Året som
gått har lärt mig något om sorg.
Jag har lärt
mig att det är som att förlora en bit av sig själv när man mister en människa
som stått en mycket nära under en stor del av ens liv.
Det kan ta
länge innan man kan förstå att människan som stått vid ens sida så länge är
borta. Insikten kan komma plötsligt; när man står och diskar, när man sitter
ensam och äter, när man ligger i sängen och ska sova.
Sorgen kan
komma lika plötsligt: ett musikstycke, ett klädesplagg, ett uttryck, ja, vad
som helst som påminner om den döda väcker sorgen och då går gråten inte att
hejda. Sorgen tar inte hänsyn till vad man gör eller var man befinner sig.
När man har sorg är man sårbar och hudlös. På
ytan kan man verka balanserad och stabil, man pratar och skrattar, men under
ytan är man sorgsen och labil. En okänslig kommentar kan rubba sinnesfriden som
man tror sig ha uppnått. Med ens märker man hur marken under en gungar, man
står och vacklar och vill helst fly.
Jag har lärt
mig att den som har sorg ska behandlas varsamt. En sörjande människa är fragil
som sköraste porslin och bör bemötas med respekt och finkänslighet. Det är
svårt, rentav obehagligt för den sörjande att träffa någon bekant som det syns
på att vet att något omvälvande, som en närståendes död, har inträffat i den
sörjandes liv, men låtsas om ingenting. Ett vänligt ord, en vänlig blick, ett
”jag deltar i din sorg” är tillräckligt för bekräftelse. När man har upplevt en
stor förlust tycker man kanske synd om sig själv en tid, men man vill inte ha
medlidande – man vill ha sympati.
”Håll dig
sysselsatt!” är ett gott råd den som sörjer ofta får. Det skingrar tankarna och
lindrar sorgen, sägs det. Det är säkert sant. Ändå är det viktigt att tillåta
sig att sörja och inte kämpa emot tårarna när de kommer. Man måste lära sig att
vila i sorgen.
Kanske är
det lättare för den som blir kvar när döden ryckt bort bästa vännen om den
efterlevande tror på himlen, uppståndelsen och återföreningen. För den som
förtröstar på sin gud och är viss om att det finns ett liv efter döden och om
ett återseende med den döda när man själv dör, är måhända döden inte slutet. En
sådan troende kanske tänker att det finns en mening med allt som sker, till och
med en älskad människas död.
För en
människa som ser mera nyktert på döden och inte tror på himmelriket är
förlusten och bortgången definitiv. Den avlidna existerar inte längre. Hen
kommer inte att uppstå från de döda, lika lite som man själv kommer att göra
det när man dör. Den döda finns i ens tankar och minne, dagligen och
stundligen, men inte i ens fysiska närhet.
Det händer
att man idealiserar en människa som har gått bort; man placerar den döda på en
piedestal och vill inte komma ihåg hens mindre trevliga egenskaper. Alla
människor har sina dåliga sidor, också de döda. Det måste man bejaka fastän man
helst vill glömma allt gammalt groll man haft med den som inte längre lever.
Ännu en
lärdom som sorgen förmedlar är att goda vänner som ställer upp för den som mist
sin kära är ovärderliga. Vänner är alltid bra att ha och omistliga när saknaden
och sorgen är som tyngst. Att få hjälp med allt det praktiska, att kunna tala
om den döda med vänner som också har minnen av den döda är trösterikt och gör
sorgen lite lättare att bära.
Något har
jag alltså lärt mig under året som gått – sorgeåret 2020.
