”Om jag ändå
hade ett syskon”, suckar min dotter, ensambarn som alltid önskat sig en syster
eller bror, ”men”, konstaterar hon, ”jag behöver i alla fall aldrig gräla med
syskon”, när den senaste dispyten mellan min bror och mig har klingat ut.
Dispyter
förekommer mellan syskon, nämligen.
Den längsta
relationen man har i sitt liv är den med syskon. Syskonrelationer kan se olika
ut; det finns systrar och bröder som håller ihop i vått och torrt, syskon som
är varandras stöd i livet och som är lojala vad än händer. Så borde det alltid
se ut, och det är ett sådant syskon min dotter saknar.
Syskon som
inte drar jämnt är tyvärr inte ovanligt. Meningsskiljaktigheter växer till
regelrätta gräl och anklagelser som i värsta fall leder till en brytning mellan
de stridande syskonen. När konflikten trappas upp, hämningarna släpper och man
rentav tappar kontrollen, kan man häva ur sig giftigheter som man sedan får
ångra. En oförrätt är svår att förlåta, särskilt syskon emellan. Kanske måste
man försonas, till och med förlåta, för att man vet att relationen alltid finns
där. Syskon kommer så länge de lever att ha något slags relation; blodsbanden
kan aldrig klippas av.
Om du blir
osams med en vän är det lättare att bryta kontakten. Du har liksom ingen
skyldighet att fortsätta umgås. För övrigt verkar det vara så att det inte
uppstår schismer vänner emellan lika ofta som mellan syskon. Det är min
erfarenhet.
Orsaken till
missämjan kan vara allt från någon struntsak till allvarligare
missnöjesyttringar, exempelvis vem som klippte gräset på det gemensamma
sommarstället senast, till uppslitande arvstvister. Just sommarstället är en
källa till gräl mellan syskon som ska samsas om stugan och fördela kostnader och
arbete ett sommarställe medför. Det händer så lätt att man irriterar sig på
varandras uppfattning om hur huset eller stranden bör skötas. Det är så lätt
att framhålla sina egna insatser och börja jämföra och väga arbetet var och en
har gjort in i minsta detalj. Då har man sjunkit ganska lågt och innan man vet
ordet av har diskussionen urartat till ett omoget tjafsande.
Syskon
glider ibland ifrån varandra utan att de egentligen är osams. Man kan ha olika
förhållningssätt till det mesta i livet, olika politisk inriktning, olika
intressen och åsikter som inte går att förena.
Inte sällan
är det rivalitet och avundsjuka som gör att syskon är bittra och inte kommer
överens. Jag skulle ha många exempel på sådana förhållanden, men jag avstår från
att konkretisera dem på grund av sakens känsliga natur.
Då
positionerna är låsta och man inte kommer någonvart i en konflikt är det bra
att prata med någon utomstående, någon som kan se nyktert på situationen. Det
finns parterapi, så varför inte också syskonterapi?
De som har
en sund och självklar relation med sina syskon är avundsvärda. Bilder från
fester där familjemedlemmar har samlats och alla ser glada och goda ut väcker
avund. Fast jag undrar ibland om det är så idylliskt som det ser ut. Är det
ingen som sitter och ruvar på något gammalt groll, ingen som dricker för mycket
och blir grälsjuk, ingen som irriterar sig på sin systers eller brors haranger?
Mina bröder
har satt min värld i gungning flera gånger. Vi har varit oense i många frågor
och råkat i luven på varandra. Hurdan syskonrelationen än är, finns det något
grundläggande som förenar. Syskon har i de flesta fall vuxit upp tillsammans,
delar barndomsminnen och fått liknande uppfostran. Vi har kramats av samma
mamma, som det står i sången Min bror och jag. Det är det som gör att man bryr
sig om varandra, trots allt.
”Så kan det
vara att ha syskon och jag förstår dig när du säger att du saknar en syster
eller bror”, säger jag till min dotter, ensambarnet, och ger henne en kram till
tröst. ”Det skulle nog jag också göra om jag inte hade mina bröder.”
