När nyheten
om att det nya coronaviruset hade gett upphov till en epidemi kablades ut reagerade jag med en viss skepsis och likgiltighet. Kan det där vara så
farligt? Hur orka bry mig när jag själv är nybliven änka och försöker komma
till rätta med min förlust och min nya situation? Vad är en epidemi jämfört med
min oändliga sorg?
Men allteftersom
dagarna går, epidemin klassats som pandemi, allt fler insjuknar och allt fler
dör, har jag börjat förstå allvaret. Nu fattar jag att coronaviruset kan ge
besvärliga symptom och farliga följdsjukdomar.
Många säger
att de inte är rädda för egen del, utan för att äldre släktingar och de som är
svagare ska drabbas. Jag måste bekänna att jag är rädd. Jag är skiträdd för att
bli smittad av det hemska viruset. Naturligtvis är jag också rädd för att mina
anhöriga ska bli sjuka, särskilt mitt barn och mitt barnbarn.
Visst är det trist att man inte får gå på
café, inte besöka biblioteket, inte gå på sina gympapass osv., men vad kan man?
Man kan gå
ut och promenera och man kan gympa hemma, man kan städa skåp och lådor, läsa
böcker som väntar på att bli lästa; det finns egentligen mycket man kan göra,
om man är frisk, vill säga.
Man kan till
exempel brottas med byråkratin som jag gör denna, ur mitt perspektiv, kalla och
sorgliga vår. Efter en nära anhörigs död hinner man knappt hämta sig från
chocken förrän banker, försäkringsbolag och skatteverket börjar höra av sig.
Tjocka kuvert hopas i brevlådan och breven inleds ungefär så här: ”Det har
kommit till vår kännedom att din nära anhöriga har avlidit. Vi beklagar
förlusten.” Därefter består brevet av långa instruktioner om vad som måste
göras. Det är sida upp och sida ned i en nästan aggressiv ton som förklarar vad
jag ska göra och hur viktigt det är att jag gör rätt. Nu är jag reducerad till
dödsbodelägare.
Bouppteckningen
ska uppvisas och skickas till alla möjliga instanser. Det känns olustigt och
obehagligt att lämna ut sitt liv och den dödas liv till höger och vänster.
Detta liv finns nu samlat i släktutredningar och uppgifter om egendom och
privat ekonomi. Vem läser alla papper? Var kommer alla dokument att förvaras?
All den tid
som jag har ägnat åt telefonsamtal till försäkringsbolag och myndigheter,
banker och besiktningskontor, den tid jag har konsulterat advokat och
hjälpsamma vänner, kan jag mäta i timmar, ja, i dagar.
En dag
ringde jag myndigheten för digitalisering och befolkningsdata (så heter
faktiskt det som förut hette magistraten) för att få ett ärende uträttat. En
ganska otrevlig tjänsteman kunde inte hjälpa mig att få ett ämbetsbevis för en
annan dödsbodelägare. Bestämmelserna är sådana. Ja, ja, ja, suckade jag.
Däremot blev
jag synnerligen vänligt bemött på det lokala försäkringsbolaget, vars kontor
man kan besöka och ringa utan att samtalet går till någon ointresserad person i
Helsingfors.
För övrigt,
hur kan det komma sig att det alltid är rusning till myndigheter och banker
oberoende av när man ringer? ”Nyt on ruuhka”, säger en röst och så får man
lyssna till skrällig hissmusik och om man orkar vänta, förklara sitt ärende
ibland på knagglig finska, i bästa fall på sitt svenska modersmål. Efter ett
sådant samtal är jag utmattad.
Slikt måste
man syssla med när ens hjärta håller på att brista av sorg.
Nog klagat
och suckat för denna gång.
Det kommer en vår med koltrastsång. Det kommer
en sommar med sol och hav. Det kommer en tid när vi ridit ut coronakrisen och
kan ta oss ur denna dystopiska verklighet. Kanske det kommer en tid när min
sorg mattas av och jag kan glädjas åt livet igen.
