Jag hatar cancer

En del cancerdrabbade säger att sjukdomen har varit en erfarenhet som har gjort att de ser annorlunda på livet, ser värde i andra saker än de materiella, att de till och med inte skulle ha velat vara utan erfarenheten sjukdomen gav dem. Jag har föga förståelse för en sådan tanke. Kanske man kan tänka och säga så om man klarat sig helskinnad ur sjukdomen och blivit friskförklarad, annars inte.

Nu när jag på nära håll ser hur cancern bryter ned en människa, önskar jag att cancern aldrig skulle ha drabbat min familj. Det lidande, de dagliga svåra smärtorna som ingen smärtstillande medicin rår på, neuropatin, aptitlösheten, illamåendet och febern som den cancersjuka måste stå ut med är förödande och dödande. Obotlig cancer är inget som berikar ens liv, tvärtom, den förstör och tar livet av den sjuka. Den långsamma, nedbrytande sjukdomsutvecklingen är en plågsam process som bara har ett slut.

Det finns en idé om lidandets renande och karaktärsdanande effekt, ett tema som återfinns i många religiösa berättelser och i hjältesagor som är en del av vårt kulturarv. Lidandet måste man utstå; det gör en tapper och ädel. Döbeln i Runebergs sägen lider alla helvetes kval, men trots ”tärd av plågor” ber han doktorn om en medicindos som gör honom kapabel att utkämpa sista striden och sedan dö ärofyllt.

När man vaknar av att bröstet håller på att sprängas av en smärta så intensiv att man inte vet vart man ska ta vägen, känner man sig allt annat än ädel och upphöjd. Då är man ynklig och beroende av morfin. När andnöden hotar kväva den sjuka är hens ångest så stark att paniken är ett faktum. Talet om att ingen sjuk människa ska behöva ha smärtor är lika osant som att hävda att man kan föda utan smärta.

Det är lätt att vara stark när man är frisk, men det är svårt att vara stark när man är sjuk. Man försöker ta alla hurtiga kämpa-på-uppmaningar och krya-på-dig-hälsningar med ro, fastän man vet att kampen är förlorad inom en överskådlig framtid.

Omvärldens syn på och attityd till en cancersjuk människa gör att sjukdomen betraktas som en del av den drabbades identitet, kanhända hela identiteten. Den sjuka blir sjukdomen. Besöken av släktingar och vänner börjar mer och mer likna avsked.

I min ungdom trodde jag blint på hälsorörelsens dogmer om att vegetarisk råkost, biodynamiskt odlade grönsaker och sund livsföring var lösningen på hälsoproblemen. Men när min onkel och läromästare som var hängiven hälsokostare och frisksportare, drabbades av tarmcancer och dog, tappade jag tron. Jag var besviken och förstod att hur vettigt man än äter och hur sunt man än lever kan man bli allvarligt sjuk.

Idag vet jag att vem som helst kan drabbas av cancer. Den vetskapen är svår att leva med och att leva nära en svårt cancersjuk människa gör insikten ännu mer påtaglig. När är det min tur, frågar jag mig i mina mörkaste stunder. Jag vet att man kan vinna över sjukdom och bli frisk, men det ger mig ingen tröst just nu.

Finns det ingen ljuspunkt i den cancersjukas tillvaro?

Så här säger den sjuka: ”Det är en mognadsprocess att veta att man snart ska dö. Man kan sitta i gungstolen och tänka över sitt liv och göra upp med sig själv och sedan släppa taget. Och när smärtorna tillfälligt släpper är det som när solen tittar fram och regnet upphör.”

Högt och lågt i storstadsmiljö

Mina känslor kan beskrivas som motstridiga när jag besöker en brittisk storstad i september.

Kontrasterna är uppenbara, det gäller både människor och miljöer. På huvudgatan, shoppingstråket i centrum, rör sig massor av människor i olika utstyrslar och storlekar, och jag är en av dem som går stråket fram. De andra är till synes vana storstadsmänniskor – jag är en småstadsmänniska som ser mig omkring och lägger märke till de stackars tiggarna som sitter på smutsiga filtar med en pappersmugg framför sig. De andra hastar förbi utan att ägna tiggarens misär en blick. Jag väntar snällt på grön gubbe när jag ska gå över den breda gatan, medan storstadsmänniskorna går mot rött som ingenting och kryssar mellan framrusande bilar, brummande bussar och plingande spårvagnar. En och annan cyklist susar förbi i väldig fart. Hur vågar de, tänker jag.

