Sakralt och profant

Julstöket har börjat. I god tid inhandlade jag en julkalender som jag valde med omsorg. Adventsljusstaken är pyntad med renlav och lingonblad. Vi har firat lillajul med risgrynsgröt och gottepåsar. Pepparkakorna är gräddade och på lucia bakar vi lussekatter. Jag har krånglat upp tro, hopp och kärlek i fönstret; de lyser så vackert i mörkret. Någon kväll före julafton klär vi granen med pynt som hängt med i åratal. När granen står där och tindrar och doftar infinner sig julstämningen som på beställning. Eller?

Ända sedan jag var liten har jag haft en idé om att allt ska vara bra på julafton. Det ska vara städat, maten lagad och alla ska vara glada, ingen får vara ledsen. Jag vill stänga in mig i mitt julmys, ”känna julens frid”, som det står i sången, och inte se eländet i världen utanför. Julen är den helg som jag gillar allra mest, men ju äldre jag blir desto mer kluven är jag inför denna konsumismens och kommersialismens högtid.

Julens budskap handlar ju om Jesus som föds och frälser hela världen, utom muslimer, hinduer, taoister, buddhister och ateister, och uppmanar oss att vända andra kinden till när en konflikt uppstår. Vi ska dela med oss till de fattiga och behövande på samma gång som vi går till dignande julbord och vräker i oss mat, shoppar julklappar i butiker där hyllorna är fyllda av onödiga saker. Vad julens egentliga budskap är torde stå klart för var och en: Konsumera! Reklam i tidningar och teve basunerar ut detta budskap på ett allt aggressivare sätt tills man blir nästan äcklad och vill vända ryggen till alltsammans.

Jag firar inte Jesu födelse. Han var säkert en schyst typ om han fanns, men han ingår inte i min verklighet. Jag firar midvinter som de gamla hedningarna. Julen är i grunden ingen kristen högtid, men kristendomen har lagt beslag på julen precis som på så många andra förkristna seder och riter. Än så länge har vi inte övergett ordet jul, såsom den engelskspråkiga världen gjort; Christmas, kristmäss. I gammal engelska finns ordet yule som förmodligen är ett nordiskt lånord som i sin tur går tillbaka på angelsaxiska géol. I den kända sången Deck the Hall sjunger man om ”yuletide pleasures”. På isländska och färiska heter det júl och finska joulu och juhla är lånat från urnordiska.  Hedningarna drack jul när de firade midvinterfest, vilket får mig att tänka på Carl Larsons monumentala målning Midvinterblot som hänger ovanför ingången till salarna i Nationalmuseum i Stockholm. Med den i tankarna kan man föreställa sig hur det gick till när det begav sig. Inte så olikt ett modernt dryckesgille, kanske.

Vår jul är ett sammelsurium  av hedniska, kristna och sekulära traditioner; det är Jesusbarn, tomtar, änglar och Kalle Anka om vartannat.

Jag ska plocka fram mina änglaspel ur gömmorna, ett profant med hästar och clowner och ett sakralt med änglar och härolder, tända ljusen och se hur figurerna snurrar runt, runt i allt snabbare takt tills ljusen slocknar och julen är slut.

Cappuccinonovell

Muminnostalgi

 

När jag fyllde nio år fick jag en bok som hette Mumintrollet i födelsedagspresent av mor och far. Boken bestod av svartvita tecknade serier som jag inte riktigt förstod mig på. Första episoden hette Mumintrollet blir förälskat och började så här: ” Jag undrar varför hjältinnan i en bok alltid är vackrare än den man har hemma.” Jag grubblade länge på vad detta kunde betyda. Vad är en hjältinna?  Nej, jag förstod mig inte på mumin och jag var nog lite besviken över att jag fått just den här boken och inte en Barbiedocka eller en Lotta-bok. Men eftersom jag var en mycket pliktskyldig liten flicka och eftersom mor och far säkert ansåg att Mumintrollet var god litteratur och något som varje finländskt barn borde läsa, läste jag boken om och om igen, pliktskyldigast, och småningom lärde jag mig tycka om muminvärlden. Jag identifierade mig innerligt med Snorkfröken som blev mycket förnärmad när mumintrollet blev förälskat i en cirkusprimadonna.

Jag växte upp, blev stor, och började intressera mig för annat än Barbiedockor och Lotta-böcker. Ord och språk blev mitt stora intresse och litteraturen upptog allt mer av min tid. Det blev också mitt yrke. Jag återvände till muminvärlden och såg sådant i den som jag inte hade upptäckt som barn.

Jag blev ännu större och fick en liten dotter. När hon lärde sig läsa gav jag henne min gamla muminbok. Serierna var vid det här laget ganska solkiga och boken hade blivit lös i ryggen. Dottern läste förstrött och verkade inte särskilt imponerad. ”Vad betyder hjältinna?” frågade hon efter en stunds läsning.

Boken glömdes bort.

Dottern växte upp och började läsa böcker. I skolan blev hon tvungen att bekanta sig med Tove Janssons författarskap. ”Jag förstod mig inte på mumin när jag var liten”, sa hon, ”men nu kan jag relatera sådant som händer i muminvärlden till händelser i verkligheten. Och jag har börjat förstå mig på Janssons stilla humor. Finns den där gamla boken kvar?”

Häromdagen höll jag en lektion i finlandssvensk litteratur. Tove Jansson har en självskriven plats bland runebergar, topeliusar och tavaststjernor. Jag tycker att varenda unge som bor i Finland bör ha läst någon novell av vår bäst kända författare. Jag läste Berättelsen om det osynliga barnet för en skock ointresserade elever. Ju längre in i berättelsen vi kom, desto fler elever var det som log igenkännande och jag kunde se hur det glimmade till i ögonen på dem. Några fnissade förtjust när Ninni högg tänderna i pappans svans.

Efter novellen ställde jag frågan som mången modersmålslärare före mig förmodligen har ställt: ”Vilken av muminfigurerna identifierar ni er med?” ”Lilla My”, sa Andrea tvärsäkert. Sebastian sa: ” Jag skulle vilja vara som Snusmumriken, men jag är nog mer som mumintrollet.”

Boken med serierna finns kvar. Jag läser i den ibland, av nostalgiska skäl. I slutet av första episoden besinnar sig mumintrollet och inser att Snorkfröken är bäst för honom. Det var länge sedan jag identifierade mig med Snorkfröken. Numera är jag mest lik Filifjonkan, är jag rädd. Men jag grubblar fortfarande på vad en hjältinna är.

 

Skön litteratur

 

Få sysselsättningar är så givande som att läsa en bra bok. Det skulle i så fall vara att lyssna till riktigt bra musik.

Jag ställer höga krav på de författare jag läser och väljer mina böcker med omsorg, för jag är en långsam och kräsen läsare.

När en nyutkommen bok blir upphaussad och omtalad som något man måste läsa blir jag genast misstänksam och när alla började tala om Karl Ove Knausgård blev jag nyfiken, och skeptisk som jag är till trender började jag smått motvilligt läsa Min kamp, men märkte ganska snabbt att succéförfattaren har kvaliteter som gör läsningen intressant. Den karln kan skriva! Knausgård ägnar sig åt att skriva om sitt liv, sina tillkortakommanden och nojor och gör det på ett sätt som trots att det är både personligt och privat är allmängiltigt och stundom berörande. Han är som bäst i sina filosofiska betraktelser om livet och kärleken, lyckan, eller kanske den uteblivna, svåruppnåeliga lyckan, och den ofrånkomliga sorgen.

Romaner är fiktion, fiktionen liknar verkligheten och egentligen är det ovidkommande om berättelsen är sann eller inte. Författare hävdar ofta när de får frågan om huvudpersonen är författaren själv, att så inte är fallet, men att protagonisten har drag av författaren. Inom autofiktionen är det vanligt att jagpersonen har samma namn som författaren och ändå kan denne förneka att berättaren och författaren är samma person. Knausgård själv säger så här: ”Det man säger är sant kan man alltid också säga är osant. Det är en nollpunkt och platsen varifrån nollvärdet breder ut sig. Men det är inte en död punkt, inte heller för litteraturen, för litteraturen är inte bara ord, litteraturen är det orden väcker i den som läser. Det är överskridandet som gör litteraturen giltig, inte de formella överskridandena som sådana, som så många tror.”

