Byta ett ord
eller två
Gjorde det
lätt att gå.
Alla
människors möte
Borde vara
så.
De här kända
raderna i tredje strofen av Hjalmar Gullbergs dikt Människors möte är lätta att
ta till sig och hålla med om. För precis så är det. Att överhuvudtaget få prata
med någon, utbyta tankar och idéer, fastän det bara är några ord om vädret, ger
en liten bekräftelse: jag ser dig, du ser mig.
Djupare
samtal än så kräver mer av båda parter. Att kunna lyssna och vara lyhörd är
inte allom givet, men en nog så viktig del av ett samtal eller en diskussion.
Alla känner
vi människan som frågar hur man har det och utan att vänta på svar börjar tala
om sig själv och sitt. Själv försöker man sticka in någon replik, men när
responsen uteblir tystnar man, nickar, hummar och säger ja.
Att vara
uppfylld av sig själv och samtidigt visa intresse för den andra är nästan
omöjligt. Den självuppfyllda människan är ingen ovanlighet i dessa tider då
egocentriciteten och individualismen firar triumfer. Att ständigt framhålla sig
själv kan uppfattas som skryt och att skryta om sig själv och sina bedrifter är
något som vi i den äldre generationen har fått lära oss att man inte ska göra.
Skryt är fult.
För de unga
är det vardag att fokusera på sig själv och acceptera mottot att var och en är
sin egen lyckas smed. Tänk på alla sociala medier där man måste synas för att
vara någon att räkna med. En ytterlighet är fenomenet influencers, personer som
visar upp sig på sociala medier och som kan tjäna pengar på att påverka sina
följare att köpa vissa produkter. (Det är kanske inte så underligt att
bildningsnivån sjunker om idealet för unga människor är att bli en känd
influencer.)
Det verkar
som om vi äldre skulle ha smittats en aning av visa-upp-sig-mentaliteten. Man
behöver bara scrolla en stund på facebook, som äldre mest håller sig till, där
man skriver om underbara resor, om sina lyckade barn, postar bilder på sig
själv och sina mysiga hem. Det utan att tänka på att det kan väcka avundsjuka,
eller vem vet, kanske just därför.
En avart av
egocentriciteten är självhävdelsen, att alltid tro och tycka att man har rätt
och att alltid försöka överträffa andra i sällskapet. Egocentrikern och
besserwissern kan ta varandra i hand. Allra mest irriterande är den mästrande
typen som vet bäst inom ett område som man själv är kunnig inom. Då uppstår
oavsiktligt en rivalitet. När åsikter och tycke och smak går isär och det knappt
går att diskutera, utan samtalspartnern avfärdar ens åsikter, känner man sig
tillplattad och till och med sårad. Eller så här: Jag: ”Alex Schulmans nya roman
är läsvärd och intressant, tycker jag.” Besserwissern: ”Alex Schulman, hans böcker är bara billig
underhållning.” Bättrevetaren borde tänka på att lite ödmjukhet vore klädsamt.
Vi vet hur
det är när man är ivrig och gärna vill prata om och uttrycka sina tankar och
åsikter. Man är kanske full av intryck av något man upplevt eller läst. Då
måste man försöka förstå att den som lyssnar kanske inte är så intresserad. Det
gäller att läsa av den andra och lägga märke till reaktionen. Det är en svår balansgång mellan att till
vare pris vilja lägga ut texten och att vara lyhörd för andras tankar och
respektera andras åsikter.
Ibland
märker jag hur jag svävar ut i litanior om mina krämpor och mitt missmod. Då
måste jag hejda mig. Jag skulle kunna tala hur länge som helst om vad mina
barnbarn hittar på och hur gulliga de är. Då måste jag också lägga band på mig
och akta mig innan jag tråkar ut den jag pratar med.
