Den andliga ateisten

 

”Det finns en plats i varje människa där vi kan vila hela tiden, oavsett omständigheterna i vårt liv. Av olika skäl har många av oss glömt den platsen.”

Så säger Björn Natthiko Lindeblad som var buddhistisk skogsmunk i Thailand innan han lämnade klosterlivet. Sitt liv som munk beskriver han i boken med titeln Jag kan ha fel, ett konstaterande som i sin enkelhet rymmer en ödmjuk livshållning.

Alla människor har behov av andlighet. Det är därför som många söker sig till religionen, förstås också av tradition och slentrian, men också efter långvarigt sökande som landar i religionen. Vanligtvis associerar man andlighet med religion.

Men. Det finns en andlighet utan religiösa förtecken, fast som jag har uppfattat det, menar de religiösa att den enda rätta andligheten finner man i Gudstron, i våra trakter i kristendomen. Jag vill ta död på den föreställningen. En ateist eller en agnostiker är inte bara materialist och rationalist och en förnuftsstyrd logiker. Det andliga är inte förbehållet de religiösa.

Alla människor har en andlighet, ett djup inom sig, ett inre rum som är bortom de dogmer och regler som religionen påbjuder. Det är den platsen som Björn Natthiko Lindeblad syftar på. Man måste inte späka sig som en munk för att hitta den platsen, även om ett visst mått av ödmjukhet och anspråkslöshet kan hjälpa en att finna det inre rummet.

Jag går in i mitt inre rum i ensamheten, i tystnaden, i tanken på dem som stått och står mig närmast. Jag anar djupet inom mig när jag lyssnar på musik som försätter mig i en meditativ stämning. Det kan vara musik av den estniska tonsättaren Arvo Pärt eller den amerikanska minimalisten Philip Glass. Det är det avskalade och okonstlade i musiken som når in i mitt andliga rum.

I min andlighet finns ett vemod och en melankoli som jag har haft inom mig sedan ung och som jag då ville dölja, men nu i mogen ålder bejakar. Vemodet är närvarande framför allt i sorgen, också när jag betraktar någonting vackert; månsken, ett konstverk; när jag fördjupar mig i poesi, i välformulerad prosa, eller när jag förlorar mig i mitt barnbarns outgrundliga blick.

Kanske är det insikten om min dödlighet, om allas vår dödlighet, som färgar av sig på vemodet och melankolin.

Jag förnekar inte att materiell välfärd kan bidra till det som jag kallar andlighet. Det kan tyckas ytligt, må så vara. Låt mig förklara det så här: i kaos och rörighet känner jag bara stress och irritation. I en harmonisk och sparsmakad miljö kan jag förnimma andligheten. Även kroppslig njutning och avslappning kan göra att jag får kontakt med mitt själsliga lugn. Sinnlighet och andlighet kompletterar varandra.

Jag tror att människor som lever i krig och umbäranden har svårt att hitta sitt andliga rum; de har nog med att klara livhanken. En del teister påstår att Gud har ett syfte med lidandet, att lidandet har en mening och att förtröstan på Gud hjälper den troende att stå ut med eländet och gå in i andligheten. Nog är det en grym gud i så fall.

Likaså säger Björn Natthiko Lindeblad att man kan hitta sitt glömda rum trots att kaos råder både inombords och i världen utanför.

Att kunna vila i ett själsligt lugn, att kunna vara i sitt inre rum också när det krisar och man tvivlar på sin förmåga att ta sig ur krisen, det vore en nåd att stilla bedja om.

 

Goda råd är svåra att lyda

 

Vad jag är trött på alla dessa råd och regler för hur vi ska leva våra liv! Närhelst man bläddrar i en tidning eller scrollar på nätet är de där, råden och rekommendationerna för en bättre hälsa, både den mentala och fysiska hälsan. Men inte bara det, utan också tips för hur man kan leva ett mera hållbart liv i vardagen och i bästa fall rädda vår jord från en förödande klimatförändring.