Knausgård påminner lite, lite grann om min ständige favorit och husgud Marcel Proust, men är inte lika subtil,  har inte samma insikt i mänskans psykologi som denne oöverträffade författare. I sitt fantastiska romanbygge På spaning efter den tid som flytt skriver Proust: ”Författarens verk är bara ett slags optiskt instrument som erbjuds läsaren för att hjälpa honom att urskilja det som han utan denna bok kanske inte skulle ha sett hos sig själv.”

Klarar en författare av att öppna något hos en och sätta ord på något som man dunkelt tänkt men inte formulerat för sig själv, är det en läsvärd författare. Att komma till insikt om sig själv och sitt liv, när man läser en träffande uttryckt tanke eller idé, är en oslagbar upplevelse, en riktig läsupplevelse. Med detta inte sagt att all läsning av skönlitteratur måste vara identifikatorisk. I bästa fall lär man sig något och vidgar sina vyer genom att läsa om främmande kulturer och om mänskor som är annorlunda än en själv. Sådant ger läsaren nya tankar att jämföra med och väga sina egna tankar och uppfattningar mot.

Alla författare är barn av sin tid, det måste man komma ihåg. När jag upptäcker en författare som inte hänger sig åt den rådande litterära trenden, när jag läser en författare som skapat en alldeles egen stil, ett eget idiom, då jublar jag. En debutant som lyckats med det är fjolårets Augustprisvinnare Tomas Bannerhed. I sin roman Korparna ger han en gripande skildring av en jordbrukarfamilj i brytningen mellan det urbana samhället och glesbygden. Den unge pojken i romanen flyr in i fåglarnas värld och fåglarna är ständigt närvarande både som pojkens säregna hobby och som metafor i berättelsen. Pappan i romanen arbetar frenetiskt med nödvändiga och onödiga sysslor på gården som håller på att förfalla. Hans vansinne och frenesi blir värre och värre och han måste tas in på psyket. Sonens förtvivlan och rädsla beskrivs så intensivt att läsaren kan känna den i sig själv. Mamman försöker hålla hushållet flytande, på kvinnors vis. Tomas Bannerhed begår en lysande debut och jag har höga förväntningar på hans nästa bok, om det blir en sådan.

En av mina läsande vänner säger att hen bara läser döda författare. Vännen håller säkert med Harold Bloom, en amerikansk litteraturkritiker och auktoritet som i sin bok med den uppfordrande titeln Hur du bör läsa och varför bara rekommenderar klassiker, mest döda sådana. Shakespeare, Dostojevskij, Henry James, Emily Brontë med flera. Klassiker är alltid läsvärda och själv är jag svag för Henry James. The Portrait of a Lady (Porträtt av en dam) är en spännande och inkännande roman om den unga Isabel Archer som finner sig fångad i ett äktenskap med den beräknande och känslokalla Gilbert Osmond (superbt tolkad av John Malkovich i en filmversion av romanen). Den irländske författaren Colm Tobín har skrivit en njutbar roman om Henry James , Mästaren, som jag rekommenderar för alla James-fans.

När jag vill läsa något lättsamt och underhållande, men ändå inte banalt och intetsägande, läser jag gärna Edith Wharton. Hon är vad man kunde kalla Amerikas svar på Jane Austen. En av mina favoriter bland Whartons romaner är Oskuldens tid.

Lättläst men djuplodande är en annan amerikan, Richard Yates. Yates är en författare som lyfts fram igen och det är på tiden. Hans dialoger är realistiska och han skriver om desillusionerade kvinnor så att det nästan gör ont. Easter Parade och Revolutionary Road är små mästerverk, nästan Hemingwayska.

På min lista över författare, levande och döda, som jag uppskattar och rekommenderar finns Amos Oz, Toni Morrison, Kerstin Ekman, Eyvind Johnson, Imre Kertész, Bo Carpelan, Ian McEwan, Margaret Atwood, Hjalmar Söderberg, Fernando Pessoa, Philip Larkin, Tomas Tranströmer, Edith Södergran och många, många fler.

Kanske det ändå är som Virginia Woolf skriver i en essä: ”. . . det enda råd man kan ge en annan mänska när det gäller hennes lektyr, det är att hon inte ska lyda några råd.”

 

Detta kan jag vara utan: alkoholhaltiga drycker

 

Livet behöver inga droger. Det är en romantisk inställning, men jag är ändå så naiv att jag tror på den devisen som användes som slogan i en kampanj riktad till ungdomar på 90-talet.

Egentligen tycker jag att en nykterist, eller kanske man kunde kalla en sådan mänska alkoholvägrare, inte behöver förklara varför hen inte dricker alkoholhaltiga drycker, men eftersom jag ofta i situationer där sådana drycker förekommer får frågan varför jag inte dricker, ser jag mig föranledd att en gång för alla reda ut frågan för mig själv och för dem som frågar. För mig är det så naturligt och självklart att inte dricka vin och sprit att jag sällan tänker på det. Det är ungefär lika självklart för mig som att inte äta kött. Jag har inte druckit alkohol, inte heller ätit kött, med undantag av fisk som jag började äta för tio år sedan, på trettiosju år. Det är en livsstil.

Det hela började när jag i min ungdom blev starkt påverkad av hälsorörelsen på sjuttiotalet. Budskapet löd: Lev så giftfritt som möjligt, avstå från vitt socker, vitt bröd, kött, kaffe, tobak och alkohol. Så ville jag leva! Sunt, naturligt! Jag var övertygad om att det var det rätta sättet att leva. Det är jag inte längre. Jag har fått ompröva många av idéerna och fastän min inställning i stort sett är likadan som förr är min livsstil numera modifierad och nyanserad. En sak hänger dock med oförändrad: min alkoholvägran.

Jag tycker inte att vin, öl, konjak, whisky, brännvin osv smakar särskilt gott. Det har jag aldrig tyckt. Det är förstås smaker som man kan lära sig tycka om, men inte heller i min ungdom då jag drack gjorde jag det för att jag tyckte om smaken på dryckerna, utan för att bli berusad, helt enkelt. Jag tyckte det var roligt att vara full, allt blev mer spännande, kontakter med andra mänskor blev lättare att knyta, jag kände mig ”inne”. Men framför allt drack jag för att andra gjorde det och för att vara lika tuff som de. Jag misstror dem som säger att de dricker för att det är gott. Varför inte dricka alkoholfritt i så fall? Är det så att alkoholen förhöjer smaken? Det vet jag inte. Vad jag däremot vet är att man dricker för att bli berusad. Även om man bara tar en öl eller ett glas vin tror jag att man vill uppnå den avslappning och det välbefinnande som en liten mängd alkohol ger. Och inte är det något fel med det. Måttlighet är ok, som i så många andra sammanhang. Tyvärr är det allför många som inte klarar av att vara måttliga när det gäller spriten.

Jag har varit full så många gånger när jag var ung att jag vet hur det är. Jag vet hur det känns när man fyllnar till, börjar prata en massa strunt, säger och gör saker som man kanske ångrar nästa dag. (Det kan man förvisso göra när man är nykter också!) En del blir grälsjuka när de är fulla, en del blir otroligt fåniga och många rent ut sagt obehagliga. Endast ett fåtal som jag vet om blir trevliga av alkohol. De som dricker för mycket under t ex en fest blir så gott som utan undantag otrevliga och påstridiga. De börjar tala om sådant som de inte vågar ta upp på nyktert huvud. Då tycker jag att det bara är att beklaga att man inte vågar prata om vissa saker  utan att vara påverkad.

