnskogen. Spånbanan i Hamnskogen används flitigt av både unga och gamla, och för mig som bor ett stenkast därifrån är det bekvämt att bege mig dit.

Det finns mycket som jag skulle kunna lista av sådant som fungerar bra i vår stad. Ändå finns det sådant som kunde vara bättre. Ganska mycket egentligen, och det hänger på stadens invånare och företagare.

På mina promenader irriterar jag mig på allt skräp; grillmatsförpackningar bland annat, som kantar dikesrenarna. Jag frågar mig ofta hur en människa som äter sin mat i bilen, vevar ner vindrutan och slänger sitt skräp på en parkeringsplats eller vägkanten tänker. Kanske hen tänker att någon annan får plocka bort skräpet, eller kanske hen inte bryr sig alls, eller till och med tänker att man har rätt att göra så. Ingen vet vems skräpet är och i skydd av anonymiteten kan man lugnt slänga grillmatsförpackningar och andra sopor på marken.

För några år sedan hade någon slängt en teveapparat i kanalen, någon en wc-stol i skogen intill, en säck med rekvisita efter en möhippa låg i ett dike nära Pavis. Jag vet, för min kompis och jag fick för oss att vi skulle plocka skräp på våra promenader. Vi tog sopsäckar med oss och samlade nedskräparnas avfall  och lade skräpet i soplårarna i Hamnviksområdet.

På tal om Hamnviken kan jag inte låta bli att klaga på alla mer eller mindre övertäckta och övergivna båtar längs stränderna. Vissa av dem har stått där sedan min man och jag flyttade till Skutkull på 80-talet. Jag vet, för jag vandrar där nästan varje dag. Där står en båt vars presenning hänger i trasor, där finns ett stort fult schabrak som misspryder området, där står en stor båt som inte har sjösatts på många år osv. Igen frågar jag mig: hur resonerar människor som bara lämnar sina ägodelar efter sig och utan att tänka på hur de, i det här fallet skorvarna, förfular omgivningen?

Jag fortsätter min promenad till stan. Det är för det mesta snyggt och prydligt i centrum, men jag retar mig på företag och butiker vars verksamhet har flyttat eller upphört och låter sina skyltar och dekaler vara kvar, till och med fastän nya företag har etablerat sig i affärslokalen. Det är missvisande och framför allt ansvarslöst och nonchalant att inte röja upp efter sig. Det gäller både i stort och smått. Återigen undrar jag hur en företagare som inte petar bort fönsterdekalerna och inte plockar ner sina butiksskyltar tänker. ”Någon annan får ta ner skylten. Vad bryr jag mig i om den hänger kvar fast jag flyttat”, kanske.

Nu tänker ni, mina läsare, som tar del av mitt kverulerande så här: Hur orkar hon bry sig i bagateller och ytligheter? Det finns mycket värre saker att tänka på såsom klimathotet, våldet, vandaliseringen, pandemin . . .

Svaret är att det är pedanten i mig som reagerar på sådant som förfular omgivningen. Det stör skönhetsupplevelsen man kan ha på en vandring i skogen när det ligger en trasig madrass i en dunge (ja, det har jag också sett).

Syndar jag aldrig själv? Jag måste bekänna att i skogen invid min tomtgräns står en vedhög täckt av en presenning som stormen slitit sönder. Jag ska göra något åt högen bara jag kommer mig för. Jag har en annan synd att bekänna. När jag räfsar i min trädgård dumpar jag bladen och löven i samma skog. Förkastligt, jag vet. Räfset borde köras till Ekorosk. Hur tänker jag? Skogens mikrober får ta hand om mitt trädgårdsskräp.

 

Lycklig barndom

Det är aldrig för sent att få en lycklig barndom, heter en bok av den kända psykiatern och författaren Ben Furman, som står för en sorts positiv psykologi. Han menar att en olycklig barndom inte behöver leda till ett olyckligt liv, utan att man i stället ska se det som var besvärligt och jobbigt i ens barndom som en resurs. Det är i sanning att tänka positivt.

Själv har jag svårt att vara positiv och optimistisk, men trots min pessimism och trots att jag var ett ängsligt barn som var rädd för allt möjligt, är mina tankar om barndomen positiva.

 Ett soligt skimmer vilar över min barndoms somrar. Det var långa dagar med lek på stranden och i vattnet. Mamma kom med en korg fylld med saft och bullar. Pappa snickrade båtar som vi drog i ett snöre i den grunda viken och förtöjde med en ögla runt en pinne i vattenbrynet. Ibland rodde vi ut en bit med ”smackon” och hoppade i sjön och simmade och badade tills vi var blå om läpparna. Så förargligt att man måste vänta en timme efter maten innan man fick springa ut i vattnet igen!

Regniga dagar hade vi läsecirkel uppe på vinden i den gamla sommarvillan. Min kompis och jag läste B. Wahlströms flickböcker, Kitty som löste all världens mysterier och Lotta som gjorde bort sig var favoriter. Pojkarna läste Biggles-böcker.

Ju mer främmande vår värld blir och ju mer oförstående jag känner mig inför allt som händer, desto mer går tankarna till barndomens och ungdomens tid. Allt var inte begripligt då heller, men mindre komplicerat. Man kan sammanfatta det så här: ju äldre jag blir desto lyckligare ter sig min barndom.

