Allt blir
bättre bara jag slipper mitt ryggonda, bara jag får sova om nätterna, bara jag
kan sluta oroa mig, bara . . .
Känner ni
igen tankegången?
En variation
på temat är att allt vore bra, men . . .
Mitt i alla
om och men inser man att livet är här och nu och att det inte blir bättre.
Utgående
från det här resonemanget funderar jag ofta, för att inte säga dagligen, på hur
man kan skapa balans i livet och komma ifrån ältandet. Lika ofta tänker jag på
hur lätt det är att hamna i obalans. Det gäller förstås inte alla. Jag känner
människor som står orubbade vad som än händer.
Själv är jag
en påverkbar natur som lyssnar och tar till mig (och åt mig) av mina vänners
råd och kommentarer. Mig kan minsta puff i fel riktning rubba. Å andra sidan
kan uppmuntrande ord och givande samtal hjälpa mig att återfå balansen.
Ändå finns
det alltid någonting under ytan; tvivel, tecken på annalkande sjukdom eller hot
av något slag. Det är i stunder av pessimism då allt pekar nedåt, när inte bara
den privata ångesten ansätter mig, utan också den ångest som orsakas av det
dystra världsläget med allt av krig, svält och klimatkris, och på närmare håll
besvikelsen över människorna och Finlands folk som har röstat fram en
tvivelaktig regering, eller på ett lokalt plan, den sanslösa väg- och
gatuplaneringen i min hemstad.
”Ångesten är
inte reducerbar till ett psykologiskt tillstånd som kan eller bör övervinnas.
Någon form av ångest är ett villkor för varje form av andligt liv, som alltid
är hemsökt av frågan om vad som är värt att göra och vilka ändamål som är
värdiga att ägna sig åt”, skriver professor Martin Hägglund i boken Vårt enda
liv som utkom 2020.
Naturligtvis
är det så. Det gäller alltså att reflektera över vad man gör i sitt liv och
finna balans i vad man företar sig och värdesätter, men också förstå att ångest
hör livet till.
Det finns
korta stunder, ibland bara ögonblick, då klarsynen drabbar en och man tror sig
veta hur allting är. Det är det där förklarande skenet som lyser en stund. Det
är en befrielse som plötsligt finns där efter allt grubblande och alla försök
att lösa problem.
Det
tillståndet jag befinner mig i sådana korta stunderna av klarsyn, kanske kunde
man kalla dem lycka, infinner sig när jag engagerar mig i någonting utanför mig
själv eller i en tanke som inbegriper mig själv i ett större sammanhang.
Det händer
när jag läser Martin Hägglunds bok att jag nickar för mig själv då han
formulerar sina idéer om demokratisk socialism, sekulär tro och andlig frihet.
Det känns som att jag förstår hur han menar. Särskilt upplyftande är det inte
att läsa om hur kapitalismen alienerar människan från den verkligt andliga
friheten, men jag förstår precis vad författaren avser. Så länge profit är det
viktigaste i vårt samhällsskick går vi i allt snabbare takt mot en ekologisk
katastrof, vilket är det värsta. Så länge profit, varufiering och tillväxt
tillåts regera över oss och anses vara den enda möjligheten för ett blomstrande
samhälle är vi inte fria.
Men. Jag och
alla andra måste leva våra liv. Trots alla faror som hotar. Trots att jag är
plågsamt medveten om hur illa det är ställt med vår jord och hur problemen
hopar sig i vår värld, måste jag och alla andra finna balans i livet så länge
vi lever vårt enda liv.
