Det råder
brist på empati människor emellan. Vi är snara att kritisera, döma och till och
med fördöma människor och deras förehavanden.
Naturligtvis
finns det gränser för vad man kan ha förståelse för och acceptera; att kränka
en medmänniska är en sådan gräns, att påverka miljön och naturen på ett
skadligt sätt är en annan. Och då är vi inne på ett komplicerat område, en
gråzon mellan det onda och det goda.
Det går en
tunn, otydlig linje mellan vad som kan anses vara en ond handling eller vad för
sorts verksamhet som kan anses vara skadlig, och vad som är goda handlingar
eller är till nytta för vår värld. Det är svårgripbart och det känns som om
mycket av det som sker är utom vår kontroll.
Själv har
jag svårt att få det att gå ihop. Ska jag försöka känna empati för en
brottsling? Hur ska jag kunna leva mig in i andras sätt att tänka, tankesätt
som är annorlunda än mitt? Jag undrar om en människa som handlar på ett i mitt
tycke oetiskt sätt förtjänar min förståelse. Inte ens om den människan annars
är god och glad, kan jag bortse från den oacceptabla sidan hos personen i
fråga. Det är som om den onda sidan skulle dominera mitt omdöme om hen. Det är
problematiskt att inse att människor är sammansatta varelser, inte enbart onda,
inte enbart goda.
Exempelvis:
Jag tycker att Richard Wagner har skrivit skön musik, även om jag vet att han
hade antisemitiska åsikter och var Hitlers favorit. Borde jag sluta lyssna på
Wagners operor för att han var judehatare och rasist? Man måste beakta tiden
han levde i, man måste placera honom i en kontext. Visst. Ändå stör mig
vetskapen om hans sympatier med antisemitismen. Jag menar, hur kan någon som
har skapat sådan vacker musik vara förespråkare för en avskyvärd rasistisk
ideologi?
På ett mera
vardagligt plan: Jag försöker förstå hur människor som skräpar ner, spränger
postlådor och vandaliserar andras egendom tänker, men jag kommer ingenvart. Min
empati räcker inte till och jag har ingen förståelse alls. Enligt min mening
kan man inte alltid skylla på samhällsklimat, grupptryck och illamående, vilket
man tenderar göra. Alla har ansvar för sina handlingar och man kan inte godta
sådant beteende oberoende av tidsanda och eventuellt oförstånd. Ansvaret måste
också läggas på individen.
Kanske kan
en förövare sona sitt brott och bli förlåten. Kanske vi kan aktivera vår empatiska
förmåga om hen verkligen ångrar vad hen gjort. Medkänslan prövas i en sådan
situation.
På ett
personligt och oskyldigt plan: Jag är mitt i en nödvändig renovering av mitt
hus. En dag när jag full av entusiasm för planeringen och förnyelsen av mitt hem
(ja, jag är intresserad av heminredning, en ytlig men för mig viktig sak i
livet; ända sedan tonåren har jag roats och fått tillfredsställelse av färg och
form i hemmet, den bästa platsen på jorden), berättade jag om mina planer för
en god vän. Jag hade just haft ett inspirerande samtal med en
inredningsplanerare som jag anlitar. Min vän tog ner mig på jorden ganska
snabbt. Hen ifrågasatte att jag satte pengar på planering av inredning. Hen
hade ingen förståelse för mina prioriteringar. Jag blev arg och började
försvara mig och jämföra med vad min vän spenderade pengar på och som jag hade
föga förståelse för. Så dumt och onödigt! Det brast i bådas empatiska förmåga.
Igen slog
det mig hur svårt det är att ha förståelse för andras intressen och strävanden,
och särskilt för andras svagheter.
Ett tillägg:
Vänskapen mellan min vän och mig är stabil och tål ett litet gräl då och då.
