Folks kritiklöshet och avsaknad av självkritik förvånar mig ibland. Det kan gälla ytliga saker som uppförande och klädsel, om en omedvetenhet om sig själv, som människor kan ha.
Att inte
våga kritisera, att alltid stryka medhårs i alla sammanhang, till exempel att
ta till sig nymodigheter och påfund utan att tänka efter, tyder på en viss
tankelättja. I kulturella sammanhang tycks kritik av amatörer på hemmaplan vara
så gott som obefintlig. I alla fall är det sällan man läser en kritisk
recension av en teaterföreställning uppförd av amatörer, ett musikuppträdande
av en lokal musiker, ett konstverk av en självlärd eller en bok av en medioker
författare i hembygden. Och det är klart, glada amatörer ska man uppmuntra, inte
nedgöra. Men lite konstruktiv kritik kunde göra både icke-professionella och
professionella konstutövare gott.
Professionella
skådespelare, musiker, konstnärer och författare utsätts naturligtvis för
kritisk granskning och så ska det vara, men som sagt, att alltid höja de lokala
förmågorna till skyarna och säga ”Å, vad det var bra!” efter en föreställning
eller ett framförande bidrar knappast till artistens utveckling. För amatörerna
vore det fruktbart att innan man publicerar sig, håller en utställning eller
gör musik, vända sig till någon erfaren inom området för att få synpunkter och
en utomståendes blick på sina alster. Feedback är alltid bra.
Att inta en
kritisk hållning och rent av skeptisk hållning till omvärlden, till
samhällsfenomen, religion och politik, hänger ofta ihop med en utvecklad
självkritik, dock inte alltid. Som med så mycket annat är balansen mellan sund
kritik, sunt omdöme å ena sidan, kverulans och gnäll å andra sidan, hart när
omöjlig att uppnå. Man ses som en bromskloss i systemet, en som hämmar
utvecklingen och tycker att allt ska vara som förr, när man ifrågasätter till
exempel den massiva digitaliseringen av alla samhällsfunktioner. Eller
utbyggnaden av en väg som förstör naturen och kulturella värden i en känslig
omgivning. Eller fiskuppfödning som orsakar övergödning av våra vattendrag.
Eller . . .
Varken för
mycket självkritik eller samhällskritik borde få bli en hämsko, särskilt inte i
fråga om personlig utveckling. Vi får allt som oftast höra att vi måste våga
tro på oss själva. Javisst, men det får inte hindra den självrannsakan som vi
alla borde ägna oss åt emellanåt. Det sägs att det är de som saknar självinsikt
och självkritik som tar sig fram och lyckas i livet. Huruvida det är sant vet
jag inte, men visst verkar det vara så i en del fall.
Om det känns
svårt att ge ett genomtänkt omdöme om artisteri, är det desto lättare att
kritisera sina medmänniskor. Helst bakom ryggen på dem. Det tror jag vi alla
gör oss skyldiga till då och då, åtminstone i tankarna.
På ett
personligt plan är det lätt att kritisera och döma andra, men när man gör det
borde man tänka på hur svårt det är att ta och bemöta kritik, när det är ens
egna göranden och låtanden som blir utsatta. Att få ett positivt omdöme är
alltid roligt och stärker självkänslan och självförtroendet. Att få ett
negativt omdöme gör att man tvivlar på sig själv och självförtroendet vacklar.
Ändå är det nyttigt att få sig en tankeställare som leder till självreflektion
och inte genast gå i försvarsposition.
Goda råd kan
uppfattas som förtäckt kritik. ”Ta inte illa upp, Ewa, men du borde skaffa dig
en ’vän’. Det är inte bra att vara ensam”, sa en bekant till mig kort efter att
jag blivit änka.
Jag tog illa
upp.
