Det är
aldrig för sent att få en lycklig barndom, heter en bok av den kända psykiatern
och författaren Ben Furman, som står för en sorts positiv psykologi. Han menar
att en olycklig barndom inte behöver leda till ett olyckligt liv, utan att man
i stället ska se det som var besvärligt och jobbigt i ens barndom som en
resurs. Det är i sanning att tänka positivt.
Själv har
jag svårt att vara positiv och optimistisk, men trots min pessimism och trots
att jag var ett ängsligt barn som var rädd för allt möjligt, är mina tankar om
barndomen positiva.
Ett soligt skimmer vilar över min barndoms
somrar. Det var långa dagar med lek på stranden och i vattnet. Mamma kom med en
korg fylld med saft och bullar. Pappa snickrade båtar som vi drog i ett snöre i
den grunda viken och förtöjde med en ögla runt en pinne i vattenbrynet. Ibland
rodde vi ut en bit med ”smackon” och hoppade i sjön och simmade och badade
tills vi var blå om läpparna. Så förargligt att man måste vänta en timme efter
maten innan man fick springa ut i vattnet igen!
Regniga
dagar hade vi läsecirkel uppe på vinden i den gamla sommarvillan. Min kompis
och jag läste B. Wahlströms flickböcker, Kitty som löste all världens mysterier
och Lotta som gjorde bort sig var favoriter. Pojkarna läste Biggles-böcker.
Ju mer
främmande vår värld blir och ju mer oförstående jag känner mig inför allt som
händer, desto mer går tankarna till barndomens och ungdomens tid. Allt var inte
begripligt då heller, men mindre komplicerat. Man kan sammanfatta det så här:
ju äldre jag blir desto lyckligare ter sig min barndom.
Det kan inte
ha varit så idylliskt och problemfritt som jag minns det, men jag vill inte
tänka på sådant som inte var så trevligt i barndomen. Jag tror att jag och
många med mig har en benägenhet att idyllisera svunna tider och särskilt
barndomstiden. Och nog vill vi att våra barn och deras barn ska få uppleva de
sorglösa somrarna som vi själva vill minnas att vi hade.
Vemodet är
nästan påtagligt, så starkt närvarande är det när jag tillbringar några dagar
med barn och barnbarn vid sjön i den gamla sommarvillan. Jag försöker se
sommarstället med barnbarnets ögon; för honom är allt nytt och spännande, medan
jag märker att hans mor anar vemodet när hon erinrar sig sina somrar med mormor
och morfar på sommarvistet.
Kanske fanns
vemodet där också när jag var liten. När augustikvällarna blev allt mörkare och
i slutet av månaden kring veneziansk afton, som nästan var roligare än
julafton, började vi barn längta till stan, kanhända till och med till skolstarten
som då inträffade den 1 september.
Nu känns det
lite så igen. Låt hösten komma med klara dagar och hög luft, med regn och rusk!
Låt hösten bli en nystart i tillvaron! Låt mig ha min lyckliga barndom!
I så måtto har Ben Furman rätt; att se sin
barndom som en lycklig tid kan inte vara skadligt. Åtminstone jag har
tillräckligt med sorger och bedrövelser i mitt vuxenliv.