Jag vet att jag borde dricka ett glas vatten före varje måltid och att jag borde skippa kakor och choklad. Jag vet att jag inte borde äta efter kl. 19 och sova minst sju timmar om natten. Och förstås motionera mera, åtminstone tre gånger i veckan så att jag svettas och får upp flåset.

Den här sortens råd är inte svåra att förstå, men nog så svåra att följa. Det vet alla som har försökt. De som författar och ger hälsotipsen får allting att låta så enkelt och problemfritt. Det är aldrig för sent. Det är bara att börja!

Inte heller är det svårt att förstå de råd vi får för att leva ett mera hållbart liv, men minst lika svåra att lyda, eller? En del menar att också små saker kan ha stor inverkan. Det är inte alls svårt att släcka lamporna i de rum man inte vistas i eller att sänka inomhustemperaturen. Nej, svårigheterna finns i våra konsumtionsvanor.

Marthaförbundet uppmanar oss att skära ner på vår konsumtion i alla former och på så sätt förbättra tillståndet för vårt jordklot och på samma gång vår personliga ekonomi. Hållbarhet och sparsamhet är orden för dagen.

Jag kan inte annat än hålla med. Det är klart att det är bättre att välja inhemska livsmedel än varor som har sitt ursprung på andra sidan jorden, när man handlar mat. Det är klart att det är bättre att åka tåg och semestra i hemlandet än att flyga långa vägar söderut. Tänk bara på vilka mängder bränsle det går åt för transporterna, för att inte tala om utsläppen.

Det är här motsättningarna och motsägelserna kommer in i mitt resonemang. Om nu alla mot förmodan, naturligtvis, börjar odla sina grönsaker själva, bara köper det nödvändigaste och slopar onödig konsumtion, slutar göra flygresor och börjar leva enkelt och flärdfritt, hur går det då med den omhuldade köpkraften som är så viktig för landets ekonomi? Det här är ett dilemma som jag har tangerat många gånger och gör det igen, för jag får det inte att gå ihop. Politiker, ekonomer och andra förståsigpåare säger att vi måste konsumera för att få ekonomin att gå runt, medan Marthaförbundet och andra ekologiskt tänkande framhåller att både jorden och vi själva mår bättre av att konsumera mindre och mera hållbart.

I tider av inflation och stagnation blir företag tvungna att lägga ner; flygbolag går omkull, minkfarmare får minska sin produktion och tillväxten avtar.  Hårdrar man resonemanget kan man helt kallt säga att det gynnar miljön. Jag har aldrig förstått varför det är så viktigt med tillväxt, men så har jag heller inga kunskaper i nationalekonomi och obefintliga kunskaper i global ekonomi.

Varför tycks inte denna, som jag ser det, motsägelse bry politikerna och ekonomerna? Jag tror att de vet att folk alltid kommer att konsumera, köra bil, flyga land och rike runt, ingenting kan hindra dem, förutom en total kollaps. Den egna bekvämligheten och njutningslystnaden går alltid först. Att avstå känns främmande.

En sak måste vi ändå vara eniga om: vi kan inte fortsätta leva som vi gör om vi vill ha en rättvis värld, en dräglig framtid och en beboelig jord för våra efterkommande.

Innan jag blir för pessimistisk ska jag ägna mig åt lite positivt tänkande. Alla har väl hört om den levnadsregel som säger att vi varje kväll ska lista tre positiva saker som har hänt under dagen. Det tipset för ett bättre mående kanske inte är så tokigt, tänker jag som lätt sjunker in i pessimistiska och depressiva tankar.

Här är min lista:

1 Bakade bullar (hm, inte så hälsosamt).

2 Köpte blommor till mig själv (onödig konsumtion?).

3 Räfsade i trädgården, äntligen (aj, vad jag fick ont i axeln!).

 

 

 

Den svåra relationen

 

”Om jag ändå hade ett syskon”, suckar min dotter, ensambarn som alltid önskat sig en syster eller bror, ”men”, konstaterar hon, ”jag behöver i alla fall aldrig gräla med syskon”, när den senaste dispyten mellan min bror och mig har klingat ut.

Dispyter förekommer mellan syskon, nämligen.

Den längsta relationen man har i sitt liv är den med syskon. Syskonrelationer kan se olika ut; det finns systrar och bröder som håller ihop i vått och torrt, syskon som är varandras stöd i livet och som är lojala vad än händer. Så borde det alltid se ut, och det är ett sådant syskon min dotter saknar.

Syskon som inte drar jämnt är tyvärr inte ovanligt. Meningsskiljaktigheter växer till regelrätta gräl och anklagelser som i värsta fall leder till en brytning mellan de stridande syskonen. När konflikten trappas upp, hämningarna släpper och man rentav tappar kontrollen, kan man häva ur sig giftigheter som man sedan får ångra. En oförrätt är svår att förlåta, särskilt syskon emellan. Kanske måste man försonas, till och med förlåta, för att man vet att relationen alltid finns där. Syskon kommer så länge de lever att ha något slags relation; blodsbanden kan aldrig klippas av.

Om du blir osams med en vän är det lättare att bryta kontakten. Du har liksom ingen skyldighet att fortsätta umgås. För övrigt verkar det vara så att det inte uppstår schismer vänner emellan lika ofta som mellan syskon. Det är min erfarenhet.

Orsaken till missämjan kan vara allt från någon struntsak till allvarligare missnöjesyttringar, exempelvis vem som klippte gräset på det gemensamma sommarstället senast, till uppslitande arvstvister. Just sommarstället är en källa till gräl mellan syskon som ska samsas om stugan och fördela kostnader och arbete ett sommarställe medför. Det händer så lätt att man irriterar sig på varandras uppfattning om hur huset eller stranden bör skötas. Det är så lätt att framhålla sina egna insatser och börja jämföra och väga arbetet var och en har gjort in i minsta detalj. Då har man sjunkit ganska lågt och innan man vet ordet av har diskussionen urartat till ett omoget tjafsande.

Syskon glider ibland ifrån varandra utan att de egentligen är osams. Man kan ha olika förhållningssätt till det mesta i livet, olika politisk inriktning, olika intressen och åsikter som inte går att förena.

Inte sällan är det rivalitet och avundsjuka som gör att syskon är bittra och inte kommer överens. Jag skulle ha många exempel på sådana förhållanden, men jag avstår från att konkretisera dem på grund av sakens känsliga natur.

Då positionerna är låsta och man inte kommer någonvart i en konflikt är det bra att prata med någon utomstående, någon som kan se nyktert på situationen. Det finns parterapi, så varför inte också syskonterapi?

De som har en sund och självklar relation med sina syskon är avundsvärda. Bilder från fester där familjemedlemmar har samlats och alla ser glada och goda ut väcker avund. Fast jag undrar ibland om det är så idylliskt som det ser ut. Är det ingen som sitter och ruvar på något gammalt groll, ingen som dricker för mycket och blir grälsjuk, ingen som irriterar sig på sin systers eller brors haranger?

Mina bröder har satt min värld i gungning flera gånger. Vi har varit oense i många frågor och råkat i luven på varandra. Hurdan syskonrelationen än är, finns det något grundläggande som förenar. Syskon har i de flesta fall vuxit upp tillsammans, delar barndomsminnen och fått liknande uppfostran. Vi har kramats av samma mamma, som det står i sången Min bror och jag. Det är det som gör att man bryr sig om varandra, trots allt.

”Så kan det vara att ha syskon och jag förstår dig när du säger att du saknar en syster eller bror”, säger jag till min dotter, ensambarnet, och ger henne en kram till tröst. ”Det skulle nog jag också göra om jag inte hade mina bröder.”

Fredens duvor

 

          

Drömmarnas och illusionernas tid är förbi. En efter en krossas de ideal och drömmar vi hade en gång.

I de kretsar jag umgicks – och fortfarande umgås i – trodde vi att en värld i fred var om inte möjlig så åtminstone något vi alla måste sträva efter. Vi var pacifister av varierande grad. De längst ute på vänsterkanten var inte hundra procent antimilitarister, men det var jag. Idag är det inte lätt att vara pacifist.

Mina likasinnade och jag var med i Fredsmarschkommittén i Jakobstad som arrangerade fredsmarscher på åttiotalet. Uppslutningen var stor. Det kändes betydelsefullt att vandra med plakat och banderoller textade med slagord för fred längs stadens gator. En fläkt av känslan erfor jag sommaren 2014   när jag deltog i Prideparaden.

Den 6 augusti uppmärksammade vi minnet av de ödesdigra bomberna som USA fällde över Hiroshima och Nagasaki år 1945. Vi tände ljus som vi lade ner i dammen i Skolparken. Ett år höll författaren Gösta Ågren ett anförande innan vi gick ner till dammen med våra ljus. Stämningen var fridfull. Vi ägnade en tanke åt offren för den grymma bombningen av de två japanska städerna.

Det mest radikala jag gjort för freden var en gång när faneden skulle sväras av rekryterna i Pedersöre kyrka. Då var vi några entusiaster, de sista, som ställde oss utanför kyrkan med fredsduvor av papp i händerna i en stilla protest mot förfarandet. Det dröjde inte länge förrän polisen kom och sa att vi måste avlägsna oss.

Min numera avlidna man var en av de första i trakten som gjorde civiltjänst utan att ha religiösa skäl. Hans skäl var en stark övertygelse om att fred inte kan skapas med vapen, hans samvete sa honom att krig och våld måste motarbetas. Han kunde inte tänka sig att lära sig att döda. Att anhålla om civiltjänst var på sjuttiotalet en invecklad och omständlig procedur. Man blev tvungen att utstå förhör av en civiltjänstgöringsnämnd i Helsingfors och försvara sin ståndpunkt och ibland också få ett utlåtande av militärstaben i Vasa.

Sedermera hjälpte min man mången ung kille att anhålla om civiltjänst. Idag är det tack och lov lättare att göra civiltjänst; man behöver inte försvara sitt beslut, man bara konstaterar att man inte vill göra militärtjänst. Ändå hoppas jag att dagens civiltjänstgörare drivs av samvetsskäl och att de noggrant har tänkt igenom sitt beslut, inte att skälet är lättja. Livet i det militära är säkert tufft.

När jag som ung gymnasielärare tog mig friheten att plädera för civiltjänstgöring i uppbådstider, hoppades jag så ett frö i någon adertonåring bland eleverna. Jag höll morgonsamlingar då jag uppmanade eleverna att gå med i fredsmarschen.

Nu är det helt andra tongångar i världen. Nu är det upprustning och vapenmakt som talar. Jag fattar att det är det enda språk som Putin, hans underhuggare och andra diktatorer förstår.

Men när vi ser militärparader, när vi går med i en militärallians där den största nationen tillåter civila att bära vapen att skjuta skolelever med, och där den näststörsta nationen leds av en halvgalen diktator, får vi inte glömma att pansarvagnar, granater, missiler och bomber av alla de slag har ett yttersta syfte och en huvudsaklig uppgift: att döda och förinta.

I mig lever den unga pacifisten kvar. Mitt fredspatos har inte dött. Som jag ser det är det motsägelsefullt att fred ska uppnås och bevaras med vapen.

Vore det dags att väcka den slumrande fredsrörelsen till liv igen? Borde vi grånade fredsvänner och desillusionerade idealister ställa oss på barrikaderna med våra plakat igen?

Vi orkar nog inte, vi får sätta vår tilltro till yngre generationer, tänker jag och drar en djup suck medan jag sätter mig till rätta med min stickning.                                                                                                         

April 2022

 

April är den grymmaste månaden, den driver

syrener ur den döda marken, blandar

minne och åtrå, kittlar

stela rötter med vårregn.

