Det hände
sig för snart fem år sedan. Jag satt på flyget från Edinburgh där jag hade
tillbringat ett par veckor med min nyförlösta dotter som bodde i Skottland på
den tiden. Bredvid mig i planet satt en man från Kanada. Vi inledde ett samtal
som varade hela resan. Den kanadensiska mannen berättade att han var på
arbetsresa för IBM-bolaget och skulle vidare till Moskva och St Petersburg. Jag
berättade om hur jag hade lämnat Skottland och mitt nyfödda barnbarn och om min
dödssjuka man som väntade hemma i Finland.
Min
medpassagerare och jag blev allt personligare ju längre samtalet pågick. Vi
utbytte tankar om våra livssituationer, våra familjer och om världsläget. Han
talade om sina barnbarn med värme och jag om hur ångestfyllt det var för mig
att resa hem. Vi blev båda känslosamma och rörda till tårar. Han var en
främling för mig. Jag var en främling för honom. Ändå hade vi mycket gemensamt
och mycket att prata om.
Det är någonting med att vara långt borta
hemifrån, kanske vara trött efter för lite sömn natten före avfärd, som gör en
sårbar och mottaglig för det som sker, särskilt om man reser ensam.
Jag satt med
min bok i knät utan att öppna den. Boken var Rachel Cusks roman Konturer
(Outline), som jag hade tänkt läsa klart under resan. Romanen handlar om en
kvinnlig lärare som på flyget till Aten sitter och konverserar med sin
stolsgranne, en grekisk man, obekant för henne. Han berättar om sitt liv för
henne . . .
Det mötet
får en fortsättning. Mitt möte med kanadensaren fick ingen fortsättning. När vi
landade i Helsingfors sa vi hejdå, trevligt att träffas, och jag såg honom
försvinna i vimlet på en gång. Hur underligt det var! Vi hade suttit och
samtalat i över två timmar och plötsligt skildes vi utan att byta adresser
eller ge löften om att hålla kontakt.
Där stod
jag, trött, kissnödig, omtumlad och bortkommen, som jag alltid är på
flygplatser. När jag äntligen fick mitt bagage och hittade bussen som skulle ta
mig till järnvägsstationen, märkte jag att tiden var knapp. Jag skulle inte
hinna i tid till mitt tåg. Det var bara att ställa sig i kö för en ny
tågbiljett och sätta sig på ett café och invänta nästa tåg.
Bredvid mig
i cafét satt en kvinna. Jag bad att få låna hennes telefon för jag måste ringa
hem och min telefon var död. Vi började prata, jag på knagglig finska, hon på
knagglig svenska. Hon ville så gärna tala svenska, sa hon. Jag berättade om min
belägenhet. Hon berättade att hennes sambo nyligen hade dött i cancer. Vi
bondade direkt. När det var dags för henne att bryta upp och för mig att gå ut
på perrongen, önskade vi varandra god fortsättning och sa hejdå.
Tankarna var
många under tågresan hem till Jakobstad. Jag tänkte på mina samtal med de två
människorna som jag aldrig kommer att se igen. Jag har glömt vad de hette och
de har säkert glömt mig och mitt namn.
Ibland tycks
det som om livet stod stilla. Ibland händer mycket på en enda dag. Den här
dagen som förde med sig två slumpmässiga sammanträffanden med välvilliga människor, har stannat i mitt
minne, antagligen för att det skedde under en omvälvande tid i mitt liv. Trots
att den här dagen var sorgesam och framtidsutsikterna var dystra med allt som
hade hänt och skulle hända; min dotter och hennes baby var långt borta, döden
som jag visste inte var långt borta, ingav dagens händelser en strimma av hopp.
Möten med människor, hyggliga, förstående människor är det som ger oss tröst
och hopp i en ond värld.
Innan jag
blir för känslosam vill jag ännu säga att allt har sin tid, som det står i
Bibeln: ”Det finns en tid / för allt som sker under himlen: / en tid att födas
/ och en tid att dö / . . . / en tid att gråta / och en tid att skratta / en
tid att sörja / och en tid att dansa . . .”
att skriva kolumner har sin tid, tillägger jag.
Efter hundra
kolumner och tretton år som kolumnist i Österbottens Tidning är tiden inne för
mig att avsluta mitt värv. Jag säger hejdå, ha det så bra!
