När man vill
att gamla miljöer, kulturhistoriskt och naturhistoriskt värdefulla områden ska
bevaras, kallas man bakåtsträvare, trädkramare och kverulant.
En sådan
bakåtsträvande trädkramare är jag.
Jag är inte
motståndare till utveckling. Jag är motståndare till utveckling i en enda
riktning, nämligen den som sätter bilen i första rummet. I Jakobstad tycks
planerarna och beslutsfattarna ha en sak i huvudet; breda, raka vägar till
varje pris. Motkrafter behövs, de må sedan kallas konserverande krafter.
När nu nya
Strandvägen och Briggvägen planeras är det som sagt bara en sak som
eftersträvas: breda, raka vägar för att bilförarna ska kunna köra snabbt och
öka farten när de ska ta sig till Kisor och Hällan.
Jag har
bekantat mig med planeringen och försökt förstå mig på kartan över området. Jag
har gått ut och tittat på den utpålade tänkta sträckningen av vägen, dvs.
Strandvägen och dess förlängning. Med måttband mätte min kompis och jag att den
nya vägen ska bli 18 meter bred och remsan mellan vägen och vattnet kommer att
vara 20-25 meter. Skog kommer att skövlas. Massor av träd måste huggas ner och
skjul flyttas. Den sluttande dungen, som har snyggats till av en entusiastisk
och outtröttlig Skutnäsbo, blir ett minne blott, för den ska fyllas ut och
jämnas ut för att bredda vägen. Att skogen som kantar Strandvägen är habitat
för fåglar, en del rara sådana, bryr sig inte arkitekterna om.
Flexibilitet
efterlyser K. Myntti i sin ledare i ÖT 4.2.2022 om utveckling och vägbyggen i
staden. Visst ska vi vara flexibla, men i fallet Strandvägen och Gamla hamn,
tycker jag inte att man kan tala om flexibilitet då det enda som gäller är att
underlätta framkomligheten för bilisterna.
Det verkar
som om planerarna i Jakobstad har fått för sig att staden ska efterlikna
arkitekturen och vägarna i en storstad, helst med autostrador där bilarna kan
susa förbi i hög fart. Inse att Jakobstad är en småstad och kommer så att
förbli, vill jag uppmana beslutsfattarna. Strandvägen och Gamla hamn är allra
minst lämpade för en utbyggnad.
I planeringen
har man förbisett estetiska värden. Jag kan tänka mig hur fult det blir med den
nya vägen som enligt planen byggs och dras utan hänsyn till naturen i området,
om Strandvägen verkligen ska bli så bred som de utplacerade käpparna visar. Man
får hugga ner rejält med träd för att bilarna ska få köra snabbt.
Min version
av området är att det bevaras så långt det är möjligt. Strandvägen är
tillräckligt bred som den är. Vägen som tar vid efter Briggvägen och ner längs
Hamnviken behöver förbättras eftersom den om vårarna är lerig och sank.
Cykelväg, som ju redan finns intill stranden, vore toppen, men inte bredare
bilväg. Bilförarna ska köra långsamt på vägarna i och kring Gamla hamn-området.
Så är det bara. Det är ju de krokiga vägarna och de små backarna som gör
området trevligt.
Jag undrar
också om detta område måste kommersialiseras för att göra det attraktivt för
besökare. Nej, säger jag. Gamla hamn är mysigt som det är. Det är synd att alla
nöjen bygger på kommers och konsumtion i vårt marknadsekonomiska
samhällssystem. Jag förstår att det är så, även om jag är naiv nog att tro att
det finns andra än jag som nöjer sig med glittret i sjön, en solglimt i en
skogsglänta, fågelsången en tidig försommarmorgon, den vita snön längs
småvägarna, det gamla båtvarvet och dimman över Kittholmen en novembermorgon på
min promenad i Gamla hamn.
Vadan detta
mitt engagemang? Det beror delvis på att jag bor i Skutkull. Naturligtvis
spelar det roll. Det sticker jag inte under stol med.