 

Thomas Stearns Eliot inleder sitt berömda modernistiska diktverk The Waste Land, Det öde landet, till svenska av Jonas Ellerström, med dessa rader. Dikten innehåller många referenser till antika litterära myter och berättelser, men man måste inte vara litterärt bevandrad för att uppfatta den pessimism och den splittring, och framför allt det grusade hopp om en bättre värld som T S Eliot uttrycker. Det som var en utopi blev en dystopi. The Waste Land utkom 1922. Hundra år senare har det inte blivit så mycket bättre. Många illusioner har krossats och hotet om ett tredje världskrig är verkligt.

En tanke jag får under läsandet av Det öde landet är att grymt kan vara vackert, åtminstone i konsten, särskilt i skönlitteraturen och bildkonsten – aldrig i verkligheten.

Estetiserande av våld och grymheter förekommer ofta inom filmkonsten. Genom att till exempel återge explosioner och krigsscener i slow motion eller blod som sprutar när en människa blir skjuten och låta bilderna ackompanjeras av vacker musik, blir våldet förskönat och måhända uthärdligt att se på.

Jag såg Francis Ford Coppolas The Godfather på teve sistlidna julhelg och nästan motvilligt fascinerades jag av berättelsen, även om den innehåller många scener där grovt våld ingår. Vanligtvis undviker jag filmer med våldsamt innehåll. Filmerna om gudfadern har ett sug som gjorde att jag sveptes med. Och så var det ju Al Pacino . . . Jag till och med övervägde att läsa Mario Puzos roman som filmen bygger på.

T S Eliot igen: ”The purpose of literature is to turn blood into ink”, fritt översatt: Meningen med litteraturen är att förvandla blod till bläck. Det handlar inte om att försköna, utan om att dokumentera, komma ihåg och beskriva människors liv och inte väja för det svåra och grymma i livet.

Under den process som vuxenblivandet och åldrandet är, har jag många gånger tänkt att den värld som jag vill leva i inte finns. Girighet och maktlystnad styr världens gång och väger tyngre än godhet och förnuft.

Den 24 februari i år förlorade jag definitivt tron på fred och harmoni inom en överskådlig framtid. Jag förfasades och grät när jag likt många andra följde med nyhetssändningarna den ödesdigra dagen. Och jag gråter när jag ser bilder från förstörelsen och grymheterna i Mariupol, Butja, Kramatorsk. Allra mest förtvivlad blir jag av bilderna av barnen, de oskyldiga, sårbara barnen som drabbas av terrorn, annat kan jag inte kalla den ryska krigföringen.

Allvarliga uniformerade män med militärgrad talar om strategier och ockuperade territorier, pekar på kartor och spekulerar om Rysslands nästa drag, medan den ukrainska presidenten iklädd t-skjorta vädjar till världens regeringar om hjälp.

Men det är inte bara Ukraina, tänk på allt annat elände i världen, säger samvetets röst, glöm inte svälten i Afrikas horn, den utbredda fattigdomen, alla orättvisor, till exempel. Ja, jag förtvivlas också när jag ser bilder av utmärglade barn och deras olyckliga mödrar. Det händer att jag vänder bort blicken för att skydda mig själv och jag känner mig feg, för feg för att se verkligheten. Ett slags eskapism, kanske. Det blir allt svårare att stänga ute omvärlden och rädslan. Jag är rädd för att sirenerna ska börja ljuda också i vårt land. För ingenting är beständigt. Vad som helst kan hända.

Jag gick i mina dystra tankar en aprilmorgon. Då plötsligt hörde jag bofinkens drill och på hemvägen koltrastens flöjt. Jag gladdes åt våren och solen som värmde och jag kände mig behagligare till mods, rentav tröstad. Innan jag kom hem hann nordanvinden upp mig och bet i mina kinder. Ringduvan hoade sorgset i skogen och jag tänkte, april är den grymmaste månaden.

