I min tidiga
ungdom läste jag allt jag kom över av Kerstin Thorvall. Hennes böcker talade
direkt till mitt unga jag. Somrarna var den tid då jag besökte biblioteket i
Nykarleby där den snälla farbrorn bakom lånedisken fyllde i mitt lånekort och
jag fick mina böcker. Sedan var det bara att cykla tillbaka till den gamla
sommarvillan och börja läsa, läsa, läsa.
Så en gång
hittade jag en liten oansenlig bok av Thorvall, en bok med titeln Porträtt av ett mycket litet barn. Jag
som inte alls var intresserad av bebisar och småbarn fascinerades av
skildringen av det lilla barnets beteende och utvecklingsfaser.
Efter att ha
umgåtts med ett mycket litet barn en tid, dök boken upp i mitt minne. Jag måste
ha boken och läsa den igen. Det gjorde jag, nu med andra ögon, förstås.
Författarinnan målar ett träffsäkert och kärleksfullt porträtt av det lilla
barnet Hon skriver om barnets lycka och om skrattet som bubblar i honom: ”De
flesta människor skrattar med ögon och mun. Han skrattar med hela kroppen.
Armarna och fötterna hjälper till med det stora skrattet, och när det gäller de
små ömma leendena blir kroppen mjuk och rund och stilla och liksom spinnande.”
Det finns en
livsglädje och oskuldsfullhet hos små barn som gör att jag ibland, men bara
ibland, återfinner tron på människans godhet, den tro som jag en gång hade, men
som jag tappade för länge sedan. Det händer den 13 december när jag ser de små
och stora barnen sjunga julsånger på teve. Kameran sveper över barnens
oskuldsfulla ansikten medan de unga med stort allvar och ljusa klara röster
stämmer upp i körsången. Då blir jag rörd och gråtmild och tänker att det måste
finnas något gott i människor som på ett sådant okonstlat och hängivet sätt
tillsammans kan beröra med sång. Kanske, kanske finns det hopp för
mänskligheten.
Vart
försvinner alla älskliga små flickor och pojkar och var kommer alla ondskefulla
och elaka typer ifrån? Människor som torterar och dödar och vill sina
medmänniskor illa, har också en gång varit små och oskyldiga. Jag återkommer
till den tanken gång på gång. Vad är det som händer på vägen? Det är hemskt att
tänka sig att de små oförstörda barnen, så fria från ondska och hat, en dag
växer upp och drabbas av världens illvilja. Att tänka sig att något litet knyte
växer upp och blir en våldsverkare och terrorist är ännu hemskare.
Jag håller det lilla barnet i min famn. Han
ser upp på mig med en blick som är full av förtröstan och tillit. I mungipan
leker ett kvillrande leende. Lilla barn, må du bli en fredens och fridens man
när du blir stor, och må du inte bli den som mobbar och plågar dina
medmänniskor.
Han somnar i
mitt knä ”som en kattunge med blinda ögon, och anar inte allt märkligt som
livet har i beredskap”, skriver Kerstin Thorvall i boken som är ett porträtt av
ett mycket litet barn.
