onsdag 17 maj 2023

Tandlös kritik och bitande kritik

Folks kritiklöshet och avsaknad av självkritik förvånar mig ibland. Det kan gälla ytliga saker som uppförande och klädsel, om en omedvetenhet om sig själv, som människor kan ha.

Att inte våga kritisera, att alltid stryka medhårs i alla sammanhang, till exempel att ta till sig nymodigheter och påfund utan att tänka efter, tyder på en viss tankelättja. I kulturella sammanhang tycks kritik av amatörer på hemmaplan vara så gott som obefintlig. I alla fall är det sällan man läser en kritisk recension av en teaterföreställning uppförd av amatörer, ett musikuppträdande av en lokal musiker, ett konstverk av en självlärd eller en bok av en medioker författare i hembygden. Och det är klart, glada amatörer ska man uppmuntra, inte nedgöra. Men lite konstruktiv kritik kunde göra både icke-professionella och professionella konstutövare gott.

Professionella skådespelare, musiker, konstnärer och författare utsätts naturligtvis för kritisk granskning och så ska det vara, men som sagt, att alltid höja de lokala förmågorna till skyarna och säga ”Å, vad det var bra!” efter en föreställning eller ett framförande bidrar knappast till artistens utveckling. För amatörerna vore det fruktbart att innan man publicerar sig, håller en utställning eller gör musik, vända sig till någon erfaren inom området för att få synpunkter och en utomståendes blick på sina alster. Feedback är alltid bra.

Att inta en kritisk hållning och rent av skeptisk hållning till omvärlden, till samhällsfenomen, religion och politik, hänger ofta ihop med en utvecklad självkritik, dock inte alltid. Som med så mycket annat är balansen mellan sund kritik, sunt omdöme å ena sidan, kverulans och gnäll å andra sidan, hart när omöjlig att uppnå. Man ses som en bromskloss i systemet, en som hämmar utvecklingen och tycker att allt ska vara som förr, när man ifrågasätter till exempel den massiva digitaliseringen av alla samhällsfunktioner. Eller utbyggnaden av en väg som förstör naturen och kulturella värden i en känslig omgivning. Eller fiskuppfödning som orsakar övergödning av våra vattendrag. Eller . . .

Varken för mycket självkritik eller samhällskritik borde få bli en hämsko, särskilt inte i fråga om personlig utveckling. Vi får allt som oftast höra att vi måste våga tro på oss själva. Javisst, men det får inte hindra den självrannsakan som vi alla borde ägna oss åt emellanåt. Det sägs att det är de som saknar självinsikt och självkritik som tar sig fram och lyckas i livet. Huruvida det är sant vet jag inte, men visst verkar det vara så i en del fall.

Om det känns svårt att ge ett genomtänkt omdöme om artisteri, är det desto lättare att kritisera sina medmänniskor. Helst bakom ryggen på dem. Det tror jag vi alla gör oss skyldiga till då och då, åtminstone i tankarna.

På ett personligt plan är det lätt att kritisera och döma andra, men när man gör det borde man tänka på hur svårt det är att ta och bemöta kritik, när det är ens egna göranden och låtanden som blir utsatta. Att få ett positivt omdöme är alltid roligt och stärker självkänslan och självförtroendet. Att få ett negativt omdöme gör att man tvivlar på sig själv och självförtroendet vacklar. Ändå är det nyttigt att få sig en tankeställare som leder till självreflektion och inte genast gå i försvarsposition.

Goda råd kan uppfattas som förtäckt kritik. ”Ta inte illa upp, Ewa, men du borde skaffa dig en ’vän’. Det är inte bra att vara ensam”, sa en bekant till mig kort efter att jag blivit änka.

Jag tog illa upp.