 

Utveckling till varje pris

 

När man vill att gamla miljöer, kulturhistoriskt och naturhistoriskt värdefulla områden ska bevaras, kallas man bakåtsträvare, trädkramare och kverulant.

En sådan bakåtsträvande trädkramare är jag.

Jag är inte motståndare till utveckling. Jag är motståndare till utveckling i en enda riktning, nämligen den som sätter bilen i första rummet. I Jakobstad tycks planerarna och beslutsfattarna ha en sak i huvudet; breda, raka vägar till varje pris. Motkrafter behövs, de må sedan kallas konserverande krafter.

När nu nya Strandvägen och Briggvägen planeras är det som sagt bara en sak som eftersträvas: breda, raka vägar för att bilförarna ska kunna köra snabbt och öka farten när de ska ta sig till Kisor och Hällan.

Jag har bekantat mig med planeringen och försökt förstå mig på kartan över området. Jag har gått ut och tittat på den utpålade tänkta sträckningen av vägen, dvs. Strandvägen och dess förlängning. Med måttband mätte min kompis och jag att den nya vägen ska bli 18 meter bred och remsan mellan vägen och vattnet kommer att vara 20-25 meter. Skog kommer att skövlas. Massor av träd måste huggas ner och skjul flyttas. Den sluttande dungen, som har snyggats till av en entusiastisk och outtröttlig Skutnäsbo, blir ett minne blott, för den ska fyllas ut och jämnas ut för att bredda vägen. Att skogen som kantar Strandvägen är habitat för fåglar, en del rara sådana, bryr sig inte arkitekterna om.

Flexibilitet efterlyser K. Myntti i sin ledare i ÖT 4.2.2022 om utveckling och vägbyggen i staden. Visst ska vi vara flexibla, men i fallet Strandvägen och Gamla hamn, tycker jag inte att man kan tala om flexibilitet då det enda som gäller är att underlätta framkomligheten för bilisterna.

Det verkar som om planerarna i Jakobstad har fått för sig att staden ska efterlikna arkitekturen och vägarna i en storstad, helst med autostrador där bilarna kan susa förbi i hög fart. Inse att Jakobstad är en småstad och kommer så att förbli, vill jag uppmana beslutsfattarna. Strandvägen och Gamla hamn är allra minst lämpade för en utbyggnad.

I planeringen har man förbisett estetiska värden. Jag kan tänka mig hur fult det blir med den nya vägen som enligt planen byggs och dras utan hänsyn till naturen i området, om Strandvägen verkligen ska bli så bred som de utplacerade käpparna visar. Man får hugga ner rejält med träd för att bilarna ska få köra snabbt.

Min version av området är att det bevaras så långt det är möjligt. Strandvägen är tillräckligt bred som den är. Vägen som tar vid efter Briggvägen och ner längs Hamnviken behöver förbättras eftersom den om vårarna är lerig och sank. Cykelväg, som ju redan finns intill stranden, vore toppen, men inte bredare bilväg. Bilförarna ska köra långsamt på vägarna i och kring Gamla hamn-området. Så är det bara. Det är ju de krokiga vägarna och de små backarna som gör området trevligt.

Jag undrar också om detta område måste kommersialiseras för att göra det attraktivt för besökare. Nej, säger jag. Gamla hamn är mysigt som det är. Det är synd att alla nöjen bygger på kommers och konsumtion i vårt marknadsekonomiska samhällssystem. Jag förstår att det är så, även om jag är naiv nog att tro att det finns andra än jag som nöjer sig med glittret i sjön, en solglimt i en skogsglänta, fågelsången en tidig försommarmorgon, den vita snön längs småvägarna, det gamla båtvarvet och dimman över Kittholmen en novembermorgon på min promenad i Gamla hamn.

Vadan detta mitt engagemang? Det beror delvis på att jag bor i Skutkull. Naturligtvis spelar det roll. Det sticker jag inte under stol med.