En del
cancerdrabbade säger att sjukdomen har varit en erfarenhet som har gjort att de
ser annorlunda på livet, ser värde i andra saker än de materiella, att de till
och med inte skulle ha velat vara utan erfarenheten sjukdomen gav dem. Jag har
föga förståelse för en sådan tanke. Kanske man kan tänka och säga så om man
klarat sig helskinnad ur sjukdomen och blivit friskförklarad, annars inte.
Nu när jag
på nära håll ser hur cancern bryter ned en människa, önskar jag att cancern
aldrig skulle ha drabbat min familj. Det lidande, de dagliga svåra smärtorna
som ingen smärtstillande medicin rår på, neuropatin, aptitlösheten, illamåendet
och febern som den cancersjuka måste stå ut med är förödande och dödande.
Obotlig cancer är inget som berikar ens liv, tvärtom, den förstör och tar livet
av den sjuka. Den långsamma, nedbrytande sjukdomsutvecklingen är en plågsam
process som bara har ett slut.
Det finns en
idé om lidandets renande och karaktärsdanande effekt, ett tema som återfinns i
många religiösa berättelser och i hjältesagor som är en del av vårt kulturarv.
Lidandet måste man utstå; det gör en tapper och ädel. Döbeln i Runebergs sägen
lider alla helvetes kval, men trots ”tärd av plågor” ber han doktorn om en
medicindos som gör honom kapabel att utkämpa sista striden och sedan dö
ärofyllt.
När man
vaknar av att bröstet håller på att sprängas av en smärta så intensiv att man
inte vet vart man ska ta vägen, känner man sig allt annat än ädel och upphöjd.
Då är man ynklig och beroende av morfin. När andnöden hotar kväva den sjuka är
hens ångest så stark att paniken är ett faktum. Talet om att ingen sjuk
människa ska behöva ha smärtor är lika osant som att hävda att man kan föda
utan smärta.
Det är lätt
att vara stark när man är frisk, men det är svårt att vara stark när man är
sjuk. Man försöker ta alla hurtiga kämpa-på-uppmaningar och
krya-på-dig-hälsningar med ro, fastän man vet att kampen är förlorad inom en
överskådlig framtid.
Omvärldens
syn på och attityd till en cancersjuk människa gör att sjukdomen betraktas som
en del av den drabbades identitet, kanhända hela identiteten. Den sjuka blir
sjukdomen. Besöken av släktingar och vänner börjar mer och mer likna avsked.
I min ungdom
trodde jag blint på hälsorörelsens dogmer om att vegetarisk råkost,
biodynamiskt odlade grönsaker och sund livsföring var lösningen på
hälsoproblemen. Men när min onkel och läromästare som var hängiven hälsokostare
och frisksportare, drabbades av tarmcancer och dog, tappade jag tron. Jag var
besviken och förstod att hur vettigt man än äter och hur sunt man än lever kan
man bli allvarligt sjuk.
Idag vet jag
att vem som helst kan drabbas av cancer. Den vetskapen är svår att leva med och
att leva nära en svårt cancersjuk människa gör insikten ännu mer påtaglig. När
är det min tur, frågar jag mig i mina mörkaste stunder. Jag vet att man kan
vinna över sjukdom och bli frisk, men det ger mig ingen tröst just nu.
Finns det
ingen ljuspunkt i den cancersjukas tillvaro?
Så här säger
den sjuka: ”Det är en mognadsprocess att veta att man snart ska dö. Man kan
sitta i gungstolen och tänka över sitt liv och göra upp med sig själv och sedan
släppa taget. Och när smärtorna tillfälligt släpper är det som när solen tittar
fram och regnet upphör.”