Det kan inte ha varit så idylliskt och problemfritt som jag minns det, men jag vill inte tänka på sådant som inte var så trevligt i barndomen. Jag tror att jag och många med mig har en benägenhet att idyllisera svunna tider och särskilt barndomstiden. Och nog vill vi att våra barn och deras barn ska få uppleva de sorglösa somrarna som vi själva vill minnas att vi hade.

Vemodet är nästan påtagligt, så starkt närvarande är det när jag tillbringar några dagar med barn och barnbarn vid sjön i den gamla sommarvillan. Jag försöker se sommarstället med barnbarnets ögon; för honom är allt nytt och spännande, medan jag märker att hans mor anar vemodet när hon erinrar sig sina somrar med mormor och morfar på sommarvistet.

Kanske fanns vemodet där också när jag var liten. När augustikvällarna blev allt mörkare och i slutet av månaden kring veneziansk afton, som nästan var roligare än julafton, började vi barn längta till stan, kanhända till och med till skolstarten som då inträffade den 1 september.

Nu känns det lite så igen. Låt hösten komma med klara dagar och hög luft, med regn och rusk! Låt hösten bli en nystart i tillvaron! Låt mig ha min lyckliga barndom!

 I så måtto har Ben Furman rätt; att se sin barndom som en lycklig tid kan inte vara skadligt. Åtminstone jag har tillräckligt med sorger och bedrövelser i mitt vuxenliv.

Ungdomens speglar

I min ungdom speglade jag mig ofta. Så lyder titeln på den sista romanen av min ungdoms favoritförfattare, Per Gunnar Evander. Det gjorde jag ofta, speglade mig, både i andra människor och i Evanders romaner som gav ord åt den oro och ängslan som jag tror är min arvedel. Naturligtvis såg jag mig också i spegeln bokstavligen, särskilt när jag provade kläder, vilket jag gjorde ofta.

Mina väninnor och jag diskuterade ungdomstidens glädjeämnen och vedermödor och det framkom att många minnen från den tiden kunde förknippas med vissa kläder. Vi mindes våra första Marimekkotröjor. Jag hade en röd-och vitrandig som jag tyckte mycket om. Väninnorna kom ihåg sina smalrandiga, bredrandiga och bollmönstrade trikåtröjor och vi kom ihåg våra unikkomönstrade gardiner. Svagheten för det finska modets flaggskepp har hållit i sig; vi klär oss fortfarande i de randiga tröjorna och skjortorna.

På sjuttiotalet fanns Stockmanns varuhus i hemstaden och där kunde man köpa kläder av god kvalitet, om man hade råd. Jag tjatade mig till en klänning designad av Gunilla Pontén, en klädskapare på modet. De stora skolflickorna, som jag beundrade, hade Ponténklänningar, och lyckan var stor när jag lyckades övertyga mor om att jag absolut måste ha en sådan klänning till skolavslutningen. Min var i fröskal, (så hette den naturvita nyansen på den tiden) och hade ett sprund med snörning upptill. När jag växte ur klänningen kortade jag av den till en blus. Dåförtiden var kläderna hållbara; slit-och-släng-mentaliteten hade ännu inte tagit över. Länge hade jag också min första trenchcoat, skapad av Rohdi Heintz för Dixi Coat. Kläderna tillverkades inte av lågavlönade fattiga kvinnor och barn i Bangladesh, utan till exempel Marimekkokläderna syddes i Finland.

Det kan tyckas ytligt när jag påstår att jag hade ett förhållande till de här kläderna. De var betydelsefulla. Plaggen var noga utvalda och jag vårdade dem omsorgsfullt. Kanske tyckte jag att kläderna speglade min personlighet eller kanske de var ett uttryck för en estetik som jag eftersträvade (och fortfarande värderar högt). Möjligtvis försökte jag med klädernas hjälp dölja min osäkerhet.

Olika tider på året väcker minnen och känslor till liv. Det är egentligen inte minnen som handlar om vad som hände, det också förstås, utan mest handlar det om en speciell känsla som är svår att fånga och omöjlig att återuppleva. Jag försöker återkalla minnet och stämningen, och ett kort ögonblick kan jag erinra mig den flyktiga känslan och försöker dröja vid minnet, särskilt om det är positivt.

Ett sådant positivt minne från min tidiga ungdom hänför sig också till ett klädesplagg, en midjekort vindtygsjacka som var modern i slutet av sextiotalet. Min var röd. På fötterna hade många av oss Nokias gummitossor, flickorna vita, pojkarna blå. En av vårens sista skoldagar promenerade samskoleleverna till Nissasören eller Svanen, i samlad tropp. Solen värmde, jackan prasslade, gummitossorna blev svettiga, ungdomarna stojade. Vi var vi då. Säkert var det en del som skolkade och någon tyckte att vandringen var en plåga, men jag kommer ihåg den som en rolig händelse.

Vad hände med min ungdoms favoritförfattare? Per Gunnar Evander lär vara dement och skriver inga romaner längre. Hans böcker står kvar i bokhyllan, men jag läser dem inte längre. Inte heller speglar jag mig lika ofta som förr och inte heller blir jag lycklig över kläder och materiella ting på samma sätt som i ungdomens dagar.