Mina känslor
kan beskrivas som motstridiga när jag besöker en brittisk storstad i september.
Kontrasterna
är uppenbara, det gäller både människor och miljöer. På huvudgatan,
shoppingstråket i centrum, rör sig massor av människor i olika utstyrslar och
storlekar, och jag är en av dem som går stråket fram. De andra är till synes
vana storstadsmänniskor – jag är en småstadsmänniska som ser mig omkring och
lägger märke till de stackars tiggarna som sitter på smutsiga filtar med en
pappersmugg framför sig. De andra hastar förbi utan att ägna tiggarens misär en
blick. Jag väntar snällt på grön gubbe när jag ska gå över den breda gatan,
medan storstadsmänniskorna går mot rött som ingenting och kryssar mellan
framrusande bilar, brummande bussar och plingande spårvagnar. En och annan
cyklist susar förbi i väldig fart. Hur vågar de, tänker jag.
I en
klädaffär dånar musiken så högt att man inte hör vad man tänker. Kvinnor nyper,
nej, sliter respektlöst i plaggen på hängarna utan tanke på klädernas ursprung
och tillverkningssätt. Här vill jag inte vara.
Jag vandrar
vidare och går in i en av de två stora bokhandlarna i staden, ett paradis för
bokälskare. Här kan jag gå omkring och titta på böckerna i hyllorna i lugn och
ro. Den vänliga expediten plockar snabbt fram de titlar jag söker. Nöjd sätter
jag mig med mina bokinköp på bokhandelns café och dricker min latte, som den
vänliga baristan serverar mig, och känner mig världsvan och intellektuell en
stund. Här sitter inga råbarkade karlar med bred accent, typer man ser på
kvarterspuben i ruffigare delar av staden.
När jag
kommer ut på gatan igen kommer de blandade känslorna åter; jag känner mig fri,
men samtidigt ängslig och främmande. Känslan är ungefär likadan som jag har på
flygplatsen där jag har svårt att stå ut med strömmen av människor och den
totala kommersialismen som råder, som om alla tankar på downshifting, shopstop
och klimathot inte existerade.
Likaså stör mig smutsen, skräpet och den låga
standarden på bostäder för vanligt folk i den brittiska storstaden. Kring
överfulla soptunnor ligger skräp utspritt. I sunkiga lägenheter klampar
människorna in med skorna på. Ta av er skorna, vill jag säga.
Alla mina
värderingar och tankar om renlighet och ordning ställs på huvudet. Så här kan
man också leva, måste jag tänka, medan jag jämför med min hemstad; hur rent det
är där, hur lite folk man ser och hur snygga bostäderna är.
I de
lyxigare bostadsområdena är husen omgärdade av höga staket med låsta
grindportar. Där bor rikt folk. Klasskillnaderna är tydliga i storstaden.
För att
skaka av mig känslan av missmod flanerar jag i universitetskvarteren där
stämningen är annorlunda. Studenter från hela världen promenerar mellan
fakultetshusen. Byggnaderna och biblioteken representerar kunskap, bildning och
internationalism. Åh, om jag vore ung, tänker jag, och fick vara en av de
fräscha studenterna som rör sig på campuset och ägnar sina unga liv åt studier
i språk, matematik, politik och tusen andra ämnen. I den stora parken som omger
universitetsområdet sitter människor i klungor på gräsmattan, spelar boll och
tennis. I ett hörn spelar en musikant gitarr och sjunger engelska evergreens.
På uteserveringen skrattar en flicka högt och bekymmersfritt med sin kompis. I
fonden reser sig det mäktiga berget Arthur’s Seat som jag har bestigit
tillsammans med andra turister.
Jag insuper
atmosfären och går ut i vimlet. Människor, människor överallt. Jag blir trött
av att ha mycket folk omkring mig. Ändå är mängden människor här ingenting mot
människomängden i till exempel en kinesisk storstad.
Och alla
människor, tiggare, studenter, taxichaufförer och affärsmän har börjat sina liv
som små, små barn. Det är en lika hisnande tanke som det är ett självklart
faktum och en återkommande insikt när jag umgås med ett mycket litet barn i den
skotska storstaden Edinburgh.
