Trygghetsnarkomaner heter en diktsamling skriven av den
danska författaren Vita Andersen. Boken kom ut 1977. Jag var då 21 år och
diktsamlingens titel talade till min trygghetslängtande själ.
Möjligtvis
lånade den svenska psykiatern och författaren David Eberhard ordet när han
skrev boken I trygghetsnarkomanernas land (2006). Medan Andersen skriver
om otrygga kvinnor som försöker leva upp till krav som ställs på dem, skriver
Eberhard ur ett samhälleligt perspektiv. Han menar att vi lever i en falsk
trygghet och att vi inte lär oss att hantera risker och osäkerhet. Enligt honom
är samhället överbeskyddande i och med att man förbjuder farligheter och vill
få oss att undvika sådant som skadar oss.
Åstundan
efter trygghet är knappast något som bara jag har burit med mig hela mitt liv,
det är allmänmänskligt att vilja känna sig trygg och säker i olika skeden av
livet.
Särskilt i
tider som dessa då det som händer i världen påverkar oss vare sig vi vill det
eller inte, är känslan av otrygghet närvarande, nästan påtaglig. Är man dessutom
ängslig och orolig av naturen och oroar sig för sin hälsa, sina barn och
barnbarn, stillas inte oron av tanken på tillståndet i världen och på jorden.
Det är inte
bara samhället och politikerna som försöker skapa en trygg tillvaro för sina
invånare och skydda oss från farligheter och som Eberhard påstår, överbeskydda
oss, Eberhards tes går också att tillämpa på ett personligt plan, till exempel
i barnuppfostran.
”Kanske hon
är otrygg”, sa en vän till mig när min nyfödda bara skrek och skrek de två
första månaderna i sitt liv och vi, hennes föräldrar utmattade drog barnvagnen
av och an över en veckad matta nätterna igenom. Det började redan då. Sedan
blev jag en överbeskyddande mamma som ängsligt försökte se till att den lilla
inte utsattes för faror. När hon blev stor och sökte sig ut i världen kunde jag
inte skydda henne på distans. Bra var väl det.
”Försiktigt!”
säger jag till mina barnbarn när de hoppar i soffan, rädd som jag är att de ska
ramla och slå huvudet i soffbordet. Sådan är jag alltså fortfarande, men nu är
det barnbarnen som är mina skyddslingar.
Människor
som tar risker och ger sig ut i det okända är modiga. Det är den typen av
människa som idealiseras och till och med anses vara önskvärd nuförtiden. Vi
uppmanas våga, inte var rädda att pröva på nya saker, se möjligheter inte
hinder, utan utnyttja vår potential. Visst, jag håller med, det är bara det att
jag inte passar in i den mallen. En hemmasittare som jag vågade aldrig
interraila när mina kompisar reste iväg på äventyr. Alla andra tog körkort när
de fyllde 18, men inte jag. Mitt gäng drog till fjällen efter
studentskrivningarna för att åka slalom, men inte jag, jag stannade hemma. Och
så har det fortsatt i mitt vuxna liv. Jag undviker situationer som gör mig
otrygg, samtidigt som jag förstår att jag kanske går miste om roliga
upplevelser och sådant som jag skulle
tycka om.
Enligt
adertonhundratalsfilosofen Sören Kierkegaard är att våga att förlora fotfästet
en stund och att inte våga att förlora sig själv. Vad han nu menar med det.
Förlorar sig
själv gör man när man går helt och fullt upp i något eller när man glömmer sig
själv i till exempel en relation. Det är så jag ser det. Kierkegaard menar
måhända att man förlorar greppet om sig själv och sina möjligheter att
utvecklas om man inte vågar pröva på det obekanta.
Som så
mycket annat här i världen finns det två sidor av allting. Å ena sidan borde
man acceptera att man är som är. Å andra sidan borde man inte hämmas av sin
personlighet. Viktigast är ändå att man är trygg i sig själv och vågar (!) vara
den man är. Själv håller jag på att lära mig acceptera att jag är en
trygghetsnarkoman.
En gång för
länge sedan kastade jag mig ut i det okända. Det var när jag startade ett
företag. Det skulle jag inte våga idag.
