”Det finns
en plats i varje människa där vi kan vila hela tiden, oavsett omständigheterna
i vårt liv. Av olika skäl har många av oss glömt den platsen.”
Så säger
Björn Natthiko Lindeblad som var buddhistisk skogsmunk i Thailand innan han
lämnade klosterlivet. Sitt liv som munk beskriver han i boken med titeln Jag
kan ha fel, ett konstaterande som i sin enkelhet rymmer en ödmjuk livshållning.
Alla
människor har behov av andlighet. Det är därför som många söker sig till
religionen, förstås också av tradition och slentrian, men också efter långvarigt
sökande som landar i religionen. Vanligtvis associerar man andlighet med
religion.
Men. Det
finns en andlighet utan religiösa förtecken, fast som jag har uppfattat det, menar de religiösa att den enda rätta andligheten finner man i Gudstron, i våra
trakter i kristendomen. Jag vill ta död på den föreställningen. En ateist eller
en agnostiker är inte bara materialist och rationalist och en förnuftsstyrd logiker.
Det andliga är inte förbehållet de religiösa.
Alla
människor har en andlighet, ett djup inom sig, ett inre rum som är bortom de dogmer
och regler som religionen påbjuder. Det är den platsen som Björn Natthiko
Lindeblad syftar på. Man måste inte späka sig som en munk för att hitta den
platsen, även om ett visst mått av ödmjukhet och anspråkslöshet kan hjälpa en
att finna det inre rummet.
Jag går in i
mitt inre rum i ensamheten, i tystnaden, i tanken på dem som stått och står mig
närmast. Jag anar djupet inom mig när jag lyssnar på musik som försätter mig i
en meditativ stämning. Det kan vara musik av den estniska tonsättaren Arvo Pärt
eller den amerikanska minimalisten Philip Glass. Det är det avskalade och
okonstlade i musiken som når in i mitt andliga rum.
I min
andlighet finns ett vemod och en melankoli som jag har haft inom mig sedan ung
och som jag då ville dölja, men nu i mogen ålder bejakar. Vemodet är närvarande
framför allt i sorgen, också när jag betraktar någonting vackert; månsken, ett konstverk;
när jag fördjupar mig i poesi, i välformulerad prosa, eller när jag förlorar
mig i mitt barnbarns outgrundliga blick.
Kanske är
det insikten om min dödlighet, om allas vår dödlighet, som färgar av sig på
vemodet och melankolin.
Jag förnekar
inte att materiell välfärd kan bidra till det som jag kallar
andlighet. Det kan tyckas ytligt, må så vara. Låt mig förklara det så här: i
kaos och rörighet känner jag bara stress och irritation. I en harmonisk och
sparsmakad miljö kan jag förnimma andligheten. Även kroppslig njutning och
avslappning kan göra att jag får kontakt med mitt själsliga lugn. Sinnlighet
och andlighet kompletterar varandra.
Jag tror att
människor som lever i krig och umbäranden har svårt att hitta sitt andliga rum;
de har nog med att klara livhanken. En del teister påstår att Gud har ett syfte
med lidandet, att lidandet har en mening och att förtröstan på Gud hjälper den
troende att stå ut med eländet och gå in i andligheten. Nog är det en grym gud
i så fall.
Likaså säger
Björn Natthiko Lindeblad att man kan hitta sitt glömda rum trots att kaos råder
både inombords och i världen utanför.
Att kunna
vila i ett själsligt lugn, att kunna vara i sitt inre rum också när det krisar
och man tvivlar på sin förmåga att ta sig ur krisen, det vore en nåd att stilla
bedja om.
