I min ungdom
speglade jag mig ofta. Så lyder titeln på den sista romanen av min ungdoms
favoritförfattare, Per Gunnar Evander. Det gjorde jag ofta, speglade mig, både
i andra människor och i Evanders romaner som gav ord åt den oro och ängslan som
jag tror är min arvedel. Naturligtvis såg jag mig också i spegeln bokstavligen,
särskilt när jag provade kläder, vilket jag gjorde ofta.
Mina
väninnor och jag diskuterade ungdomstidens glädjeämnen och vedermödor och det
framkom att många minnen från den tiden kunde förknippas med vissa kläder. Vi
mindes våra första Marimekkotröjor. Jag hade en röd-och vitrandig som jag
tyckte mycket om. Väninnorna kom ihåg sina smalrandiga, bredrandiga och
bollmönstrade trikåtröjor och vi kom ihåg våra unikkomönstrade gardiner.
Svagheten för det finska modets flaggskepp har hållit i sig; vi klär oss
fortfarande i de randiga tröjorna och skjortorna.
På
sjuttiotalet fanns Stockmanns varuhus i hemstaden och där kunde man köpa kläder
av god kvalitet, om man hade råd. Jag tjatade mig till en klänning designad av
Gunilla Pontén, en klädskapare på modet. De stora skolflickorna, som jag
beundrade, hade Ponténklänningar, och lyckan var stor när jag lyckades övertyga
mor om att jag absolut måste ha en sådan klänning till skolavslutningen. Min
var i fröskal, (så hette den naturvita nyansen på den tiden) och hade ett
sprund med snörning upptill. När jag växte ur klänningen kortade jag av den
till en blus. Dåförtiden var kläderna hållbara; slit-och-släng-mentaliteten
hade ännu inte tagit över. Länge hade jag också min första trenchcoat, skapad
av Rohdi Heintz för Dixi Coat. Kläderna tillverkades inte av lågavlönade
fattiga kvinnor och barn i Bangladesh, utan till exempel Marimekkokläderna
syddes i Finland.
Det kan
tyckas ytligt när jag påstår att jag hade ett förhållande till de här kläderna.
De var betydelsefulla. Plaggen var noga utvalda och jag vårdade dem
omsorgsfullt. Kanske tyckte jag att kläderna speglade min personlighet eller
kanske de var ett uttryck för en estetik som jag eftersträvade (och fortfarande
värderar högt). Möjligtvis försökte jag med klädernas hjälp dölja min
osäkerhet.
Olika tider
på året väcker minnen och känslor till liv. Det är egentligen inte minnen som
handlar om vad som hände, det också förstås, utan mest handlar det om en
speciell känsla som är svår att fånga och omöjlig att återuppleva. Jag försöker
återkalla minnet och stämningen, och ett kort ögonblick kan jag erinra mig den
flyktiga känslan och försöker dröja vid minnet, särskilt om det är positivt.
Ett sådant
positivt minne från min tidiga ungdom hänför sig också till ett klädesplagg, en
midjekort vindtygsjacka som var modern i slutet av sextiotalet. Min var röd. På
fötterna hade många av oss Nokias gummitossor, flickorna vita, pojkarna blå. En
av vårens sista skoldagar promenerade samskoleleverna till Nissasören eller
Svanen, i samlad tropp. Solen värmde, jackan prasslade, gummitossorna blev
svettiga, ungdomarna stojade. Vi var vi då. Säkert var det en del som skolkade
och någon tyckte att vandringen var en plåga, men jag kommer ihåg den som en
rolig händelse.
Vad hände
med min ungdoms favoritförfattare? Per Gunnar Evander lär vara dement och
skriver inga romaner längre. Hans böcker står kvar i bokhyllan, men jag läser
dem inte längre. Inte heller speglar jag mig lika ofta som förr och inte heller
blir jag lycklig över kläder och materiella ting på samma sätt som i ungdomens
dagar.
