Tror ni att
det finns en mening med allt som sker? Det tror inte jag.
En person
som hade tillfrisknat efter en svår sjukdom sa i en tidningsintervju att allt
har en mening, också att hen blev sjuk. Säger man så är man antagligen tröstad
av tanken på alltings mening, och förstås är det lättare att tro att det finns
en mening med lidande och sjukdom om man klarat sig ur till exempel en
cancersjukdom med livet i behåll.
Mig
provocerar påståendet. Jag vill fråga den trosvissa om hen tror att en förälder
som mist sitt barn tänker att det fanns en mening, en avsikt med barnets död.
Om man ger
tanken en vidare betydelse och beaktar allt som sker i världen av krig och
fasor, blir påståendet att det finns en mening med allt absurt och rentav
idiotiskt. Vilken är i så fall meningen med allt lidande som kriget i
Mellanöstern och kriget i Ukraina orsakar? Vad är meningen med att oskyldiga
människor dör?
Det finns en
gammal, troligtvis religiös uppfattning om lidandets förädlande, till och med
renande kraft; lidandet som ett slags katharsis. Annorlunda uttryckt: What
doesn’t kill you makes you stronger. Har man fått utstå ett långvarigt lidande,
oberoende om det är fysiskt eller psykiskt eller som så ofta är fallet, en
kombination av både kroppsligt och själsligt lidande, känner man sig knappast
renad eller moraliskt fullkomligare, snarare urlakad. Möjligtvis kan man känna
hämndbegär ifall man lidit utan egen förskyllan.
Naturligtvis
har sjukdom och död en orsak, även om orsaken kan vara höljd i dunkel. De
flesta som drabbas av en allvarlig sjukdom frågar sig, varför just jag? I en
del fall kan osund livsstil leda till sjukdom, men när en människa som lever
sunt, äter hälsosamt, motionerar och allt det där insjuknar, kan man konstatera
att vem som helst kan bli sjuk. Ingen går säker. Men att påstå att sjukdom och
lidande har en mening är enligt mitt sätt att se kvalificerat struntprat.
I vissa
kretsar hävdar man förutom att allt har en mening också att allt som sker är
förutbestämt och att alla människor har ett öde. Den religiösa säger att Gud
har en plan för varje människas liv. Den här typen av deterministiskt tänkande
är passiviserande. Att tro att man inte kan påverka det som sker är inte sant.
Visst kan man påverka, både sitt eget liv och samhället man lever i. Många
gånger känner man sig maktlös inför de stora skeendena i sitt personliga liv,
och särskilt inför dem ute i världen. Man tänker, det spelar ingen roll att
försöka komma till rätta med händelseförloppet eller få till stånd en
förändring. Bäst som sker. Det är säkert meningen att det ska vara så här. Så
skulle jag tro att många av oss tänker stundom, man resignerar. Ibland får man
slåss för att förändra situationen och själv skapa mening.
Visserligen
kan motgångar och prövningar ha en stärkande effekt. Man är tvungen att resa
sig och ta nya tag efter att man fallit, liksom ett land efter ett krig måste
resa sig och byggas upp på nytt, om den något haltande liknelsen tillåts.
På mikronivå
kan det se ut så här: Jag ansätts med jämna mellanrum av känslan av att allt
kommer att gå åt helvete, med mig själv och med världen och jorden. Det börjar
med någon fysisk krämpa som får mig att se mörkt på tillvaron; mina egna plågor
och min ångest övermannar mig. När jag småningom tar mig i kragen och gaskar
upp mig, oftast efter att ha talat med en vän som får stå ut med min klagan,
börjar jag långsamt komma upp till ytan. Nästa dag kan jag vara full av energi
och fixar och donar på ett nära nog maniskt sätt. Jag nästan tänker att det fanns en mening med mitt
bakslag.