I en klädaffär dånar musiken så högt att man inte hör vad man tänker. Kvinnor nyper, nej, sliter respektlöst i plaggen på hängarna utan tanke på klädernas ursprung och tillverkningssätt. Här vill jag inte vara.

Jag vandrar vidare och går in i en av de två stora bokhandlarna i staden, ett paradis för bokälskare. Här kan jag gå omkring och titta på böckerna i hyllorna i lugn och ro. Den vänliga expediten plockar snabbt fram de titlar jag söker. Nöjd sätter jag mig med mina bokinköp på bokhandelns café och dricker min latte, som den vänliga baristan serverar mig, och känner mig världsvan och intellektuell en stund. Här sitter inga råbarkade karlar med bred accent, typer man ser på kvarterspuben i ruffigare delar av staden.

När jag kommer ut på gatan igen kommer de blandade känslorna åter; jag känner mig fri, men samtidigt ängslig och främmande. Känslan är ungefär likadan som jag har på flygplatsen där jag har svårt att stå ut med strömmen av människor och den totala kommersialismen som råder, som om alla tankar på downshifting, shopstop och klimathot inte existerade.

 Likaså stör mig smutsen, skräpet och den låga standarden på bostäder för vanligt folk i den brittiska storstaden. Kring överfulla soptunnor ligger skräp utspritt. I sunkiga lägenheter klampar människorna in med skorna på. Ta av er skorna, vill jag säga.

Alla mina värderingar och tankar om renlighet och ordning ställs på huvudet. Så här kan man också leva, måste jag tänka, medan jag jämför med min hemstad; hur rent det är där, hur lite folk man ser och hur snygga bostäderna är.

I de lyxigare bostadsområdena är husen omgärdade av höga staket med låsta grindportar. Där bor rikt folk. Klasskillnaderna är tydliga i storstaden.

För att skaka av mig känslan av missmod flanerar jag i universitetskvarteren där stämningen är annorlunda. Studenter från hela världen promenerar mellan fakultetshusen. Byggnaderna och biblioteken representerar kunskap, bildning och internationalism. Åh, om jag vore ung, tänker jag, och fick vara en av de fräscha studenterna som rör sig på campuset och ägnar sina unga liv åt studier i språk, matematik, politik och tusen andra ämnen. I den stora parken som omger universitetsområdet sitter människor i klungor på gräsmattan, spelar boll och tennis. I ett hörn spelar en musikant gitarr och sjunger engelska evergreens. På uteserveringen skrattar en flicka högt och bekymmersfritt med sin kompis. I fonden reser sig det mäktiga berget Arthur’s Seat som jag har bestigit tillsammans med andra turister.

Jag insuper atmosfären och går ut i vimlet. Människor, människor överallt. Jag blir trött av att ha mycket folk omkring mig. Ändå är mängden människor här ingenting mot människomängden i till exempel en kinesisk storstad.

Och alla människor, tiggare, studenter, taxichaufförer och affärsmän har börjat sina liv som små, små barn. Det är en lika hisnande tanke som det är ett självklart faktum och en återkommande insikt när jag umgås med ett mycket litet barn i den skotska storstaden Edinburgh.

Ensam egentid

Är du en sådan människa som vill vara mycket för dig själv, som trivs i ditt eget sällskap och inte vill ha folk omkring dig ständigt och jämt, alltså en sådan människa som behöver stunder av ensamhet för att fungera i vardagslivet?

Om du därtill har svårt att göra dig gällande i större eller mindre grupper och till och med undviker situationer som kräver att man yttrar sig, skulle jag tro att du är en ganska normal människa.

Förr sa man inbunden, tillbakadragen, rentav hämmad om en sådan människa. Nuförtiden har vi ett snyggt ord för den människotypen: introvert. Det är lite trendigt att säga sig vara introvert – det är inte alldeles ovanligt att kända personer påstår sig vara introverta och blyga. Den introverta är kanske filosofiskt lagd, en tänkare och grubblare som gärna är ensam.

Själv har jag drag av den människotypen fastän jag också vill umgås och samtala med andra. Intensivt umgänge gör mig trött och får mig att längta efter egentid, även om jag kan längta efter någon att prata med när jag tillbringat en tid för mig själv.

