I Tove
Janssons underbara Sommarboken finns
ett avslutande kapitel som handlar om hur farmorn och lilla Sophia, som har
tillbringat sommaren på en ö i skärgården, förbereder sig för hösten och
ställer sommarvistet i ordning inför vintern; ”Båten dras upp på tralla och
sumpbåten svängs upp och ner bakom vedbacken, så börjar hösten. Nån dag senare
tas potatisen ur jorden och vattentunnan rullas in mot stugväggen.”
Visst känner
vi igen oss. Båten ska tas upp och placeras i vinterförvar, trädgårdsmöblerna
packas ihop, sommarstugan bommas igen. Och vi känner tydligt vemodet som sänker
sig över oss. Kanske vi som farmorn tycker om ”den stora förändringen i
augusti, kanske mest genom dess oföränderliga förlopp, att allting fick sin
egen plats och inte kunde ha någon annan”.
I Mumindalen
går man i ide när vintern närmar sig. Det är många som gärna skulle vilja följa
mumintrollens exempel och göra likadant. Inte jag. Åtminstone inte innan
frosten. Hösten är min favoritårstid. Inte för att jag är särskilt förtjust i
bärplockandet, syltandet och saftandet, för att inte tala om räfsandet, även om
det kan vara avkopplande och trevligt att småprata med grannar och
förbipasserande som för det mesta har samma bestyr i sina trädgårdar.
Att plocka
bär och samla i ladorna, att förbereda oss för kallare tider, kärvare tider,
ligger djupt rotat i oss. Det finns en tillfredsställelse i att på julafton
ställa den hemgjorda lingongelén på julbordet och konstatera att den blev lagom
söt och att bären plockades i rättan tid, just innan de är riktigt mogna, för
att geléa sig.
Tillfredsställande
är det också att betrakta sitt vedlager som ska räcka hela året, ännu hellre
många år. Det menar mången österbottnisk gubbe som tar vedhuggningen som en
livsuppgift.
Snusmumriken
ger sig iväg från Mumindalen om hösten. Han vandrar, vart vet vi inte. Vi
vandrar inte bort på hösten – vi tar flyget och vi vet vart vi vill, bort från
mörkret och kylan till värmen på Kanarieöarna eller ännu längre bort, som om vi
inte skulle ha fått nog av sommarens hetta. Egentligen struntar vi i naturen
och klimathotet – vi måste iväg, kosta vad det kosta vill. Vi måste iväg, vilka
spår vi än lämnar efter oss.
Varför kan
vi inte nöja oss med att vara hemma, njuta av vardagslunken som tar vid efter
sommaren, njuta av höstdagarna; de klara dagarnas höga himmel och de kulna
dagarnas täta töcken? Hösten är mera kravlös än sommaren. Hösten är en tid för
lugn och reflektion, för förnöjsamhet. Jag är ganska klar över att den
bortglömda förnöjsamheten är en egenskap som vi borde betänka och begrunda.
Det rister i
mig av ledsamhet när jag ser en ung mor promenera med barnvagn en vacker
höstdag, djupt koncentrerad på sin telefonskärm. Hon ser knappt var hon går.
Ser du inte skönheten, färgerna, träden? Ser du inte barnet? Är inte det nog?
vill jag ropa till henne.
Jag lyssnade
på radion just en sådan höstdag. Radioprataren sa att hösten har en melankolisk
glädje som kan ge oväntad energi. Han satte ord på en tanke som jag många
gånger har haft men inte formulerat. Jag vill uppleva höststämningen, som
rymmer vemodet och melankolin som har sin boning i min själ.
Radioröstens
ord ska jag minnas en råkall, mörk dag sent i november.
Citatet i
rubriken är en rad i Edith Södergrans dikt Höstens
dagar.