Men invänder någon, man behöver inte dricka sig stupfull, man kan dricka lite lagom, bara för att höja stämningen. Det blir festligare med t ex champagne. Jag håller med. Det blir onekligen mera fart på fester där alkohol förtärs. Diskussionerna kanske blir intensivare just för att man våga säga mer när man är påverkad. Alkoholen är ett smörjmedel i vårt samhälle. Den är med överallt. ”Alkoholhaltiga drycker hör till vår kultur”, säger vindrickaren. ”Genom att avstå från alkoholdrycker avstår du från en del av vår kultur.” Ja, jag gör det. Andra får dricka, men jag vill inte.

Jag vill inte lägga sordin på stämningen och rynka på näsan åt dem som dricker. Det gör jag verkligen inte. Också jag kan tycka att en fest utan alkohol riskerar att bli en tråkig fest. Det är jävligt synd att det ska vara så. Det händer att jag själv bjuder på vin hemma hos mig fastän jag inte själv tar ett glas. Då håller jag mig till ”barncider” eller bubbelvatten. Jag är inkonsekvent, jag vet.

Vissa tror att min alkoholvägran handlar om kontroll. Visst är det så, åtminstone delvis. Jag är en kontrollfreak. Jag vill inte tappa kontrollen, i alla fall inte med hjälp av alkohol. Jag vill vara behärskad, ha kontroll över situationen och mig själv. En del amatörpsykologer tror när det gäller mig personligen att det vore bra för mig att släppa lite på kontrollen och att det vore bra, till och med nyttigt för mig att dricka ett glas vin eller två. Hur många gånger har jag inte hört, ”Ta nu lite, Ewa. Det skulle du behöva.”  Eller: ” Ska du inte ha lite champagne? Inte? Men nog är du envis!” Jag skulle kunna bli förbannad, men jag sväljer förtreten och fortsätter vara den tråkiga nykteristen. En annan variant är den här: ”Ska du inte ta lite? Inte? Ja, du kör!” Ibland ids jag inte förklara att jag inte kör, att jag inte ens har körkort, utan låter den trugande leva i tron att jag kör. Att köra bil tycks för en del vara den enda godtagbara ursäkten för att man inte dricker. Här i bibelbältet kan man till och med bli misstänkt för att alkoholvägra av religiösa skäl. Inget kunde vara mer felaktigt i mitt fall.

Så till ett skäl som har börjat väga allt tyngre. När jag läser och hör om det elände som alkoholen för med sig blir jag mer och mer övertygad om att den har tagit en alldeles för stor plats i vår värld. Speciellt i Finland håller det på att gå riktigt galet. Alkoholkonsumtionen ökar och därmed alla alkoholrelaterade sjukdomar och social utslagning. Vi vet alla vad alkoholmissbruk kan leda till. Jag vet vilka tragedier alkoholen kan ställa till med. Både i min släkt och i min mans familj har det funnits alkoholister. När jag ser alkoholisterna och andra missbrukare i skolparken eller i omgivningen kring Alko skulle jag kunna börja gråta och gör det också ibland. När jag läser om och ser vilken stor roll alkoholen spelar i många mänskors, för att inte tala om ungdomars liv, får jag en känsla av uppgivenhet. Nå, de flesta ungdomar blir naturligtvis inte alkoholister, men jag vet många i min ålder som inte har kommit ur ungdomstidens supande utan blivit fast i missbrukarträsket. Somliga klarar av att dricka måttligt, somliga inte.  Jag vill inte bidra till den förljugenhet och den ur min synvinkel löjliga kultur som omger salongsdrickandet  med vinprovning och andra tillbehör. Jag vill vara solidarisk med missbrukarna.

Vi kan förstås diskutera varför Jeppe super och kanske komma fram till ett svar; olycklig barndom, misslyckat äktenskap, tristess, alla möjliga bekymmer och problem. Dock, det är långt ifrån det svar jag väntar mig om jag ställer frågan till en vän eller en kollega.

Så när du frågar mig varför jag inte dricker borde jag med samma självklarhet fråga dig: Varför dricker du?

Populär litteratur

20 oktober 2012

Populär litteratur

Det är klart att man vill hänga med i vad som händer i den litterära världen, särskilt när man som jag har litteratur och läsning som ett stort intresse. Jag är också intresserad av vad folk läser och det tycks vara ganska många som läser deckare och vampyrberättelser och 50 nyanser av honom, förstås.

Det är just sådan litteratur som jag avfärdar helt kallt utan att veta vad den egentligen handlar om. Jag läser inte deckare, jag har inte läst Twilightböckerna, jag läser inte chicklit eller mum porn.

Men nu har ett litet tvivel börjat gnaga. Vuxna mänskor verkar vara roade av vampyrer och dejting, för att inte tala om våld och action. När proffskritiker skriver allvarliga recensioner om den nya boken av Camilla Läckberg och när recensenter fördjupar sig i bondagesex som Mr Grey och den oskuldsfulla Anastasia ägnar sig åt (ja, så mycket vet jag), tänker jag att jag gått miste om något. Borde jag läsa Liza Marklund och de andra deckardrottningarna? Borde jag ge E L James en chans?

När miljontals  kvinnor har läst 50 Shades of Grey måste det finnas ett sug i boken. För att förklara genrens popularitet säger man att det finns en beställning på mummy porn.  Så är det väl, även om inte jag har beställt den. Få kritiker vågar säga rent ut att 50 Shades är dålig litteratur, för man vill inte verka pryd och omodern. Författaren, en ganska flamsig typ, bedyrar att hon inte hade en aning om att hennes bok skulle bli en sådan succé som den blivit. Det hade hon visst det. Sex säljer alltid. Men tar vi inte ett steg, många steg, bakåt i vår strävan efter jämlikhet mellan könen när den mest lästa boken just nu handlar om en man som förför en oerfaren kvinna och har henne som  sexslav? Kvinnan lär njuta av att bli tvingad. Innerst inne fantiserar vi kvinnor om att bli tagna med storm och låta mannen göra vad han vill med oss, påstår en del recensenter som söker en orsak till bokens framgång.  Åtminstone vill vi läsa om sadistiskt sex.

”Du måste läsa Stieg Larssons Millenniumtrilogi, den är så bra”, har många uppmanat mig. Jag har sett filmen Män som hatar kvinnor. Den filmen är alldeles för våldsam för mig. Våldet i Larssons böcker försvaras av hans läsare med att författaren kritiserar samhällsordningen och vår tid. Stieg Larsson må vara hur samhällskritisk som helst, men om böckerna innehåller lika råa våldsscener som filmen misstror jag det ärliga syftet. Jag tvivlar inte på att romanerna är välskrivna; S L var en driven författare, men han visste naturligtvis att våld och sex, särskilt i kombination, säljer. Vad är förresten Lisbet Salander för en hjältinna? Tuff, hårdsminkad, tatuerad och piercad till bristningsgränsen och expert på datorer motsvarar hon kanske dagens ideal och hon har förstås blivit den hon är pga alla grymheter hon upplevt. Trovärdig? Nja. Man måste förstås gå djupare än så i sin analys, men hur många läsare gör det?

Var och en bestämmer vilka böcker som är värda att läsa. Jag väljer bort populärlitteraturen och vill slå ett slag för den djuplodande och tankeväckande kvalitetslitteraturen. Vad som är bra litteratur enligt min mening, ska jag återkomma till en annan gång.

Hatkärlek och lillebrorskomplex

13 september 2012

Hatkärlek och lillebrorskomplex

Det råder inget tvivel om att Sverige och svensk kultur betyder mycket för oss finlandssvenskar. Vi ser på svensk teve, vi läser svenska författare, vi lyssnar på svensk musik. Vi påverkas av Sverigesvenskan mer än vi tror. Det märks särskilt hos ungdomar som gärna importerar slang och uttryck från Sverige. De säger typ, kul, tjej, kille; de skriver ”våran” och ”stog” och använder ’själv’ i betydelsen ensam. Det hör och ser jag som modersmålslärare allt oftare. Finlandssvenska dansband sjunger på rikssvenska.  Vi tycker om att besöka Stockholm.

Ändå avskyr många finländare Sverige och svenskarna. Det är svårt att förstå. Det verkar vara legitimt att racka ner på svenskarna. Svenska skolan är värdelös, svenska killar är bögar, Sverige är fullt av svartskallar, svenskarna är ytliga och fjolliga. Det är vanligt att folk säger sådant och de som gör det visar hur homofobiska, xenofobiska och rentav enfaldiga de är.

