I trettioett
år har vi hållit på, vi fyra vänner i vår bokklubb, som vi i brist på bättre
namn, kallar Litterära klubben. Konceptet är enkelt: vi läser en bok och
träffas hemma hos någon av oss och diskuterar vad vi läst, ofta en roman,
samtidigt som vi äter något gott.
Det började
en vinterdag år 1993. Bibliotekarien, journalisten, amanuensen och
modersmålsläraren sammanstrålade och grundade klubben. Vi var alla
yrkesarbetande småbarnsmammor och Litterära klubben blev ett andningshål i
vardagen.
Nu är vi
alla pensionärer, sånär som på en av oss som snart uppnår pensionärsstatus.
Andra förpliktelser upptar vår tid, till exempel barnbarn, men våra träffar
avstår vi aldrig ifrån. Jag kan försäkra er om att det är givande och
intressant att samtala om litteratur. Ofta har vi divergerande åsikter och det
kan till och med hetta till lite, men det blir bara mer intressant när man får
en annan syn än sin egen på det lästa.
Vad läser vi
då, kanske någon undrar. Här är ett axplock bland de över tvåhundra författare
vi har fördjupat oss i: Merete Mazzarella, Simone de Beauvoir, Thomas Mann,
Cora Sandel, Marcel Proust, Amos Oz, Kerstin Ekman, Imre Kertész, Paul Auster,
Eyvind Johnson, Jon Fosse, med flera, med flera.
Många gånger
har vi haft stor nytta av biblioteket som har skaffat fram fyra exemplar av
boken vi har kommit överens om att läsa till nästa gång. Har ni tänkt på vilken
tillgång biblioteket är? Mitt i min hemstad Jakobstad ligger biblioteket som en
oas där man kan gå in, läsa tidningar i läsesalen, gå längs hyllorna och välja
bland böckerna, eller sätta sig och bekanta sig med litteraturen som står till
buds. Letar man efter en särskild bok, kanske en äldre utgåva, kan man be den
hjälpsamma personalen kolla om boken finns magasinerad. Ofta gör den det.
Tänk på
författarbesök, temakvällar, utställningar och sagostunder som också ordnas i
bibliotekets regi. Nu då det skrivs mycket om hur barns läskunnighet vacklar är
det ännu viktigare att inspirera barn och unga, ja, alla till läsning.
Under min
tid som modersmålslärare anlitade jag biblioteket som med hjälp av fjärrlån
kunde förse mig med klassuppsättningar av en titel, ibland över tjugo böcker.
För att inte tala om alla de bokpaket som bibliotekspersonalen plockat ihop och
levererat till skolan. Det kallar jag service.
För den
läsande människan är biblioteket viktigt. Att gratis få låna böcker är en
ynnest som vi tar för givet. Ägna det en tanke nästa gång ni besöker
lånebiblioteket (som man sa förr). I biblioteket öppnar sig en hel värld om man
vill.
Jag besökte
det nya biblioteket i Helsingfors, ett arkitektoniskt mästerverk; sköna linjer
och nytänk inom byggnadskonsten. Inne i huset råder det också ett nytänk. Man
kan inte bara läsa och låna böcker där, man kan sysselsätta sig med allt
möjligt; sy, spela, studera, träffas. Moderna bibliotek har blivit
allaktivitetshus. Inget ont om det, men jag fann inte lugnet, tystnaden och
böckernas framträdande plats som jag förväntar mig i ett bibliotek.
När vi i
klubben träffades häromsistens var Kjell Westös höstbok Skymning 41
föremål för vår kritiska läsning. Efter vår diskussion enades vi om följande:
Romanen är välskriven (även om modersmålsläraren reagerade på några
språkriktighetsfel). Detta är karakteristisk Westö-epik. Krigsskildringarna är
uppriktiga och realistiska. Kvinnoporträtten är något ytliga. Slutet
förutsägbart. Skymning 41 är
inte författarens bästa bok, den saknar något, kanske djup.
Vår nästa
träff kommer att handla om Sara Lidmans Jernbaneepos i vilket ingår sju romaner
och inleds med Din tjänare hör från 1977. Den boken fanns i bibliotekets
magasin. Bara att låna och gå hem och läsa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar