Det är inte
alltid lätt att be om hjälp. Man vill inte störa. Man vill inte att
vederbörande ska känna sig tvungen att ställa upp. Som med så mycket annat är
det en fråga om omdöme och ett visst mått av mod. Vågar jag fråga henne om hon
kan skjutsa mig? Vågar jag be honom hjälpa mig med gräsklipparen? För att inte
vara påträngande brukar jag försäkra mig om att den jag ber om hjälp inte
känner sig obekväm om hen svarar nej på min begäran. Om jag lyckas är en annan
sak. Med tiden har jag lärt mig vem jag kan be om hjälp, vem inte.
Under den
tid som förflutit sedan jag blev änka, drygt fyra år, har jag fått klara mig
som ensamstående. Det har inte varit lätt att efter ett relativt långt
äktenskap bli beroende av andras omsorg och hjälp. Jag menar, min man och jag
hade en till synes traditionell uppdelning av hushållssysslorna; han gjorde
grovjobbet och jag sådant som var mindre fysiskt krävande såsom städning, tvätt
och dylikt.
Nu får jag
tömma komposten själv, klippa häck, skotta snö och sköta trädgården. Ansvaret
för att allt ska bli gjort är bara mitt, och som alla vet, som likt mig bor i
eget hus, är sysslorna många. Jag har varit tvungen att vänja mig vid att
betala för tjänster. Och så får jag lita till mina vänner.
I början av
mitt liv som änka (jag har fortfarande svårt att ta till mig ordet) var jag mån
om att göra mig av med allt som jag inte behövde och att röja upp i hus,
garage, båtskjul och diverse förråd. Jag sålde båtar, isjakt, bil, fyrhjuling
och släpvagn, eftersom jag inte seglar och varken kör bil eller båt. Att
förhandla om priset på alla flytetyg och fordon hade jag inte klarat utan min
mans vänner som bistod mig med hjälp och stöd. Min mans trogna gast är jag
evigt tacksam för allt han gjorde: han klöv bastuved åt mig, han körde till
Ekorosk, han visste råd när jag stod handfallen inför praktiska problem.
Och jag har
mina väninnor, mina väninnor som jag kan vända mig till när jag vill lätta mitt
hjärta och när jag behöver hjälp av alla de slag. För hjälp behöver jag
fortfarande.
Jag har en
väninna som veckohandlar med mig, en som skjutsar mig, en som kan ge mig goda
råd i hälsofrågor, en som har lösningar på det mesta jag grubblar över, en som
aldrig tvekar att hjälpa mig, en som jag får anlita i juridiska spörsmål – ja,
allt mellan himmel och jord. Jag promenerar, lunchar, går på konsert och bio
med mina väninnor och framför allt pratar, pratar, pratar jag med dem.
Att jag kan
lita på mina väninnor fick jag ännu en gång erfara när jag för en vecka sedan
var med om en operation som gjorde att jag har svårt att gå i flera veckor
framöver. Väninnorna ser till att jag har allt jag behöver under min
konvalescens. De hämtar kryckor, byter förband på operationssåret, kommer med
blommor, kommer med morgontidningen, ringer mig och frågar hur jag mår och
säger att allt kommer att bli bra, när jag klagar över min belägenhet.
En väninna
hämtade mig i Vasa efter operationen och stannade hos mig över natten. Man
måste nämligen ha en ledsagare / stödperson det första dygnet efter ett
dagkirurgiskt ingrepp.
Jag sjunger
vänskapens lov och jag förstår att jag är lyckligt lottad som vet att det finns
människor som bryr sig om mig. Det är inte alla förunnat.
Hur skulle
mitt liv te sig utan mina fantastiska väninnor?