Begreppet egentid har blivit vanligt och något man måste unna sig om man ska orka leva det moderna livet som ställer krav. Vi ska vara trevliga och sällskapliga, bjuda på os själva och ägna oss åt allehanda aktiviteter och upplevelser. Att vara utåtriktad och att hålla sig framme och ta för sig lönar sig i vårt samhälle som belönar de extroverta, i arbetslivet, i skolan och i sällskapslivet.

Jag har nyligen läst Katrina av Sally Salminen (1906-1979), en författare som lyfts fram igen. Romanen utkom 1936 och handlar om österbottniskan Katrina som gifter sig till Åland och ett liv i armod, fyllt av arbete under hårda villkor ställda av hänsynslösa storbönder och redare i början av 1900-talet.

Katrina hade minsann ingenting som hette egentid och ingen tid för nöjen och förströelser. För henne existerade ingen fritid. Hon arbetade från morgon till kväll. Detta kommer jag att tänka på när en del människor påstår att arbete och fritid flyter ihop och att de måste åka bort för att koppla av och ha kvalitetstid, som det heter, med familj och vänner, vilket också är en form av egentid. Vilken kontrast till det arbetsfyllda liv Katrina levde! Hon kunde sällan eller aldrig drömma om att resa bort.

 När Katrina besöker sin äldsta son som har tagit sig ur fattigdomen, blivit sjökapten och bor i ett fint hus i Mariehamn, vill hon genast hem tillbaka till sin torftiga stuga på Torsö.

I så måtto påminner jag lite om Katrina, inte att jag arbetar hårt och ingen fritid har, men att jag trivs bäst hemma, inte på en badstrand med massor av människor eller i en storstad med ett pulserande liv i högt tempo. Nej, jag slappnar av hemma i mitt lilla hem. Där får jag vara som jag vill, lyssna på vilken musik jag vill, pyssla med mitt och rå om min egen tid – min egentid.

Lämna något bakom sig

Det finns skeden i ens liv då man måste förstå att allt inte kan vara som förr. En sådan insikt kan komma sakta och gradvis, men ibland som en plötslig ingivelse och klarsyn. Att hålla fast vid det gamla, att motstå förändring och blunda för fakta för att sanningen är smärtsam, att skjuta upp ett svårt beslut brukar förvärra situationen. Inte sällan är det ändå så vi gör. Det är mänskligt.

Allt sedan min far dog har sommarstället, som var ett med honom, hans glädje och totala engagemang, där han tillbringade alla somrar i sitt liv och där även jag växt upp, blivit något av ett dåligt samvete för mig. Jag vill ju vara i den gamla sommarvillan, jag vill vakna i mitt lilla vindsrum och se ut över fjärden, gå ner till stranden och ta ett morgondopp, dricka mitt te på glasverandan och känna friden och ron när dagen vaknar.

Verkligheten är en annan. Jag vill inte ta ett dopp i den igenslammade viken. Det enda jag ser när jag sitter på den gistna verandan är arbete som borde göras och hur allting förfaller. Friden och ron infinner sig inte. Och, far är inte där.

Allt oftare har jag ställt mig den plågsamma frågan: Är det dags att avstå? Är tiden inne för en förändring? Och det krassa faktumet: är det förnuftigt att betala ett högt arrende för ett ställe när jag nästan aldrig är där?

Ju mer jag funderar och grubblar, desto mer är jag benägen att svara ja, det är dags och nej, det är inte förnuftigt. Insikten har kommit långsamt och ännu är jag inte riktigt säker.

Däremot är jag bombsäker på att den förändring som sker i mitt liv inom kort är nödvändig; den förestående pensioneringen. Aldrig förr har jag varit så säker på att jag fattade rätt beslut när jag bestämde mig för att lämna arbetslivet bakom mig. Inte minst förstod jag det då jag stod framför en grupp elever och för femtielfte gången talade om romantikens litteratur och verklighetsflykt. Jag ställde en fråga i ämnet, varpå en elev muttrade: ”Det där har du frågat förr.” Dags att gå i pension, tänkte jag, medan jag ursäktade mig för klassen.

