Vi måste
hänga med i utvecklingen, säger optimisten som vill se något gott i all
förändring. Inte när utvecklingen innebär en försämring, säger realisten. Allt
var bättre förr, säger pessimisten.
Själv är
jag, liksom de flesta, en blandning av optimist, realist och pessimist, även om
jag är lagd åt det pessimistiska hållet.
Förr hade
utveckling mest positiva konnotationer i mitt tänkande, men de senaste åren
tycker jag att det är mycket som har utvecklats på ett tvivelaktigt sätt.
Särskilt angående kvalitet, både kvaliteten hos materiella ting och kvaliteten
hos olika samhällsfunktioner som har med folks välmående att skaffa.
Det är
sällan som utvecklingen motverkas; vi har på något sätt fått för oss att
utvecklingen är oundviklig och att vi bara måste acceptera att småskalighet går
mot storskalighet, att kvantitet går före kvalitet, att kostnadseffektivitet
har blivit viktigare än service och omsorg.
Jag grubblar
ofta över varför allting måste bli större och snabbare. Varför är tillväxt det
enda alternativet i samhällsutvecklingen? Jag har svårt att förstå de globala
ekonomiska sammanhangen. Jag saknar det stora ekonomiska perspektivet. Mitt
perspektiv är konsumentens.
Att jag
saknar kunskaper i ekonomi gör att mina funderingar och frågor kan tyckas
naiva. Jag kan till exempel inte förstå varför det förr fick finnas små skolor
och små dagisar. Nu läggs den ena efter den andra lilla skolan ner. I stället
för mindre barnträdgårdar är det stordagis som gäller. Jag kan inte tro att det
är bättre för barn att fösas ihop med en massa andra barn i ett megadagis. Jag
är glad att mitt barn fick gå i en liten mysig barnträdgård och i en trygg
liten skola där maten lagades av personal som tillät barnen delta i sysslorna.
Nu kokas maten i centralkök, fryses ned, distribueras till dagis och skolor där
maten tinas och serveras. Näringsvärdet och smaken är säkert
tillfredsställande, men nog är det ett besynnerligt förfarande. Ologiskt
liksom. Framför allt är det billigt och det avgör saken. Igen frågar jag, hur
var det möjligt med små enheter förr?
En annan sak
som jag har reflekterat över är kläders och konsumtionsvarors hållbarhet och
kvalitet. Något så vardagligt som strumpor och strumpbyxor av hög kvalitet är
det svårt att få tag på. Strumporna blir trådslitna på nolltid. Strumpbyxorna
är raka rör som vrider sig och syltar kring vristen och saknar tå- och
hälförstärkning. I min ungdom köpte jag strumpbyxor med formad fot och
förstärkt tå och häl. Hur gick det för sig förr? Jag bara undrar.
Utvecklingen
i klädbranschen har gått snett på många sätt. Modet som föreskriver billiga
slit-och-släng-plagg är förkastligt. H & M och liknande kedjor har gjort
marknaden mycket illa, både kvalitetsmässigt och etiskt. Tänk att kläder som
inte säljs bränns.
Jag avskyr
slit-och-släng-mentaliteten. Mina kläder ska hålla länge, precis som mina
möbler, min tvättmaskin och mitt kylskåp. Hög kvalitet får kosta.
Så kallade
vitvaror lär avsiktligt tillverkas för att hålla en begränsad tid. Alla har vi
varit med om att kylskåpet pajat när det är som mest olämpligt. Då är det
lönlöst att försöka få det reparerat. Det lönar sig inte, säger försäljaren i vitvaruhandeln,
att reparera skulle bli lika dyrt som ett nytt kylskåp. Köp nytt! Slit och
släng! Strunta i att ditt kylskåp blir problemavfall.
Länge hade
jag en elvisp som hade varit min svärmors. Den höll i åratal tills den en dag
gav upp med en suck. Jag köpte en ny modern som höll i tre år.
Man skulle
tro att utvecklingen inom teknik och elektronik har gått mot allt hållbarare
maskiner, men det ligger inte i tillverkarnas intresse att göra saker som
håller länge.
Jag skulle
kunna rada upp många fler exempel på försämrad kvalitet inom olika områden;
postens försummelser och slarv, bankernas snart obefintliga service,
skattebyråns otillgänglighet, med mera, men det får bli en annan epistel.
Efter det
här resonemanget infinner sig naturligtvis frågan, var det bättre förr? Ja,
åtminstone vad gäller strumpor och elvispar.