En annan vulgäruppfattning är att svenskarnas språk degenererar och att det är vi finlandssvenskar som talar den bästa svenskan. Så är det inte alls. Svenskarnas språkkänsla är intakt medan finlandssvenskarnas vacklar. Det kan vara att svenskarna är mer benägna att ta till sig nymodigheter och att ta in engelskan i sitt språk, men svenskarna uttrycker sig ofta smidigare och lättare än mången hackande och stammande finlandssvensk. Denna smidighet och lätthet går igen i svenskarnas lynne.

Många gör sig lustiga över svenskarnas sätt att uttala engelska ord som city. Ännu roligare tycker man att det är när de försöker säga finska namn. Det finns en regel i svenska språket som säger att en betonad stavelse måste vara lång, dvs bestå av lång vokal eller lång konsonant. Därför säger svenskarna ”citty”. I finlandsvenska, särskilt i dialekterna, har vi bevarad kortstavighet som innebär att en betonad stavelse kan vara kort. Därför kan vi säga city med kort i och kort t. Språkljud och företeelser som inte finns i ens eget modersmål är svåra att säga. Finnarna har svårt med sj-ljudet då finskan inte har sj-ljud. Försök själv uttala något av klickljuden som finns i xhosa, eller bemöda dig om att säga O’Learys med tonande s på slutet.

I sportsammanhang blommar Sverigehatet upp som allra mest. Sportfånarna myser skadeglatt när det går dåligt för Sverige i någon ishockeymatch och t o m kommentatorerna hånar och begabbar svenskarnas prestationer. Alla har vi i färskt minne hur det finska ishockeylaget och deras supportrar betedde sig när laget vann VM i fjol. Nationalism parad med lillebrorskomplex är en synnerligen otäck kombination.

Nej, jag förstår mig inte på mänskor som talar nedsättande om Sverige. Visst finns det mycket i Sverige att kritisera precis som i Finland, främlingsfientlighet, t ex. De har Jimmie Åkesson, vi Timo Soini. Men det finns en öppenhet och en generositet i Sverige som man sällan finner i Finland. Vi måste komma ihåg att vi har starka band till Sverige. Vi har ingen anledning att tala illa om Sverige. Sverige är på många sätt fantastiskt.

Vem minns terylenbyxor och banlonjumprar?

5 augusti 2012

Det är roligt med nya ord och jag läser med förtjusning nyordslistan som Språkrådet i Sverige publicerar varje år. De senaste åren har vi fått ord som jasminrevolution, burkini, fulparkera, spotifiera, askmoln, skämmig och många andra användbara ord.

Ännu roligare är det att fundera kring tidstypiska, gamla ord som inte används längre eller håller på att försvinna. För det mesta beror det på att företeelserna eller föremålen som orden står för har avskaffats eller blivit omoderna. När man tar de här k-märkta orden i sin mun uppstår en igenkännandets nostalgi och man ler för sig själv.

Låt oss göra en odyssé genom barndomens och ungdomens språklandskap och ägna oss åt minnen som väcks av de bortglömda orden. Vi som är födda på femtio- och sextiotalet har företräde.

Betänk hur ord för klädesplagg känns lustiga och gammalmodiga när plaggen inte används längre. Livstycke och strumpeband är ett minne blott och vi som var med på den tiden kommer ihåg strumpor som korvade sig och det besvärliga mellanrummet av bar hud på låret där långstrumpan tog slut. Mor hade korsett och strumpor av nylon, ”najlonstrumpor”. Obekvämt var det och strumpbyxorna kom som en välsignelse på sextiotalet.

Poplin, banlon, terylen och enstex var namn på tyger som fick ge namn åt kläderna som var tillverkade av materialen. Far tog fram sin poplin till våren, alltså en kappa av ett styvt blankt tyg. När jag gick i folkskolan hade jag polotröja av banlon, ett trikåliknande syntetiskt tyg som var mycket populärt på sextiotalet. Till banlontröjan bar jag pepitarutiga skidbyxor eller sjömansbyxor. Storebror hade terylenbyxor med pressveck och lillebror slitstarka byxor av enstex. Sedan slog byxor av denimtyg igenom på allvar och alla modemedvetna ungdomar hade jeans. Mina första jeans var av märket James och de var utsvängda nertill och tajta upptill. Jeansen, eller farmare som de kallades, blev enormt omtyckta och med tiden uppfanns det alla möjliga versioner av byxan; v-jeans, manchestersammetsjeans, femficksjeans, stentvättade jeans, färgsläppande jeans, färdigt nötta och trasiga jeans, vilket idiotiskt mode, förresten! Olika märken hade olika hög status och på sjuttiotalet fnös man åt James. Levi’s, Lee och Mic Mac skulle det vara. Jeansen tycks aldrig gå ur mode och idag är det supertajta stretchjeans som gäller bland tonårsflickor.

Andra k-märkta klädord är paletå, monoskor, ulster, galoscher, gummitossor, till och med jumper börjar bli sällsynt. Nuförtiden kallas en överdel som kvinnor klär sig i för topp.

I min barndom lyssnade jag mycket på radio, till exempel på Småbarnskvarten och när jag blev lite äldre på Tio i topp, Kvällstoppen, Oppåpoppa och allt vad programmen hette, alltid Sveriges radio. De engelska poplåtarna översattes och svenska artister hade sina tolkningar av topplåtarna. En tårdrypande långkörare som också gjordes på svenska var Honey med Bobby Goldsboro. I Björn Ulvaeus tappning blev det Raring och balladen låg säkert på Svensktoppen i veckor.

Det hände att radiohallåan utannonserade sändningsuppehåll, en företeelse som förekommer sällan nu. På tjugohundratalet talar vi om flödesradio, ett ständigt flöde av nonsensprat och skvalmusik. Lika tråkigt som pausen i radion blev det när teve inte hade något program att bjuda på utan det var testbild i rutan. Då kunde man inte välja någon annan kanal för det fanns bara två: Sveriges teve och Finlands teve och Finlands teve tyckte jag var tråkig och så var det ju finskan . . .

Ville man ha sällskap gick man hem till någon lekkamrat och frågade: ”Leker du?” Idag säger barnen ”Kan du va?” Bara sättet att ställa den frågan visar hur attityden har förändrats från att samvaron uttalat handlade om att leka tillsammans till att vara tillsammans. Måhända är  ”Kan du va?” ett tecken på att barn av idag fortare blir stora och också själva anser att det är barnsligt att leka. Ändå är det väl leken som är det centrala när barnen är med sina kompisar. Det hette som sagt också lekkamrater och till och med ordet lekskola för barnträdgård förekom. Dagis är den allenarådande motsvarigheten idag.

Och vad gjorde vi när vi lekte? Flickorna lekte förstås med dockor. Vi bytte glansbilder, hoppade gummibandstwist, rep och barbi. Varifrån kommer ordet barbi? Det är en finlandism som håller på att falla i glömska. Enligt min dotter hoppade hennes generation hage, precis som barnen gör i Sverige.

Pojkarna lekte med bilar och på rasterna i skolan ”lisade” (med kort i) de. Kommer ni ihåg hur det gick till? Det var en lek med pennislantar; det fanns flera sätt att ”lisa”, enklare och mera invecklade. Det var bara pojkar som lekte med slantar på det här sättet. Man kan undra varför det inte var en flicklek. Varifrån ordet ”lisa” kommer har jag ingen aning om, lika lite som jag har någon aning om ordet barbis ursprung. Kanske någon läsare vet.

Barn har i alla tider tyckt om sötsaker. Fick man lite pengar köpte man snask. Smaka på ordet! Snask har fått en negativ klang. Det låter nästan en smula obskyrt och snuskigt. Dagens barn, och vuxna med för den delen, äter godis. Det är knappt att man äter en karamell längre, det är en godis man tuggar på.

