Det går bra
att bo i Jakobstad. I Jakobstad är det när till allt. Servicen är relativt bra
inom de flesta områden. Kulturutbudet kan man inte klaga på, tänk bara till
exempel på det mångsidiga musikutbudet i staden. Det är rentav imponerande.
Omgivningarna
är trevliga och inbjuder till rekreation och motion. Bäst av alla ställen är
Hamnskogen. Spånbanan i Hamnskogen används flitigt av både unga och gamla, och
för mig som bor ett stenkast därifrån är det bekvämt att bege mig dit.
Det finns
mycket som jag skulle kunna lista av sådant som fungerar bra i vår stad. Ändå
finns det sådant som kunde vara bättre. Ganska mycket egentligen, och det
hänger på stadens invånare och företagare.
På mina
promenader irriterar jag mig på allt skräp; grillmatsförpackningar bland annat,
som kantar dikesrenarna. Jag frågar mig ofta hur en människa som äter sin mat i
bilen, vevar ner vindrutan och slänger sitt skräp på en parkeringsplats eller
vägkanten tänker. Kanske hen tänker att någon annan får plocka bort skräpet,
eller kanske hen inte bryr sig alls, eller till och med tänker att man har rätt
att göra så. Ingen vet vems skräpet är och i skydd av anonymiteten kan man
lugnt slänga grillmatsförpackningar och andra sopor på marken.
För några år
sedan hade någon slängt en teveapparat i kanalen, någon en wc-stol i skogen
intill, en säck med rekvisita efter en möhippa låg i ett dike nära Pavis. Jag
vet, för min kompis och jag fick för oss att vi skulle plocka skräp på våra
promenader. Vi tog sopsäckar med oss och samlade nedskräparnas avfall och lade skräpet i soplårarna i
Hamnviksområdet.
På tal om
Hamnviken kan jag inte låta bli att klaga på alla mer eller mindre övertäckta
och övergivna båtar längs stränderna. Vissa av dem har stått där sedan min man
och jag flyttade till Skutkull på 80-talet. Jag vet, för jag vandrar där nästan
varje dag. Där står en båt vars presenning hänger i trasor, där finns ett stort
fult schabrak som misspryder området, där står en stor båt som inte har
sjösatts på många år osv. Igen frågar jag mig: hur resonerar människor som bara
lämnar sina ägodelar efter sig och utan att tänka på hur de, i det här fallet
skorvarna, förfular omgivningen?
Jag
fortsätter min promenad till stan. Det är för det mesta snyggt och prydligt i
centrum, men jag retar mig på företag och butiker vars verksamhet har flyttat
eller upphört och låter sina skyltar och dekaler vara kvar, till och med fastän
nya företag har etablerat sig i affärslokalen. Det är missvisande och framför
allt ansvarslöst och nonchalant att inte röja upp efter sig. Det gäller både i
stort och smått. Återigen undrar jag hur en företagare som inte petar bort
fönsterdekalerna och inte plockar ner sina butiksskyltar tänker. ”Någon annan
får ta ner skylten. Vad bryr jag mig i om den hänger kvar fast jag flyttat”,
kanske.
Nu tänker
ni, mina läsare, som tar del av mitt kverulerande så här: Hur orkar hon bry sig
i bagateller och ytligheter? Det finns mycket värre saker att tänka på såsom
klimathotet, våldet, vandaliseringen, pandemin . . .
Svaret är
att det är pedanten i mig som reagerar på sådant som förfular omgivningen. Det
stör skönhetsupplevelsen man kan ha på en vandring i skogen när det ligger en
trasig madrass i en dunge (ja, det har jag också sett).
Syndar jag
aldrig själv? Jag måste bekänna att i skogen invid min tomtgräns står en vedhög
täckt av en presenning som stormen slitit sönder. Jag ska göra något åt högen
bara jag kommer mig för. Jag har en annan synd att bekänna. När jag räfsar i
min trädgård dumpar jag bladen och löven i samma skog. Förkastligt, jag vet.
Räfset borde köras till Ekorosk. Hur tänker jag? Skogens mikrober får ta hand
om mitt trädgårdsskräp.
