”Om en sak
är jag fast övertygad: att människans behov av tröst är omättligt”, skrev Stig
Dagerman, den nästan kultförklarade författaren, i en artikel 1952.
Dagermans
övertygelse är också min övertygelse – att söka tröst varhelst man kan finna
den är mänskligt.
Många säger
sig få tröst av allt det vackra i naturen: havet, solnedgången och skogen. Och
det vet vi alla, att för ett upprört sinne kan det kännas som balsam att se ut
över landskapet, att leva i tystnaden en stund, för att sedan vederkvickt
fortsätta med sina sysslor.
Någon säger
att ett djur kan vara ett stöd när man känner sig ledsen och nere, en katt att
betrakta, en hund att klappa, en fågels blick.
Andra
tröstar sig med god mat eller sötsaker. Jag är säker på att många av oss har
tröstätit någon gång, kanske ganska många gånger. Vi må vara förlåtna.
Dessvärre är det alltför många som också tröstdricker.
Vi lever
under olika villkor och har olika utgångslägen och förutsättningar, ändå finns det omständigheter vi delar; alla berörs av grymheterna i världen, ingen
kan vara likgiltig inför den stundande klimatkrisen, alla måste förhålla sig på
något sätt till den pandemi som grasserar överallt, och det ultimata om än
triviala: ingen undgår döden.
Hur underligt
det än låter, skänker vetskapen om att de här realiteterna rör alla, angår alla
människor på vår jord, en viss tröst.
Att åldras
och bli gammal är inte roligt, men när jag ser andra i min ålder och
konstaterar att också de åldras, ger det mig någon sorts lindring i
grubblerierna och de tilltagande krämporna som stundom berövar mig glädjen att
finnas till. Det är själviskt och inte särskilt sympatiskt att tröstas av
tanken på att också andra kan ha ont i ryggen, också andra kan ha svårt att
sova när vinden viner och regnet slår mot taket. Det är inte bara jag som är
ensam när jag går och lägger mig om kvällen, vi är många som har mist vår
livspartner.
En vacker
sensommarkväll gick jag till minneslunden för att bara vara en stund. Massor av
blommor täckte den lilla avsatsen nedanför plaketterna med de dödas namn. En
kvinna kom och lade ner ännu en blomma. ”Någon måste ha dött nyligen”, sa jag
till henne. ”Det är min man”, svarade hon. ” Han ville inte bli begravd på
vanligt sätt.” ”Inte min heller”, sa jag och pekade på plaketten med hans namn.
Vi önskade varandra god fortsättning. Jag vet inte vem hon var. Vi presenterade
oss inte. Men jag skulle tro att vi upplevde en kort stund av innerligt
samförstånd. Med en sällsam känsla av sorg och tröst vandrade jag därifrån.
När sommaren
är till ända och höstens vemod sänker sig över tillvaron ska vi inte bli
missmodiga. I stället ska vi se hösten som en början på något nytt, vilket är
mångomvittnat att vi lite till mans faktiskt gör. Det är nu som ett nytt år inleds.
Det tycker jag fortfarande fast jag inte är en del av arbetslivet längre, och
inte kommit tillbaka efter semestern. Livet går vidare, trots hopplösheten i
världen, trots maktlösheten vi känner inför krig och klimathot, sjukdomar och
död. Huruvida det finns någon tröst i den truismen vet jag inte, men vi kan
låtsas så.
Stig Dagerman hann aldrig uppleva åldrandet.
Han dog för egen hand endast trettioett år gammal. För honom fanns ingen tröst
att få.
I en vacker
dikt som har följt mig sedan unga år, skriver Dagerman att vi en dag om året
borde låtsas att ”döden vilar i ett vitt schatull” och att ”världskatastrofen
sover lugnt och stilla/ emellan lakan på ett snyggt hotell”. Dikten avslutas
med de utopistiska raderna ”Inga män blir plötsligt sönderbrända/ och ingen dör
på gatorna just då/ Visst är det lögn, det kan väl hända/ Jag bara säger: Vi
kan låtsas så”.