Barn växer upp och slutar leka. Flickorna började sminka sig med brunkräm och ljusbrunrosa läppstift. Förargliga finnar täcktes med acne-stick. Jag talar om det som numera heter foundation och concealer. Den engelska modellen Twiggy satte trenden med blek make-up, tuschade ögon och kort-kort kjol. För pojkarna var The Beatles förebilden. Många pojkar ville ha Beatlesfrisyr, dvs lite längre hår. Det var en oskyldig frisyr jämfört med de långa kruslockarna och det spretiga punkhår som senare skulle pryda gossarna. I jämförelse med dagens tuppkammar och neonfärgade testar var Beatlesklippningen mycket moderat. Men jag minns att det blev en kamp hemma när storebror ville låta håret växa. Hade man Beatlesmössa och Beatlesskor var man riktigt inne. Det var John Lennon som hade ett slags liten svart skärmmössa och svarta spetsiga vristskor som skapade mode. Den som bar glasögon och ville se intellektuell ut hade runda metallbågar i Lennonstil.

Intresset för det motsatta könet vaknade och ville man kolla om man hade chans på någon var frågan, ”Börj du?” Det kunde man fråga någon som man var pika i eller pin i, dvs någon man var förtjust i. Vågade man inte själv fråga kunde man skicka ett ombud som ställde frågan till vederbörande, ”Börj du med Anki?” Om svaret blev jakande gick ryktet på stan; ”Anki ha börja me Henka”.

Terrazzo vid Jakobstads torg, var caféet där man samlades med sina polare, delade en lemonadflaska, rökte Colt-cigaretter och pratade strunt. Vi pratade om någon som inte var riktigt med i gänget, någon som var lavabränd, taso, pöllo eller snåto. Lavabränd förkortades till lava och det var inte bara mänskor som var det utan också företeelser. ”Voj va lava”, var en vanlig kommentar. Den coola var speli eller peli och teki om han var tekniskt kunnig. Bland de nämnda orden är snåto ett ord som fortfarande är gångbart, åtminstone i min vokabulär. Catharina Gripenberg  skriver i boken Extremt platt och otroligt nära att den som är snåto ”beter sig galet, dumt, felaktigt, men ibland också roligt”.

På Terrazzo tillbringade vi så gott som all vår lediga tid, till och med på lunchrasten gick man upp för trappan till caféet för att se om någon bekant att snacka med satt där. Ofta var det fullt på onsdags- och lördagskvällarna och då kunde man i nödfall sitta i korsdraget på bottenplanet. I bästa fall hade någon hippa hemma hos sig där det var ff. Musik med någon poporkester spelades på grammofon eller bandspelare. Vi dansade shake eller shakade till popen. Starkare drycker än lemonad inmundigades och följaktligen blev en del i smakun, kanske alla.

Många begrepp i skolvärlden har förändrats, många lever kvar. Förr hade man morgonbön varje morgon, idag morgonsamling en gång i veckan. I folkskolan radade barnen snällt upp sig klassvis och tågade in i festsalen med psalmboken i hand. I samskolan gjorde man allt för att slippa den tråkiga tillställningen och smet iväg till Union-caféet i närheten. Där var personalen inte glad när en drös morgontrötta elever bänkade sig vid borden, ofta utan att köpa något.

Det som idag heter lunchrast var då mellantimme som i Jakobstads samlyceum var väl tilltagen, så lång att man hann hem och äta om man bodde i stan. Kom man för sent till lektionen upprepade gånger fick man en varning eller en uppmaning att iaktta större punktlighet, som det stod på pappret som skickades hem. När man fick underkänt i ett ämne, ofta finska som var en stötesten för många, blev det villkor och man måste plugga extra på sommaren för att klara villkorsförhöret och bli uppflyttad till nästa årskurs.

 Jakobstads egen J D Salinger, Lars Sund, beskriver livet i samskolan på ett träffande sätt i sin debutroman Natten är ännu ung. Romanen som är skriven på Jakobstadsslang; en blandning av dialekt, rikssvenska och engelska ord och uttryck, ger läsaren en inblick i ungdomarnas liv i småstaden på sextio- och sjuttiotalet. De ungas engagemang i politiken ledde till många gräl i familjer där den unga sade sig vara kommunist, vilket fick den äldre generationen att se rött (!). Kommunist är ett ord som få väljer för att ange sin politiska hemvist. Att vara kommunist är idag ute och allt annat än politiskt korrekt. På sin höjd kan man vara socialist eller vänstersinnad. I min ungdom var vänster vänster och höger höger, och det gick en klar skiljelinje mellan ytterligheterna.

Är det inte förunderligt hur vår värld har förändrats under vår levnadstid? Moderniteterna och den invecklade tekniken blir mig stundom övermäktiga och gör mig frustrerad. Visst ska man se framåt och inte försjunka i det som varit, vilket man ibland gör när man nått en viss ålder. Att se tillbaka kan ändå ge perspektiv på tillvaron och de gamla orden tar mig tillbaka till flydda tider och till en värld som inte var den idyll man vill minnas, men som var betydligt mindre komplicerad än dagens sköna nya värld.

Frisk friskvård?

12 augusti 2012

Alla dagar mår man inte toppenbra. Man har ont i ryggen, är förkyld, magen krånglar eller man kan inte sätta fingret på vad det är som inte stämmer; man bara känner att kroppen är i obalans. Då finns det friskvård. Friskvård måste betyda att man kan få vård fastän man är frisk. Det finns en uppsjö av alternativa vårdmetoder att välja mellan.

En del av terapierna som bjuds ut under rubriken Friskvård har invecklade, närmast obegripliga namn. ”Esteck-analys/introspectbehandling” – vad sjutton är det? I alla fall hjälper det mot all världens krämpor. ”KBT enl. Stahremetoden” – vete katten vad det är för en metod, och ”aura-soma färgterapi, kanske är det vård för migränpatienter. Ju konstigare benämningar på terapierna och metoderna man lockar med, desto bättre effekt vill man få oss att tro att de har. Det är precis tvärtom. Ju märkligare och mer pretentiös metod, desto mer löje väcker den och desto mindre trovärdighet inger den.

Man försöker ge ett pålitligt och seriöst intryck genom ord som diplomerad, certifierad och internationell licenserad. Som vanligt är inom alla värv har många behandlingar engelska namn. ”Body Harmony, Muscle Wellness och Voice massage är några. Floating och saltprodukter, PhysioPilates, Taktilstimulering och taktil stimulering, a`vera produkter. Här är det engelska, svenska, särskrivning, sammanskrivning, stor och liten bokstav om vartannat. Lite språkvård skulle friskvården må bra av.

Bland de alternativa terapierna praktiseras också gamla metoder som koppning. Koppning sägs rena blodet. Hur då? Genom att driva ut det smutsiga blodet. Är blod smutsigt? Och hur kan man veta att det är det smutsiga blodet som sugs ut? Man försvarar de gamla metoderna med att säga att de har utförts sedan urminnes tider och att de måste ha effekt eftersom folk låter sig t ex koppas. Men om det är bra att tappa sig på blod vore väl blodgivning ha samma effekt och vara mindre smärtsamt. En modifierad form av koppning är torrkoppning. Vad är den bra för?

Utbudet av vårdtjänsterna är stort och det tycks växa. Och vi tycks vilja bli behandlade och masserade på alla möjliga sätt, även om vi innerst inne vet många av metoderna, terapierna och de såkallade analyserna är rena rama humbugen och hokuspokus. Alternativ vård tycks vara lukrativ business och vi tycks vara beredda att betala dyra pengar för att få kroppskontakt och uppnå välbefinnande.

Man kan spekulera i om det finns ett samband mellan tro på frälsning och övernaturliga ting och tro på undergörande terapier. Är man benägen att tro på mirakel kanske man också griper efter det halmstrå som den alternativa vården erbjuder. En vård utanför den etablerade medicinska kunskapen, metoder som kan bestå av tarmsköljningar, detox-kurer, vetegräs, noonidryck och mystiska dekokter och safter eller t o m handpåläggning skadar knappast, men hjälper inte heller.