Naturligtvis är frågor och farhågor som alla blivande pensionärer funderar på också i mina tankar. Jag är färdig med jobbet, men är jag förberedd? Är jag redo för avsaknaden av att ingå i ett sammanhang, att inte vara en del arbetsgemenskapen? Tänk om jag blir sysslolös och rastlös i stället för harmonisk och tillfreds.

Till hösten får jag svar på mina frågor. Då kommer jag att märka förändringen. En förändring kommer sällan ensam och när hösten kommer kan jag titulera mig både pensionär och mormor.

Men först: sommarlov.

Kanske tar jag en tur till den gamla sommarvillan. Kanske upplever jag den harmoni och känner den ro som jag strävar efter.

Trygghet i tingen

När jag var liten samlade jag på värdelösa ting; glanspapper, klippdockor och vackra stenar. Sakerna förvarade jag i prydliga högar i min bordslåda. Sakerna betydde något för mig. På barns vis besjälade jag tingen, särskilt mina två nallar som jag älskade högt.

Dagens barn har ofta ett hav av kramdjur och leksaker, vilket möjligtvis gör att de inte värdesätter sakerna på samma sätt som den gör som inte har så många grejor i sin leksakssamling. Ändå brukar någon nalle eller docka bli favoriten som hänger med överallt och som ger barnet trygghet och tröst. Sinnebilden för barnets behov av trygghet är parveln som håller nallen i ett fast grepp var hen går.

Och så är det också med oss vuxna. Det finns en trygghet i tingen som vi har i våra hem. De flesta av oss har ett sinne för estetik och en skönhetslängtan som bland annat tar sig uttryck i att vi vill omge oss med vackra saker. Alltid är föremålen inte speciellt vackra, utan det kan vara någon oansenlig liten sak som har ett affektionsvärde eller en minnessak. Det är saker som betyder något för oss.

Det lilla skrinet i trä som har varit min farfars, de små guldörhängena som min mor bar i sin ungdom, den slitna nallen jag hade som barn; det är saker som jag vårdar ömt och som ger mig perspektiv på tillvaron och ger mig en känsla av  kontinuitet i livet.

Min barndoms samlande höll i sig ett bra tag även om föremålen växlade. Det var designglas, Arabiatillbringare och Mariskålar.

Nu samlar jag inte på glas och skålar längre och en tilltagande minimalism har länge präglat mitt liv, långt innan det blev modernt att vara minimalist och idealhemmet skulle vara sparsamt möblerat och prydnadsföremålen få och omsorgsfullt utvalda.

Jag förstår mig inte på det febrila shoppandet och shopping för nöjes skull. Det jag däremot förstår är att shopping är grundbulten i vårt marknadsekonomiska samhällssystem. Jag vet också att det finns trygghet och förströelse i att gå runt i affärer och plocka bland varorna i hyllorna.

Jag vet hur det känns när ha-begäret blir för starkt och man bara måste köpa den nyaste muminmuggen. Nuförtiden tittar jag på muggen, konstaterar att den är fin, och ett ögonblick för jag en kamp med mig själv och överväger ett köp. Jag vill ju ha muggen! Men så säger jag till mig själv att jag har tillräckligt med muminmuggar och ställer tillbaka muggen i hyllan.

Jag har bestämt mig: det är slut på köpandet av prylar och kläder som jag inte behöver. Man måste tänka på dem som ska reda upp efter en. Jag har börjat döstäda. Naturligtvis är också de sinande naturtillgångarna och klimatförändringen en avgörande orsak till min minimalism. Men jag är fullt medveten om att min låtsade, lyxiga minimalism i ett globalt sammanhang är ett val jag kan göra, ett val som långt ifrån alla i vår värld kan göra. Jag skapar en trygg värld, jag bygger upp min sparsmakade image för att jag kan och har råd, inte för att jag är tvungen att avstå från överflödet.

På tal om saker och ting. Min mor har en rysk bonbonnière  i sin ägo, en förtjusande liten sak som hon ärvt av sin mor, som ärvde den av sin mor. En dag blir den min. Då borde jag kanske ta mig till Antikrundan, programmet där folk köar för att få veta värdet på sina gamla saker, allt från antika vaser till kondomautomater, och få bonbonnièren värderad av en mysig farbror. Högst antagligen betingar mors konfektskål inget ekonomiskt värde. Den är värdefull för mig. Det räcker.