Är du en
sådan människa som vill vara mycket för dig själv, som trivs i ditt eget
sällskap och inte vill ha folk omkring dig ständigt och jämt, alltså en sådan
människa som behöver stunder av ensamhet för att fungera i vardagslivet?
Om du
därtill har svårt att göra dig gällande i större eller mindre grupper och till
och med undviker situationer som kräver att man yttrar sig, skulle jag tro att
du är en ganska normal människa.
Förr sa man
inbunden, tillbakadragen, rentav hämmad om en sådan människa. Nuförtiden har vi
ett snyggt ord för den människotypen: introvert. Det är lite trendigt att säga
sig vara introvert – det är inte alldeles ovanligt att kända personer påstår
sig vara introverta och blyga. Den introverta är kanske filosofiskt lagd, en
tänkare och grubblare som gärna är ensam.
Själv har
jag drag av den människotypen fastän jag också vill umgås och samtala med
andra. Intensivt umgänge gör mig trött och får mig att längta efter egentid,
även om jag kan längta efter någon att prata med när jag tillbringat en tid för
mig själv.
Begreppet
egentid har blivit vanligt och något man måste unna sig om man ska orka leva
det moderna livet som ställer krav. Vi ska vara trevliga och sällskapliga,
bjuda på os själva och ägna oss åt allehanda aktiviteter och upplevelser. Att
vara utåtriktad och att hålla sig framme och ta för sig lönar sig i vårt
samhälle som belönar de extroverta, i arbetslivet, i skolan och i
sällskapslivet.
Jag har
nyligen läst Katrina av Sally
Salminen (1906-1979), en författare som lyfts fram igen. Romanen utkom 1936 och
handlar om österbottniskan Katrina som gifter sig till Åland och ett liv i
armod, fyllt av arbete under hårda villkor ställda av hänsynslösa storbönder
och redare i början av 1900-talet.
Katrina hade
minsann ingenting som hette egentid och ingen tid för nöjen och förströelser.
För henne existerade ingen fritid. Hon arbetade från morgon till kväll. Detta
kommer jag att tänka på när en del människor påstår att arbete och fritid
flyter ihop och att de måste åka bort för att koppla av och ha kvalitetstid,
som det heter, med familj och vänner, vilket också är en form av egentid.
Vilken kontrast till det arbetsfyllda liv Katrina levde! Hon kunde sällan eller
aldrig drömma om att resa bort.
När Katrina besöker sin äldsta son som har
tagit sig ur fattigdomen, blivit sjökapten och bor i ett fint hus i Mariehamn,
vill hon genast hem tillbaka till sin torftiga stuga på Torsö.
I så måtto
påminner jag lite om Katrina, inte att jag arbetar hårt och ingen fritid har,
men att jag trivs bäst hemma, inte på en badstrand med massor av människor
eller i en storstad med ett pulserande liv i högt tempo. Nej, jag slappnar av
hemma i mitt lilla hem. Där får jag vara som jag vill, lyssna på vilken musik
jag vill, pyssla med mitt och rå om min egen tid – min egentid.