Vem ska man boka tid hos? En wellmaker borde ha allt under kontroll. En reiki-healer? Skratterapi och frigörande dans låter skoj. Det är bäst att först låta göra en ”funktionsmedicinsk analys” för att fastställa ”biokonduktiviteten i alla organ, samt syresättning och mikrocirkulation”.

Ödmjuk, självkritisk och realistisk

11 juli 2012

Säg tre ord som beskriver dig själv! Öppen, social och optimistisk. Kreativ, ansvarsfull och glad.

Det är sådana vi vill vara, men det är beskrivningar som inte alltid överensstämmer med verkligheten. Tidningarnas personintervjuer brukar ha en faktaruta där den porträtterade får säga några ord om sig själv, vanligtvis är det idel vackra ord. Alla vill vi framstå i så positiv dager som möjligt.

Tänk om det någon gång stod så här: ”Sådan är jag: osäker, folkskygg, ensam.” Tänk om man fick läsa om någon som ansåg sig vara girig, inskränkt och självupptagen. Det lär vi aldrig få. Ingen mänska vill beskriva sig med de adjektiven, fast det finns mänskor som är just sådana, mänskor som drar hemåt i alla situationer. Det är ingen egenskap man vill framhålla eller ens erkänna. Om dåliga egenskaper nämns är det mest sådana som på något sätt ändå vänds till goda, t ex ”blir lätt för kreativ”, ”envis”, för övrigt ett ord som har fått en positiv klang. De negativa egenskaperna är i själva verket positiva. Stressen, engagemanget och aktiviteterna skapar ord för nödvändiga egenskaper när man måste ”klara av vardagspusslet”, ”vara flexibel” och ”strukturerad” då man har en kalender som är fulltecknad.

Skryt på dig sjäv – det är tidens melodi. Håll fram dig själv! Ingen jantelag här inte! Berätta om ditt fantastiska liv! Sedan när man fått en plats i solen kan man bekänna att man faktiskt är blyg och rädd ibland och att man är en tillbakadragen person som vill leva ett stillsamt liv. Så där som framgångsrika artister gör. Är man annars i rampljuset är det lätt att säga att man egentligen är blyg och att man var mobbad i skolan; har man gjort lycka har man liksom råd att vara öppen om det som inte är så bra. Förstås kan det ligga en sanning bakom bekännelsen, men är det inte en falsk blygsamhet man ger uttryck för? Lite ödmjukhet och självkritik vore klädsamt i många situationer. Det är underskattade egenskaper.

En underlig blandning av självförakt och megalomani är utmärkande för mentaliteten i Jakobstad, eller är det nationellt drag, rentav ett universellt drag? Man talar om hur tråkigt allting är här, ingenting händer, man vill bort från ”hemsoporna”, (vad är det för ett konstigt ord?). Olyckskorparna förutspår undergång för nya satsningar; ” Det där campus, det blir inte till något. Det kommer aldrig att lyckas.” Hur ska man beskriva sådana personer? Negativa, dryga eller realistiska?

På samma gång finns det en självgodhet här hos oss, ett självförhärligande som är svårt att fördra. Man tror sig veta bäst hur man bör leva. Man anser att ens tro är den enda rätta. Många lokala förmågor inom olika områden saknar självkritik. Och varför skulle de inte det? De blir sällan kritiserade utan höjs till skyarna vad än de åstadkommer. En medioker sångare eller konstnär, som är precis som alla andra i samma genre, är sig själv, har talang och har sin egen stil, säger man. Det är en svår balansgång mellan att vara sunt kritisk till och sunt stolt över sig själv och andra.

Än jag själv då? Sådan är jag: ärlig, tolerant och ordningsam. Men egentligen är jag ängslig, grinig och pedantisk.

Kill your darlings!

13 juni 2012

Carpe diem! Har ni hört det den uppmaningen förut? Antagligen till lust och leda. Horatius kloka ord ser man i tidningar, på små tavlor eller i form av stora tredimensionella bokstäver, ni vet, de där bokstäverna som är populära inredningsdetaljer i trendiga hem. Bokstäverna kan bilda ord som HOME, LOVE,  RELAX eller något annat tänkvärt.

Vissa ord och uttryck sprids snabbt som virus. En del av dem glöms bort medan andra håller sig kvar länge och används så ofta att de mist sin fräschör. Carpe diem! är ett sådant uttryck.

”Det är mycket nu”, säger man smått ironiskt när man har många järn i elden. Det är vitsigt en eller två gånger, men inte en tredje gång. En retorisk fråga för att uttrycka missnöje är ”Hur roligt är nu det?” och så kan man tillägga, ”på en skala”.

I tidningsspråket syns moderna, stereotypa ordvändningar extra bra. Journalister är förstås påverkade av andra texter och av hur mänskor talar, och kanske utan att reflektera över det – precis som vanliga språkbrukare – börjar använda en del ord och fraser mycket. I lättsamma texter konstaterar skribenten  ”Att sånt” i slutet av en redogörelse eller ett påstående. ”Att sånt” kommer troligtvis från finskans ”Että semmoista” och låter osvenskt och ofullständigt. Efter ett längre resonemang ser man allt oftare uttrycket ”Eller så inte”. Plötsligt vänder man på allt som man påstått, som om man inte riktigt vill stå för det man säger. Möjligtvis är det ett modernt sätt att  få en knorr på sin text, ett sätt att få läsaren att tänka efter. Mest är det förmodligen tomma ord som man lagt sig till med.

Ett modernt ord som håller på att ta sig in i vårt språk är ultimat; ”den ultimata klänningen”, ”det ultimata sättet att umgås”. Självklart är det engelskan som har påverkat igen en gång. I Cosmopolitan, en engelsk damtidning, vimlar det av ”ultimate”: ”the ultimate run bra”, ”the ultimate beach dress”. Ordet förekommer så ofta att det mister sin betydelse och styrka som någon sorts absolut superlativ. Vänta bara, snart är allting ultimat här också. Vad betyder ordet egentligen? Fulländad, slutgiltig.

Facebook är utmärkt när man vill studera klichéer i vardagsspråket.  ”Njuuut!” är den garanterat  vanligaste kommentaren bland medelålders  facebookare. En annan är ”Styrkekramar!” när man i sin status skriver om något tråkigt som har hänt , hunden skadat tassen eller man är förkyld. Är man lite avundsjuk på någon som ska tillbringa semestern i södern blir kommentaren ”Avis!”

Klichéerna och modeorden är många. Listan kan göras lång. Se där ännu ett uttryck som det har gått inflation i. Alla har vi våra favoritord som vi använder titt och tätt, men det kan vara bra att ge akt på  sitt språk, särskilt i offentligheten och i skrift, och mörda sina älsklingar (!) Det är ett nygammalt råd till alla skribenter myntat av författaren William Faulkner.

Alla har vi också vårt unika sätt att tala och uttrycka oss, vår idiolekt. Den ska vi använda och inte genast apa efter opersonliga trender i språket, precis som vi inte okritiskt ska anamma alla modenycker i vår klädsel.

Tant = tantig?

13 maj 2012

När jag var barn sa jag tant och farbror till och om vuxna. ”Tant Doris, får jag ta en bulle till?” (Hon bakade himmelskt goda bullar) kunde jag fråga och det var alldeles självklart. Mor och far talade också om tant och farbror.  ”Gå ur vägen för tanten!” var en vanlig fras i min barndom. Vuxna som inte var direkt familjebekanta men som t ex bodde i samma hus som vi omtalades som farbror Nylund, tant Österholm och en man som ofta skrattade kallade vi barn skrattfarbrorn.

Nu är jag själv en tant, men blir sällan eller aldrig tilltalad med tant och jag vet inte om jag vill bli det heller. Säger moderna barn tant och farbror? Talar barnens föräldrar om tant och farbror? Jag frågar mig om benämningarna håller på att försvinna och om det i så fall hänger ihop med en viss brist på respekt för vuxna bland barn och ungdomar. Kanske har det också att göra med det faktum att det eftersträvansvärda är ungdomlighet, både vad gäller utseende och sinne. Orden tant och farbror andas värdighet, respekt, men också flydd ungdom.

