Så må det
bli sagt. Det är ett helvete att åldras.
Jag förstår
inte det nästan tvångsmässigt hurtiga påståendet om att det är skönt att bli
äldre. Äldre, ja, men gammal, nej. Jag avskyr att bli gammal.
Allt oftare
tänker jag på hur svårt det är att acceptera åldrandet; kroppens förfall - hur
jag blir skörare, hur minnet försämras, hur orken tryter, och förstås det
slutgiltiga: min död.
Nuförtiden
säger jag när jag planerar något för, säg nästa sommar, att då ska vi . . .om
jag lever. ”Klart du lever”, svarar min dotter irriterat. Men se verkligheten
utan skönmålning, kära dotter. Jag börjar bli så gammal att det inte är någon
självklarhet att jag lever nästa sommar.
Man kan inte
hela tiden leva med tanken på sin förestående död, ändå tycker jag att döden
bör ha en plats i ens medvetande, att döden är att räkna med.
Man måste
lära sig acceptansens svåra konst. Jag försöker. För några år sedan fick jag så
lov att erkänna för mig själv att mina höfter och fötter inte klarade av att
springa mer. Jag kämpade emot och tvingade mig ut i spåret med löpdojorna på
fötterna, men kroppen protesterade. Det gick inte längre. Jag sörjde. Först nu
har jag accepterat att jag inte kan gå ut och jogga som förr. Jag beklagade mig
för en jämnårig vän som sa: ”Ewa, vi har sprungit färdigt.” Hon hade rätt. Nu
stavgår jag och går på 65+ gympa, enligt principen ”var och en efter sin
förmåga”, en tillåtande och sund devis.
När man, som
man brukar säga, har framtiden bakom sig kommer man till insikt om sina begränsningar
och om sådant som man är tvungen att avstå från, hur smärtsamt det än är.
Mitt största
intresse är litteratur och jag har insett att jag inte kommer att hinna läsa
alla böcker som jag skulle vilja läsa. Därför väljer jag min lektyr med omsorg.
Det är
mycket som jag inte kommer att få vara med om eller uppleva; platser jag aldrig
(mer) kommer att se. Jag får inte veta hur världen ser ut om femtio år. Kommer
vår planet att bestå eller kommer den att förstöras av naturkatastrofer och
krig? Kommer mitt hus att stå kvar? Hur ska det gå för min dotter och hennes
barn?
Jag besöker
min mor på äldreboendet. De gamlas tomma, ibland apatiska blick skrämmer mig.
En dag är det jag, om jag lever, som sitter där och nuckar framför teven
tillsammans med mina olyckssystrar och -bröder.
Att åldras
innebär att vara oförstående inför yngre generationers värderingar och
tänkesätt. Avståndet till moderniteter blir större. Det gör att åtminstone jag
har svårt att förstå mig på samhällsfenomen såsom vulgariseringen av kulturen,
digitaliseringen av alla samhällsfunktioner och annat som jag känner mig
främmande för.
Finns det
ingenting som är positivt med att bli gammal? Ja, det finns det. Att bli
pensionär är en milstolpe i livet och i mitt fall bara, bara skönt. Det är
kanske underligt, men inte en dag har jag saknat jobbet. Allra mest uppskattar
jag morgnarna då man får ta det lugnt och slipper skynda iväg till arbetet.
Jag ska inte
börja orda om livets efterrätt, men visst är barnbarnen en källa till glädje
och förundran. Jag visste inte innan jag blev mormor vilka starka känslor
barnbarnen skulle väcka hos mig, både kärlek och oro. Att tillbringa en dag med
de små är roligt och intensivt och tröttsamt. Efter en sådan dag är jag
utmattad. Utan ”mina” två små pojkar skulle jag inte vilja vara, fast de stökar
till det, skriker och slåss och prövar mitt tålamod. Stunderna av förtroliga
funderingar och kramar och pussar uppväger bråket.
Runeberg
diktar: ”Sorg och glädje båda / bodde i mitt hjärta, / sorg i ena kammarn, /
glädje i den andra. / Oförsonligt skilda, / rådde än den ena, / än den andra,
ensam.”
Ja, du Johan
Ludvig, så är det. Och jag kommer inte att försonas med mitt åldrande.
