När jag var
liten kom julstämningen av sig själv. Jag gick som i ett julrus hela december
och kände saknad när julhelgen var slut.
Nuförtiden
infinner sig julstämningen inte lika lätt – om den alls infinner sig.
Nuförtiden jagar jag julstämning utan att finna den. Kanhända är det ändå
ögonblick av julkänsla, likt de korta stunder av lycka och välbefinnande som då
och då kommer till mig.
Inställningen
till julfirandet ändrar från tid till tid. På sjuttiotalet nådde
anti-julrörelsen även mig. Visst firade jag jul, men kommersen kring årets
största helg blev alltmer påträngande och motbjudande och på åttiotalet växte
sig ambivalensen inför julen allt starkare. På något sätt lyckades jag trots
det kombinera protesten och myset.
Som ung och
rebellisk lärare höll jag en morgonsamling (på den tiden turades lärarna om att
hålla morgonsamling) då jag häcklade det stora varuhusets slogan ”Kom jul med
gyllne sken!” och menade att det var pengarnas gyllne sken som åsyftades. Jag
avslutade min betraktelse med att spela Simon & Garfunkels version av
”Silent Night”. Sångduons milda stämmor ackompanjeras av en nyhetsuppläsares
röst som i ett växande crescendo rapporterar om bombningarna i Vietnam. Efteråt
noterade jag ingen reaktion bland eleverna, möjligtvis en pinsam tystnad.
Åren före
min pensionering närde jag en dröm om en gammaldags julfest i skolan med
ringlekar, julsånger, ett teaterstycke, förslagsvis av Topelius, och festklädda
elever enligt gammal stil. Det hela skulle sluta med att gottepåsar
innehållande äpple, pepparkaka och några karameller skulle delas ut till alla.
Jag blev nämligen så trött på festerna med dunka-dunka och Kahoot (ett slags
frågesport där svaren ges via mobiltelefon) och ”Mormor gråter” (ett satiriskt juldrama
av Jonas Gardell).
Så blev den
forna rebellen en nostalgisk gamling. Drömmen om en gammaldags julfest förblev
en dröm som aldrig besannades.
Den moderna
julen dränks i handel och groteska tomtar, vilket förtar något av den fridfulla
stämningen som jag, och säkert många med mig, vill ha. I bästa fall kommer
julfriden på juldagen och annandagen. Förstås skapar man själv sin egen jul;
man behöver inte delta i julklappshetsen och frossandet.
Några måsten
har jag ändå i juletid: adventsljusstaken, hyacinterna och musiken.
I Gustaf
Nordqvists ”Jul, jul, strålande jul” sjunger man några rader som väcker
känslor: ”. . . över de släkten som gå till ro / över de ungas dagande bo” kan
jag varken sjunga eller höra utan att tårarna stiger i ögonen. De poetiska
orden minner mig om hur vi alla ska gå ur tiden och inger på samma gång
förtröstan på livets fortskridande. Orden ger en bild av livets förgänglighet
och gång och en bild av evigheten. Finns det någon evighet i vår värld av oro
och strid, ”blod och larm”?
Dagar då
inte en kvist, inte en trädtopp rörs i de snötyngda träden utanför mitt
fönster, anar jag evigheten. Dagar när skymningen faller på i den tidiga
eftermiddagen, jag tänder ett ljus och blir stilla en sekund, vet jag att det
blir jul också i år och alla andra år, med eller utan min jakt på julstämning.
Jag tar fram
Tomten-boken med illustrationer av Harald Wiberg och läser Viktor Rydbergs
tankedikt och grubblar likt tomten över den underliga gåtan. Jag myser åt Tove
Janssons novell ”Granen” som berättar om all världens knytt och mumintroll som
inte förstår vad julen är. Jag förstår vad julen är, en liten tid då jag vill
återkalla barndomens jular med hyacintdoft, granbarr och smaken av pepparkakor.
