April är den
grymmaste månaden, den driver
syrener ur
den döda marken, blandar
minne och
åtrå, kittlar
stela rötter
med vårregn.
Thomas
Stearns Eliot inleder sitt berömda modernistiska diktverk The Waste Land, Det
öde landet, till svenska av Jonas Ellerström, med dessa rader. Dikten
innehåller många referenser till antika litterära myter och berättelser, men
man måste inte vara litterärt bevandrad för att uppfatta den pessimism och den
splittring, och framför allt det grusade hopp om en bättre värld som T S Eliot
uttrycker. Det som var en utopi blev en dystopi. The Waste Land utkom 1922.
Hundra år senare har det inte blivit så mycket bättre. Många illusioner har
krossats och hotet om ett tredje världskrig är verkligt.
En tanke jag
får under läsandet av Det öde landet är att grymt kan vara vackert, åtminstone
i konsten, särskilt i skönlitteraturen och bildkonsten – aldrig i verkligheten.
Estetiserande
av våld och grymheter förekommer ofta inom filmkonsten. Genom att till exempel återge
explosioner och krigsscener i slow motion eller blod som sprutar när en
människa blir skjuten och låta bilderna ackompanjeras av vacker musik, blir
våldet förskönat och måhända uthärdligt att se på.
Jag såg
Francis Ford Coppolas The Godfather på teve sistlidna julhelg och nästan
motvilligt fascinerades jag av berättelsen, även om den innehåller många scener
där grovt våld ingår. Vanligtvis undviker jag filmer med våldsamt innehåll.
Filmerna om gudfadern har ett sug som gjorde att jag sveptes med. Och så var
det ju Al Pacino . . . Jag till och med övervägde att läsa Mario Puzos roman
som filmen bygger på.
T S Eliot
igen: ”The purpose of literature is to turn blood into ink”, fritt översatt:
Meningen med litteraturen är att förvandla blod till bläck. Det handlar inte om
att försköna, utan om att dokumentera, komma ihåg och beskriva människors liv
och inte väja för det svåra och grymma i livet.
Under den
process som vuxenblivandet och åldrandet är, har jag många gånger tänkt att den
värld som jag vill leva i inte finns. Girighet och maktlystnad styr världens
gång och väger tyngre än godhet och förnuft.
Den 24
februari i år förlorade jag definitivt tron på fred och harmoni inom en
överskådlig framtid. Jag förfasades och grät när jag likt många andra följde
med nyhetssändningarna den ödesdigra dagen. Och jag gråter när jag ser bilder
från förstörelsen och grymheterna i Mariupol, Butja, Kramatorsk. Allra mest
förtvivlad blir jag av bilderna av barnen, de oskyldiga, sårbara barnen som
drabbas av terrorn, annat kan jag inte kalla den ryska krigföringen.
Allvarliga
uniformerade män med militärgrad talar om strategier och ockuperade
territorier, pekar på kartor och spekulerar om Rysslands nästa drag, medan den
ukrainska presidenten iklädd t-skjorta vädjar till världens regeringar om
hjälp.
Men det är
inte bara Ukraina, tänk på allt annat elände i världen, säger samvetets röst,
glöm inte svälten i Afrikas horn, den utbredda fattigdomen, alla orättvisor,
till exempel. Ja, jag förtvivlas också när jag ser bilder av utmärglade barn
och deras olyckliga mödrar. Det händer att jag vänder bort blicken för att
skydda mig själv och jag känner mig feg, för feg för att se verkligheten. Ett
slags eskapism, kanske. Det blir allt svårare att stänga ute omvärlden och
rädslan. Jag är rädd för att sirenerna ska börja ljuda också i vårt land. För
ingenting är beständigt. Vad som helst kan hända.
Jag gick i
mina dystra tankar en aprilmorgon. Då plötsligt hörde jag bofinkens drill och
på hemvägen koltrastens flöjt. Jag gladdes åt våren och solen som värmde och
jag kände mig behagligare till mods, rentav tröstad. Innan jag kom hem hann
nordanvinden upp mig och bet i mina kinder. Ringduvan hoade sorgset i skogen
och jag tänkte, april är den grymmaste månaden.
