Drömmarnas
och illusionernas tid är förbi. En efter en krossas de ideal och drömmar vi
hade en gång.
I de kretsar
jag umgicks – och fortfarande umgås i – trodde vi att en värld i fred var om
inte möjlig så åtminstone något vi alla måste sträva efter. Vi var pacifister
av varierande grad. De längst ute på vänsterkanten var inte hundra procent
antimilitarister, men det var jag. Idag är det inte lätt att vara pacifist.
Mina
likasinnade och jag var med i Fredsmarschkommittén i Jakobstad som arrangerade
fredsmarscher på åttiotalet. Uppslutningen var stor.
Det kändes betydelsefullt att vandra med plakat och banderoller textade med
slagord för fred längs stadens gator. En fläkt av känslan erfor jag sommaren 2014 när jag deltog i Prideparaden.
Den 6
augusti uppmärksammade vi minnet av de ödesdigra bomberna som USA fällde över
Hiroshima och Nagasaki år 1945. Vi tände ljus som vi lade ner i dammen i
Skolparken. Ett år höll författaren Gösta Ågren ett anförande innan vi gick ner
till dammen med våra ljus. Stämningen var fridfull. Vi ägnade en tanke åt
offren för den grymma bombningen av de två japanska städerna.
Det mest
radikala jag gjort för freden var en gång när faneden skulle sväras av
rekryterna i Pedersöre kyrka. Då var vi några entusiaster, de sista, som
ställde oss utanför kyrkan med fredsduvor av papp i händerna i en stilla
protest mot förfarandet. Det dröjde inte länge förrän polisen kom och sa att vi
måste avlägsna oss.
Min numera
avlidna man var en av de första i trakten som gjorde civiltjänst utan att ha religiösa skäl. Hans skäl var en stark
övertygelse om att fred inte kan skapas med vapen, hans samvete sa honom att
krig och våld måste motarbetas. Han kunde inte tänka sig att lära sig att döda.
Att anhålla om civiltjänst var på sjuttiotalet en invecklad och omständlig
procedur. Man blev tvungen att utstå förhör av
en civiltjänstgöringsnämnd i Helsingfors och försvara sin ståndpunkt och ibland
också få ett utlåtande av militärstaben i Vasa.
Sedermera
hjälpte min man mången ung kille att anhålla om civiltjänst. Idag är det tack
och lov lättare att göra civiltjänst; man behöver inte försvara sitt beslut,
man bara konstaterar att man inte vill göra militärtjänst. Ändå hoppas jag att
dagens civiltjänstgörare drivs av samvetsskäl och att de noggrant har tänkt
igenom sitt beslut, inte att skälet är lättja. Livet i det militära är säkert
tufft.
När jag som
ung gymnasielärare tog mig friheten att plädera för civiltjänstgöring i
uppbådstider, hoppades jag så ett frö i någon adertonåring bland eleverna. Jag
höll morgonsamlingar då jag uppmanade eleverna att gå med i fredsmarschen.
Nu är det
helt andra tongångar i världen. Nu är det upprustning och vapenmakt som talar.
Jag fattar att det är det enda språk som Putin, hans underhuggare och andra
diktatorer förstår.
Men när vi
ser militärparader, när vi går med i en militärallians där den största nationen
tillåter civila att bära vapen att skjuta skolelever med, och där den
näststörsta nationen leds av en halvgalen diktator, får vi inte glömma att
pansarvagnar, granater, missiler och bomber av alla de slag har ett yttersta
syfte och en huvudsaklig uppgift: att döda och förinta.
I mig lever
den unga pacifisten kvar. Mitt fredspatos har inte dött. Som jag ser det är det
motsägelsefullt att fred ska uppnås och bevaras med vapen.
Vore det
dags att väcka den slumrande fredsrörelsen till liv igen? Borde vi grånade
fredsvänner och desillusionerade idealister ställa oss på barrikaderna med våra
plakat igen?
Vi orkar nog
inte, vi får sätta vår tilltro till yngre generationer, tänker jag och drar en
djup suck medan jag sätter mig till rätta med min stickning.