Ingen kvinna vill vara tant, än mindre tantig, fastän en del moderna, unga kvinnor vill lansera tanten på nytt och talar varmt för henne. Vi kvinnor uppmanas bejaka tanten i oss. Tanten har en massa nyttig kunskap om hus och hem. Det är tanterna som bär upp kulturen i vårt land, åtminstone är det de som går på teater, konserter och andra kulturella evenemang. Men vem vill egentligen vara tant? Ja, inte är det de medelålders kvinnor som klädda i senaste ungdomsmodet, leggings och baby doll-liknande toppar,formligen ropar ut ”Ge mig ungdomen åter!” Nej, ska man bejaka tanten i sig är det nog inte tanten i hatt och kappa, stadiga skor och handväska på armen man menar. Den moderna tanten sysslar visserligen med brödbak och långkok, kanske hon t o m går med i Marthaförbundet och virkar mormorsrutor, men hon är chic i tajta jeans och högklackat och färgat hår. Men tantig? Absolut inte! Tantig är lika med trist och grå, gammalmodig och omodern. Att vara tant behöver nuförtiden inte betyda att man är tantig.

I många språk , t ex engelska och franska är tant , ”aunt” resp. ”tante”, orden för faster och moster. Vad jag vet existerar inte begreppet tant och tantig i den svenska betydelsen alls i de två språken. Kan det också innebära att engelskspråkiga och franskspråkiga har en annan syn på äldre kvinnor?

Jämför tantig med farbroderlig. Medan tantig är ett mycket negativt laddat ord är farbroderlig nästan trevligt och mysigt. En farbroderlig klapp på axeln kan vara irriterande, men den är säkert vänskapligt menad.

Jag undrar om medelålders män har något emot att bli kallade farbror.

En dag när jag skulle gå och hämta posten och det visade sig att ingen post fanns i lådan, kom grannens lilla flicka cyklande. Hon stannade och sa: ”Kanske farbror Löfberg redan har tagit posten.” Det klack till i mig. Hon sa farbror! Vad gulligt! Jag tror inte min man har något emot att bli kallad farbror och vid närmare eftertanke får grannens flicka gärna kalla mig tant Wenelius.

Rim och reson i privata annonser

14 april 2012

Plurala verbformer är ett minne blott, men de förekommer i äldre texter och är speciellt synliga i dikter och sånger från förr. ”Glada vi till skolan gå, glatt vi le och sjunga”, skulle om sången skrevs idag lyda ”Glada vi till skolan går, glatt vi ler och sjunger”. Plurala verbformer användes ända in på 1950-talet och läser man en roman från början av 1900-talet i original stöter man på denna verbböjning, vilken alltså innebär att predikatet som hör ihop med ett pluralt subjekt står i plural: vi äro, pojkarna gingo, de hava gått osv. På 50-talet reformerades vårt skriftspråk och de plurala verbformerna avskaffades till förmån för den verbböjning som är betydligt enklare; vi böjer verben lika oberoende av om subjektet står i singular eller plural.

Att många tappat känslan för när plurala verbformer ska användas, om man av någon anledning vill använda dem, märks på en del födelsedagsannonser. ”Då jag nu femtio fylla får ni mig hylla . . .” kan man läsa i ÖT ibland. Jag fylla? Jag är singular och det heter förstås jag fyller. Språkfel av det här slaget skulle jag tro beror på att man tycker att fylla låter poetiskt, eller kanske man skriver så för att det rimmar med hylla. Ett dåligt nödrim i så fall.

Att många har tappat känslan för vad man kan skriva i en födelsedagsannons är också uppenbart. Numera är det vanligt att man undanber sig blommor och presenter men i samma veva ombeds de presumtiva uppvaktarna ge pengar till en resa eller en hobby. Det behövs bara att en födelsedagsfirare annonserar så här så följer andra efter.

Men invänder någon, det är ju ärligt att annonsera att man inte vill ha onödiga presenter och i stället föreslår att de som uppvaktar ska ge pengar till ens drömresa. Det tycker inte jag. Det är plumpt, det är smaklöst, det är egoistiskt i övermått. Har man inte råd att resa utan att tigga pengar i födelsedagsgåva ska man låta bli att resa. Jag skulle tro att de flesta som uppmanar gästerna på kalaset att ”ge ett bidrag till reskassan” har råd att köpa en flygbiljett till Thailand eller vart nu folk reser för att förlusta sig.

Att undanbe sig presenter är helt ok när man inte vill ha saker som samlar damm och blir oanvända. Många festföremål skriver i sin annons att de önskar att uppvaktarna ska ge en slant till t ex Unicef eller något ideellt projekt som står jubilaren nära. Det är sunt och osjälviskt och mycket mer sympatiskt än att begära pengar till sin egen nöjesresa eller sin exklusiva hobby.

Är det typiskt för österbottningar att i födelsedagsannonser rimma och tigga pengar till sig själv? Är det rentav bara i ÖT den här konstiga seden förekommer? Kanske det är bara i småstäder man överhuvudtaget annonserar att man firar eller inte firar, ber om ekonomiskt understöd eller föreslår att folk ska sms:a gratulationer  (en annan underlig uppmaning). Åtminstone har jag aldrig sett en sådan annons i Hufvudstadsbladet.

Misslyckade firmanamn

17 mars 2012

Det fina äldreboendet i Jakobstads centrum heter HötorgCentret. Det korrekta namnet vore Hötorgscentret och så säger de flesta eftersom det faller sig naturligt för den som är svenskspråkig att säga så. I många sammansatta ord blir det ett foge-s i skarven mellan de två sista leden. Språkörat brukar kunna avgöra hur det ska heta, men tydligen inte alltid. I utkanten av stan finns ett ålderdomshem som heter Ahlbäck Hemmet. Mitt i stan finns Runeberg Center.

I namn som består av ett geografiskt egennamn som slutar på vokal behövs inget genitiv-s, t ex Wasa Teater, Åbo slott, men egennamn som slutar på konsonant ska givetvis ha –s, t ex Jakobstads gymnasium, Korsholms centrum. Antagligen är det de s-lösa formerna som har inspirerat till felaktiga HötorgCentret och Ahlbäck Hemmet, det sistnämnda med särskrivning och allt. För övrigt ska substantivet efter en genitiv stå i obestämd form, naturligtvis. Det är alltså fel att benämna ett sällskap Jakobstads akademin; sällskapet bör heta Jakobstads akademi eller som sammansatt ord Jakobstadsakademin.  Jämför med Vasabladet och Vasa övningsskola.

I våra trakter finns det gott om misslyckade namn på firmor, affärer och andra inrättningar. Man har fått för sig att  sätta en apostrof när ett egennamn står i genitiv, typ Hasse’s pub. Det är förstås engelskan som står som modell och angliseringen går inte att stoppa. Engelska språket har ett enormt genomslag på alla samhällsområden. Nästan alla nya företag heter något på engelska, t ex Ocean Dealer. På en tvåspråkig ort är det praktiskt; ger man sitt företag ett engelskt namn slipper man hitta på något som går på båda språken eller ha två namn, ett på vartdera språket. Engelska är en sorts affärernas lingua franca. Tyvärr blir det fel ibland och alltid fungerar inte ett ”utrikiskt” namn. Ska Code uttalas på franska eller engelska? Jag har hört många säga ”kåde” med korta vokaler och det låter inte bra. Uttalet vittnar om den osäkerhet sådana namn för med sig. Att det finns två skoaffärer i Jakobstad med snarlika engelska namn är ganska fantasilöst.

De dialektala firmanamnen är också klumpiga hybrider och ofta misslyckade enligt min mening, dessutom obegripliga för utomstående. För att inte trampa fler affärsinnehavare på tårna nämner jag inga exempel. Var och en kan fundera över allehanda företagsnamn på skyltar i vår omgivning, skyltar som drar ett löjets skimmer över vår stad. Ett problem kan vara att många lyckade namn redan är upptagna och företagaren måste komma på ett namn som inte redan finns, vilket kan leda till konstiga uppfinningar.

