Nu måste jag
berätta om hur underbar min sommar har varit hittills.
Sol och värme, som jag har längtat efter sol
och värme! Och nog har det varit varmt alltid, jag och alla andra har minsann
fått vad vi velat ha; flera dagar efter varandra med trettio graders värme, som
har lockat till båtfärder ut till kobbar och skär. Uteserveringar och
glasskiosker har verkligen kommit till sin rätt. Visst blir man glad och lätt
till sinnes och man känner sig fri när man får ta av sig täckjackor och
vinterskor och klä sig i lätta, ljusa kläder. Och ljuset, det härliga ljuset
som varar nästan dygnet runt. Den nordiska sommaren är fantastisk.
Jag kan
sitta hela dagen i hammocken och läsa en god bok, medan barnbarnet springer i
gräset och leker med en boll och vattnar mina blommor med sin lilla sprutkanna.
Det enda jag behöver göra är fylla på vatten i kannan då och då. Det andra
barnbarnet, den lilla babyn, sover sött i sin vagn i skuggan under ett träd.
Jag kan åka
ut till skäret och ta mig ett dopp i havet, sitta och torka på de solvarma
klipporna och se ut över allt det vackra. På kvällen går jag med en vän på en
uteservering och dricker något läskande och minglar bland sommarfräscha
människor. Det är som på Facebook.
När jag
tänker efter är det nog inte riktigt så idylliskt och paradisiskt i
verkligheten. Kommer ni ihåg den där sången med Bengt Sändh som spelades i
radion på sjuttiotalet? ”Nu är den förbannade sommarn här, en obeskrivlig
plåga”, börjar valsen och fortsätter med att räkna upp alla sommarens plågor,
mygg, bromsar, myror, rödbrända ryggar, åska, maskrosor i rabatten, osv. Ironin
i sången är tydlig, men sången innehåller ett korn av sanning.
Värmen har
varit olidlig vissa dagar. Svetten rinner så snart man försöker sig på
trädgårdsarbete. En båtfärd på sjön med en snabbgående båt som bankar och stampar
mot vågorna är inte njutbar. Och ljuset, det prisade ljuset, kan vara direkt
störande när man ska sova. En värmebölja brukar sluta i ett våldsamt åskväder.
Jag ligger under täcket och räknar sekunderna mellan blixt och knall och bara
önskar att åskan ska dra iväg någon annanstans.
Jag försöker
ta det lugnt och avnjuta mitt kaffe i hammocken, men blir hela tiden avbruten
då jag måste springa efter barnbarnet som hellre vattnar sina skor än mina
planteringar, som han helst river blommor och blad av. Plötsligt försvinner han
och har ränt ut på vägen, och jag efter för att hindra honom: Inte springa ut
på vägen! Den lilla babyn skriker halvt hysteriskt och vägrar sova i sin vagn
och hans mamma blir ännu mer stressad än hon redan är.
Jag åker
till skäret för att bada och konstaterar att balansen inte är vad den har
varit, när jag stapplar mig fram i vattnet vars botten är full av hala stenar.
Klumpig som en ledbruten ko tar jag mig fram på klipporna, hela tiden rädd för
att jag ska falla och slå mig. Bromsarna surrar kring mig och biter mitt bara
skinn.
Visst kan
jag gå och förlusta mig på en uteservering och se på alla solbrända mänskor och
låtsas vara avslappnad, fast jag tycker det är vämjeligt att se karlar som
sitter med bar överkropp och halsar en öl eller ännu värre, sitter och äter med
bringan bar. Skjortan på! vill jag säga till dem.
”Sommarn som
skalderna jämt berömt, får gärna bli till höst”, sjunger Bengt Sändh i sin
sommarvals. Jag håller med.
Trots att
hösten är min favoritårstid, måste jag säga att ingenting slår en simtur en sommarmorgon
med spegelblank sjö. Då tänker jag på Jarl Hemmers dikt innan min kropp klyver
vattnet och jag vill ”simma, simma ut i de vita sommarmolnen!/Allting är en
spegling, och speglingen är allt.”
