Vår värld är
full av konflikter, motsägelser och kontraster. Det är svårt att begripa och
handskas med kriser som pågår ute i världen, men också med sådana som direkt
drabbar en själv. För det mesta står man maktlös och handfallen inför Ukrainakrisen,
svälten i Sudan, Gazakriget och alla andra oroshärdar som blossar upp utan ände
på vår jord.
Lika maktlös
kan man vara inför problem i närsamhället. Jag känner vanmakt och sorg när jag
ser alkoholisten som vinglar gatan fram och pratar för sig själv. Jag tycker
synd om den ensamma åldringen som mödosamt tar sig fram med sin rollator, och
jag ryser vid tanken på att det kan vara jag som går där inom en överskådlig
framtid. Jag känner närmast ursinne när jag hör om någon som blir mobbad i
skolan.
Tillvaron
blir allt mer konfliktfylld och när jag konstaterar det menar jag inte bara
alla konflikter i stora världen, utan också i vårt personliga liv. Åtminstone
jag tycker att det är jobbigt med de olika budskap vi ideligen nås av, uppmaningar
som motsäger varandra. Konsumera mera – downshifta och värna om jordens
resurser. Res till länder där man kan turista billigt – betänk att
lokalbefolkningen lever på existensminimum. Njut av livets goda, unna dig lite
fine dining – gå ner i vikt, börja motionera. Var nöjd med din kropp, några
bilringar kring midjan spelar ingen roll – låt fettsuga din mage, förstora dina
bröst.
Nästan varje
dag måste vi göra val som kräver att vi tänker över konsekvenserna av våra
beslut. Det är val som försvårar vårt liv och det ska det också göra. Ett
världssamvete är det få av oss som har; det räcker så bra med det dåliga
samvetet man lider av i sitt eget liv, men ibland sammanfaller de två. Jag
menar så här: Köper du Roundup för att utrota ogräs i din trädgård kanske du
får dåligt samvete när du tänker på att medlet är skadligt för miljön.
På ett
privat plan kan konflikterna och kriserna röra sig om plågsamma minnen som
jagar en, relationsproblem som ställer till det, släktfejder som gör livet
surt, ofrivillig ensamhet och hälsoproblem. När man inte mår bra, det gäller
både det fysiska och det psykiska måendet, är det förstås det som bekymrar en
mest. Har man ont i ryggen är det hart när omöjligt att koncentrera sig på
något annat än den onda ryggen. Kanske man tänker att mänskor som har
allvarliga sjukdomar har det värre ställt. Men vad hjälper det när magen
krånglar eller man har drabbats av en svår förlust? Har man ett liv fullt av
bekymmer väger ebolaepidemin i Liberia ganska lätt.
Var och en
står sig själv närmast. Var och en strävar vi efter harmoni och lycka och
kanske till och med efter något slags förhöjd livskänsla. Och varför skulle vi
inte det? Det är vår plikt att vara lyckliga.
Jag vill att
allt ska vara bra och att alla ska må bra. Särskilt jag själv. För att undvika
obehag och weltschmerz bläddrar jag snabbt förbi tidningssidorna med bilder av
flyktingar på väg ur ett krigshärjat land. Jag vänder bort blicken när
tevebilderna på hungrande barn blir för närgångna. Jag motar bort de
ångestfyllda tankarna och lever i min kokong.
Världen står
i brand och jag grubblar över hurdan tröskel som blir snyggast i vårt
nyrenoverade kök.