Nog kverulerat. Det finns också riktigt bra, rejäla firmanamn här omkring: Jakobstads båtvarv, Café Fredrika, Noolan (dialekt, javisst, men det funkar), Textilshoppen (engelska, javisst, men försvenskat och det funkar), Rörman m fl. En del av dem har anor, men det skulle glädja mig  om fler nya företag skulle ha ett snyggt, korrekt svenskt namn.

 En gång gick jag in i en guldsmedsaffär som hette Näsman. ”Har ni nässmycken?” frågade jag. I samma stund jag formulerat frågan blev jag full i skratt och kunde knappt bärga mig innan jag gick ut igen. De hade inte nässmycken namnet till trots.

Varsågoda!

16 februari 2012

Vad är förklaringen till att servitörer och annan personal inom servicebranschen säger varsågoda fastän de vänder sig till en person? Det har hänt mig många gånger både på restaurang och i butiker.  ”Varsågoda!” säger servitrisen  som placerar tallriken framför mig. ”Varsågoda!” säger expediten som räcker mig varan jag köpt.

En förklaring kunde vara påverkan från finskans ”olkaa hyvä”, men då bekanta i Sverige berättar att de blir betjänade med ett varsågoda fast de är mol allena, måste teorin om finskan kullkastas. Jag  misstänker att pluralformen varsågoda används i tron att det är artigt,  som när man tilltalar någon med ni.  I konsekvensens namn borde man säga ”Var vänliga och sätt Er” när man ber en person sätta sig. Så säger ingen vad jag vet. Interjektionen varsågod säger man till en person och varsågoda till flera. Det borde vara en självklarhet.

Apropå ni. Har ni märkt att niandet håller på att komma tillbaka? Eller är det kanske så att jag har uppnått en så aktningsvärd ålder att en del personer tycker att de måste nia mig? Vara hur det vill. Jag tycker inte om att bli niad. Jag känner mig inte särskilt aktad när en läkare kallar mig ni eller när en försäljare tilltalar mig med ni.  Det känns obekvämt och fel. Du-reformen är ju genomförd för länge sedan.

Själv säger jag alltid du, också till mänskor  jag inte känner.

Det hände sig att jag var i Helsingfors på en tillställning ordnad av ett litterärt sällskap. Ordförande för sällskapet var en känd professor. Jag gick fram till honom och presenterade mig och sa: ”Det är visst du som är ordförande här.” Blicken jag fick var inte nådig. Han såg på mig med något som milt sagt kunde kallas avsmak. Där slutade vår konversation och jag drog mig tillbaka och förstod inte riktigt varför han varit så avvisande.

Något år senare fick jag förklaringen när jag läste om nämnda professor i Hbl att han inte vill bli duad innan man lagt bort titlarna.  I hans ögon hade jag gjort bort mig. Träffar jag honom igen, vilket är föga troligt, tänker jag ändå dua honom. Han lever i en förgången tid, en tid då klasskillnaderna var stora och att dua en högreståndsperson eller en obekant ansågs som oartigt och mindre belevat. Man skulle hålla sig på sin kant och visa vördnad genom att nia eller ännu hellre använda titlar som fru, fröken, herr, professor osv och vederbörandes efternamn.  ”Vill fru Svinhufvud ha en kopp kaffe?” förväntades man säga till den fina frun medan ni i sådana situationer kunde upplevas nästan som nedsättande. Att dua någon innan man hade blivit mer bekant och kanske druckit du-skål var inte att rekommendera. Tack och lov är de tiderna förbi. Nu får man kalla alla mänskor du, t o m presidenten. Men, tevereportern som intervjuade vår nya president på valdagskvällen sa att han kände sig manad att nia Niinistö hädanefter. Alla har alltså inte tagit du-reformen till sig.

Visste ni förresten hur ordet ni har uppstått? För länge sedan hette det I. Ni kommer från gamla uttryck som ären I, kunnen I vilka har missuppfattats som ”äre ni”, ”kunne ni”.

Svenskt och osvenskt

25 januari 2012

Mediespråksseminariet i Vasa förra veckoslutet gav den språk- och medieintresserade mycket att tänka på.

Vår mesta språkvårdare Mikael Reuter öppnade seminariet med att slå fast att det är viktigt att finlandssvenskan har gemensam norm med rikssvenskan, så att vår svenska inte blir till ett antal obegripliga rotvälskor, för att tala med Jens Berg, chefredaktör på Hufvudstadsbladet och tillika ständig konferencier, eller som det heter nuförtiden, moderator, för seminariet.

Att vi bör ha samma språknorm som rikssvenskarna kan vi hålla med om. Tyvärr har klyftan mellan de två språkvarianterna vidgats en hel del och skillnaderna mellan finlandssvenskt och rikssvenskt språkbruk är märkbara – i vissa sammanhang. Att det är finskan som påverkar och hotar vårt svenska språk behöver knappast påpekas, om än påverkan här i Österbotten inte är lika stark som i södra Finland.

Bland avvikelserna i finlandssvenska kan man nämna klassiska exempel som ”inkommande lördag” och ”före jag går ut”, ord som ”halare” och ”knäpptröja”.Hur ska man förhålla sig till ord och uttryck av den här typen? De två förstnämnda exemplen vill jag helst ändra till på lördag och innan jag går ut, medan de två senare orden kan godkännas med lite välvilja.

Gamla talspråksformer som ”husena”, ”barnena”, ”benena” förekommer mest i Nyland. Sådana plurala substantivformer kan jag tycka att t o m är charmiga och visar på det ålderdomliga drag som finlandssvenskan präglas av. Samma sak gäller vårt sätt att uttala, eller snarare inte uttala ändelsen –t i ord som ”huse”, ”take ”, ”simma” (huset, taket, simmat) och preteritumändelsen i regelbundna verb som ”diska”,  ”hoppa” i stället för diskade, hoppade som man så gott som alltid säger i Sverige.  ”Katten klättra opp på take”, säger vi; det är naturligt för oss att säga så och inte på något sätt felaktigt. Det är finlandssvenska.

Värre är det med de otympliga översättningarna från finska och överhuvudtaget konstiga, osvenska formuleringar som t ex ”situationshastighet” och ”händelseplats”. I en tidningsannons för ett känt varumärke kunde man läsa : ”Vi syr in ändorna på jultyger utan kostnad till och med 5.12.” Varje veneziansk afton flabbar vi åt texten på raketerna: ”Avlägsna dig från närheten!” På en påse torkad frukt står det att innehållet består bl a av ”jörguppar”.

Man kan skratta åt sådana grodor, men när de dyker opp allt oftare blir åtminstone jag irriterad, för att inte säga arg på att se mitt modersmål rådbråkat på detta sätt. Varför är det så svårt för annonsmakare och varutillverkare att be någon svenskspråkig om hjälp med språket? Bryr man sig inte? Tror man att man kan svenska? Eller är det ren och skär nonchalans?

Det behöver inte ens vara översättningar från finska, utan de felaktiga   formuleringarna statuerar exempel och gör så att det blir en sorts indirekt påverkan på vår svenska med osmidiga konstruktioner och oidiomatiska uttryck som följd. Vem vet, kanske de också bidrar till en bristande språkkänsla bland oss finlandssvenskar.

Andra vanliga fel som inte är specifikt finlandssvenska är missuppfattningar som ”en öppenhjärtlig intervju”, bör vara öppenhjärtig, ”priviligerad”, bör vara privilegierad (från privilegium) och i och för sig alldeles logiska talesätt som att ”man kan skratta sig lycklig” (skatta sig lycklig) eller som det heter här i trakten, att man får något ”på handeln”, dvs man får något på köpet. Det uttrycket heter egentligen att man får något på handen. Exemplen är legio. Här skulle jag kunna fortsätta räkna upp hur många som helst. Bara med exempel ur varuhusens och företagens vilda annonsflora kunde jag fylla många kolumner.

Ett exempel till. En bilfirma annonserar så här: ”Alla bil ackun -20%” ;lägg märke till särskrivningen, pluralformen och själva substantivet.

Jag undrar om en rikssvensk läsare skulle förstå vad det är som firman säljer med rabatt.